Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Filmrecension: En sång för min dotter – om hur småtjafs förmörkar stundens glädje

by

En sång för min dotter
Betyg 4
Svensk biopremiär 6 januari 2023
Regi Alauda Ruiz de Azúa
Medverkande Laia Costa, Susi Sánchez, Ramón Barea, Mikel Bustamante

En spansk film om livet, om hur vi människor kan bry oss om varandra, tjafsa och vara grälsjuka samtidigt. Jag såg någonstans att den stora spanske filmregissören Pedro Almodovar öst beröm över denna film. Det är logiskt, filmskaparen går tydligt i Almodovars fotspår i hur karaktärerna skildras. Fast En sång för min dotter är mindre absurd än vad Almodovars filmer ibland kan vara, denna film tar inte ut svängarna lika mycket – och det är mest positivt.

En film om det stora i det lilla livet och som skildrar hur vi blir föräldrar åt våra föräldrar samtidigt som vi blir föräldrar åt våra barn. Eller hur det kan inträffa samtidigt. För en del kan barnen förstås hinna bli tonåringar eller vuxna innan det är dags att ta hand om våra föräldrar.

Huvudpersonen Amaia är en 25-årig kvinna. Hon och hennes partner Javi har precis fått ett barn, lilla Jone. De inser först då på allvar att de nu har ansvar för ett helt nytt liv och att det ändrar mycket i deras liv. Javi är ljustekniker på teatrar och måste ta jobb i en annan stad när det erbjuds. Amaia hoppas kunnas göra en del av sina jobbuppdrag via dator hemifrån. Hon märker snabbt att det är omöjligt när hon är ensam med en baby som skriker och vill bli tröstad och vill ha bröstmjölk. Amaia bestämmer sig då för att flytta hem till sina föräldrar ett tag.

Föräldrarna bor i en mysig krustads i Baskien. De är lyckliga över barnbarnet men trots det så gnäller framför alla Amaias mamma och kommer med pikar. Fast när de promenerar på staden och möter bekanta skiner Amaias mamma och visar upp barnbarnet och skryter. Men hemma tjafsar hon och ger pikar åt Amaia. Det är som att vi ofta inte inser hur lyckliga vi är just när vi är lyckliga. Vi låter småtjafs förmörka glädjen i stunden. Det är filmens tema. Att vi glömmer att vårt liv är det vi lever just nu, precis här och nu.

Tyvärr tycker jag att filmens sista tredjedel blir lite seg och övertydlig men då de första två tredjedelarna är så bra och helt slukar mig får filmen betyg efter kvalitet på de första två tredjedelarna.

Filmen utspelas i Spanien och jag tror att vi som bor i Sverige inte helt kan identifiera oss med Amaia. Dels har vi ju en föräldraförsäkring som gör att vi kan vara hemma med nyfödda barn och första tio dagarna kan båda föräldrarna vara hemma. När det gäller vård av sina föräldrar är det inte heller lika utspritt i Sverige att flytta hem till sina äldre, sjuka föräldrar och ta hand om dem. Att vi lämnar bort barnen på dagis och de äldre till äldreboenden eller sjukvården har sina fördelar och sina nackdelar, men jag är ändå glad över att jag och min man kunde vara hemma med barnen i början och sedan kunde ha dem på dagis så vi båda kunde jobba.

Filmrecension: Holy Spider – Brutalt och välspelat om jakten på legendarisk seriemördare

by

Holy Spider
Betyg 4
Svensk biopremiär 20 januari 2023

En film-noir med nerv. Omskakande och brutalt om Iran och samhällets förtryck mot kvinnan. 
Holy Spider baserar sig på en sann historia om spiderkiller, en seriemördare som härjade i den heliga staden Mashhad i Iran på 2000-talet. Han mördade kvinnor på löpande band, prostituerade som utifrån hans ögon hade försummat sin förpliktigande roll. 

