Film

Håkan Bråkan
Betyg 3
Svensk premiär 25 december 2022
Regi Ted Kjellson

Actionfilm för hela familjen.

Nu får Håkan Bråkan huvudrollen. Efter att ha varit den jobbiga lillebrodern är det hans tur att bli huvudperson på film. Filmen grundar sig på böckerna av Anders Jacobsson och Sören Olsson och är fylld av action och TV-spel.

När Håkan blir lämnad till barnvakten Amanda blir han tvungen att rymma för att få tag på sin dator. Det gäller en viktig tävling som ska utspelas genom TV-spel. Samtidigt härjar några inbrottstjuvar i grannskapet. För att besegra dem och för att vinna tävlingen behöver han använda all sin kunskap och påhittighet och verkligen gå in i dataspelsvärlden. Runt honom och familjen händer mycket hela tiden men den ovilliga barnvakten som motvilligt blir indragen visar sig vara TV-spelsspecialist. När de blir vänner löser sig många problem.

Håkan Bråkan spelas av Silas Strand med mycket fart och bestämd vilja. En 10-åring som vet vad han vill liksom sin roll. Hans bästa vän är Beiron (Mario Mustafa. Fredrik Hallgren och Sissela Benn är föräldrarna och Yussra El Abdouni den ovillige barnvakten. Dessutom är Eva Rydberg, Filip Berg, PerAndersson med flera med.

Filmen som innehåller mycket action och humor kommer säkert att roa många familjer. För TV-spelare i olika åldrar kan det här bli årets julfilm. Historien är inte särskilt originell . Liksom i många andra barnfilmer är bovarna klantiga och gammaldags men att bekämpa dem med dataspel är ett nytt grepp. Töntiga föräldrar är också ett stående inslag i filmer för barn. Ett lätt sätt att locka till skratt från barn och vuxna.

Om Håkan Bråkan kan charma publiken lika mycket som Sune har gjort återstår
att se. Han är i alla fall betydligt tuffare än sin storebror. Och häftig teknik som ligger rätt i tiden är något som de flesta barn känner igen och förstår. Kombinationen film och dataspel lär bli en populär combo trots det uppskruvade tempot i filmen.

Skogshuggarens saga
Betyg 4
Svensk premiär 25 december 2022
Regi Mikko Myllylahti

Ett drama som är skönt för själen

Pepe (Jarkko Lahti) skogshuggaren som förlorar det mesta i sitt liv men ändå ser på händelserna med förtröstan. Med vidöppen blick och förundran ser han allt som sker. I en jordnära finsk by omgiven av många starka personligheter lever han sitt liv. Trots att sågverket läggs ner, flickvännen lämnar honom och huset brinner upp behåller han sin tro på livet.

Regissören Mikko Myllylahti har tidigare gjort manus till ”Den lyckligaste dagen i
Olli Mäkinen liv” . Där spelade Jarkko Lahti huvudrollen som den lovande boxaren
som egentligen tänker mest på kärleken. Här är relationer och naturen som styr tillvaron för honom. Han är en lågmäld skådespelare med mjuk framtoning. Bästa vännen Tomas (Hanna-Pekka Björkman) är den fysiska motsatsen och mamma Irmeli
(Ulla Tapaninen) är kärvt kärleksfull.

Filmen har ett tempo som påminner om älgvandringarna på TV. I ett ordkargt Norrland med storslagen natur och granar som dignar under snön pulsar Pepe runt i den meterdjupa snön. Människan är så liten i denna vita värld. Fotot är signerat av Arsen Sarkisiant.

Historien är ett drama eller saga med absurda inslag. Övernaturliga vilddjur varvas med
kortspel i vardagsrummet och väckelsemöten. Trots att det händer mycket i filmen är den berättad i ett tempo som lämnar tid för eftertanke. En egenartad film som aldrig blir långtråkig, som vågar låta handlingen ta tid och landa utan stress. En film att njuta av med magi och verklighet i en fantastisk poetisk saga.

