Film

Natural Light
Betyg 4
Svensk biopremiär 12 november 2021
Regi Dénes Nagy

En lågmäld film om krigets vansinne. Med små medel, utan stora åthävor, berättar filmen om människors stora tillkortakommande och hur det blir när människor förlorar sin mänsklighet. Filmen vann Silverbjörn på Berlin Filmfestival 2021 för bästa regi. Jag tänker att filmen mycket väl skulle vara värd att vinna pris i fler kategorier, bland annat i ljus och foto. Den är oerhört hört konsekvent genomförd med foto som gör att det känns realistiskt, som om jag är med där, på ryska landsbygden under 1940-talets första år då tyskarna hade ockuperat delar av Sovjetunionen. Jag känner hur fattigt det är, hur utsatt det är och hur kallt och kyligt. Hur lerigt det är.

I centrum för handlingen står ungerska soldater som jagar motståndsrörelsen i Sovjetunionen under andra världskriget. Då Ungern var lierad med Nazityskland fick ungerska trupper med hundratusentals soldater uppdraget att patrullera att ockuperade territorier i Sovjetunionen och jaga partisaner. Dessa ungerska soldater tar utan att tveka mat från ortsbefolkningen. Det är inte konstigt att de är hatade av de maktlösa byborna.

Korpralen István Semetka är en av dessa soldater. Han verkar tillbakadragen, ganska lugn och inte så skrävlig. Men han deltar i att ta för sig från befolkningen, han har ingen makt att på mågpt sätt hindra det som händer. Med närbilder på hans nästan orörliga ansikte kan vi ändå ana vad som rör sig inom honom. Då hans överordnade skjuts ned i ett bakhåll får István Semetka befälet. Soldaterna kokar av vrede och vill hämnas på bönderna i byn som de misstänker ha varit i kontakt med partisanerna och tipsat om soldaternas väg. Semetka håller på disciplinen men ganska snart dyker en grupp soldater upp med en ersättare som har befäl över honom och katastrofen närmar sig.

Filmen är en sorgesång över vad ont människor är kapabla till att utföra. Det är en sorglig berättelse som gör mig ledsen men det är mycket välgjort. Det blir så tydligt hur hjälplös den enskilda människan är. Hur omöjligt det är för en soldat att göra motstånd mot våld och övergrepp.

Clara Sola
Betyg 4
Svensk biopremiär 26 november 2021
Visas på Stockholms internationella filmfestival 2021
Regi Nathalie Álvarez Mesén

En stark analys av det patriarkala samhället och hur dess strukturer kraftfullt kan utövas av kvinnor som får möjlighet att sätta sig över andra – men också en magisk berättelse. Beroende på hur betraktaren känner och uppfattar filmen är Clara Sola antingen mycket mörk eller så lyses den upp av glimtar av hopp. Som alla riktigt, riktigt bra filmer är den öppen för många tolkningar och allt sägs inte rent ut.

Clara Sola utspelas i en avlägsen by i Costa Rica. Clara är 40 år och är född med en sned rygg. Det sägs inte exakt vad det är med ryggen med det ser ut som någon slags puckelrygg. Hon kan få en operation gratis som rättar till ryggen. Men i Claras hem är det hennes mamma som bestämmer, som är patriarken. Mamman har sett till att Clara fått ett rykte i bygden om att ha en särskild förbindelse med gud. Den heliga jungfrun Maria sägs kunna verka genom Clara och människor kommer långväga ifrån för att bli helade av Clara. Mamman ser givetvis till att upphöjelsen av Clara för med sig ekonomisk vinning för familjen. För att bilden av Clara som helig ska förbli stark vill mamman absolut inte att Clara opereras och blir som en av alla andra kvinnor. Mamman håller hela familjen i ett stenhårt grepp.

Clara trivs inte med sin roll. Hon överlever sin situation genom att ha en nära relation med natur och djur. Hon känner en inre längtan efter att få vara en vanlig kvinna. Men hon vet inte hur hon ska göra för att kunna leva som en vanlig kvinna. En dag kommer en yngre man, Santiago, till deras hus och ska ta hand om familjens insamlingar hos turister. Claras längtan efter kärlek eller erotik blir starkare. Hennes systerdotter Maria, som är 14 år, inleder ett sexuellt förhållande med Santiago. Clara spionerar på dem för att se hur de har sex.

Filmen handlar dock om mycket mer än så. Berättelsen är välgjord och ingenting i handlingen är förutsägbart. Den är mystisk, magisk, vacker och unik och samtidigt realistisk, på ett påtagligt sätt men också symboliskt.

Clara Sola var uttagen till den prestigefyllda tävlingssektionen Quinzaine des Réalisateurs
på festivalen i Cannes i juli i år.

Den långfilmsdebuterande regissören Nathalie Álvarez Mesén kommenterade filmens uttagning till Cannes:
– Vi är överlyckliga! Så många filmer som jag älskar har mött världen för första gången just i den här fina sektionen. Kvinnor som ärver patriarkala samhällstraditioner till efterföljande generationer är något som jag växte upp med. Detta fenomen har varit en stor fråga för mig och dess utforskning är en av anledningarna till att Clara Sola blivit till.

