Film

Isolation
Betyg 4
Svensk biopremiär 14 januari 2022
Regi Olivier Guerpillon, Michele Placido, Jaco Van Dormael,
Julia von Heinz, Michael Winterbottom

Är du trött på pandemin? Jag blev överraskad över att en film om livet under pandemin kunde kännas så engagerande.

Jag skulle tro att de flesta av oss längtar till en tid då vi inte behöver hålla distans eller följa restriktioner utan kan leva som vi gjorde före pandemin. Att en del lever utan att ta hänsyn till restriktioner eller smittan, är ett ämne jag inte orkar ta upp. Att människor totalt struntar i omgivningen, struntar i att de som tillhör en riskgrupp kan bli svårt sjuka, det för sorgligt. Att stora grupper inte kan ta hänsyn utan endast ser sitt liv och frihet som viktigare än allt annat.

Trots att jag, liksom säkert de flesta, är trött på pandemin var den här filmen, blev jag positivt överraskad av att jag tyckte om den här filmen, som består av fem kortfilmer som skildrar livet under pandemin att göra på olika sätt. Ja förmodligen är det rätt bra att bearbeta det vi går och gått igenom genom att få se skilda aspekter på hur pandemin påverkat människor och livet i olika länder och samhällen.

Fem regissörer från fem länder har gjort var sin kortfilm. De fem länderna är Italien, Belgien, Storbritannien, Tyskland och Sverige. Den svenska berättelsen är en träffsäker skildring av de svenska myndigheternas och regeringens förvirring och svårigheter med att agera. Det svenska bidraget, regisserat av Olivier Guerpillon (in/ut), kastar kritiska ögon på Sverige i segmentet ”Frihet Jämlikhet Immunitet” som är en humoristisk uppgörelse med den svenska strategin som mynnar ut i en reflektion om etik, moral, frihet och identitet.

Men inte bara Sverige har haft misslyckanden. I Belgien förstördes miljoner munskydd och andningsskydd på myndigheternas order.

Den tyska berättelsen skulle kunna utvecklas till en egen långfilm. Den skildrar en kvinna vars far dör av hjärtattack under inledningen av pandemin. Vi får se hur restriktioner i Tyskland sätter pinnar i vägen för begravning och annat – men det fascinerande är vad kvinnan hittade om sin pappa. På hans dator hittade hon filmer och inloggningar till en grupp för homosexuella män. Hon fick på så sätt lära känna något om sin pappa som han hade dolt för både henne och övriga familjen och släkten.

I den brittiska kortfilmen tar Michael Winterbottom (Storbritannien, The Trip, 24h Party People, A Mighty Heart, The Road to Guantanamo) ett mer politiskt perspektiv och följer en ensamstående flyktingmammas isolering. Det blir rätt absurt när vi ser flyktingmamman sitta i det lilla rum där hon lever med sin son och ser på TV där brittiska ministrar talar till det brittiska folket om att stå ut ett tag med isolering när flyktingar i stort sett lever isolerat i åratal. Som flykting får denna kvinna inte jobba eller studera och hon får leva på under existensminimum. Jag får ont i magen när jag tänker på att de som valt att inte vaccinera sig engagerar sig i att tusentals skickar protest mot vaccinpass till Justitiekanslern i Sverige – bara för att de vill kunna gå på teater utan att visa vaccinpass. Hur själviska och egofixerade är inte så många medborgare i europeiska länder? Vem av dessa skulle vilja byta med flyktingmamman som levt i åratal utan att få lov att jobba?

I den italienska kortfilmen promenerar Michele Placido (Bläckfisken, Romanzo Criminale) på nästan folktomma gator i Rom, Florens och Milano under pågående nedstängning och dokumenterar nedsänkningen med kameran på sin telefon. Vi får se påven tala på ett torg helt rensat på folk. Lite lustigt att se Michele Placido med munskydd som han ofta bara har över munnen och inte över näsan.

Denna film är väl värd att se. De fem regissörerna har lyft fram berättelser och tankar med sin personliga syn på denna speciella tid och någon specifik situation som pandemin orsakade. Här lyfts människorna bakom det ständiga statistikflödet fram i personliga historier och porträtt av olika sätt att hantera livet under en pandemi.

