Film

Herself
Betyg 4
Svensk biopremiär 6 augusti 2021
Regi: Phyllida Lloyd

En ovanligt gripande film som hittat rätt tonläge. Att skildra ett svårt ämne som kvinnomisshandel och att ändå skapa en film med stark tillit till livet och livsglädjen
är en prestation.

Sandra (Phyllida Lloyd) lever med sin pojkvän Gary (Ian Lloyd Anderson) och sina två små flickor i ett långt förhållande. Men det är ett förhållande där hon blir misshandlad och en dag bestämmer hon att det är sista gången. Hon ger dottern ett kodord för att larma polisen och hon flyr från hemmet. Men livet som ensamstående blir inte lätt trots att våldet har upphört. Hon kämpar med två jobb för att klara sig och sina flickor. Och hon söker bostad genom socialen och bostadsförmedlingen. Hela tiden ömsom vädjar ömsom hotar Gary att hon skall komma tillbaka. Och ibland känner hon tvekan om hon har gjort rätt.

Efter en idé från dottern börjar hon drömma om att bygga ett enkelt hus för sig och döttrarna. Med mycket vilja och utan någon kunskap startar hon sitt bygge och snart visar det sig att många vill hjälpa till. Att människokärlek finns runtomkring och att nya och gamla vänner ställer upp. Det är en styrka och det hjälper henne att åter hitta den person hon var innan misshandeln började.

Filmen skildrar våldets konsekvenser på offren och på förövaren. Den visar hur barnen påverkas genom att se våldet. De förstår rädslan även om de älskar båda sina föräldrar.
Den visar rädslan hos offret också genom att man väljer sina ord och inte svarar emot. Liksom att förövaren också kan vara ett offer. En film som skildrar ett problem som finns i alla samhällen. Men också samhällets oförmåga och byråkratiska system för att hjälpa. En fantastisk och stark film som är så nära verkligheten man kan komma.
En film utan överdrifter och som berör djupt. Ändå är det en film som man minns med glädje. Att när människor hjälper varandra kan man övervinna allt.

Phyllida Lloyd gör rollen som Sandra med stor känslighet och så kontrollerat att hon kunde vara vilken kvinna som helst. Någon som alla kan identifiera sig med. Hennes arbetsgivare Peggy spelas av Harriet Walter gör också starkt intryck liksom döttrarna.
Tyvärr känns pojkvännen Gary (Ian Lloyd Anderson) välbekant.

En sorglig historia som får dig att tro på medmänsklighet och människans inre styrka.
Du går från bion med mer feel good och tro på mänskligheten efter den här filmen än efter många romantiska komedier. En film som lyfter dig.

Sista brevet från din älskade
Betyg 2
Svensk biopremiär 30 juli 2021
Regi Augustine Frizzell

En passionerad älskarinna i pillerburk. Känns väl något passé i vår tid men ändå står Jojo Moyes böcker på bestsellerlistan hela tiden. Att överföra komplicerade kärlekshistorier i litteraturen till film är dock inte lätt.

Här är det journalisten Ellie (Felicity Jones) som börjar nysta upp historien om den välbeställda Jennifer Stirlings (Shailene Woodley) liv genom de brev hon hittar. Brev endast undertecknade med B. Med hjälp av arkivarien Rory (Nabhaan Rizwan) i det dammiga välfyllda arkivet hittar hon fler brev.
Jennifer som lever i ett konvenansäktenskap med sin make Lawrence och förälskar sig i journalisten Anthony O’Hara (Callum Turner). Många historier invävda i varandra blir det. Jennifers liv före och efter den olycka som gör att hon tappar minnet och glömmer vad som hänt och slutligen en åldrad Jennifer. Det är en lång tidsperiod vi får berättad från 60-talet och framåt. Parallellt skildras också Ellies liv och hennes möte med den noggranna arkivarien.

Stackars rika flicka som alltid följt konvenansen mer än sin egen vilja. En romantisk historia men föga trovärdig. Den som vill studera mode och makeup från 60-talet har mycket att se och lyxiga miljöer med båtar och flotta hotell. Men personkemin mellan
skådespelarna Shailene Woodley och Callum Turner är obefintlig. Det tänder aldrig
och det är svårt att tro på historien om den heta kärleken. Då hjälper inte azurblått vatten och strålande solnedgångar.

Historien är bra berättad och upplägget att varva historiens delar fungerar. Men romantiken och den underbara unika historien från boken kommer inte fram.
Trots det kommer filmen vara intressant för många Jojo Moyes beundrare.
Och Chick-lit har många följare.