Efter trolldramat Gräns från 2018 och skräckfilmen Shelley från 2016 kommer regissör Ali Abbasi med en blytung pjäs. Holy Spider är på flera håll en enastående film som tar oss med på en läskig resa till en värld där kvinnor framställs som djur. Prostituerade står lägst i rang och det är fritt fram att spotta eller knuffa en kvinna som står vid vägrenen och väntar på att nästa bil ska stanna.  

Som regissör är Ali djärv och vågar visa explicita våldsscener. Mehdi Bajestani tar sig an rollen som kvinnohataren Saeed med bravur. Han är byggarbetaren som spyr galla över prostituerade. Saeed använder religionen för att försvara sina dåd (I verkligheten hyllades han av den religiösa högern för att ha “rensat upp smutsen från gatorna”).

Och han gör allt för att inte bli upptäckt, rullar mödosamt in liken i mattor som sedan dumpas och grävs ner ute i öknen. Saeeds stolthet gör att han varje gång efter avklarat mord ringer upp kommissarien och berättar om sin bragd. Rahimi, spelad av en pricksäker Zar Amir-Ebrahimi, är den kvinnliga journalisten som börjar att utreda kvinnomorden. Zar gör en strålande insats här och för detta fick hon välförtjänt ta emot priset som bästa skådespelerska i Cannes förra året. Rahimi hamnar snart i svår knipa och tvingas ta till extrema åtgärder för att komma åt den ökända Spiderkiller. 

Holy Spider är en stark och läskig skildring av det iranska samhället. Ali Abbasi går närgånget fram , zoomar in på offren, böjer sig inte en tum för att skildra det makabra. Förtrycket mot den iranska kvinnan sker dagligen. Spiderkiller tar det bara till sin spets, men sättet att behandla kvinnan på, tvånget att ha slöja på sig, förbud mot att göra abort och frånvaron av lagar som skyddar kvinnor från att utsättas för våld i hemmet. Våldet är inbyggt i det samhälleliga systemet i Iran. 

Att slöjuppropet är en revolution råder det ingen tvekan om. Och bättre timing får man leta efter för en film som vågar ocensurerat visa upp den dystra verkligheten. Det kan kännas provocerande, men kanske är det enbart via exponering vi på riktigt kan förstå det våld kvinnor och prostituerade utsätts för. Efter bara tre filmer är Ali Abbasi en av Sveriges mästerregissörer och Holy Spider hans största bedrift. Det är film när den är som bäst, film som kan förändra, som bränner till och gör ont och en historia som skrivits med guldpenna i hand.

Petter Stjerntstedt

Filmrecension: Brighton 4:e gatan – sällsynt vacker film om människors förmåga att hitta det vackra i varandra

by

Brighton 4:e gatan
Betyg 4
Svensk biopremiär 13 januari 2023
Regi Levan Koguashvili

En vacker och sällsynt berättelse om en förälders kärlek till sitt barn, en stark skildring av vad en far kan göra för att skydda sitt vuxna barn. Det är också en unik skildring av immigranters liv i Brighton Beach i Brooklyn, en stadsdel till stor del befolkad av rysktalande immigranter från det forna Sovjetunionens alla hörn. En helt unik film om mänsklighet. En underbar film som kan visa skönheten i samhörighet och tron på att det finns något fint i varje människa. En film om att inte ge upp hoppet om någon.

Vi för följa en äldre man, Kakhi, som varit brottningsmästare. Kakhi lämnar sin sjuka hustru och älskade hund i Tbilisi i Georgien för att besöka sonen Soso i Brighton Beach i Brooklyn. Han har fått höra rykten från andra georgier att sonens Soso inte studerar medicin, som var planerat utan istället spelar upp alla pengar. När Kakhi kommer till New York ställs han inför faktum. Sonen sliter hårt som flyttkarl och kan inte fortsätta sina studier i medicin förrän han får amerikanska medborgarskap, vilket kostar en hel del. Han måste gifta sig och betala för det. Och ännu värre är att han dragit på sig stora spelskulder hos en rysk gangster och därför är hotad till livet. Khaki beslutar sig för att hjälpa sin son ur knipan.

