Film

Själen
Betyg 4
Premiär på Disney+ juldagen 25 december 2020

En helt underbar animerad berättelse om själen till en ung jazzmusiker, Joe Gardner, som dör precis timmarna efter att hans dröm slagit in och hans ska få spela tillsammans med en legendarisk jazzmusiker. Hans själ befinner sig på en trappa tillsammans med en längd andra själar, alla på väg mot det underbara ljuset som väntar på andra sidan. Men Joe Gardner vill inte till någon andra sida, hur ljus och vacker den än må vara. Han vill vara kvar i livet på jorden när hans dröm sedan barnsben äntligen är på väg att förverkligas.

Joe Gardners själ flyr från trappan mot ljuset. Men det betyder inte att han lyckas ta sig tillbaka till sin kropp och sitt liv. Det visar sig finnas flera platser ”på andra sidan”.

Det är fascinerande att Disney släpper en animerad film med målgruppen från sex år och uppåt som handlar om en människa som dör, eller denna människans själ – för att vara korrekt. Att filmen släpps nu då världen härjas av en pandemi där många människor förlorat släktingar och vänner är väl tajmat. Fast jag misstänker att en Disneyproduktion tar längre tid än ett år att skapa, så planerna måste ha varit satta ett bra tag före pandemin.

Nu är förstås frågan om döden och vad som finns på andra sidan livet inget som har sin aktualitet begränsad till 2020. Frågan hör till de eviga existentiella frågorna. Men att det tas upp i en familjefilm är helt enkelt underbart. I denna film blir döden inget skrämmande. Jag kan tänka mig att det öppnar för att föräldrar och farföräldrar eller andra vuxna kan tala med barn och liv och död på ett bra sätt.

Disney har fantastiskt duktiga medarbetare och företaget släpper sällan någon film som är slarvigt producerad. Inte den här gången heller. Musiken, foton, klippen, rösterna, berättelsen – allt är välgjort. Ett stort plus får filmen av mig dessutom för att den inte som många Disneyproduktioner har en slutscen där det gäller att döda så många onda som möjligt. I Själen finns spänning och karaktärer som vill olika saker, men ingen är enbart ond eller bara god. Precis som det är i livet – och kanske på andra sidan också. Vem vet?

Enda skälet till att filmen inte får betyg 5 är att jag är skeptisk till att gränsen för att se den med behållning går vid sex år. Jag undrar om sexåringar är mogna för filmen? Filmen har ett fantastiskt djup, med många nivåer i vad den berättar. Den är rolig, den är spännande, den är tankeväckande, den är varm och den berör. För mig är detta en av de bästa Disneyfilmerna på länge och jag kommer att se om den flera gånger, det är jag säker på.

Spring Uje, spring
Betyg 5
Svensk biopremiär den 18 december 2020
Regi Henrik Schyffert

Hur svårt det kan vara att berätta sådant som vi inte tycker om hos oss själva, sådant vi skäms för eller inte vill erkänna för oss själva – det är temat i denna underbara, både vackra, ärliga och sorgliga men ändå hoppfulla regidebut av Henrik Schyffert.

Spring Uje Spring är en underbar skildring av något av det svåraste vi kan möta i livet: att få besked av en läkare att vi har en kronisk svår sjukdom. Uje Brandelius, musiker och frontman i popbandet Doktor Kosmos, spelar sig själv i denna verklighetsbaserade skildring av några sommarveckor då Uje fick besked av läkare att han fått den kroniska Parkinsons sjukdom.

Den som har en anhörig med svår sjukdom lär känna igenom mycket. Uje tycks bli chockad av beskedet från läkaren och det gör att han inte berättar för sin sambo eller för någon om sin sjukdom. Det kan vara ett sätt att undvika att själv ta in vidden av ett besked, ett sätt att försöka blunda för fakta. Att inte prata med sina närmaste om det utan istället bära det helt själv får följder. Uje blir förändrad, får kortare stubin och blir lättirriterad och sårar både sina närmaste och chefer och vännerna i bandet. Redan sjukdomen i sig ger förändringar i personligheten och att dessutom förtränga det eller kämpa för att inte det ska synas gör det inte lättare.

Att bli svårt sjuk eller att en anhörig blir det, är ett ämne som jag tror att vi inte talar så mycket om, trots att det är något många drabbas av. Det är en del av vår verklighet och av livet. Sjukdom finns. Kanske borde vi talar mer om det?

En människa som får en svår sjukdom blir ofta förändrad i sin personlighet, inte så sällan blir han eller hon argare. Ju mer vi vet om det, desto bättre kan vi hantera det som händer tillsammans.

Denna film känns ärlig. Uje och hans familj spelar sig själva i filmen och de är trovärdiga och jag upplever dem äkta. Visst är filmen delvis sorglig, eftersom svåra sjukdomar är svåra att leva med men den är samtidigt varm och ger hopp. Filmen berör mig på många plan och jag har knappt ord att beskriva alla känslor som bubblar i mig både då jag ser den och efteråt. Den är vacker, den är äkta, den är stark, den är berörande, den är fin, den ärvemodig – den är absolut en av årets bästa filmer.

