Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Filmrecension: The Magnettes – om drömmar och musikbranschens mörka baksida

by

The Magnettes
Betyg 3
Svensk biopremiär 26 november 2021
Regi Frida Tuneström, Martin Åhlin

En film om musikbranschen mörka baksida, som vi alltför sällan för en inblick i. Filmen är en dokumentär som känns som det ärligaste skildring på länge om hur det är att satsa på sin dröm men samtidigt börja bli vuxen och det börjar bli dags att få övriga delen av livet att fungera också. Filmen handlar om popgruppen The Magnettes och följer dem under två år, från att haft släppt ett hyllat debutalbum och nu ska turnera runt om i världen samtidigt som de ska få ihop ett uppföljande album och det ska fungera med övriga livet.

The Magnettes består av Rebecka Digervall, Sanna Kalla och Tomas Bäcklund Thuneström men till gruppen räknas i filmen också deras alltiallo Frida Thuneström som hjälper dem med det mesta bakom scenen. Frida är sambo med Tomas och i filmens början har de en dotter tillsammans. I slutet av filmen har de fått fler barn.

Frida och Tomas försöker skapa en familj samtidigt som de kämpar för The Magnettes framgång. Det är en utmaning att ständigt behöva prioritera. Det är intressant skildrat hur Tomas växer i sin roll som pappa men samtidigt ger sig själv tid att skapa musik.

Jag tror att filmen talar till många som själva håller på med musik eller annat kreativt. Om de inte blir världsstjärnor utan måste få ekonomin att fungera genom att ha andra arbeten vid sidan om möter de samma utmaningar som Tomas, Rebecka och Sanna möter.

Det är klart att det sliter att åka på turné runt om i världen. I filmen får vi bland annat se när de spelar i Austin, Taipei, Liverpool och Mannheim. De är filmade på scen och i loger, hotellkorridorer, tågvagnar, krogkök och förlossningssalar. De flesta konserter får de inte ens betalt för.

Filmen tar upp hur flera baksidor inom musikbranschen och visar hur kreativa människor som kämpar hårt går in i väggen, blir utbrända. På olika sätt drabbas gruppens alla medlemmar av psykiska besvär då turnéer, skivor, förväntningar och krav tar energi. För att få ekonomin att gå ihop måste de ha andra jobb också.

Gruppen manager Peter Åstedt berättar i dokumentären hur han i sitt jobb måste pressa artisterna mot den berömda väggen och samtidigt gäller det att förhindra att de går in i väggen.

Filmen ställer frågor som: Har ens barndomsdrömmar ett pris? Vad är man villig att offra för framgången och vad gör man när det inte räcker till?

För den älskar deras musik är filmen The Magnettes en tidig julklapp förstås men massor av deras unika musik. De har ett alldeles eget sound som fått namnet 21 century Fuck Pop av skivbolaget Digsins chef Jay Frank.

Tomas, Rebecka och Sanna, tre ungdomar från Pajala som lyckades få musikbranschens uppmärksamhet, berättar öppet och ärligt om utmaningarna kring att satsa på sitt popband, om motgångar och vänskap, om ångest och glädje. Men berättelsen handlar om mycket mer än The Magnettes, den blir en berättelse om många band som kämpar för att kunna fortsätta satsa på sin ungdoms dröm. Och vi får också en inblick i musikbranschen mörka skrymslen.

Möt Manuel Concha, regissören bakom Suedi

by

Manuel Concha är en erfaren svensk filmregissör. Han har en enastående bakgrund av serier, filmer och musikvideo i sin portfolio men är själv en doldis och har inte helt klivit ut i rampljuset.
Först med filmen Suedi som släpptes i höstas berättar han mer om sin bakgrund. Suede är baserad på hans egen bakgrund och tidigare livserfarenhet. Kulturbloggen fick möjligheten att ställa frågor till Manuel Concha.

Manuel Concha är själv född och uppvuxen i Malmö men hans föräldrar kom från militärdiktaturen i Chile. Hans intresse för att skapa film började tidigt och han vann sin första filmfestival redan vid 16 års ålder. Han fortsatte att göra kortfilmer tillsammans med sina vänner, varav filmerna blev hyllade och kom att vinna ett flertal priser. Han hann också att studera film i en filmskola i Los Angeles i två år och hade gästlärare som Christopher Nolan och Oliver Stone.

