Film

Viljas äventyr
Betyg 3
Svensk biopremiär 18 februari 2022
Regi Julien Fournet
Svenska röster: Annica Smedius, Erik Ehn, Juni Kinell, Oscar Harryson, Jesper Adefelt, Dick Eriksson, Anton Olofson Raeder, Oscar Rosberg, Anders Öjebo m.fl.

Ett riktigt magiskt sagoäventyr för hela familjen. Den är tillåten från sju år – och det är bra för om de allra minsta ska se den är det bra att det finns en vuxen att hålla i handen under de scener som är väldigt spännande.

Handlingen utspelar sig i en sagovärld med riddare, gycklare, häxor och förtrollade skogar.
Vilja är en ung föräldralös flicka som bor i den medeltida staden Töckensborg. Hon har några vesslor som bästa vänner och de överlever tillsammans genom att stjäla mat, speciellt fruktpaj från den klumpige vakten Conrad som drömmer om att bli riddare.

Staden styrs av den elake regenten Tristan (vars röst i den svenska versionen görs av duktige Erik Ehn). Tristan är på krigsstigen för prins Roland fyller snart tjugo och då måste Tristan lämna över tronen till prinsen. Ganska snart får vi också reda på att prinsens pappa dog för att Tristan dödade honom, men gav skulden åt sin gudmor, en häxa som jagades bort från staden. Nu har Tristan trivs med att vara regent och ha makten så han planerar att döda prinsen också. Det är bara två problem: Prinsen dör inte utan blir förvandlad till en katthöna, en varelse som är delvis katt och delvis höna, och Vilja och den klumpige vakten Conrad har tjuvlyssnat på vad som hänt och ger sig av till den förtrollade skogen för att övertala häxan att ingripa och rädda prinsen. Längs vägen tillkommer en gycklare och dennes handplocka.

Jo, den som är vuxen har säkert hunnit läsa böcker eller sett filmer med liknande berättelser, om några udda personer som ger sig ut på magiskt äventyr för att bli hjältar när onda personer vill härska. Men det är hur något görs som bestämmer kvalitet och här är det underbara animerade bilder, musik som gör att det spritter i benen, varma karaktärer och det är både roligt och spännande.

Jag tycker om att det både är en sagovärld där allt kan hända, där en prins kan bli förvandlad och där det finns förtrollade skogar, enhörningar och häxor och karaktärerna lär sig något om livet och vänskap längs vägen.

”Fördom & Stolthet – en queer filmhistoria”
Betyg 4
Svensk biopremiär 25 februari 2022
Regi Eva Beling

En upptäcktsfärd genom svensk filmhistoria sedd med ögon öppna för mer än vad som syns ytligt sett. Egentligen är det omöjligt att recensera en film som på detta sätt är en genomgång av en lång rad filmer och hur vi kan se på filmerna med nya ögon. Vad är queer? Det kan diskuteras och funderas kring. Under den tid då homosexualitet inte ens var tillåten kunde en kvinna klädd i manskläder vara en signal om något utanför den heterosexuella normen.

Egentligen är det väldigt instängd och fördomsfullt att se klädsel som ett uttryck för sexualitet eller kön. I Sverige har vi väl kommit relativt långt i öppenhet och acceptans av att människor får vara som de är och älska vem de vill, så länge det bygger på ömsesidigt medgivande. Men ändå är det inte fullt ut accepterat att vara klädd som man vill. En man som vill gå klädd i kjol och skor med höga klackar får fortfarande stämpeln ”transa”. Varför? En kvinna som vill gå i smoking får inte samma stämpel.

Denna dokumentära genomgång av svensk filmhistoria, betraktad ut queer synvinkel har gjort ett gigantiskt arbete och vi får se scener och diskussioner kring Stiller via Bergman och Zetterling till våra dagar.

I beskrivning av filmen står det:
Hur kunde det dröja hundra år? Vi som alltid ansett oss som en nation som varit ett föredöme för så många andra länder. Ett land som legat i den absoluta framkanten för demokrati, välstånd, utbildning, teknik, medellivslängd, sjukvård för alla. Ändå tog det nästan hundra år innan vi fick se två människor av samma kön kyssa varandra i en svensk lång spelfilm.

Jag undrar om det kommer att ta hundra år till innan det blir accepterat att vara klädd hur som helst utan att det behöver föra med sig en stämpel? Denna vår släpps flera filmer som tar upp frågor kring könsidentitet, bland annat två coming to age-filmer som Gabi mellan 8 och 13 och Så jävla easy going (recension i Kulturbloggen kan du läsa här).

Filmskaparna har gjort ett imponerande arbete. De har plockar fram filmrullar ur sina pappkartonger, filmer som ingen sett sedan de var nya, sätter dem i filmprojektorer och hittar saker som kanske ingen tidigare sett.

Den svenska filmen Vingarne från 1916 räknas av många forskare som den första queerfilmen i världen. Den är regisserad av en våra mest queera regissörer någonsin, Mauritz Stiller. Filmskaparna menar också att det finns queera karaktärer i flerta av Ingmar Bergmans filmer.