Isolation hade premiär på filmfestivalen i Venedig 2021 i sektionen Giornate degli autori, där regissörerna belönades kollektivt med Priset för Inkludering (Premio dell’inclusione) som tidigare gått till bl a Frederick Wiseman, Raymond Depardon och Liliana Cavani.

Luzzu
Betyg 4
Svensk biopremiär 14 januari 2022
Regi Alex Camilleri
Medverkande Jesmark Scicluna, Michela Farrugia, David Scicluna

En välgjord och stark film om att bryta en tradition som följt släkt och familj i flera generationer. En berättelse som känns oerhört äkta om att bryta sig loss för att gå sin egen väg men inte med glädje utan detta val är påtvingat på grund av klimatförändringar. Denna berörande film handlar om Jesmark, en ung man och nybliven pappa på Malta som hankar sig fram genom fiske med en liten båt på Malta. Ett fiske som blir allt svårare att försörja sig själv och en familj på och dessutom ger EU bidrag till fiskare som ställer undan sin båt.

Luzzu är namnet på de färgglada småbåtar som många maltesiska fiskare äger och vårdar ömt. Dessa båtar är vackra att se och många som varit på Malta har säkert sett dessa båtar som guppar vid fiskarnas hamn.

Jesmark har otur. Båten som han ärvt av sin pappa och som funnit i deras släkt sedan hans farfars far måste repareras och då får Jesmark fiska tillsammans med en vän i dennes båt. Fisket är redan dåligt och när de ska dela på en miniskörd blir det ännu värre. Ovanpå de behöver hans lilla son, som är en baby, sjukvård som kostar. Jesmark försöker desperat sälja de få fiskarna och upptäcker då att det finns restauranger och fiskbutiker som köper in fisk som är förbjuden att fiska, som svärdfisken. För att kunna försörja sin familj tar han sig in i den maltesiska fiskeindustrins undre värld för att få livet att gå runt.

Filmen är vacker och känns äkta. Ett starks skäl är förstås att många av rollerna görs av amatörskådespelare. I den här filmen blir det ett stort plus. Att komma nära deras liv är fascinerande och intressant. Jag, liksom många i Sverige, lever oerhört mer individuellt och har inga yrken som går i arm i familjen. I vårt samhälle hyllas sedan många decennier individen. Redan från barnsben får alla barn i Sverige itutat i sig att de ska hitta sin väg i livet, de ska hitta sin framgång. Jag kände att jag kom nära Jesmark och hans vänner och familj och det är viktigt att få en inblick i andra sätt att leva än det svenska individfixerade perspektivet.

Ett pressmeddelande berättar om filmen:
Den debuterande regissören Alex Camilleris val att engagera amatörskådespelare till kärnan av skådespelartruppen ger en naturtrogen inblick i den maltesiska samtiden då flera av rollerna spelas av fiskare som till vardags lever delar av de liv som filmen berör. Luzzu är den första maltesiska långfilmen någonsin att tävla på en internationell filmfestival och är en innerlig historia om förlusten av identitet kopplade till tradition och en reflektion över klimatförändringarnas konsekvenser. Filmen hade världspremiär på årets Sundance Film Festival där huvudrollsinnehavaren Jesmark Scicluna tog hem priset för bästa skådespelare.

Spencer
Betyg 1
Svensk biopremiär 7 januari 2022
Regi Pablo Larraín

Varje år är det samma visa. NK presenterar sin julskyltning, kalkoner säljer slut lagom till nyår och så mottar vi en lavin av mer eller osmakliga lockbeten inför den stundande Oscarsgalan. Att Harvey Weinstein sades vara en expert på att skapa denna typ av ihåliga segment som var avsedda att dra Oscarsjuryns ögon åt sig, borde ha lärt oss att se förbi denna typ av blåsningar.

Tyvärr så verkar detta att skapa lockbete vara intakt då vi närmar oss årets Oscarsgala. Spencer är inte bara en humbug vad gäller att representera någon som helst autenticitet eller ödmjukhet gentemot sitt subjekt, det är också en trojansk häst där Kristen Stewart väntar på skymningen för att då storma ett imaginärt Troja och ödelägga den goda smaken. Det är faktiskt svårt att veta i vilken ände man skall börja för att belysa de många synder som regissören Pablo Larraín begår genom två outhärdliga timmar. Precis som i sin film om Jackie Kennedy Onassis så är Larraín här tydligen helt övertygad om att en film måste vara visuellt motbjudande för att engagera. Publikens ögon fullkomligt misshandlas med ett gräsligt fult foto som är så pass suddigt och grynigt att man kan undra om projektor-ansvarig har varit påverkad på arbetstid.

