Film

Fire of love
Betyg 1
Svensk premiär 26 augusti 2022
Regi Sara Dosa

Paret Katia och Maurice Krafft är vulkanologer. Deras passion är forskning om vulkaner
och de reser runt i världen till nya vulkanutbrott. Alltid med målet att fota och komma så nära som möjligt. Balanserande på kanten till brinnande vulkanutbrott eller nära glödande lavaströmmar leker de med döden. Förenade i kärlek till sin passion och till varandra har de valt ett liv utan barn och ständigt sökande nya utmaningar. Ibland iklädda skyddsdräkter av plåt för de regnande stenarna från utbrotten.

Förutom ett stort antal filmade vulkanutbrott från jordens olika hörn och med filmer av paret vid kraterkanter eller i intervjuer så har filmen inte mycket innehåll.

Visst är naturbilderna vackra men det räcker inte för att hålla intresset vid liv.
Att deras passion är gemensam blir man snabbt varse och att de har olika syn
på sitt intresse. Men någon fördjupning om deras arbete sker inte och inte heller får vi veta om deras insatser bidrog till vetenskapen om vulkaner. Att de dog redan år 1991 i Japan gör också att filmen känns inaktuell idag.

Ett mänskligt liv är som en blinkning jämfört med ett vulkanutbrott. Man hade gärna velat veta mer om den blinkningen och vad som är drivkraften när två människor hela tiden utmanar döden.

Firebird
Betyg 2
Svensk biopremiär 19 augusti 2022
Regi Peeter Rebane
Manus Peeter Rebane, Tom Prior
I rollerna Tom Prior. Oleg Zagorodnii. Diana Pozharskaya, m fl.

En kärlekshistoria mellan två sovjetiska militärer på tjänst i Estland under 1970-talet. En kärlek som var förbjuden och måste hållas hemlig.

Det är en film vars berättelse bygger på verkliga händelser och jag skulle gärna kunna ge högre betyg. Historien bygger på outgivna memoarer av författaren, regissören och skådespelaren Sergej Fetisov. Han dog innan han hann göra klart manus till filmen. Regissören Peeter Rebane och skådespelaren Tom Prior gjorde manuset och skapade filmen. Det visar hur svårt det kan vara att skriva klart något för någon annan. Ämnet för filmen: förbjuden kärlek mellan militärer i den sovjetiska armén skulle kunna vara både engagerande och gripande.

Att ämnet är viktigt gör inte en film automatiskt bra. Ett stort minus är att filmen utspelas på en rysk militärförläggning men alla talar engelska. Det blir väldigt konstigt. Men ännu större minus är att det är alldeles för förutsägbart. Fem minuter in i filmen vet jag i stort sett allt som ska hända. Jag har sett ämnet behandlas bättre i flera filmer och teateruppsättningar.

Den unge militären Sergei har snart gjort klart sin värnplikt och ska snart få återvända hem. Men hans chef skulle vilja att han stannade kvar, han är duktig och ambitiös. Sergeis stora dröm i livet är att bli skådespelare, men han har inte självförtroende nog för att söka in till skådespelar-utbildningen.

Så dyker stridspiloten Roman upp på förläggningen. Det visar sig att både Roman och Sergei har ett stort intresse för foto och när de lär känna varandra har de också ett gemensamt intresse för kultur som teater och dans. Roman tar med Sergei till en balettföreställning och när de är på väg hem efter den kommer deras första kyss.

Det finns delar av filmens berättelse som skulla kunna blivit väldigt bra. Sergei har många filosofiska tankar kring vad ett foto är och kan vara. Filmen skulle kunna bli mer filosofisk, den kuna ha utvecklat mer existentiella frågeställningar. Eller så kunde filmen haft mer paralleller till nutiden när Ryssland försöker lägga under sig Ukraina.

Vissa delar i filmen är riktigt löjeväckande överdrivna. Som den första kyssen som i ett dike i skogen när de gömmer sig för gränspolisen och kyssen sätter igång ett stort regn. Det är bara för mycket.

Där kräftorna sjunger
Betyg 2
Svensk biopremiär 19 augusti 2022
Regi Olivia Newman

Där kräftorna sjunger kan enklast summeras såhär; Daisy Edgar-Jones och resten… Ungefär så tudelad och svartvit är hela upplevelsen. Utan att ha läst den populära och omtalade litterära förlagan är det svårt att avgöra om de största problemen härstammar från boken eller regissören Oliva Newman. Oavsett är filmversionen av Där Kräftorna Sjunger slarvig, styrkelös och retuscherad.

Även om intrigen inleds med ett mystiskt mord är detta i många och mycket en kärlekshistoria, som knappast framstår särskilt originell. Det är klassiska troper och klichéer om kärlek över gränserna, klassproblematik och ett snävt samhälle som saknar tolerans. För att överhuvudtaget lyfta sig över denna förutsägbara tematik krävs det styrka och förmåga. Roy Anderssons uttalande om att en bra regissör kan göra en intressant film av en telefonkatalog har en viss sanningshalt när man ser vad duktiga regissörer kan göra med triviala utgångspunkter.