I Manuel Conchas portfölj som har skrivit, regisserat samt producerat finns tv-serien ”ALEX” för Viaplay (säsong 1) med Dragomir Mrsic som blev den mest sedda tv-serien under 2017, långfilmen “Den Enda Vägen” som är inspirerad av en sann historia berättar Manuel, då hans dåvarande flickväns lillebror blev skjuten av Peter Mangs.

Kulturbloggen: Du har hunnit skapa ett brett spektrum med filmer och tv-serier, både mer spännande och djuplodande och andra mer humorfyllda, men ändå finns det alltid ett allvar i botten. Tänker jag. Håller du med?
– Ja, jag håller med. Jag kan göra olika genre men det är alltid viktigt att historien har något att säga, ett allvarligare djup.

Du har fått en hel del priser och redan som tonåring. Vad betyder det att få pris och som så ung?
– Det var avgörande för min utveckling inom film och för mig som människa. Det gav mig ett förtroende och en insikt att jag var bra på något. Var jag växte upp fanns det inte mycket framtidshopp, och att jobba med film var ett privilegium, något som en övre medelklass kunde hålla på med för det fanns inga pengar inom film sa de.

Varför blev du filmskapare? Vad fick in dig på den banan?
– Mina föräldrar. Vi gick på alternativ bio en gång i månaden. Det fanns det en gammal videokamera på fritidsgården och jag började göra kortfilmer med mina kompisar från gården. När jag var 16 år vann jag min. Första filmfestival och det gav mig just det självförtroende att jag kunde jobba med film.

Du har utbildat dig i självaste filmstaden. Hur var det? Hur tänker du att det har påverkat ditt filmskapande?
– Jag sålde ett trumset och köpte en flygbiljett till Los Angeles när jag var 17 år för att besöka skolan som jag hade läst i nån tidning och ville gå på. Jag blev kär i Los Angeles och allt som tillhör den. Jag kom till skolan och till min besvikelse hade skolan väldigt låga tekniska resurser så jag fick liksom tänka om. Det extremt positiva med den perioden var att jag fick se människan i dess olika skepnader, lära känna mig själv, växa och mogna. Sedan hade skolan väldigt bra gästlärare som Oliver Stone, Sidney Portier och Christopher Nolan. Jag var under 21 så jag kom inte in på några nattklubbar, så jag satt hemma och skrev manus och drömde om att en dag arbeta med film.

Vad skulle du vilja ge för råd åt unga som vill jobba med film?
– Ta en kamera/ mobiltelefon och börja filma. Finns en massa filmskolor i världen som är fantastiska men dom kommer aldrig göra dig till filmskapare, det är bara du som kan göra det. Man lär sig bäst film genom att göra film, att misslyckas och göra om, göra annorlunda. Träffa människor som inspirerar dig och ett team som har samma vision som du. Bara kör!

Vad är ditt nästa projekt?
– Jag har projekt som jag dragit i gång och skriver tillsammans med andra manusförfattare, något jag ser så fram emot att bli en verklighet. Det är just dom här möten som jag är tacksam till filmen. Filmen har tagit mig världen över och jag har träffat så många talangfulla människor.

Vad är ditt drömprojekt?
– Det finns ett som jag bär inom mig 🙂

Det är lite kul att Mahmoud i Suedi är uppväxt på Malmvägen i Sollentuna. Jag bor på en gata bredvid och promenerar förbi Malmvägen med mina hundar dagligen. Tidigare var Malmvägen gatan med White trash, den misstänkte Palmemördaren Christer Pettersson bodde där till exempel och gatan var rätt farlig att gå på. Jag känner människor som blev rånade på den tiden. Men sedan Malmvägen blev mer ett område med människor från andra länder har det blivit mycket lugnare och tryggare. På somrarna sitter gamla muslimska damer utomhus och det är liksom mycket lugnare än på den tiden när det var White trash.
Hur kom det sig att ni valde just Malmvägen som hans uppväxt?
– För att jag baserade filmen rätt mycket på mitt eget liv och skrev Mahmod först som Chilenare som växte upp i Sollentuna. När jag växte upp i Malmö att Sollentuna kallades för ”Chilentuna” för att så många med chilenskt bakgrund tydligen bodde där. Så det blev rätt enkelt att placera huvudkaraktären i Sollentuna. Jag ville att familjen skulle ändå bo tillräckligt nära Lidingö eller Täby som det var tidigare tänkt, så det var ett konstant hot att bli avslöjad.

