Film

Falling
Betyg 4
Svensk biopremiär 4 december 2020
Visades på Stockholms filmfestival
Regi och Manus Viggo Mortensen
I rollerna: Viggo Mortensen, Sverrir Gudnason, Lance Henriksen, Laura Linney, David Cronenberg

En underbar film, ett starkt drama som känns långt in i hjärteroten, då den träffsäkert skildrar hur svårt det kan vara för oss människor att leva tillsammans och vara familj. Falling skildrar ett trasigt far-och-son-förhållande där den vuxne sonen, John Peterson, trots hur illa han blivit behandlad av sin pappa Willis ändå vill vara till stöd för pappan som åldrats och börjar bli dement. En av filmens stora styrkor är att den skildrar livet som många av oss kan känna igen. Allt är inte nattsvart och allt är inte rosenrött. Det finns både ljusa och mörka minnen. Det är väl de ljusa minnena som gör att vi ändå trots allt ställer upp?

John Peterson (spelas mycket starkt av Viggo Mortensen som både regisserat och skrivit manus) är homosexuell och lever tillsammans med sin man och dotter. Pappan, Willis (spelas som äldre av Lance Henriksen och i scenerna som ung av Sverrir Gudnason) är en typisk karlakarl som trivs bäst på sin farm i amerikanska vildmarken där han kan lära sin son att jaga, skjuta och rida. Willis är konservativ och har svårt för dagens moderna samhälle. Han ifrågasätter hela tiden om John verkligen är homosexuell och då dottersonen har färgat håret blått beskyller han denne för att vara bög.

Willis är jobbig och har väl alltid varit väldigt egenkär och menat att han som man i huset är den som ska bestämma. När han nu börjar bli dement förstärks han aggressivitet och han kan bli rosenrasande. Det är inte lätt att ta hand om föräldrar som börjar förlora kontakten med nuet och verkligheten.

En del scener är oerhört starka och berör på djupet, som söndagsmiddagen med Willis och hans båda vuxna barn och barnbarnen. Jag tror många kan känna igen delar av det tumult som kan ta fart då åldrande föräldrar börjar tappa fotfästet och den vuxne sitter mittemellan och ska medla mellan dementa åldringar och tonårsbarn. Hur vår relation till våra föräldrar än är eller varit tror jag vi kan känna igen delar ur filmens olika scener. Filmens styrka är att den ändå visar att det bakom utbrotten ofta finns ett rop på hjälp.

Filmen är Viggo Morgensens debut som regissör. Den premiärvisades på Sundance Film Festival och visades också på Stockholm International Filmfestival i november där Viggo Mortensen fick ta emot årets Stockholm Achivement award. Falling är välgjord och jag är säker på att vi kommer att få se Viggo Mortensen ta sig an fler regiuppdrag. Han har en bred bakgrund som gör honom ypperligt lämpad som regissör. Förutom sin breda erfarenhet som skådespelare är han musiker, poet, konstnär och fotograf

Mortensen påbörjade sin karriär inom filmbranschen med Peter Weirs Vittne till mord. Han är en mångsidig karaktärsskådespelare med roller bland annat i Jane Campions film om Henry James, Porträtt av en dam, Sean Penns Indian Runner och David Cronenbergs A History of Violence och Eastern Promises. I den sistnämnda blev Mortensen Oscarsnominerad för ”Bästa manliga huvudroll”. Men allra mest känd blev han förmodligen genom rollen som Aragorn i filmatiseringen av Sagan om ringen-trilogin.

Lite fakta om hans övriga bakgrund:
Viggo Mortensen har som poet hunnit publicera boken Ten last night 1993 och som jazzmusiker har han gjort tre album. Mortensen har som konstnär ställt ut sina målningar vid konstutställningar som, tack vare hans framgång med Sagan om ringen filmerna, blivit oerhört populära bland både konst- och filmintresserade.

Berlin Alexanderplatz
Betyg 4
Svensk biopremiär var bestämd till 27 november 2020 men är uppskjuten på grund av pandemin och nya riktlinjer
Regi Burhan Qurbani

Berlin Alexanderplatz av Burhan Qurbani blev utsedd till bästa film på Stockholms filmfestival och var också den mest sedda filmen på festivalen 2020. Huvudrollsinnehavaren Welket Bungué utsågs till Bästa manliga skådespelare för rollen som Francis.

Burhan Qurbanis bygger på Alfred Döblins roman Berlin Alexanderplatz men den utspelar sig i modern tid. Huvudpersonen, Francis, är en immigrant till Tyskland från Bissau. Vi får aldrig veta hans bakgrund, bara små vinkar ges. Filmen är oerhört suggestiv såväl bildmässigt som litterärt. En  berättarröst talar emellanåt.  Det är stark och även om det blir litterärt fungerar det bra på film. Det handlar till exempel om hur han tog sig till Europa, det verkar som att han var nära att drunkna och att han i vattnet förlorade sin kvinna. Detta är en av de saker vi aldrig får veta säkert utan bara delvis och suggestivt. Jag har inte läst romanen som filmen bygger på, det är möjligt att en del av de vi som filmtittare anar är tydligare i romanen.