Jag vill se fler filmer i regi av Nathalie Álvarez Mesén.

23 Walks
Betyg 4
Svensk biopremiär 29 oktober 2021
Regi Paul Morrison

Att hitta kärleken när man är ung kan kännas svårt och komplicerat – men att knyta relationer blir inte enklare med åren. Ju äldre man blir, ju mer bär var och en med sig i bagaget, vilket gör det svårare att våga släppa någon nära sig. Filmer och berättelser om kärlek eller andra relationer mellan yngre människor finns det oändligt mycket av. 23 Walks är en film som vågar bryta mot trenden och skildrar en relation mellan två människor som är 60+.

23 Walks är en underbar film om två livserfarna människor som möts när de är på promenad med sina hundar. En varm film, en berörande film, en ärlig och rolig film om hur svårt det är att våga släppa någon inpå sig, att våga tycka om någon ny människa eller hund.

Dave (spelas av Dave Johns) är på promenad med sin vackra lurviga vovve Tillie, en slags schäferblandning. De går längs en smal gränd på väg till en park i norra London då det möter en dam, Fern (spelas av Alison Steadman), som är på promenad med sin lilla yorkshire-terrier-blandning Henry. Fern blir sur och skäller på Dave för att han låter sin hund gå utan koppel. Hunden är ju en stor hund, menar Fern. Dave är lugn och sansad och berättar vänligt att Tillie är världens snällaste hund. Fern knycker på nacken och lyfter demonstrativt upp sin lilla vovve.

Nästa gång de möts skyndar Dave sig att koppla Tillie. Deras möter mynnar ut i att de går en längre promenad tillsammans i en stor park. Den första promenaden blir till fler och Fern och Dave börjar sakta hitta en slags vänskap.

Men att släppa någon närmare sig är inte lätt och det blir inte lättare med åren. Dave liksom Fern har båda fått sina törnar genom livet. Vilket väl alla får. Därför blir filmen så realistisk, den går att känna igen sig i för alla som har livserfarenhet och är årsrika.

De lovar varandra att vara ärliga och inte dölja något för varandra. Det är lätt att säga men alla har väl saker i sitt liv som inte är lätt att berätta om? Deras relation utsätts för prövningar och hinder då sanningar uppenbaras.

Filmens foto är vackert med många vilande miljöbilder från parken men också från stadsmiljön. Förutom själva berättelsen om relationer har filmen en samhällskritisk udd som visar hur människor blir rättslösa när de blir äldre och lever på pension. Jag tycker det finns drag i filmen som påminner om Ken Loach starka samhällsskildrande nutidsfilmer.

Ett extra plus får filmen för hundarna. Den som älskar hundar får möta två otroligt charmiga vovvar.

23 Walks är en ärlig film som väcker känslor, både av hopp men också av ilska över hur utsatta människor är – och en vacker skildring av en relation mellan två människor som hunnit leva sextio år.

Coda
Betyg 4
Svensk premiär 29 oktober 2021
Regi Siam Heder

Ruby är den enda hörande i en familj av döva. En fiskarfamilj med tät sammanhållning som kämpar med hav och ekonomi. Ruby har blivit familjens länk till det hörande samhället. Hela livet har hon hjälpt sin familj genom att tolka och nu är hon 17 år.
Hon vill gå sin egen väg och hon vill sjunga. Hennes körledare upptäcker hennes vackra röst och vill hjälpa henne att söka till en berömd musikskola. Men vem skall hjälpa familjen?

Filmen är en typisk feel good film med tonårskärlek och en hjältinna, Ruby, som slår de flesta. Man förstår redan från början att allt skall få ett lyckligt slut. Men trots att filmen och handlingen är lätt att förutse och inte bjuder på några överraskningar så är det en härlig film. Den tar med åskådarna i handlingen och man kan lätt identifiera sig med den sympatiska familjen. Allt är inte heller lycka och det är lätt förstå problemen med omkastade roller och spänningar som uppstår. Dessutom är det ju problemen inte bara för döva. I många invandrade familjer har de vuxna svårt att kommunicera med myndigheter etc och barnen blivit tolkar , där finns också samma problem.

Det uppstår många dråpliga situationer men också många gripande händelser, som
när familjen sitter på konsert och inte hör något bara ser andra applådera. Och när ljudet tystnar i biosalongen men bilderna fortsätter får man en lien aning om vad dövhet innebär.

Emilia Jones spelar Ruby, hennes föräldrar Marlee Matlin och Troy Kotsur är båda döva,
liksom brodern Daniel Durant. De och körledaren Eugenio Derbez gör alla fina insatser och bidrar till att man både skrattar och rörs till tårar. Underbar musik och fint filmad.

En varm och känslosam film som fått många priser och väcker många tankar.

Filmen är en omarbetad version av den franska filmen La Famille Belier från 2014.
Coda – children of death adults är ett begrepp inom dövtolkningen. Många barn till döva har utbildat sig till Codatolkar.