Film

Häxorna
Betyg 4
Svensk premiär 12 februari 2021
Regi Robert Zemeckis

Inget för lättskrämda barn … Filmen Häxorna efter Roald Dahls novell är en läskig historia.

När den lilla hjälten (Jahzir Bruno) mister sina föräldrar i en bilolycka får han flytta till sin mormor (Octavia Spencer) i Alabama. Mormodern är en snäll men bestämd kvinna och hon försöker muntra upp honom med musik och mat. Men en dag börjar en djävulsk häxa att hänga runt i området och mormodern blir rädd. De flyr till ett makalöst lyxhotell för att känna sig trygga. Problemet är bara att just där har häxor från hela världen samlats. Häxor som är barnhatare och vill utrota barn. När häxor är i farten kan allt hända, och det gör det under storhäxans (Anna Hathaway) ledning.

En häxa ser ut som en människa men är en demon. När de omvandlas har de mungipor till öronen, klor på händerna, avhuggna tår och saknar hår. Här är maskering och smink mycket visuellt skickligt gjort. Speciellt storhäxan med ett leende som ett dödsskallegrin. Något som handikapporganisationer har klagat på är att deformerade händer och fötter ses om tecken på häxa. När häxor som ser ut som människor plötsligt börjar skaka och förvandlas till rykande förkolnade paket och råttor är det skickligt gjort men skrämmande.

Det har tidigare gjorts film av novellen men den här skiljer sig från tidigare film. Det är en typisk Roald Dahl historia och innehåller både komiska inslag och mycket kärlek trots att man kan säga att det är en skräckfilm för barn. Hela tiden händer mycket och historien tappar aldrig tråden eller blir tråkig.

Octavia Spencer är härlig som urtypen för en trygg mormor som har oanade krafter och mycket pondus. Jahzir Bruno är en hjälte i ny form och vinner ens hjärta. R J Stringer är alltid suverän, här som undfallande hotelldirektör. Slutligen Anna Hathaway – storhäxan med det breda leendet och underlig öststatsdialekt.

Det som stör i filmen är berättarrösten i början som är alltför käck och dramatisk. Dubbningen av mormoderns röst och ordval i början tar bort trovärdigheten helt men det blir bättre när filmen fortsätter.

En spännande och välgjord film för barn och vuxna. En skräckfilm för barn som inte tror på häxor eller kanske gör det. En läskig film med ett bra och oväntat slut i en internationell värld.

Vi är barn av vår tid
Betyg 3
Visas på Göteborgs filmfestival, trolig premiär i SVT eller på bio under 2021
Regi Pontus Hjorthén

Inför femtioårsjubileet av Nationalteatern etablering som en förortsteater i Göteborg ville regissören Pontus Hjorthén samla gruppens medlemmar och få dem att göra ett framträdande. Denna process att samla ihop medlemmarna har regissören filmat tillsammans med en imponerande arkiv från Nationalteaterns historia. Denna två timmar långa dokumentär som är indelad i två delar tar med mig på en underbar nostalgitripp. Dokumentären väcker till liv många minnen för oss som var unga när Nationalteatern var som mest aktiv.

Det är intressant att följa dess medlemmar, att se dem som unga rebeller i tjugoårsåldern kompletterat med intervjuer med den nu när de flesta är omkring 75 år. Men jag skulle önska att denna dokumentär samtidigt kunde fokuserat på samhällets utveckling under de 50 år som gått.

Att Nationalteaterns texter om utanförskap och utsatthet har något att säga många också idag är uppenbart. Texterna är odödliga. Det finns några scener där vi får träffa en ung man som arbetar på en fritidsgård i Göteborg och där han samtalar med de unga i den förorten om deras liv och texterna. Men det finns så mycket mer att fundera kring när det gäller Nationalteatern och gruppens teaterföreställningar och musik. Det skulle också varit intressant att få höra lite mer om vad de tänker idag om samhällets utveckling. Som unga var de rebeller både när det gäller det innehåll de förmedlade och hur de arbetade. Den närhet de hade till de unga i förorten är unik – och jag har svårt att se att något liknande finns idag.

Det hävdas ofta att tonen i de politiska diskussionerna har hårdnat på grund av sociala medier. Efter att i denna dokumentär blivit påmind om hur tonläget var för 30-50 år sedan är det svårt att hålla med om att det var snällare förr. Och inte heller tycker jag att de stora politiska ledarna då, som Nixon och Brezjnev var särskilt mycket bättre än Putin och Trump. Nationalteatern skrädde inte orten när de beskrev eller angrep sina meningsmotståndare inom högern – och Göteborgspolitikern, folkpartisten Hans Hansson, var inte särskilt respektfull i sina svar då han jämförde Nationalteatern med Hitler. Debatten då skulle säkert uppröra många idag.

För femtio år sedan bildades Nationalteatern. Ett gäng av unga, radikala män och kvinnor som vill förändra världen genom ungdomsteater och rockmusik. För många av oss som lyssnade på Nationalteatern som unga och formades av deras tankar är det starkt att få följa berättelsen om gruppens resa från att starta Sveriges första förortsteater i Backa till att bli ett av Sveriges mest älskade rockband, samtidigt som vi får följa medlemmarnas arbete med en återföreningskonsert i nutid. Helt klart har Nationalteatern satt outplånliga avtryck i den svenska musik- och teaterhistorien. När det gäller teaterdelen finns det inte många arvtagare idag. När det gäller musiken och att ge röst åt de unga kan deras efterföljare i viss mån finns bland unga rappare, men den musiken når inte alls ut lika stort till en bred allmänhet.

Dokumentären ger många tankar kring samhället och utvecklingen i Sverige under dryga femtio år – och det känns lite tomt att det inte finns något liknande idag.