Film

Dödgrävarens hustru
Betyg 3
Regi Khadar Ayderus Ahmed
Svensk biopremiär 13 maj 2022
Med Omar Abdi och Yasmin Warsame

En mycket vacker och samtidigt oerhört sorglig berättelse som så tydligt visar vilken fattigdom det finns där människor inte har råd med sjukvård som skulle kunna rädda deras liv. Ett liv så fattigt att många inte ens har skor.

Filmen skildrar en fattig familj i Somalia. Guled försörjer sig och sin fru och son genom att vara dödgrävare, ett jobb som varken ger trygg, regelbunden inkomst eller någon hög lön. Han älskar sin fru Nasra så oändligt. Nasra är döende, hon har en svår inflammation i njuren och kommer inte att överleva utan operation, som kostar 5.000 dollar. Pengar som familjen aldrig kan få ihop.

Dödgrävarens hustru har skapats av den Somaliafödde regissören Khaled Ayderus Ahmed som bor i Finland, dit han kom som flykting som 16-åring. Somalias nygrundade ministerium för vetenskap, kultur och turism utsåg filmen till sin kandidat för att nomineras till kategorin Bästa internationella film inför Oscarsgalan.

Guled Gulden och hans lilla familj är så ensamma också. De bor i ett skjul i ett av de fattigaste områdena kring en stad. Guled och hans fru kommer från olika klaner och har flytt från sin byar för att kunna gifta sig, därför lever de utan släktens stöd. Livet i ett land som Somalia blir svårt utan släkt. Fotot och miljöbilderna är starka och utstrålar ett torrt landskap där det inte växer mycket grönt. Ett land så väsenskilt från vårt både miljö- och naturmässigt men också hur samhället är uppbyggt. Guleds och Nasras son Mahad som är någonstans kring tolv bestämmer sig för att inte gå till skolan mer. Eftersom ingen av hans föräldrar kan läsa ser han ingen mening med att själva gå i skolan.

Berättelsen får mig att känna mig så maktlös. Hur kan livet vara så olika och med så stora klyftor mellan fattiga och rika? Det är inte bara att Guled och hans familj lever i ren misär i jämförelse med de flesta i vårt land – det är också stora klyftor mellan fattiga och rika där i deras land. Där finns många som lever väl och har bil och som kan ge småsmulor till betalning åt de fattiga som gör arbeten åt de rikare.

Jag känner mig både maktlös och sorgsen över dessa gigantiska skillnader mellan människors liv. Trots mörkret och det svåra, tunga finns det en varmt ljus emellanåt då vi kan känna den djupa kärlek som finns mellan Guled och Nasra och till deras son. Det glimmar ofta till av deras kärlek och busighet och livslust.

Guled försöker desperat hitta något sätt att få ihop 5.000 dollar till den nödvändiga operationen. Hans desperation känns i hela kroppen på mig som publik. Omar Abdi gör rollen som Guled så bra. Ett stort plus till regissören som väljer att inte visa allt i filmrutor. Regissören litar på att vi kan förstå själva. Vi kommer att få se mer storverk av denna regissör, det är jag övertygad om. Bakgrundsfakta om Khaled Ayderus Ahmed:
Regissören Khaled Ayderus Ahmed är född 1981 i Mogadishu, Somalia och kom till Finland som flykting när han var 16 år. Dödgrävarens hustru är hans långfilmsdebut. Jussigalan, Finlands motsvarighet till Guldbaggen, äger rum 6 maj. Dödgrävarens hustru är nominerad i nio kategorier, bland annat bästa film och bästa manliga och kvinnliga skådespelare.

Om skådespelarna:
Omar Abdi född 1980 är en somalisk skådespelare bosatt i Finland sedan 1991. Tidigare filmroller är i The Woodcutter’s Story och kortfilmen Citizens, med manus av Khadar Ahmed och regi av Juho (Kupé Nr 6) Kuosmannen.
Yasmin Warsame är född 1976 i Mogadishu, Somalia och flyttade med sin familj till Kanada när hon var 15 år. Hon är verksam som modell.