Jag skulle kunna skriva en flera meter lång text om filmens innehåll och alla olika regissörer, skådespelare och filmvetare som tolkar och lyfter fram olika aspekter. Men jag tycker att alla borde se filmen och utifrån den fortsätta diskutera och fundera.

Eva Beling om filmens tillkomst
Jag fick idén till ”Fördom & Stolthet – en queer filmhistoria” när jag var på ett mingel på Svenska Filminstitutet. Jag hade precis startat produktionsbolag och inledde en diskussion med filmexperten Jan Göransson om Ingmar Bergman och de queera karaktärer som förekommer i flera av Bergmans filmer. Vi fortsatte att prata om Sverige och att filmbranschen i många år varit väldigt straight och heterogen vilket avspeglat sig under decennier av svensk filmproduktion. Han berättad något som fångade mitt intresse direkt: att i slutet av 1910-talet och i början av 1920-talet var flera av Sveriges främsta filmpersonligheter secret gay, som till exempel Mauritz Stiller, Greta Garbo, Nils Asther, Hjalmar Bergman.

Filmens tillkomst har varit en sju år lång process. ”Fördom & Stolthet – en queer filmhistoria” skildrar en lång period i svensk film och att få loss filmklipp, film- och musikrättigheter har varit komplicerat rättighetsmässigt vilket gör denna film unik i sitt slag. Hela 73 filmer finns representerade med klipp och stillbilder. Filmklipp från utländska bolag har nästan varit en omöjlighet. Men tack vare alla fantastiska rättighetsinnehavare i Sverige som har som varit generösa, nyfikna och hjälpt till på alla möjliga vis, så kunde jag skildra vårt fantastiska svenska queera filmarv.

Marry Me
Betyg 1
Svensk biopremiär 11 februari 2022
Regi: Kat Coiro

Det gör ont att dela ut lägsta betyg till Marry Me. Regissören Kat Coiro befinner sig i en vindtunnel som ställts in på orkanstyrka. Trots god förmåga så finns det mer eller mindre inget hon kan göra för att rädda en film som faller i bitar till följd av Jennifer Lopez. Den romantiska komedin hade sin guldålder under 1990-talet och har sedan dess varit ständigt återkommande. Formulan, skeendena och karaktärerna känns igen oavsett om det är Annie McDowell, Julia Roberts eller Hugh Grant i huvudrollen.

Coiro är väl införstådd med genrens begränsningar och traditioner. Hon regisserar avslappnat, självmedvetet och oerhört sympatiskt. Många gånger är hon så pass tillbakalutad och anspråkslös i sin regi att det känns som en intim lägenhetsfest där alla är välkomna. Även om skeendena, tillfälligheterna och romantiken är lika fabricerade som godis med fruktsmak, så är det svårt att inte småle och ha det trevligt då Owen Wilson vandrar runt i ett vackert filmat New York City. Wilson har på äldre dar slutat att skämma ut sig i ruttna komedier genom att medverka i en rad kvalitetsproduktioner. I Marry Me så är Wilson både charmerande och trevlig.

Men det spelar ingen roll att attityden är avslappnad och välkomnande eller att New York ser strålande vackert ut. När filmens ”riktiga stjärna” träder fram så drabbas filmen och biosalongen av en otäck solförmörkelse. Jennifer Lopez har brutit flera barriärer som sångerska, i USA så är hon i det närmaste en hörnpelare för popmusiken med 75 miljoner sålda skivor.

Oavsett sina musikaliska framgångar så har väldigt lite av dem följt med på resan då Lopez prövat på skådespelaryrket. Tillsammans med den tyska kalkonmästaren Uwe Boll så är Lopez filmografi ett bottenlöst svarthål. Den eviga hybrisen – att expertis inom ett ämne, med automatik innebär framgång i ett annat, visar sig vara fullkomligt vansinne ännu en gång.

Lopez har dock försökt rigga oddsen i sin egen favör. Hon står som producent och karaktären hon spelar är mer eller mindre en karbonkopia av henne själv, vilket borde innebära en oerhört låg nivå av skådespeleri för att lyckas. Loppet är med andra ord fixat, alla andra tävlande har spikskor – med spikarna inåt, startar 40 minuter efter att Lopez inleder sin sprint och bär dessutom ögonbindel. Inte ens ett spädbarn skulle kunna misslyckas med dessa förutsättningar.

Tragiskt nog, för Lopez, hennes medagerande och hela mänskligheten, så visar det sig att tanken på en acceptabel insats från ”Jenny from the block” är lika omöjlig som flygande grisar. I två timmar får tittarna genomlida en skådespelarmässig Golgata-vandring som inte slutar förrän eftertexterna rullar och biopubliken kan lämna biosalongen.

Coiro och Wilson försöker få skutan på rätt köl, men det går inte. Hela fartyget har fått slagsida och tar in vatten. Till slut så ger Coiro upp och väljer att gå ned tillsammans med skeppet. Det sympatiska och gemytliga får ge plats åt sockerbomber och romantik som är banalare än världens alla Harlequin-noveller.

Slutet är extremt sötsliskigt. När chocken har lagt sig så faller den sista hammaren. I eftertexterna så framgår att en skådespelarcoach har assisterat Lopez exklusivt. Det är faktiskt svårt att komma på något att säga om det.