Oliva Newman har dock inte erfarenheten att navigera sig förbi de många snåriga situationer som filmen ständigt hamnar i. Rent dramatiskt adapteras en slags mikrovågsmetod där allting ska vara snabblagat och ge resultat utan något större arbete. Intrigen där hela det emotionella ramverket ska etableras är närmast omöjligt att ta till sig eftersom det genomförs med skandalöst mycket slarv. Flera av de scener som borde beröra är omöjliga att behandla med något annat än en axelryckning. Detta eftersom det inte finns något kapital bakom händelserna.

Men det är framförallt bristen på kreativ kraft som kedjar fast Där Kräftorna Sjunker i sumpmarken. När man talar om filmmässig kraft behöver det inte innebära specialeffekter, stora scenarion och episka berättelser. Istället kan det vara något så enkelt som solitt tekniskt utförande. En stor del av av filmens tematik grundar sig i att uppskatta vardagen, även om den kan se mörk ut. Kärrmarken som en stor del av händelserna utspelar sig i är sannerligen inget som står högt på resebyråernas rekommendationer. Filmens patos vill däremot få tittaren att förstå skönheten och spänningen i denna, vanligtvis, icke attraktiva miljö. Det räcker dock inte med tomma ord från filmens karaktärer för att övertyga om detta, det hade även behövt förmedlas visuellt eller emotionellt.

Här är underskottet på erfarenhet och handlingskraft som mest uppenbart. Där Kräftorna Sjunger inte är inte frånstötande utseendemässigt men inte heller spektakulär. Det är ett opulent användande av solnedgångar och själlösa naturbilder som kunde vara stulna från Discovery Channel. Hela idén om skönhet i det oväntade blir därför urvattnad då det endast förmedlas i en rad ihåliga repliker. Den håglösa presentationen blir inte bättre av att resten av filmen påminner om ett noga iscensätt diorama på ett museum. Flera karaktärer befinner sig i något som närmast kan beskrivas som materiell misär. Trots det är scenografin alltför städad för att någonsin kännas som något annat än en välputsad kuliss.

Om det nu bara var en skakig intrig och ett mediokert utseende som hämmade Där Kräftorna Sjunger hade mycket kunnat räddas upp. Problemen slutar dock inte här utan sprider sig som röta i ett gammalt hus. Även om det görs en rad stora tidshopp verkar Oliva Newman vara fastfrusen. Den skakiga dramaturgin fortsätter att följa med som ett svart moln på himlen. Finstämda scener massakreras av falska emotionella utbrott. Obekväma kärleksförklaringar haglar titt som tätt. När allt ställer om till att bli dåraktigt romantiskt, kan man fråga sig om det inte är en ren Hallmarkproduktion vi har att göra med? Det skulle förklara varför dialogen och berättandet befinner sig någonstans mellan Rederiet och Bonde Söker Fru. När allting kulminerar i en sekvens med virvlande löv – som hämtat ur Disneys Pocahontas, är det svårt att inte börja se sig om efter nödutgången.

Mitt i denna tyfon av dramatiska fallasier och plastig romantik finns det en ljuspunkt – Daisy Edgar-Jones i huvudrollen. Jones lyckas skapa en nyanserad och empatisk karaktär. En karaktär som hade kunnat falla offer för att vara otillgänglig, i och med ett reserverat och tyst manér. Så är dock inte fallet, resan och svårigheterna som Jones karaktär genomgår blir mestadels intressanta, trots att allt omkring henne är ett hafsverk. Hon lyckas till och med skapa kemi med stenansikten som Taylor John Smith och Harris Dickinson.

Någonstans, djupt därinne, finns det en intressant berättelse med en mycket stark rollinsats. Dock är det omöjligt att ha överseende med de många felen på vägen. Det är för klumpigt, energilöst och tamt för att någonsin kunna beröra eller ens vara intressent.

Vackra själar
Betyg 4
Svensk premiär 19 augusti 2022
Regi Bernard Campan, Alexandre Jollien

En film där huvudpersonen stjäl ens hjärta mer och mer

När cykelbudet Igor Parat levererar ekologiska grönsaker på sin trehjuling blir han påkörd av en bil och hamnar i diket. Det är begravningsentreprenören Louis Caretti
som kört på honom. En händelse som leder till kontakt och så småningom vänskap mellan de två männen.

Igor Parat har cerebral pares sedan födelsen, som gör att han har svårt med tal och motorik. Han är beläst på filosofer och smart men har svårt hitta vänner. Trots sin utsatthet och ensamhet är han en positiv person. Louis Caretti är den stilige men något bittre och uttråkade mannen som driver en begravningsbyrå.
När de ger sig ut på en roadtrip av misstag blir de vänner och en ny värld öppnar sig för båda. Resan är egentligen en transport av en avliden med likbilen. Igor får nya upplevelser och kontakter och Louis insikter om ett nytt sätt att se på livet.

Igor spelas av Alexandre Jollien med en charm och total envishet som ingen kan motstå. Från att ha tyckt synd om honom blir han killen man måste älska. Han har cerebral pares i verkligheten sedan födelsen och han har skrivit många böcker om filosofi. Louis Caretti spelas av Bernard Campan, känd fransk skådespelare, regissör och komiker.

Temat med handikapp och begravning till trots är det här en feelgoodfilm med både värme och humor. Att handikapp har många pris tas upp ibland. Det ger filmen en extra dimension och blir berörande. Filmen påminner om ”En oväntad vänskap”. En film om hur manlig vänskap växer fram. Som Igor säger ” Vi ärju båda budkillar fast med olika last”. En underhållande och fin film, värd att se i sommarvärmen.