Babylon
Betyg 2
Svensk biopremiär: 27 januari 2023
Regi Damien Chazelle

Sedan det spektakulära genombrottet Whiplash har Damien Chazelle gått från klarhet till klarhet. La La Land kan mycket väl vara en av det förra årtiondets mest ikoniska filmer. First Man, som följde två år senare, var också ett strålande stycke film. På mycket kort tid har Chazelle blivit en av filmvärldens mest eftersökta och omtalade regissörer. Intresset för Babylon har därmed varit enormt. Men även de mest talangfulla skapare kan snubbla. Även om Babylon är ambitiös och många gånger underhållande är detta Chazelles första riktiga misslyckande som långfilmsregissör.

Det är inte särskilt svårt att se var saker och ting gått snett. Sedan La La Land har Chazelle följt en bana där hans projekt växt i storlek. Omfånget, ämnena och filmernas speltid har accelererat för varje projekt. Babylon är större och mer omfattande än något Chazelle gjort förut. Det är en studie av kändisskap, rikedom och illusioner placerat i det dekadenta Hollywood under 1920-talet. Men som vi lärt oss genom åren betyder större inte nödvändigtvis bättre.

Gesterna, volymen och den häpnadsväckande storleken är uppskruvade och antar surrealistiska proportioner. Att finkänsligheten fått ta ett steg tillbaka är därför inte förvånande. Men Babylon är så pass högljudd och explosiv att den tappar sig själv, både narrativt och själsligt. La La Land och Whiplash har en orubblig målmedvetenhet vad gäller sin berättelse och sina karaktärer. Babylon känns – märkligt nog, velande och nästan nonchalant vad gäller att visa genuint engagemang för personerna i händelsernas centrum.

Där La La Land-paret Mia och Sebastians strapatser blev till oförglömlig filmdramatik blir misären för karaktärerna i Babylon mest exploaterande och obscena. Drömmen om filmindustrin som ett soligt paradis krossas snabbt. Istället visar Chazelle upp ett mardrömsscenario där framgången lett till vansinne. Mängden excesser vet inga gränser, inte ens de mest motbjudande och magstarka sekvenserna från Jackass kan mäta sig med det som visas upp här. Inom loppet av några minuter har vi fått oräkneliga orgier i kroppsvätskor, avföring och missbruk som till och med hade chockat porrmagnaten Larry Flynt.

Chazelle vill framföra en kraftfull kritik gällande vår längtan efter en svunnen era. I en tid då fler kräver att klockan ska vridas tillbaka visar Chazelle på faran i dessa vanföreställningar. Alla tankar på framgång slås sönder på rekordtid. Vad som återstår är en cynisk studie som ilsket sliter itu det forna Hollywood men även vårt moderna samhälle. En plats där ytlig influencer-kultur och snabba pengar blivit till samhällets fundament.

Denna tematik hade kunnat bli bärande och ge Babylon behövlig ryggrad. Tyvärr så nöjer sig inte Chazelle med detta. Istället fortsätter filmen expandera till den grad att den snart blir okontrollerbar. Antalet sidospår, karaktärer och händelser är så pass många att det knappt går att separera dem. Det mesta vad gäller tidig filmhistoria ska också avhandlas, som övergången till ljudfilm och de stora strukturella förändringarna i filmindustrin. Allt avhandlas i ett rasande actionfilm-tempo. En vansinnestur utan hastighetsbegränsningar är inte fel, men inte ens en regissör som Chazelle klarar av att kontrollera en film som oftast kan beskrivas som monstruös.

Det är inte bara en fråga om brist på måttlighet från filmens karaktärer, precis allting skall överdrivas, förhöjas och förlängas. Alltför ofta är det som att ha en skrikande huligan i ansiktet. Det initiala chockvärdet försvinner snart och försöken att tangera den makabra starten misslyckas då det finns en gräns för det groteska. Även om det finns stunder då kalabaliken och hysterin blir till stor underhållning är det inte tillräckligt för att kompensera för det faktum att filmens struktur är under all kritik. Trots att Babylon innehåller några av de mest spektakulära scenerna som Chazelle regisserat vad gäller koreografi och scenografi, är berättelsens kärna häpnadsväckande platt. Excesserna och hysterin känns som en ren potemkinkuliss för att dölja detta faktum.

