Film

Den längsta dagen
Betyg 4
Regi Jonas Selberg Augustsén
Premiär på bio och vod 27 november 2020

En poetisk, vacker, sorgsen, stark, berörande, djup skildring av mänskligheten och livet med de existentiella frågorna i centrum, i människors vardag sätter regissören fingret på våra mest existentiella frågor. Vi får följa några olika personer som gestaltas var för sig under en lång dag under midsommar norr om Polcirkeln. Det är en av årets längsta dagar och solen är på topp och lyser nästan dygnet runt. Då mycket i livet är jobbigt, vad är egentligen meningen och varför ska vi ens le och stå ut? Ju längre dagarna är, ju längre måste vi stå ut tills vi får gå till sängs och sova.

Filmskaparen verkar vara inspirerad av Roy Anderssons sätt att berätta för här är människorna också filmade på ett så där de är långt från vackra, snarare absurda, ofta rätt löjeväckande. På ytan är det en mängd skiftande scener med olika personer som inte verkar ha med varandra att göra. Mot slutet av Den längsta dagen förs karaktärerna dock samman mer än i Roy Anderssons filmer.

På hemsidan för TriArt, filmens distributören beskrivs filmen:
En midsommarafton någonstans norr om Polcirkeln. Solen lyser skoningslöst hela dygnet över ett litet samhälle där alla inte uppskattar dess frånvaro av skugga och svalka. För visst är det jobbigt att må dåligt när dagen aldrig verkar vilja ta slut?

Miljöerna och fotot poängterar en skoningslös närhet. Av och till får jag nästan ont i magen av hur ensamma och utsatta människorna är innerst inne, hur långt bort från hollywoods glamorösa människoskildringar filmens karaktärer är. Samtidigt finns det en bubblande humor i botten. På en bänk utanför en kyrkogård sitter en äldre kvinna och två äldre skäggiga män och strör visdomsord mellan varandra, ett och annat av citaten är riktiga pärlor, som ”Livet är inte till för att levas, det är till för att uthärdas” av Arthur Schopenhauer.

Bitvis är filmen svår att se då människornas ångest är stark. Det är  mästerligt utfört. Med små medel får regissören fram mer än många regissörer får med stora basuner. Människorna är som människor är, på gott och ont. Mörkret har oändlig makt inom människorna, också den längsta ljusa dagen. Ändå finns det värme och hopp och mening att streta vidare.

Det är regissörens fjärde film och jag längtar redan nu till hans nästa film.

Lite fakta om regissören från TriArts hemsida:
Jonas Selberg Augustsén är född 1974 i Boden, Norrbotten. Läste Film- och videoutbildning vid Kalix Folkhögskola och Filmregi vid Högskolan för Fotografi & Film i Göteborg. På ett högst egensinnigt och humoristiskt sätt berättar han historier om människor och platser som tycks befinna sig i ett gränsland. Han har en sällsynt förmåga att extrahera existentiella frågor ur de mest vardagliga situationer och få till underhållande tänkvärdheter. Han fick Bo Widerberg-stipendiet 2007 med motiveringen att han på sitt alldeles egna sätt lever upp till Widerbergs motto ’liv till varje pris’. Den längsta dagen är den fjärde filmen i en planerad serie om fem där det talade språket är ett av Sveriges fem officiella minoritetsspråk. I Sophelikoptern (2016) var det romani, i Myrlandet (2011) samiska och i Höstmannen (2010) meänkieli. I Den längsta dagen är det talade språket finska.

Servants
Betyg 4
Svensk biopremiär 27 november 2020 och visas också på streamingtjänster som SFAnytime och Telia Filmbutiken
Regi Ivan Ostrochovský

En av de mest konstnärliga visuella filmer jag sett på länge. Filmen utspelar sig 1980 i den kommuniststyrka staten Tjeckoslovakien. Natten mellan den 20 och 21 augusti 1968 invaderades Tjeckoslovakien av trupper från Sovjetunionen, Bulgarien, Polen och Ungern då det funnits opposition gentemot det totalitära styret. Protesterna och motståndet kunde givetvis inte kuvas helt och det bubblar under ytan.

