Film

After We Collided
Betyg 2
Svensk premiär 9 september 2020
Regi Roger Kumble

När uppföljaren nu kommer till filmen After, fortsätter den på samma tema som tidigare. Anna Todds böcker som har lästs av miljoner tonåringar blir filmer som lockar många till biograferna.

När Tess och Hardin har separerat går hon vidare och lyckas att få en eftertraktad praktikplats på väg till en bra karriär.
Allt ser ljust ut för henne. Hardin lever ett destruktivt liv och drömmer om att få Tess tillbaka. Hans liv har inget mål framåt
och tveksamt är om han vill ändra sig. När de tar upp det kraschade förhållandet igen börjar relationen snart trassla till sig. Hardin lider av mardrömmar och trauman från barndomen och naturligtvis är hon lösningen på alla hans problem. Bara hon offrar allt för honom så ska romantiken blomma. Allt varvas med heta sexscener med jämna mellanrum långt från det romantiska temat om tonårskärlek.

Jag tycker att det här är en film som känns otroligt förljugen. År 2020 och ingenting har hänt på 50 år eller 100 år. Fortfarande tror tjejer att de ska rädda den där struliga, aggressiva problemfyllda killen. Att det under den hårda ytan finns en god mjuk kille som just hon skall plocka fram. Att utom honom blir livet inte värt att leva och att det får kosta vad som helst. Att kärleken är värd att offra allt för. Man önskar att inga tonårstjejer går och ser den och att om de gör det inte tror på den.

Skådespelarna är hyfsat bra och Hero Fiennes-Tiffin som Hardin kan säkert fungera som idol. Bästa skådespelare är dock
Dylan Sprouse som Trevor, en svärmorsdröm.

Det finns många filmer om den stora kärleken och om trassliga förhållanden. Här räcker det tyvärr inte med heta sexscener
Och romantiska utspel när djupet saknas.

Shirley
Betyg 3
Svensk biopremiär 11 september 2020
Regi Josephine Decker
Manus Sarah Gubbins, Susan Scarf Merrell
Medverkande Elisabeth Moss, Odessa Young, Michael Stuhlbarg, Logan Lerman

Det surras mycket kring denna smygande skräck-thriller och mest av allt surras det kring Elisabeth Moss och hennes rolltolkning av skräckförfattaren Shirley Jackson. Moss gör sitt livs roll, skriver en del. Ja, jo, tja, visst … Elisabeth Moss är en skicklig skådespelare men att redan nu utropa att hon gjort sitt livs roll känns lite väl tidigt: hon är född 1982 och har förhoppningsvis många år kvar att prestera. Ja hon är bra i rollen som skräckförfattaren Shirley Jackson i denna inte direkt biografiska dramatisering. Lika imponerande är Michael Stuhlbarg i rollen som hennes make professor Stanley Hyman. Michael Stuhlbarg gör här en helt annan karaktär än den godmodiga och förstående pappan i kärleksdramat ”Call me by your name”.

Att Shirley bygger på verkliga personer men samtidigt på en fri roman är till filmens fördel. Att följa någons liv eller händelse slaviskt kan ta bort den dramatiska gnistan i filmer. Den fällan har många biografiska filmer fallit i.

En av denna films styrkor är att dess spänning är smygande, det är mycket som sägs under ytan, med långsamma kamerarörelser och halvmörka bilder i ett hus med delvis neddragna gardiner, så instängt som Shirley Jackson och hennes make, litteraturkritikern Stanley Hyman, lever. Med tanke på hur mörka många scener är rent fotomässigt är det en stor fördel att se filmen på bio. På en mindre yta, som en surfplatta, är det svårare att se detaljer i bildsnitten.

I filmen får vi följa en ungt par, Rose Nemser och hennes make Fred som har har fått en position på universitetet. Det unga paret får bo hos Shirley och hennes make tills de hittar något eget. Att få bo hos en känd författare och hennes make professorn låter spännande för det unga paret. Det visar sig finnas en hake i erbjudandet. Stanley förväntar sig att Rose ska sköta hemmet: städa, tvätta och laga mat och passa Shirley, som är oberäknelig då hon inte mår psykiskt bra. Vi inser rätt snart att varken Stanley eller Shirley är särskilt varma personer och de har inte något gott uppsåt.

En ung kvinna har försvunnit från orten. Senast sågs den unga kvinnan bege sig in i skogen. Shirley blir fixerad vid försvinnandet och börjar undersöka försvinnandet och skriver en roman om den försvunna. Denna berättelse bubblar på skrämmande och en del spår pekar mot Stanley. Det är både en brist och en styrka att det finns sådana trådar i filmen som inte nystas upp och vi får inte svaren.