Memory
Betyg 2
Svensk biopremiär 13 maj 2022
Regi Martin Campbell

Att Liam Neeson har kysst sin karriär farväl och satt på en permanent autopilot är känt sedan minst ett årtionde tillbaka. Från att ha medverkat i moderna och tidlösa mästerverk som Schindler’s List är Neeson numera en parodi på sig själv. Till och med Jean Claude Van Damme och Chuck Norris har större variation i sina filmografier än Neeson.

Martin Campbell som står för regin befinner sig – om möjligt, i en minst lika desperat situation som sin huvudrollsinnehavare. Trots att han åstadkommit två omtyckta James Bond-filmer – Goldeneye och Casino Royale, som båda förnyade serien. Men efter att ha lanserat Daniel Craig som Englands – och världens, mest älskade spion har Campbell fått se sin karriär implodera. Den brutala udden och råbarkade attityden från Casino Royale blev snart trubbig med alltifrån den sömniga Mel Gibson-thrillern Edge Of Darkness till den apokalyptiskt usla Green Lantern

Med nyckelpersoner i professionell kris kunde Memory ha blivit en stilig comeback. Tragiskt nog för alla inblandade, inklusive biopubliken, visar sig Memory vara ytterligare ett klavertramp, om än inte lika flagrant som de sämsta Campbell och Neeson har utsatt publiken för. Memory försöker inledningsvis projicera en seriös och mörk aura. Flera aktuella ämnena som migration och främlingsfientlighet figurerar i intrigen. Neeson är aningen mer dämpad än tidigare och vi slipper se evighetslånga actionscener där det skapas ett skyfall av tomhylsor som faller mot marken.

Det här visar sig snart bara vara en fasad… Inom kort förvandlas hela filmen till en kaotisk gröt med uselt berättade, rörig struktur och urtrista karaktärer. Campbell verkar ha tappat all ork och lungorna går som på en kedjerökare som tvingats jogga upp för Kebnekaise, trots att ingenting av värde har åstadkommits. När dammen väl brister dränks allt och alla, det staplas stereotyper på hög och den stora konspirationen som driver berättelsen är totalt ointressant.

På actionfronten händer det inte heller mycket förutom lite lojt skjutande. Campbell är vanligtvis inte blyg för övervåld och brutala actionscener, men förutom lite blodsprut är Memory lika harmlös som en sovande vandrande pinne. En specifik sekvens är så pass erbarmligt genomförd att den liknar något ifrån en Saturday Night Live-sketch, med bedrövlig klippning och koreografi som får dansande valrossar att se ut som Michail Barysjnikov. Att vi slipper se Neeson leka actionhjälte är förvisso inget negativt, dock hade det varit uppskattat om det som förekommer emellan det sparsamma skjutandet hade varit av intresse.

Hela Memory består till 99 procent av fogmassa, några scener och konversationer som har relevans eller är intressanta, går inte att hitta. Kriminalthrillers av hög klass kan bygga upp en mystik och intensitet då karaktärerna redogör eller undersöker brottsplatser. Martin Campbell behandlar dessa element som om de vore drabbade av spetälska. Inte ens den kompetente Guy Pearce klarar sig ur detta då han tvingas läsa från ett manuskript som är lika spännande som att titta på gräsväxt i slow motion. Mitt i detta dyker Monica Bellucci upp som företagsversionen av Pomperipossa. Dessa fartgupp är staplade på varann vilket gör att filmen rör sig fram i snigelfart. Alla som kämpar med sömnsvårigheter kan nu ha hittat ett hjälpmedel för att underlätta situationen, sätt bara på valfri sekvens ur Memory och låt John Blund komma in genom sovrumsfönstret.