Sonen bor på ett härbärge där många immigranter från det forna Sovjet bor. De bor trångt och de är fattiga – men de har stora hjärtan och ställer upp för varandra när det behövs även om de tjafsar emellanåt. Det är en väldigt vacker film om solidaritet mellan fattiga grupper.

Jag tycker det känns som att majoriteten av världens filmproduktion skildrar livet bland välbeställda människor, ofta övre medelklass. Därför är det så befriande med en film som denna, skildrar människor som måste kämpa för att få livet att gå ihop rent ekonomiskt. Och i en miljö med rysktalande immigranter som för mig är en grupp jag inte träffar så ofta.

Vid filmfestivalen i Tribeca 2021 belönades filmen Filmen tre priser – Bästa internationella film, Bästa manus och Bästa manliga skådespelare – vid filmfestivalen i Tribeca 2021. Den fick också pris som bästa film på Asian World Film Festival in Los Angeles. Filmen var även Georgiens bidrag till Oscarsnomineringarna 2022.

Levan Koguashvili är en intressant georgisk filmregissör som jag ser fram emot att se mer av. Hans hittills mest hyllade film är Gogita’s New Life som kom 2016. Den handlar om en man som släpps ur fängelset och försöker leva ett normalt laglydigt liv. Också det en film som skildrar människor som måste jobba för att mat och bostad och annat att fungera. Levan Koguashvili har gått filmskola både i Moskva och i New York och han har jobbat som journalist på en oberoende tv-station i Georgien.

Filmrecension: Rodeo – berörande och stark men den gör mig också sorgsen

by

Rodeo
Betyg 4
Svensk biopremiär 13 januari 2023
Regi Lola Quivoron

En berörande men också en film som gör mig sorgsen. En unik, annorlunda skildring av en ung kvinna som kämpar för att ta plats i en ultramaskulin grupp, ett ett manligt motocrossgäng från underground-världen med en hel del kriminalitet. Julia är en ung kvinna som älskar att fara fram i hög fart på en motorcykel. När hon blir utkastad från sin familj träffar hon på detta motocross-gäng och hon satsar allt för att bli accepterad och en i gänget.

Det är mycket snyggt filmat och det är spännande att få en inblick i en värld dit jag själv aldrig skulle bege mig. Jag lyckades inte ens som tonåring att lära mig köra moped.

Filmens distributör beskriver filmen:
En feministisk uppgörelse med en ultramaskulin värld – en förförisk fransk American Honey på två hjul.

Jag är kritisk till den beskrivningen som sätter ett slag likhetstecken mellan feminism och att vara kriminell. Julia är utan tvekan kriminell. Det är hon redan innan hon träffat motocross-gänget. Hon har inga problem med att stjäla motorcyklar. När hon släpps in i gänget tar hon för sig genom att vara suverän på att ha idéer på hur gänget ska kunna genomföra brott.

Filmen har förföriska bilder från när Julia och gänget far fram på motorcyklarna, vinden blåser igenom deras hår och de utstrålar lycka och de kan resa sig på cyklarna och göra på ett hjul. Bilderna får mig att känna den frihetskänsla som väller igenom Julia när hon far fram på en motorcykel. Men det är farligt, livsfarligt, det vet det flesta av oss. Så jag blir väldigt kluven till bilderna där de gör konster på motorcyklarna, i full fart far de fram utan hjälmar. De leker med döden.

Julia är en fascinerande ung kvinna och samtidigt är det väldigt sorgligt att se hur grymt förtrycket av kvinnor är i denna miljö. Kvinnorna måste helt inordna sig under männen och antingen som den fängslade gängledaren Dominos fru låta sig i stort sett leva inlåst eller som några av de andra kvinnorna vara vackra bihang med kurviga kroppar. Att som Julia försöka ta för sig och bli likvärdig med männen är i stort omöjligt.