Suedi är underhållande, humoristisk, men också med ett djupt allvar. Jag kunde nästan inte andas ett tag när Mahmoud/Sebastian sprang rätt in i katastrofen.
På ett sätt kan filmens sensmoral föras över till alla: som en varning för att inte vara sig själv. Vad tänker du om det?
– Det var exakt det som jag ville lyfta fram och att alla skulle kunna ta till sig. Idag tänker jag väldigt mycket på att första alltid vara mig själv och säga vad jag tycker och tänker. Förut ville jag vara en del av något och försökte vara en version av mig själv som inte var kanske direkt jag.

Vad tänker du om framtiden i Sverige: växer misstänksamheten mellan människor eller är vi på väg åt rätt håll? Kommer unga om tio år att känna igen sig lika mycket i Suedi som många gör idag?
– Jag ser ett land där ekonomiska olikheterna växer och klyftorna växer. Vi är inte på väg åt rätt håll i min mening, tyvärr. Jag tror det krävs politiska åtgärder för att nå en förändring, men rent kulturmässigt så behövs filmer som SUEDI. Filmer vi kan skratta åt varandra och hitta varandra genom varandras fördomar. Ja, jag tror definitivt att unga kommer känna igen sig om 10 år. Gör dom inte det så är det extremt positivt, då lyckades vi förändra den negativa utveckling vi ser idag.

Filmrecension: Kören – en film om Tensta Gospel Choir – om en härligt medryckande kör i sorg och glädje

by

Kören – en film om Tensta Gospel Choir
Betyg 3
Svensk premiär den 26 november 2021
Regi Amanda Pesikan

En kör kan vara nästan som en familj och här är det en mycket brokig familj.
Med många olika personligheter och med olika bakgrund. Kören har funnits i
25 år och utstrålar mycket glädje och energi. När man ska åka på turné till gospelns hemstad Chicago har kören mycket förväntningar.

Ledaren är Cedwin Sandeman. Han vill att resan ska ge inspiration till kören. Men under resan dyker också problem upp. Problem mellan kör och dess ledare. Skillnaden mellan församlingarna i USA där alla i en gospelkör är troende och den svenska kören där alla inte är troende. I USA väcker det förvåning att man kan sjunga gospel utan att vara kristen. Många förväntningar kommer upp till ytan

Genom att belysa relation mellan grupp och ledare och betydelsen av visioner och tro sätter filmen fokus på gruppdynamik. Hur viktigt är det att alla har gemensam tro
eller finns det plats för oliktänkande?

Filmen ger inget svar på de frågor den ställer. Däremot skildrar den värmen och gemenskapen i kören. Att man ställer upp för varandra och accepterar varandras olikheter. Jag tycker också att man visar den utsatthet ledarens roll innebär.
Han är den enda vi lär känna i filmen, övriga blir mer statister runt honom.

En film om en härligt medryckande kör i sorg och glädje.

Filmrecension: Encanto

by

Encanto
Betyg 4
Svensk biopremiär 26 november 2021

Om att duga som man är, om att ingen är perfekt och att alla måste få ha både starka och svaga sidor. Att acceptera varandra som man är och samtidigt en skildring av hur immigranter kan tyngas av krav på att vara extra duktiga för att bli accepterade. Disneys nya animerade storfilm Encanto talar mer till de vuxna än barnen, tror jag. I sällskap med vuxen är den tillåten för barn i alla åldrar, utan vuxen är åldersgränsen sju år. Jag är tveksam till att de mindre barnen förstår filmens budskap. Den är inte skrämmande och vi slipper trista slutkamper mellan onda och goda – så på det sättet är den barnvänlig.

Jag tycker det är så befriande med en film som från den amerikanska filmindustrin som inte nödvändigtvis delar in människor i onda och goda. I Encanto är människor precis som människor är, med positiva och negativa sidor och vad som är gott eller inte beror på sammanhanget.

Handlingen kretsar kring flickan Mirabel. Hon bor i en by högt upp i bergen i Colombia. Mirakel bor i ett magiskt hus med sin storfamilj Madrigal som styrs av hennes mormor. De bor flera generationer tillsammans och alla familjens medlemmar har magiska förmågor, utom just Mirabel. När hon genomgick ceremonin där hennes magiska förmåga skulle uppenbaras visade det sig att hon inte hade någon magisk förmåga. Hon är trots det stolt över att tillhöra familjen Madrigal.