Filmdistributören skriver om Shirley:
Skräckförfattaren Shirley Jackson bor i ett stort hus i en liten amerikansk stad. Hennes make som är collegeprofessor bjuder en av sina protegéer och hans flickvän att flytta in hos dem. Men vad som skulle blivit en intellektuell och kreativ samvaro förvrängs snart till ett socialt spel, misstänkt likt de psykologiska thrillers Shirley är berömd för. En porträttlik Elisabeth Moss (The Handmaid’s Tale, Mad Men) gör briljant huvudrollen baserad på den verkliga 50-talsförfattarinnan.

Det är alltid en fara att se en film med alltför uppskruvade förväntningar. Jag tycker Elisabeth Moss är bra i rollen som Shirley och de övriga tre huvudkaraktärerna är också bra. Det är en sevärd film men inte riktigt skrämmande eller spännande. Den största behållningen för mig var skildringen av det patriarkala systemet i den amerikanska college-världen för inte alltför länge sedan. Det är riktigt obehagligt att se hur kvinnorna måste underordna sig männen, också Shirley är nedtryckt om än inte lika maktlös som Rose.

Visslarna
Betyg 3
Svensk biopremiär 18 september 2020

En lustig rumänsk poliskomedi som skulle kunna bli väldigt bra om den inte var lite för rörig. Handlingen kretsar kring den rumänske polisen Cristi och en kvinnlig bekant, Gilda. De planerar en kupp där de ska norpa många miljoner euro från maffian, pengar som kommer från knarkaffärer. Men de är inte ensamma om att försöka komma åt dessa miljoner och polismyndigheterna misstänker Cristi för att vara lierad med de kriminella.

Hur involverad Cristi är med de kriminella gängen är svårt att bedöma. Han har lyckats komma in i den innersta kretsen i den rumänska maffian och han verkar vara en korrupt polis.

För att komma åt maffians knarkpengar reser Cristi till kanarie-ön Gomera för att lära sig det hemliga visselspråket. Det är språk där personerna visslar så det låter som om det är fåglar som kvittrar. Genom att kunna detta språk kan de lura poliserna som avlyssnar deras telefoner.

Nu är det inte bara en kamp om att lura poliserna utan det finns kriminella grupper som vill åt knarkpengarna. Det är här filmen tappar en del, det är rätt rörigt att veta vem som är vem och vem som försöker lura vem. Jag förstår att det ska vara en del av filmens charm att det ska vara svårt att veta vem som hjälper vem egentligen. Kanske ett skäl till att filmen inte helt fångade mitt gillande är att det var lite svårt att känna sympati för Cristi och Gilda. De var för opersonliga som karaktärer.

Visslarna var nominerad till Guldpalmen i Cannes 2019. Filmens distributör beskriver filmen:
En tvättäkta deckare med glimten i ögat och ett stänk noir i rockärmen. Som en rumänsk OCEAN’S 11 med en liten klick JAMES BOND. Hårdkokta bovar, korrupta poliser, vackra men livsfarliga femme fatales och en stor portion humor.

Nja, tänker jag. Jag gillar att filmen kommer från Rumänien och jag gillar att se filmer från länder vars filmproduktion inte dyker upp så ofta på svenska biografer, det är intressant att i förbifarten få en liten inblick i det rumänska samhället. Så sevärd är den även om den skulle vunnit på att inte vara fullt så rörig.

The Audition
Betyg 4
Svensk biopremiär 11 september 2020
Regi Ina Weisse

En film där det viktiga egentligen utspelas under ytan, i karaktärernas undermedvetna och i deras hemliga tankar. Anna är lärare på musikkonservatoriet i Berlin. The Audition är en stark och vacker film om vems drömmar vi vill förverkliga och varför och vad vi är beredda att offra för vår dröm.

På en uttagning av kommande elever känner Anna en stark dragning till den unge Alexander, fast flera av hennes kollegor  inte tror att han har möjlighet att utvecklas tillräckligt under provperioden på sex månader för att bli slutgiltigt antagen. Anna (som spelas av Nina Hoss från bland annat Homeland) får uppdraget att träna Alexander inför den slutliga uttagningen. Hon går in för uppgiften med högsta möjliga engagemang.

Hennes engagemang för Alexander påverkar människorna i hennes omgivning. Annas son Jonas som verkar vara något yngre än Alexander men redan är antagen till musikkonservatoriet blir svartsjuk på uppmärksamheten. Relationen mellan Anna och Jonas är inte den bästa och han verkar mer och mer vilja slippa förverkliga mammans krav på att han ska spela fiol.

En del i filmen är lite oklart. Anna har en relation till musikern och instrumentbyggaren Philippe som bor i samma hus. Det kommer aldrig fram om han är pappa eller inte till Jonas.