Om det nu bara hade varit det visuella som var problematiskt så hade man kunna ursäkta Larraín. Tyvärr så fortsätter tortyren, Spencer kan mycket väl ha ett av de mest frånstötande och smärtsamma soundtrack jag någonsin behöva lyssna till. Gitarristen Jonny Greenwood från Radiohead har lyckats med konststycket att skapa musik som mycket kan användas på Guantanamo för att bryta ned människor och få dem att bekänna vad som helst för att få ett stop på oljudet. Hela Spencer består av vassa ljud, jag har aldrig känt mig så pass manad att springa skrikande ut från biosalongen för skona sinnesfriden.

Spencer är en audiovisuell katastrof, men det berättarmässiga innehållet är än värre. Dianas liv har dissikerats, studerats och undersökts in absurdum både i dokumentärer och spelfilmer. Det krävs således en intelligent, relevant och respektfull berättare för att hitta vettiga infallsvinklar. Dessa förhoppningar grusas lika fort som den svenska sommaren. Där Netflix hyllade serie The Crown lyckas med att porträttera kungafamiljen med stor omsorg och precision så väljer Larraín att sätta ihop sin film med en ångvält och en motorsåg. Diana porträtteras genomgående som mentalt sjuk med en rad hallucinationer och vanföreställningar, de scener som försöker humanisera henne och demonstrera hennes moderskap är så pass skrattretande och ytliga att de känns pliktskyldiga. Det enda som Larraín verkar vara intresserad av är att vältra sig i Dianas psykiska ohälsa, och detta presenteras så pass amatörmässigt att man kan fråga sig om det inte är en filmad skolpjäs från årskurs 1 som utspelar sig framför en. Moraliskt är detta inte mycket bättre än de fotografer som förföljde Diana och som i slutänden bidrog till att beröva henne livet.

Mitt i detta erbarmliga kaos så finner vi Kristen Stewart. Det finns en rad unga skådespelerskor som utan problem hade kunnat göra ett unikt och stilfullt, men för den skull inte inställsamt, porträtt av Diana. The Crown valde den relativt okända Emma Corrin att porträttera Diana, men återigen så skall Larraín krångla till det. Stewart har under sin karriär gjort en rad försök att bli sedd som en seriös aktör och inte leva enbart på meriten att ha varit med i filmadaptionen av Twlilight. Detta har lett till ’’utsökta mästerverk’’ som Seberg, Personal Shopper och den helt obeskrivligt usla nyversionen av Charlies Änglar.
Men i och med sin rolltolkning i Spencer så tydliggör Stewart att hon är villig att göra vad som helst så länge en Oscarsstatyett hägrar vid målsnöret. Tyvärr så får vi i publiken utstå en usel prestation, Stewart lägger ut en bombmatta av tårar, hysteri, ihåliga blickar och en uppsyn som är lika livfull som en kyrkogård. Det är inte en fråga om att representera eller emulera Diana, det är en grotesk plattform skapad för att nära Stewarts och Larraíns hybris. Det faktum att Stewart knappt delar ett enda fysiskt attribut med Diana gör rollbesättningen än svårare att förstå.

Den enda person som överhuvudtaget verkar medverka för något annat än sitt eget ego är Sally Hawkins. Trots en mycket liten biroll så lyckas Hawkins att förmedla behövlig värme och uppriktighet som gör filmen mänsklig och inte till en morbid reklampelare. Men det är föga behjälpligt då Hawkins roll är minimal. Och när publiken får en slutkläm som är mer krystad än avslutningen till The Life Of David Gale så kan man fråga sig om hela eländet är ett tidigt aprilskämt?

Aja baja, Alfons Åberg
Betyg 5
Svensk biopremiär 21 januari 2022
Regi Tomas Alfredson

Alfons Åberg fyller 50 år 2022 och det finns med tre nya filmer som bygger på Gunilla Bergströms älskade klassiker. Ja något annat ord finns inte för dessa underbara böcker om finurliga Alfons och hans pappa.

Den första filmen, Aja baja, Alfons Åberg, släpps på bio 21 januari och den består av tre kortfilmer. Helheten är en underbar berättelse om kärlek mellan en förälder och ett barn, om respekten för barnet och en hyllning till alla våra små vardagsliv.