När det gäller skildringen av Francis förflutna fungerar detta lite oklara bra. Men när det gäller hans liv i Tyskland kan jag sakna en del underlag i berättelsen. Francis har bestämt sig för att vara en god människa och inte vara brottsling. Han har ett arbete tillsammans med andra papperslösa immigranter, ett smutsigt och tungt arbete men trots allt ett jobb. En dag råkar en arbetskamrat ut för en olycka på arbetsplatsen och Francis kallar på ambulans trots att alla försöker hindra honom. Den skadade vill inte ens själv till sjukhus för då kommer han att bli upptäckt som papperslös och bli utvisad direkt. Arbetsledaren på arbetsplatsen ger Francis sparken för att han kallade på ambulans. Eftersom de flesta som jobbar där är svart arbetskraft vill arbetsgivaren inte ha dra på sig någon uppmärksamhet från myndigheter.

Francis dras in i kriminalitet och försörjer sig som hjälpreda till Reinhold, en tysk som har ett gäng knarklangare som jobbar åt sig. Reinhold är en riktig vidrig karaktär, ett monster, och ändå lyckas Francis inte bryta med honom. Det är en förfärlig historia som verkar gå obevekligt mot undergång. Mörkt och utan hopp.

Jo ett hopp tänds. Francis träffar prostituerade Mieze (mycket välspelad av Jella Haase). Mieze är lyxprostituerad och kan ta tusen euro i betalning för en natt. En stark kärlek och samhörighet växer fram mellan Mieze och Francis. Men Reinhold tål inga konkurrenter om Francis. Hotet växer och det knyter sig i min mage under filmens gång.

Filmen är tre timmar lång och jag känner att det är något för långt. Att filmen behöver tid för att kunna fördjupa karaktärer och inte berätta för ytligt, det inser jag. Men troligen hade filmen kunna kortats ned med 15-30 minuter och fortfarande ha kvar sitt djup och det suggestiva, litterärt filmiskt poetiska.

Filmen är mycket filmiskt välgjord, har skickliga skådespelare och en stark berörande berättelse även om det är djupt deprimerande samtidigt. Det jag är mest skeptisk till är vad regissören egentligen vill säga. Om filmen vill säga att en papperslös immigrant inte har någon chans i det tyska samhället tycker jag det fattas en hel del i berättelsen för att få fram det. Vi ser aldrig Francis ens försöka få något annat jobb än inom knarksmugglingen. Han blir också varnad av flera som vill honom väl, de varnar honom för Reinhold och försöker på flera sätt få honom att bryta med Reinhold som är ett monster.

Men trots mina betänkligheter är det en film väl värd sina priser och väld värd att ägna en kväll åt och jag hoppas det snart blir möjligt att visa den på biografer.

Filmdistributören berättar om filmen:
Berlin Alexanderplatz var nominerad till elva Lola (Tysklands filmpris) i våras, och vann årets Silverpris i bästa film-kategorin. Dessutom vann Albrecht Schuch en Lola för sin gestaltning av Reinhold och filmen fick även pris för bästa musik, foto samt scenografi. Burhan Qurbani har skrivit manus tillsammans med Martin Behnke. De har tidigare samarbetat med ännu en politiskt laddad film, dramat Wir sind jung. Wir sind stark. Berlin Alexanderplatz visades inom tävlan under filmfestivalen i Berlin. En av filmens producenter är svensken Leif Alexis, som tillsammans med Qurbani tidigare tävlat under den festivalen med filmen Shahada.

Saint Maud
Betyg 3
Svensk biopremiär 20 november 2020
Regi: Rose Glass
Medverkande: Morfydd Clark, Jennifer Ehle, Lily Knight m fl
Censur: 15 år

Maud är en sjuksköterska som arbetar med en privat patient, Amanda, före detta hyllad danserska som är dödssjuk. Maud har bestämt sig för att rädda Amandas själ, att få henne frälst innan hon dör.
Filmen beskrivs av filmens distributör som: en krypande och djärv syn på tro, galenskap och frälsning i en förtappad värld.

Jag håller inte med om det. Filmen skildrar Mauds väg till total galenskap och det har inte med religionen att göra alls egentligen. Även om filmregissören valt att ha med en mängd religiösa attiraljer kan jag inte associera till en religiös människa eller ens om vad fundamentalistisk religion kan göra med människor därför att Maud är hela tiden ensam, hon har ingen församling, ingen kontakt med någon präst eller annan religiös företrädare. För mig är filmen en obeveklig skildring av en fruktansvärt ensam och övergiven människa på väg mot total psykisk kollaps.

Vi får också veta i förbifarten att Maud tidigare arbetat på sjukhus men fått sparken efter att något hänt. Vad får vi aldrig veta. Men vi får vinkar som gör att vi kan ana att vi har att göra med en dödsängel, en sjuksköterska som dödat svårt sjuka för att bespara dem lidande. Det är dock inte utsagt utan något vi kan läsa mellan raderna, ana under ytan.

Filmen är manusförfattaren och regissören Rose Glass debutfilm – och hon visar att hon är en stor filmskapare med stor talang för filmens sätt att berätta. Filmen är suggestivt fotat med miljöer i mörka bruka toner och ofta filmad ur sneda vinklar som vi kan förstå är Mauds synvinkel. Det är en slags psykologisk skräckthriller men som egentligen aldrig gör mig nyfiken eller spänd. Allt går med expressfart mot katastrofen. Rent dramaturgiskt skulle jag ge filmen betyg 2 men då fotot och ljud och skådespelarna har så hög klass blir det godkända betyg 3.