Egentligen handlar filmen inte om träningen av Alexander inför den stora uttagningen. Den handlar om vad vi satsar på i livet och vad vuxna inte förverkligat av sina drömmar och mål i livet och därför kräver att deras barn ska förverkliga detta. När Annas son Jonas mer och mer verkar vilja sluta med att spela fiol är Annas nästan maniska engagemang i Alexander som ett substitut. Anna själv stoppades av sjukdom att nå sitt mål.

Filmen har många styrkor. Duktiga skådespelare som får spela utan stora åthävor. Bara en blick kan säga så mycket. Nina Hoss prisades som bästa skådespelerska på filmfestivalen i San Sebastian och på Stockholms internationella filmfestival 2019. Det två unga skådespelarna, Ilja Monti som Alexander och Serafin Mishiev som Jonas lär få se mer av i kommande filmer, de är oerhört duktiga.

Filmens foto är vackert och stämningsfullt, men fina miljöer från Berlin och även om tidsaspekten aldrig uttalas känns det som att handlingen utspelar för några decennier sedan. Inte en mobiltelefon, inte en dator syns i filmen och ingen verkar tala om Facebook. Så befriande skönt.

En av filmens stora styrkor är också att det är mycket som inte sägs rent ut. Det bubblar under ytan och vi kan dra egna slutsatser.

Det är förstås mycket fiolmusik i filmen. Egentligen är jag inte förtjust i musik som baserar på fiol men här uppskattar jag och kan till och med njuta av vissa stycken.

I beskrivningen av filmen från filmdistributören står det: The Audition är ett kraftfullt musikdrama om en beslutsam fiollärare som gör allt i sin makt för att förverkliga sin unga elevs potential.
Nja, frågan är egentligen vems dröm hon vill förverkliga. Det är filmens egentliga handling.

There Is No Evil
Betyg 5
Svensk biopremiär 11 september 2020
Regissör Mohammad Rasoulof
Vinnaren av Guldbjörnen Berlinale 2020

Ett mästerverk helt enkelt, en film som vibrerar av smärta av att leva i ett land där lagar och makthavare tvingar medborgare att begå brott mot vad som är rätt och fel, tvingar människor att agera mot sit samvete. Filmen vann Guldbjörnen Berlinale 2020 – och det känns rättvist. Ska du bara se en film i år – se den här.

Huvudfrågan i filmen är: Vad kan du göra när samhället tvingar dig att döda? Överleva eller göra motstånd? Och motstånd betyder att du måste offra allt du har kärt, förmodligen.

Filmes regissör Mohammad Rasoulof vet av egen erfarenhet hur det är att ställas inför denna fråga. När regissören Mohammad Rasoulof kom hem från Cannes 2017 med sin prisvinnande film A Man of Integrity, stod han inför ett ettårigt fängeslestraff. Efter avtjänat straff är han nu belagd med yrkesförbud i Iran och får inte lämna landet. Men precis som landsmannen Jafar Panahi, låter han sig inte stoppas.

Det är lättare för en kortfilm att ta sig förbi de iranska myndigheternas radar. Därför är There Is No Evil sammansatt av fyra kortfilmer som tillsammans bildar en våldsam uppgörelse mot dödstraffet och filmen är, precis som det står i ett pressmeddelande: ett mäktigt testamente för de som lider under förtryck.

Filmen är uppbyggd av fyra sammanlänkade berättelser där vi får se vanliga människor utan makt som lever sina vardagliga liv men av det förtryckande samhället tvingas ta ställning: utföra förtryckarnas order och kunna leva i lugn och trygghet med sina närmaste eller göra motstånd och tvingas fly. Filmen är trovärdig och filmens titel säger mycket: Är en enskild människa ond när han eller hon tvingas av makthavare att utföra vidriga gärningar?

I filmen får vi följa fyra personer vars liv flätas samman. Heshmat verkar vara en exemplarisk familjeman som ger sig iväg tidigt varje morgon. Han har oändligt tålamod med sin fru och dotter, verkar vara den god man. Men vad jobbar han egentligen med? Pouya gör sin militärtjänst och har utsetts till att dra medverka under avrättning av dömda personer. Han kan inte förmå sig att gå emot allt han står för, och döda en annan människa. Javad gör också sin militärtjänst och han har sett till att få tre dagars permission för att komma hem till sin flickväns födelsedag och då passa på att fria till henne. Det visar sig att dessa dagar innehåller fler hemligheter och inte alltför lyckliga sådana. I den sista kortfilmen binds handlingen samman så vi får se Bahram son är läkare men inte kan utöva sitt yrke. Han har sin brorsdotter på besök och hon vill utbilda sig till läkare och hon vill veta varför han inte jobbar inom sitt yrke. Att berätta sanningen är inte helt enkelt.

Detta är årets bästa film hittills i mina ögon. Den är stark, den går inte att värja sig emot och jag tänker på den länge efteråt.