Memory bygger på den bortglömda belgiska filmen Mördare Utan Minne, som i sin tur är baserad på en bok. Men där originalet är en lågmäld och betydligt mer uppslukande historia så är detta den värsta sortens förvrängning. Originalet berör och studerar skräcken som är alzheimer och implementerar förvirringen i sin berättelse. För Campbell är denna horribla sjukdom endast en ihålig gimmick som varken skapar spänning eller empati för huvudpersonen. Som en sista örfil bjuds det på ett antiklimax av guds nåde i slutet av filmen, just då önskar hela publiken sig selektiv minnesförlust för att undkomma skräcken på duken.

Tuffa Gänget
Betyg: 2
Svensk biopremiär: 13 maj 2022
Regi: Pierre Perifel

Om filmbranschen hade haft en motsvarighet till Konsum eller ICA hade alla ingredienser som finnes i Tuffa Gänget hittats under den minst sagt osmickrande sektionen med billig fryst färdigmat.

Det är inget fel att följa en formula eller att spela efter regelboken. Till och med animationsmästare som Pixar och Studio Ghibli har en rad återkommande signum i sina filmer. Även den mest standardiserade och alldagliga film måste i alla fall kunna hålla ställningarna och se till att befinna sig sig på en relativt hög lägsta nivå. Tyvärr faller Tuffa Gänget handlöst vad gäller att uppehålla någon som helst standard.

Det är inget fel på filmer som är klara och enkla, se bara till Mad Max: Fury Road som mer eller mindre är en glorifierad biljakt i två riktningar. Om genomförandet kan fånga publiken kan alla berättelser engagera, oavsett innehåll. Tuffa Gänget är byggd av de mest bleka stapelvaror, animationen är stel och det visuella kan hittas i en rad animerade TV-serier, berättelsen är i det närmaste blandsaft där den enda ansträngningen är att tillsätta vatten. Det finns ett tydligt och rakt patos som är så pass förutsägbart att de olika Kalle Anka segmenten på julafton framstår som revolutionära vad gäller ordningsföljd. Alla dessa ingredienser är givna delar av många animerade filmer, men när de genomförs med en sådan slentrian som återfinns i Tuffa Gänget blir det närmast provocerande.

Karaktärsgalleriet består av en rad antropomorfiska figurer som till sitt yttre verkar ha både attityd och personlighet, men jag har stött på avsevärt mer färggranna och minnesvärda statister än någon vi möter i Tuffa Gänget. Sam Rockwell som ger röst åt den stora stygga vargen, med det uppfinningsrika namnet Wolf, gör en slapphänt och menlös Matthew McConaughey-imitation som saknar såväl intresse som ansträngning. Övriga aktörer klarar sig inte mycket bättre. Awkwafina degraderas till en marginell roll som anonymiserar den vanligtvis energiske och karismatiske aktrisen. Övriga roller fylls ut med hjälp av ett par gapiga prestationer från Craig Robinson och Anthony Ramos. Det är enbart Zazie Beetz som sticker ut med en charmerande insats.

Att majoriteten av aktörerna verkar måttligt passionerade eller intresserade kan dock ursäktas. Försök till humor är det ingen större brist på, men resultatet är oftast pinsamt. Ett antal plumpa skämt som involverar metangas återkommer gång på gång, resten fylls ut av platta referenser till sociala media och kändishysteri. I rätta händer hade det kunnat vara träffsäkert och underhållande, men med så här pass tafatt regi – av debutanten Pierre Perifel, blir det platt fall.

Det enda som räddar Tuffa Gänget från undergång är dess ofarliga natur. Även om inget som visas upp intresserar så är det genomgående oförargligt om än trist. I en tid då animerad film fått både nyanser och djup och tillåtit en enorm kreativitet så känns detta som en tidsresa tjugo år tillbaka till en tid när det räckte med att vara en digitalt animerad film för att locka publiken. Med tanke på konkurrensen och det övriga utbudet är detta nu minst sagt otillräckligt.