Skådespelarna är suveränt duktiga. Julie Ledru som spelar Julia kommer vi absolut att få se i fler filmer framöver liksom Antonia Buresi som har rollen som Ophélie, Dominos fru.

Rodeo vann juryns pris Un Certain Regard i Cannes filmfestival 2022.

Filmen är mycket stark men jag blir också nedslagen av hur farligt Julia lever. Ett minus för filmen är att jag inte får någon förklaring till varför hon blir utslängd från sin familj, blir utan bostad och därför måste bo i motocross-gängets förråd. Fast å andra sidan är det också en del av filmens styrkor att den inte berättar allt utan låter oss själva känna och tänka.

Om regissören:
Född 1989, har Lola Quivoron ett par kortfilmer bakom sig när hon långfilmsdebuterar med Rodeo. Under fyra år dokumenterade hon motorcykelgäng liknande de i filmen.
– I den miljön var jag som kvinna en främmande fågel, säger regissören Lola Quivoron. Men min huvudperson Julia trotsar alla givna gränser.
– Jag vill utmana den manliga blicken, säger hon.

Filmrecension: Vitt brus – om konsten att snacka utan att se verkligheten

by

Vitt brus
Betyg 3
Vitt brus har premiär på utvalda svenska biografer den 9 december 2022 och på Netflix den 30 december 2022.
Regi Noah Baumbach

En djupdykning i en familj från den övre medelklassen i USA, en typisk familj med förmågan att strö ord omkring, alla snackar mycket, de har en otrolig svada men är blinda för verkligheten som är mitt framför ögonen. Om konsten att snacka. utan att se någonting. Ett fenomen som är väl spritt i världen idag, bland över medelklassen, bland akademiker och kulturvärldens elit.

Filmbolaget beskriver filmen så här:
En modern amerikansk familj försöker hantera vardagliga konflikter samtidigt som de kämpar med de universella mysterierna av kärlek, död och möjligheten att lyckas i en osäker värld.

Jag har svårt att betygsätta den. Den genomför sitt tema mycket väl och har flera bra skådespelare som Adam Driver i täten. De unga skådespelarna i rollerna som familjens barn är samtliga mycket duktiga. Men berättelsen talar inte till mig. Jag kan inte identifiera mig med att leva med sådant babblande som inte är förankrat i verkligheten. Om man är uppväxt i, rotad i, arbetarklass är det svårt att bli engagerad. Det är väl samma fenomen som gör att Ingmar Bergmans filmer inte talar till mig medan Lars Noréns och August Strindbergs verk gör det.

Huvudspåret för filmen är de existentiella frågorna, speciellt frågan om livet och döden. Ja allra mest om döden och dödsskräck. Det är intressant att observera hur mycket Jack (Adam Drivers karaktär) och hans kollegor på universitetet (de är universitetslärare och väldigt akademiska) snackar. Vilka svador de har. Filmskaparen driver lite med deras syn på sig själva och deras konkurrens om sina ämnen. Det är roligt men också väldigt löjligt. Så jag är rätt splittrad i min uppfattning. För de existentiella frågorna och dödsskräcken i speciellt finns det bättre filmer. Filmen bygger på en bok av Don DeLillo. Jag har inte läst den så jag vet inte om den skulle tala mer till mig. De existentiella frågorna är ett av mina special-intressen som jag gärna fördjupar mig i, ett annat av mina grundläggande teman är sådant som har att göra med livet för oss som växer upp i den samhällsklass som måste försörja sig med arbete för att få råd med mat och kläder. Varje kritiker ser ju film utefter sin uppfattning och för mig är Vitt brus absolut sevärd men den berör mig inte så mycket, men det har ju att göra med min utgångspunkt i vad som engagerar mig.

För övrigt är ju Adam Driver alltid bra. Så om inte är det ju värt att se Vitt brus för att se Adam Driver som en universitetslärare och familjefar med begynnande ölmage.