Film

Filmrecension: Bread and Salt
Betyg 3
Visas på Stockholms filmfestival 2022
Manus och regi Damian Kocur

En återhållsam film där mycket sägs under ytan – det är både filmens styrka och dess stora svaghet.

Berättelsen handlar om två bröder i Polen. Tymek (spelas avTymoteusz Bies) kommer hem för sommarlov från sina universtitetsstudier till pianist i Warszawa. Han tillbringar sommaren i betongförorten tillsammans med sin yngre bror Jacek och dennes kamratgäng. De två bröderna spelas för övrigt av två skådespelare som är bröder.

Tymek och Jacek samlas ofta tillsammans med kompisgänget i förortens nyöppnade kebabställe. Det är många scener där de käkar kebab och många scener där de sitter med en öl i handen. De flesta i gånget är fast i samma banor som sina föräldrar, tyngda av sin klasstillhörighet och ingen dröm om att ta sig vidare. Tymeks yngre bror som också är duktig på att spela piano tycks ha tappat tron och viljan till att ta sig därifrån.

Det är mycket destruktivitet, hopplöshet och frustration. Regissören har valt att filma som om det vore en dokumentär. Många långsamma fotoutsnitt med närbilder på de unga, ofta skalliga unga män och öl och tatueringar. Jag känner mig klaustrofobisk av fotot, som om jag sitter fast och allt är hopplöst. Ett av filmens teman är den rasism som flödar mellan de polska underklassungdomarna och araberna som öppnat kebabställen.

Ett annat av filmens teman är undertryckt homosexualitet, ett tema som skildras utan ord men genom musiken och genom vad som inte sägs.

En av filmens stora plus är musiken, både de fantastiska pianospelet av klassiska melodier och raplåtar, ibland i spännande kombinationer. Pianospelet och hiphoplåtar är en av filmens styrkor. Musiken blir ett sätt att berätta mer än vad bilderna berättar.

Att göra film som har mycket under ytan är skickligt men också en utmaning. Jag känner mig lite tveksam till hur väl det fungerar i Bread and Salt. När ett ödesdigert bråket bryter ut är det svårt att tro på, det känns inte realistiskt. Det är synd på ett film som skulle kunna bli ett mästerverk annars. Men den är absolut värd att se och det är tydligt att regissören är skicklig och säkert kommer att skapa ännu starkare filmer framöver.

Bardo
Betyg 2
Svensk biopremiär 18 november 2022
Regi Alejandro G. Iñárritu

Någonstans, långt, långt därinne, finns en både intressant och vass film som gör en frontalattack på det moderna samhällets sämsta sidor. Socialmedia, click bait och allmän främlingsfientlighet avverkas med vassa kommentarer och dräpande slutsatser. I dessa stunder känns det som att Alejandro G. Iñárritu fortsätter på samma positiva bana som inleddes med Birdman för åtta år sedan. En film som markerade ett starkt avbrott från hans tidigare projekt. Trots dånande hyllningskörer har jag stora problem med filmer som 21 Gram och Älskade Hundar.

Iñárritu är expert på att grotta ned sig i total misär och han känns ständigt manad att undersöka hur långt människan kan falla. En sådan studie kan vara fascinerande men för Iñárritus del blev det mest tröttsamt och förutsägbart.

Med Birdman och The Revenant verkade den mexikanska regissören pånyttfödd. Skyfallen av tårar togs bort, de ersattes av en finurlig udd och sotsvart kompromisslöshet. Dessa två filmer tycktes ha motbevisat den uråldriga tesen, att gamla hundar inte kan lära sig sitta. Tyvärr verkar Iñárritu ha fallit in på samma problematiska bana som förr, energin och skaparglädjen från de senaste två projekten har nu ersatts med en virrig och rent obegriplig vision.

I en lång – och genuint obegriplig, utläggning från årets upplaga av Venedigs Filmfestival menar Iñárritu att Bardo är ett sorts möte mellan verkligheten och fantasin. Det hela kan ses som ett försök att skapa en slags reflektion över regissörens egen karriär, hans plats som mexikan i det amerikanska samhället. Idén är sannerligen inte originell men i alla fall god. Problemet är att utförande och manuskript är i det närmaste frånstötande. Att blanda surrealism och självinsikt drar genast tankarna till Federico Fellinis 8½. En film som inte är utan problem men som besitter en balans i ett virrvarr av fantasirika scener och poetiska bilder. Försöken i Bardo att uppnå någon sorts harmoni mellan det otroliga och jordnära är lika lyckad som att förvara isblock i Saharaöknen. Mest klandervärt är att Iñárritu själv känns påtagligt obekväm och vilsen vad gäller en slutdestination.

En mästare som Pedro Almodóvar kan få det mest absurda – ibland även groteska, att fungerar, men i sitt försök att emulera detta famlar Iñárritu i blindo. I en helt bisarr introduktion verkar hela filmen – och regissören, ha skorpsmulor innanför skjortan plus illasittande skor. Framställningen och regin är ansträngd, förvirrad och nästan frustrerad.

Bristen på en fullkomlig vision, både vad gäller patos och presentation, leder till en rad tvära kast där filmen håller på att få slagsida. Ett par gånger lyckas man snudda vid nutida problem. Det finns också ett par bra diskussioner mellan huvudrollsinnehavaren Daniel Giménez Cacho och hans två barn. I de här stunderna hittar filmen sitt hjärta. Men trots att receptet för framgång är mitt framför näsan på Iñárritu ignorerar han det. Istället fortsätter han att forcera och improvisera fram sekvenser som förtar all potential.

För mellan de intima diskussionerna återkommer utdragna, tramsiga och helt okontrollerbara scener där filmen bokstavligt talat löper amok. Det är som att Transformers-regissören Michael Bay har satt sig vid rodret och överöser filmen med allt mellan himmel och jord. Biobesökaren tvingas utstå en kakofoni av högljudd musik, hemska specialeffekter och metaforer som är så banala att de borde ses som en ren förolämpning. Även om det sker i en drömlik kontext blir upplevelsen plågsamt schizofren.

Surrealism och absurditet kan vara starka bundsförvanter men bara om regissören i fråga kan kontrollera dem. Iñárritu vägrar dock att lägga locket på och låter hela sin film bli till en cirkus där de vilda djuren äter upp cirkusartisterna, detta medan publiken förskräckt ser på. Att projektet är intellektuellt inkomplett blir än mer uppenbart då vi ser till vad som utspelat sig utanför filmen. Efter ett minst sagt ljummet mottagande vid premiären i Venedig valde Iñárritu att klippa ned filmen med ungefär tjugo minuter. Med tanke på att det finns ett genomgående tema gällande problematiken att lägga sig platt för etablissemanget blir detta beslut nästan farsartat. Trots denna nedskurna speltid känns Bardo längre än en resa till Japan med roddbåt. Och när de syrliga konversationerna åsidosätts för otaliga drömsekvenser blir upplevelsen en smärre tortyr.

Det här är inte en sårbar berättelse om förlorad identitet utan ett monstruöst virrvarr som saknar både ryggrad och relevans.

Vad som räddar projektet från ett bottenbetyg är – förutom de få dramatiska ljusglimtarna, en fantastisk teknisk kompetens. Iñárritu har numera gjort de långa och svepande tagningarna till ett signum. Precis som förr är det oerhört imponerande att beskåda. Fotografiskt är filmen också slående vacker och flera bilder är fullkomligt häpnadsväckande. Men detta är en klen tröst när vi har att göra med en film som är idémässigt bankrutt samt en regissör som genomför sitt jobb utan vett eller disciplin.