Filmbolaget skriver om Spring Uje spring:
Livet blir sällan som man har tänkt sig.
Uje Brandelius självbiografiska berättelse vävs ihop med popmusik om livet och vardagen. Det är när livet tar vändningar du inte kunde fantisera om som frågan ställs på sin spets: vad är det som är värt nåt? Uje Brandelius och hans familj spelar sig själva i en film som utspelar sig under ett par sommarveckor i Stockholmsförorten Bredäng.

Filmen vann både publikpriset och det internationella kritikerpriset vid årets Göteborg Filmfestival. Ska du bara se en film i år – så se denna.

Helmut Newton: The Bad and the Beautiful
Betyg 4
Svensk biopremiär 8 januari 2021
Regissör: Gero von Boehm
Medverkande: Charlotte Rampling, Isabella Rosselini, Grace Jones, Anna Wintour, Claudia Schiffer

Är en fotograf som fotograferar nakna kvinnor kvinnoförtryckare eller är det möjligt att förmedla respekt för kvinnor i erotiska nakenfoton? Det är en av de frågor som dokumentären om den berömda mode- och kvinnofotografen Helmut Newton lyfter fram. Det är en underbar dokumentär som känns ärlig och rättfram. Oavsett om du känner till Helmut Newton eller inte kommer den att engagera dig. Den ställer intressanta frågor om foto som konst eller uttrycksmedel och om nakenhet och kroppar. En lång rad stjärnor från film, mode och musikbranschen, som Charlotte Rampling, Grace Jones, Isabella Rossellini, Claudia Schiffer, Anna Wintour med flera, berättar om sitt samarbete med Helmut Newton.

Om Helmut Newton från wikipedia: Helmut Newton var en av 1900-talets viktigaste fotografer. Han hade uppdrag för den tidens största modemagasin världen över. Helmut Newton, född Helmut Neustädter den 31 oktober 1920 i Berlin, död 23 januari 2004 i West Hollywood, Los Angeles, Kalifornien, var en tysk-australisk fotograf. Newton är känd som modefotograf och för sina svartvita, provokativa fotografier som publicerades i Vogue och andra modemagasin.

Han fotograferade oftast kvinnor, inte alltid nakna men ofta. Kvinnorna som är med i filmen säger alla att de upplevde att hans sätt att arbeta med dem och fotografera lyfte dem och gav dem självförtroende. Jag funderar på om ett sådant sätt att fotografera skulle kunna slå igenom i dagens värld efter att vi haft #metoo-rörelsen. Skulle fotografierna upplevas som förtryckande av kvinnokroppen? Jag har inget svar. I filmen tas frågan upp om han slog igenom så stort för att han slog igenom under 1960-talet då den sexuella revolutionen drog fram i västvärlden.

Det jag tänker när jag ser filmen är att han till stor del lyfte fram unga kvinnor. De är ungdomen som hyllas. För mig är det tragiskt med den åldersdiskriminering som råder och i synnerhet i Sverige där kvällstidningar som Expressen öppet deklarerat att de inte anställer något journalist som fyllt 40. Att majoriteten av svenska journalister  stora redaktioner är unga påverkar vad som bevakas och hur.

Åldersdiskrimineringen är inte lika utbredd i alla länder. Sverige är nog värst på den fronten. Vad har då det med filmen om Helmut Newton att göra? Ja det beror på vilka frågor som dokumentären sätter igång inom dig. Jag tycker filmen är så fantastiskt just för att den får mig att fundera kring foto, journalistisk, rapportering, tidnings- och magasinsvärlden och vad och hur vi rapporterar. Givetvis får den mig att fundera på ungdom, medelåldern och ålderdomen och vårt förhållande till dessa åldrar och hur de bevakas i medier.

Helmut Newton som skulle ha fyllt 100 år under 2020 utstrålar humor i de filmklipp vi får se. Det är bra ihopklippt och det känns av och till som att jag är med där och träffar honom. Det känns som att jag, oavsett om jag skulle hålla med honom i hans åsikter, ändå skulle gilla hans person.

Han säger bland annat att han i hög grad ogillar ordet konst i samband med foto. Jag tänker att jag förstår vad han menar. Samtidigt tycker jag att våga gå sin egen väg och kunna uttrycka saker i bild på flera nivåer, som han gjorde, är konstärlighet, i allra högsta grad.

Dessutom fotograferade han inte bara unga kvinnor. Helmut Newton och hans fru June Newton, som också jobbade med foto, hade en utställning tillsammans med bilder ur deras liv där de visade upp bilder/foton när de är äldre och inte lika unga/vackra.

En bra dokumentär ska berätta något mer än bara om den person eller händelsen som är filmens tema. Den ska berätta något eller ställa frågor som berör oss alla. Det gör den här dokumentären i hög grad. Är du intresserad av foto, journalistik eller mode eller konst – då är denna ett måste-se.