Filmrecension: Alltid Amber – en stark dokumentär om modiga unga människor
Premiär 21 augusti på bio och online
Alltid Amber
Betyg 3
Regi Hannah Reinikainen och Lia Hietala
En stark dokumentär med modiga unga människor med unga Amber i centrum som så öppet berättar om sitt liv. Amber är 17 år i filmens början. Hon/han vill att pronomen den används för den. Den ser på sig själv som ickebinär och planerar att inleda sin utredning på transvården i Stockholm.
Amber har stöd av sin mamma och framför allt av bästa vännen Sebastian som delar erfarenheten av könsdysfori och är den närmaste vän Amber någonsin haft. Amber och Sebastian är så tajta.
De hänger med varandra varje dag, delar på allt, badar tillsammans i badkar, hjälper varandra med hår, med makeup. Det är fascinerande att komma dem så nära. Kultur ger oss inblick i liv och sammanhang och för oss till platser dit vi kanske aldrig varit och kanske aldrig kommer att besöka, våra ögon kan öppnas och vi kan få förståelse för situationer och människor vi inte annars förstår eller begriper. Jag har själv mycket litet gemensamt med Amber och hennes vänner. De kan hålla på att fixa hår och utseende i timmar. Jag lärde mig inte ens att göra makeup när jag var tonåring och nu som vuxen och inte purung direkt, skulle jag aldrig slösa en sekund av mitt liv på att göra makeup. Att vara så naturlig som möjlig har varit min grund i mina värderingar i livet. Det gör att jag blir imponerad av Ambers förmåga att fixa till sig och sitt utseende. I vissa scener är den otroligt vacker.
Men så händer det: Amber blir kär. Då ställs relationen med Sebastian på prov. De har ju delat allt fram tills dess. Ska de inte dela kärleken också?
Regissörerna Hannah Reinikainen och Lia Hietala berättar om filmen:
– När vi började processen med filmen arbetade vi med två likvärdiga teman, både att skildra identitetsskapande vänskap och att skildra queerungdomar i ett nytt perspektiv. Under de unga formbara åren är det oftast viktigare med nära vänner än romantiska relationer. Med den utgångspunkten landade vi en dramatisk film om två vänner som gör slut. Filmen berättar samtidigt om unga queerpersoner som formar sin egen accepterande miljö. Vi vill ge en bild där queerpersoner inte enbart fokuserar på svårigheterna med att leva i en heteronormativ cisvärld. Inte för att den kampen inte finns, men den är inte det viktigaste med vår film om Amber.
Att vänskap kan vara den starkaste och viktigaste relationen för tonåringar är något ungdomar oavsett om de vill definiera sig som queer eller inte kan associera till. Det är en styrka med filmen. En annan styrka är skildringen av dessa ungdomar. Är Sebastian född som flicka eller som pojke? Det berättar inte filmen och det är faktiskt inget jag bryr mig om. Det är snyggt gjort av filmskaparna. Det är samma sak med flera andra: Charlie och Olivera. Helt säkert vilket kön de föddes med, det är inte det viktiga i berättelsen. För dessa ungdomar har tagit steget från ett könsbundet tänkande. En tredje styrka i filmen är samtidigt en av dess svagheter: Ungdomarna och framför allt Amber, Sebastian och Olivera lämnar ut sig själva mycket öppet. Det gör mig fundersam över hur nära människor en dokumentär ska gå. I synnerhet när det handlar om så unga människor. Hur sårbara är de? Det är också tydligt att en del som finns i Ambers närhet inte önskat vara med i filmen, vi får exempelvis inte se hennes lillebror.
En annan svaghet med filmen är att den så fokuserar på deras tid för att göra makeup och styling av hår och fester. Dessa ungdomar måste ha annat också? När Amber väljer att stanna hemma en vecka från skolan då Olivera kommer på besök: får det inga konsekvenser från gymnasiet? På det sättet hänger berättelsen i luften och får inte riktig förankring i verkligheten. Det är så mycket i Ambers liv jag saknar i dokumentären om vardagsliv, som jag skulle vilja komme närmare.
Det är en helt godkänd film men den har sina svagheter. Men Amber själv ger jag högsta betyg. En under människa jag gärna skulle lära känna.
Alltid Amber – Trailer from Folkets Bio on Vimeo.