Personregin verkar också åsidosatts i galenskapens tjänst. Brad Pitt gör ett hopkok av sina två Quentin Tarantino-karaktärer, Aldo Raine från Inglourious Basterds och Cliff Booth från Once Upon A Time In Hollywood. Pitt har som alltid en hög lägstanivå men är här skrämmande nära slentrian. Detsamma gäller Margot Robbie som gör en än mer oinspirerad upprening av sina mest kända roller.

Sedan har vi den omtalade speltiden på tre timmar. I och med det rasande tempot är det initialt oproblematiskt. Hantverket är också ypperligt, vår svenska stolthet Linus Sandgren har återigen gjort ett fantastiskt jobb som fotograf. Ljussättningen och kompositionen är i mångt och mycket det bästa vi sett i en film av Chazelle. Flera sekvenser är genuint förundransvärda då de hämtat inspiration från bland annat Stanley Kubrick. Vi får också en rad magnifika sekvenser där det trängs hundratals statister. Men den sista timmen är så utdragen och menlös att det känns som en ren efterkonstruktion. Finalen är dessutom hopplöst simpel. I slutänden känns hela filmen som ett rent experiment där slutdestinationen aldrig har varit uppenbar.

Även om det finns mycket att beundra i Babylon blir dess enorma ambitioner också dess fall. Att döpa filmen efter staden där högmodets torn byggdes blir självironiskt då projektet faller på alltför överdrivna ambitioner. För trots ett överflöd av droger och andra illegala substanser är slutresultatet genuint substanslöst.

Yuku och fjällets blomma
Betyg 4
Svensk biopremiär 16 december 2022

En tecknad berättelse för hela familjen och speciellt för familjer med små barn om en modig musflicka som ger sig ut på en farlig vandring för att hitta en magisk blomma som ska hjälpa mormor. Visst, det finns många filmer, speciellt för barn med samma budskap om att våga något och att hitta något, att göra något för av kärlek till sin mormor och längs vägen dyker utmaningar och farligheter upp. Men denna berättelse gör mig så glad, den ger hopp i vinterkylan och mörkret.

Huvudpersonen är den lilla musen Yuku som bor med sin mamma och hur många småsyskon som helst i källaren på ett slott. Yuku och alla småsyskon älskar kvällens godnattsaga då mormor läser ur en bok. Yuku har blivit mormors hjälpreda och har fått en ukulele för att kunna sätta musik till sagorna. En dag dyker den farliga katten upp och mormor blir skadad och berättar att hon snart måste följa den lilla blinda mullvaden ner i jordens tunnlar. Det är en metafor för att mormor snart ska dö. Yuku och småsyskonen blir förskräckta, mest allt för att mormor måste ner i mörka tunnlar. I en av mormors böcker har Yuku läst om en magisk evigt lysande blomma som växer på en svårtillgänglig bergssluttning. Yuku bestämmer sig för att ge sig av för att hitta denna blomma med evigt ljus för att mormor ska få den med sig på vägen med den blinda mullvaden.

Längs vägen möter Yuku farligheter, förstås, och hon får nya vänner. Det är som i många liknande berättelser. Att jag ger denna högre betyg beror på att den får mig att bli så glad, får mig att känna hopp och för att det känns bra med en film för barnfamiljer där lösningen inte alltid är ett stort krig mellan de onda och de goda. Hur många Disneyfilmer avslutas inte med ett gigantiskt slagsmål mellan den onda och den goda?

Ett plus för barnfamiljer är också att filmen har svenska röster med bland andra: Kodjo Akolor, Leif Andrée, Karin Bertling, Farzad Farzaneh, Clara Henry, Fredrik Lindström, Alexandra Reveman, Vanna Rosenberg, David Sundin och Jan Åström.

Denna film är en hyllning till kraften i kulturen: den pekar på magin och kraften i berättelser, i sång och musik i rytm och dans.