Mirabels mormor kom till denna by med sina tre bebisar då hon och hennes man var på flykt. Mannen dödades av förföljare. Mormodern fick i samband med de tragiska händelserna ett magiskt ljus som aldrig kunde slockna och när hon bosatt sig i huset visade det sig att huset var magiskt och alla hennes barn och barnbarn hade fantastiska förmågor som gjorde familjen oerhört uppskattad i bygden. En av dem har förmågan att hela och läka människor, en annan är jättestark, en kan tala med djur, en kan göra allt vackert.

Men allt fantastiskt har en baksida och en dag börjar huset att sakta med säkert rasa. Magin är på väg att försvinna. Mirabel försöker hitta lösningen.

Filmen är till stor del en musikal med massor av fin musik med sydamerikansk touch.

Jag vet inte om filmen blir samma succé som många andra av de legendariska Disneyfilmerna men för mig är denna högsta grad sevärd – jag gillar verkligen att den inte delar in människor i onda och goda utan ser att vi alla är mer komplicerade än så.

Några av de svenska rösterna:
Sandra Kassman, Mirabel
Astrid Assefa, Abuela Alma
Camilo Ge Bresky, Félix
Tousin ”Tusse” Chiza, Camilo

Filmrecension: Joe Bell

by

Joe Bell
Betyg 2
Joe Bell har premiär för digitalt köp 29 november och att hyra från 13 december på de flesta plattformar (t.ex. SF Anytime, Viaplay, Blockbuster och Apple TV-appen).
Regi Reinaldo Marcus Green

Om sorg och hur vi agerar när en stor tragedi drabbar oss. Tyvärr känns filmen för sentimental och för tillrättalagd efter de verkliga händelserna. Filmen baserar på en verklig händelse: en pappa, Joe Bell, från Oregon som ger sig ut på vandring genom hela USA. Målet är New York.
Vandringen gör han för att längs vägen prata om tragiska konsekvenser av mobbning – försöka få människor att tänka om och förmå mobbare att sluta förtrycka och mobba. Joe Bell vill få människor att förstå att mobbning kan föra med sig svåra konsekvenser. Många unga människor dör för egen hand för att de inte ser någon utväg när de blir mobbade.

Ämnet är viktigt och delvis är filmen berörande. Det som gör att filmen inte når fram kan ha att göra med att det är ofta svårt att skapa drama från verkligheten, det finns en tydlig svårighet i att följa verkligheten för noga. Dramaturgin i handlingen kan förstöras av det. I denna film tror jag verkligheten fått styra för mycket. Ett annat minus är att skildringen av sorg är för ensidig och sentimental på ett typiskt Hollywood-manér. Som att säga ”jag älskar dig” löser alla problem och läker alla sår.

Det är flera saker orsaker som gör att filmen inte blir så berörande och stark som den kunde blivit. Att förlora ett barn är det mest smärtsamma en förälder kan uppleva. Hur det är att förlora ett barn kan den som inte drabbats aldrig någonsin förstå. Det finns en stor mur, en skiljelinje, mellan de som förlorat ett barn och de som inte förlorat något barn. Det finns en illusion som många tror på, tyvärr ofta också läkare och psykologer som möter föräldrar i sorg: Illusionen att att förlusten av ett barn någonsin kan gå över. Det gör den inte även om en del föräldrar lyckas leva som vanligt efter några år. Men de bär ändå med sig detta oläkliga sår inom sig. En hel del föräldrar tar sig aldrig tillbaka till en vanligt liv.

I Joe Bell är det tydligt att pappan brinner inifrån, han kan inte förändra det som hänt och därför försöker han komma ifrån smärtan genom att vandra. Han lurar sig själv och intalar sig att han gör det för sin son. Men han gör det för att slippa känna smärtan av sorg och förlust. Jag är kluven till om Mark Wahlberg är rätt person för rollen. Han är stark och vältränad, en ganska typisk amerikanska hjältekaraktär. Det kanske är bra för rollen men samtidigt känns han inte äkta.

Joe Bell tar upp ett ämne som många föräldrar kan känna igen. Att förlora ett barn är inte så ovanligt i Sverige idag. Självmordsfrekvensen bland unga är hög. Vi har dödsskjutningar och överdoser i droger. Jag tycker filmen skulle vidga karaktärerna och låta oss se mer av övriga familjen och få följa fler av de möten Joe Bell gör under sin vandring.