Om du har tillgång till något barn i de yngre åldrarna: missa inte att ta med detta barn till denna underbara filmupplevelse. Regissören Tomas Alfredson har förvaltat känslan från böckerna med skicklighet och Jonas Karlssons berättarröst är helt perfekt. Jonas Karlsson läser så det känns som att jag sitter i hans knä som en liten krabat och lyssnar hänfört.

Gunilla Bergström har med sina böcker om Alfons Åberg fångat äventyren i vardagen. Utan att behöva använda biljakter eller stora uppgörelser mellan de onda och de goda gör hon vardagen spännande, hon öppnar våra ögon för hur fantastiskt spännande det kan vara att vara på väg till dagis eller skola. ”Jag ska bara” säger Alfons och hittar hela tiden på något nytt han bara måste göra innan han kan komma till pappa som väntar med gröten i köket.

Regissören Tomas Alfredson berättar i ett pressmail:
– Jag funderade på vad som skulle hända om jag tog med mig filmfotografen Simon Rudholm och kröp in i en Alfonsbok och filmade av vad vi såg och sedan gjorde en liten film av det hela. 
Jag tyckte att berättelsen skulle vara precis så som Gunilla Bergström skapat den, utan att lägga till eller dra ifrån, men att med kamerans hjälp välja detaljer, närbilder och vinklar.

Alfredsons tillvägagångssätt fungerar perfekt. Fotona, bilderna, i lagom lugn takt tillsammans med Jonas Karlsson röst förmedlar samma kärlek till vardagslivets storhet som böckerna. Det känns som att det är precis det här vi behöver: se storheten i det lilla.

Utvandrarna
Betyg 4
Svensk premiär 25 december 2021
Regi Erik Poppe

Det är 1800-tal och folk svälter i Sverige. I kyrkan predikar prästen om meningen med Guds prövningar. De magra och steniga åkrarna i Småland ger inte tillräckligt med mat.
När nyheter om det välsignade landet i väster kommer lockas många att emigrera.

Karl-Oskar och Kristina kämpar mot svälten för att mätta sina barn. Efter en tragisk olycka och med mycket vånda beslutar Kristina att följa sin Karl-Oskar till Amerika. Filmen skildrar deras resa över havet och livet i det nya landet.

Kristina är huvudpersonen i filmen. Ett kvinnoperspektiv på livet kantat av hemlängtan, gudsfruktighet och saknad efter bygemenskap och släkt. Det är hennes kamp och utveckling som skildras. Hon blir en mer sammansatt person än mannen. Dessutom är kvinnorollen mer komplicerad med många moraliska aspekter. Att få sällskap på resan av byhoran Ulrika är inget som den gudfruktige Kristina önskar sig. För Karl-Oskar är målet hela tiden klart, att bryta ny mark och kunna mätta sin familj. Ett bärande tema genom hela filmen är kärleken mellan makarna. Livet är hårt men den fysiska kärleken finns där liksom ömheten och beroendet i arbetet.

Lisa Carlehed som Kristina är bra men många gånger blir dialogen för modern. Hon låter inte som en kvinna från 1800-talet utan mer som en kvinna av idag. Sättet att tala
går inte ihop med historien. Också handlingen är ibland väl moderniserad.
Kristina kastar ibland sina gamla värdering så snabbt att det inte känns trovärdigt.
Det stör i en annars mycket gripande välspelad film.Gustav Skarsgård passar som den knotige Karl-Oskar. Tove Lo i rollen som Ulrika är rund och flirtig som en blunddocka, lätt anpassar hon sig till det nya livet. Sofia Helin som den fromme Judit ler och varnar Kristina för avvikelser från den sanna tron. Van att bli betraktad med respekt som prästfru.

Det är en gripande skildring. Parallellen till nutidens immigranter är tydlig. Svält och fattigdom i hemlandet och drömmen om ett bättre liv. Svårigheten att lära sig språket, att inte kunna göra sig förstådd är gemensam. Och att hitta en gemenskap med sina landsmän i det nya landet. Att gamla maktförhållanden följer med till det nya landet märks främst genom prästen och hans lismande maka. Men filmen visar också att människor växer och förändras genom livet. Genom svårigheter och sorger mognar
de och självtilliten växer.

En film som visar ett stycke svensk historia där kärleken och styrkan lyser genom.