The Ice Road
Betyg 2
Svensk biopremiär 30 juli 2021
Regi Jonathan Hensleigh
I rollerna Liam Neeson, Laurence Fishburne

Jag minns när jag bör flera decennier sedan lade märke till Liam Neeson i filmer. Han var en intressant skådespelare som jag gärna följde. Med den kapacitet har har som skådespelare, eller som jag tror att han har, undrar jag varför han under senare år tycks ha fastnat i facket att spela någon slags hjälte i rätt dåliga filmer. I förutsägbara actionfilmer utan några större ambitioner, varken konstnärliga eller för att säga något eller ens ens riktigt professionella actionfilmer.

Nu spelar han samma slags karaktär som i alldeles för många likadana filmer. Det enda som är bra är förstås att den som gillar dessa filmer vet vad han/hon får för biljettpengarna. Ingen behöver bli besviken, det är som alla de andra actionfilmerna med Liam Neeson.

Handlingen utspelas i norra Kanada där en diamantgruva kollapsar och en grupp gruvarbetare fångas i rasmassorna. Jim Goldenrod (Laurence Fishburne) måste snabbt hitta långtradarförare med de rätta kvalifikationerna. Uppdraget att transportera räddningsutrustning via farliga isvägar över frusna vatten är ett självmordsuppdrag även för riktigt våghalsiga truckers. Jomenvisst, men Mike (Liam Neeson) och Tantoo (Amber Midthunder) antar utmaningen.

Självklart räcker det inte med att isen är svag och snön är förrädisk. Det finns också sabotörer som försöker se till att uppdraget misslyckas.

Jonathan Hensleigh som regisserat har också skrivit manus. Han har tidigare bland annat skrivit manus till Die Hard – Hämningslöst och Armageddon.

Ett pressmeddelande berättar om bakgrunden till dessa farliga isvägar:
Via isvägar når man många platser som annars inte kan nås med bil, och de ersätter ofta färjerutter på vintern. De har vikt- och fartbegränsningar för körsäkerhet och undvikande av sprickbildning, och finns till exempel i USA, Kanada, Ryssland, Finland, Norge samt Sverige. Den längsta sammanhängande svenska isvägen är 16 km lång och finns i Luleå skärgård. Den amerikanska realityserien Ice Road Truckers skildrade under 11 säsonger (2007 – 2017) tillvaron för yrkesförare på isvägar i Kanada och Alaska.

Creation Stories
Betyg 2
Svensk biopremiär 30 juli 2021
Regi Nick Moran
Huvudrollen Ewan Bremner

En tillrättalagd film, lite töntigt gjord och med missvisande mytbildning om Alan McGee, mannen som grundade Creation Records, det numer legendariska skivbolaget som gett ut The Jesus and Mary Chain, Primal Scream, My Bloody Valentine och Oasis, med flera. Vill man se berättelsen om Alan McGee rekommenderar jag dokumentären Upside Down: The Creation Records Story istället.

I Creation Stories får vi mest korta snuttar och berättelsen känns tillrättalagd. Alan McGee framställs som väldigt mer rebellisk än han var i verkligheten. Det är en dålig kopia av trainspotting-estetiken.

Alan McGee hade en bitvis tuff uppväxt i Glasgow innan han hittade sin miljö i London där han grundade Creation Records, det numer legendariska skivbolaget, välkänt för alla som älskar mer independent musik. Filmen är en dramafilm där vi får följa McGee i dagar och nätter, fyllda av sprid och droger. Många skrönor och många myter. Spelfilmen bygger på hans självbiografi med ett manus av Irvine Welsh författaren som skrev Trainspotting. Welsh har definitivt satt sin prägel på filmen.

För mig är denna spelfilm långt ifrån lika intressant som dokumentären. I dokumentären tas musik upp mycket mer, vilket säkert är mer intressant för de flesta som fastnat för denna musikgenre. I dokumentären får man mer känslan av att McGee har rätt man på rätt plats vid rätt tidpunkt och inte alls så utflippat rebellisk.

Lite fakta: För regi står Nick Moran som slog igenom i Lock, Stock and Two Smoking Barrells. Musikspåret innehåller exempelvis Oasis, Primal Scream, My Bloody Valentine, The Boo Radleys, The Jesus and Mary Chain, Sex Pistols, David Bowie, D-Ream, Dido, m.fl.