Vi får följa två unga män, Michal och Juraj, som studerar teologi på ett katolskt institut. Staten och dess tjänare i säkerhetstjänsten har ögonen på skolan och misstänker att det finns grupper som vägrar följa kommunismen före sin kristna tro. Skolan hotas av nedsänkning och en del lärare och rektorn böjer sig för staten och börjar styra om föreläsningarna för att göra det ledande kommunistpartiet nöjt. Alla studenter böjer sig dock inte.

Regissören Ostrochovský har tillsammans medfotografen Juraj Chlpik jobbat in i detalj med fotot och bilderna. Många scener innehåller stillastående foton som talar till något djupt inom oss. Då fotot dessutom är i svart och vitt blir det visuellt, konstnärligt och mycket sparsmakat. Regissören litar på att vi kan tänka och känna själva, allt behöver inte sägas rent ut. Jag kan dock något sakna den fördjupning av karaktärer som oftast görs i filmer av mer amerikansk karaktär. Svenska Dagbladet skriver om Servants:
“Visuellt anslående med bilder som dröjer kvar länge på näthinnan. Ett orubbligt hantverk”. Jag håller med om det helt och fullt.

Hur reagerar människor under förtryck och i samhällen som övervakar dem? Alla de olika reaktioner som vi får se i filmen är som tagna ur verkligheten. Filmspråket är oerhört realistiskt i de enkla miljöerna och så sparsmakat – det blir på det sättet ännu mer effektivt. Filmen är ett stort skri av varning för totalitära samhällen där staten får makt att förtrycka människors tankar. Sorgligt nog är det inte något vi kan säga enbart hört till historien. Totalitära stater finns runt om i världen idag också och i en del länder tycks utvecklingen gå åt mer övervakning av medborgarna. Filmen blir stark och kryper djupt in under huden och jag blir besviken över mänskligheten och samtidigt finns det hopp, då inte alla faller för trycket.

Mulan
Betyg 3
Premiär på Disney+ 4 december 2020

Mulan har varit i blåsväder av flera anledningar och människor har uppmanat till bojkott av filmen. Jag tar upp det längre ned i denna text men först och främst tar jag upp filmen som drama och filmproduktion. Att det är en välgjord produktion är inte överraskande med tanke på de resurser Disneyproduktionen har till sitt förfogande, med tillgång till  duktiga skådespelare, erfarna manusförfattare och filmfotografer och ljud- och ljussättare.

Denna filmade version har både likheter och olikheter med den animerade Mulan som bygger på samma legend om flickan Mulan som blev en stark och imponerande krigare i ett samhälle där kvinnor inte fick ta för sig utan skulle hålla sig i bakgrunden och passa upp männen. Jag kan dock tycka att även om det feministiska budskapet är tydligt kommer det ändå en del i skymundan genom andra starka teman i filmen om att vara modig och offra sig för överheten och det alltför vanliga budskapet i alldeles för många Disneyproduktioner: att våld och att vara duktigast på att utföra våld är vad som gör någon till en vinnare.

Mulan i denna version är en välgjord, vacker, söt, snygg men också sentimental äventyrssaga, av och till en förunderlig magisk saga med välkoreagraferade scener med kamp- och svärdskonst för den som är intresserad av martial art. Att jag inte ger filmen ännu högre betyg beror på att den är  in i varje detalj förutsägbar och jag är väldigt trött på det ständigt upprepade budskapet att enda sättet att vinna är att slåss bäst. Och jag är trött på hyllningar av gamla patriarkala ideal som att slåss för kungen. Den kinesiska kungen och hans rike hotas av barbarer (som har stora likheter med Djingis Khan och hans mongoler) som skildras som vildar till skillnad från det förfinande kinesiska folket. Fakta är trots allt att anledningen till att detta kinesiska folk sitter vid makten beror på att de i sin tur varit våldsamma krigare, lika våldsamma som de barbarer som nu attackerar.

Huvudrollsinnehavaren Liu Yifei är skicklig men hon har nog fått dåligt rykte i världen sedan hon uttalat stöd för Hongkongpolisens hårda aktioner mot demokratirörelsen. Ett annat skäl till ropen på bojkott är att filmen spelats in i Xinjiang där många menar att den kinesiska staten begår folkmord mot den lokala muslimska befolkningen. Ett tredje skäl till krav på bojkott är att filmen får direkt till streaming på Disney+ och aldrig går upp på biografer. Det sista är väl svårt att hålla fast vid egentligen i denna tid av pandemi. Snarare borde kanske fler filmbolag ett tag satsa på premiärer online för att minska tillfällen för smitta i biosalonger.

Lars Ellström skriver i DN om legenden som filmen bygger på och varför han menar att filmen för bojkottas:
”Mulan” är en filmatisering av legenden om en ung kvinna, Hua Mulan, som skall ha levt under dynastin Norra Wei (år 386-535) i det som nu är nord-Kina. Härskarna i Norra Wei tillhörde Tuoba-klanen av Xianbei, ett nomadfolk från stäpperna i norr som talade ett språk besläktat med mongoliska och turkiska. … Till att börja med ansträngde sig Tuoba-klanens härskare i Norra Wei att upprätthålla sin kultur och särart men med tiden anpassade de sig alltmera till normer, vanor och språk hos den bofasta befolkningen, hanfolket, hannerna. Man till och med förbjöd användningen av det egna språket och uppmuntrade äktenskap med hanner. … och några decennier senare splittrades riket för att slutligen utraderas helt. Xianbeifolket försvann i historiens töcken.

Lars Ellström menar att legenden om Mulan därför gestaltar och står för en viss uppfattning om samhället och världen: hierarkisk, patriarkalisk, militant samt med åtskillnad mellan civilisation och barbari, och det senare förväntas underkasta sig det förra.

Jag håller med om det att filmens sensmoral hyllar värderingar som står för hierarki, patriarkala samhällen och framgång för krigideal – men det går inte att komma ifrån att det är en väl genomförd produktion, snygg, spännande och magisk. Visst har jag synpunkter på sensmoralen. men den är inte annorlunda än i oändliga många andra amerikanska Hollywoodproduktioner.

Merry Christmas, Yimy
Betyg 3
Svensk biopremiär 4 december 2020
Dokumentär, Sverige, Serbien, 93 min
Regissör Mladen Kovacevic

En del kultur, oavsett det är filmer, böcker, tv-serier, teaterföreställningar eller annat talar så starkt till mig att jag känner att jag vill resa på mig, gå ut och göra något och förändra världen och samhälle. Dokumentären Merry Christmas, Yimy är en sådan film.

Den visar så påtagligt den stora lögn som landet Kina är, ett land som ska styras av socialism/kommunism men är ett stort klass-samhälle med gigantiska klyftor och ett vedervärdigt utnyttjande av de lägre grupperna i samhället.

I den kinesiska staden Yiwu trängs över 600 fabriker där tillverkningen av julpynt till västvärldens firande går som på löpande band 365 dagar om året. Där tillverkas all världens krimskrams. Arbetarna jobbar för hand och fäster glitter på ändlösa drivor av dekorationer. En monoton vardag men ändå får vi komma närmare människorna. Dessa arbetare är människor som vi, med drömmar, trassel med kärlek, familjer och vänner och samtal och diskussioner.

Jag tycker om att människorna skildras så äkta, så trovärdiga, att det verkligen känns som att jag är med där. Men samtidigt upprörs jag av de stora klyftorna som finns i världen och att varje vara vi kan köpa billigt här har kommit fram på grund av att arbetare utnyttjats till låga löner i ett annat land.

Jane Magnusson, DNs filmkritiker skriver om filmen:
På väg att köpa nytt julpynt? Dokumentära ”Merry Christmas, Yiwu” lär få dig på andra tankar. En avslöjande, poetisk men långdragen film om de underbetalda kinesiska arbetare som får vår jul att gnistra och glimma.

Jag tycker Jane Magnusson formulerat detta bra, jag skriver under på varje ord i hennes recension.