Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Filmrecension: Butterfly Vision – stark, stark film som inte går att skaka av sig

by

Butterfly Vision
Betyg 4
Svensk biopremiär 14 april 2023
Regi Maksym Nakonechnyi
Medverkande Rita Burkovska, Natalya Vorozhbit, Daria Lorenci m fl.

I krig är alla förlorare och kvinnor ännu mer. Denna film som är ett samprojekt mellan fyra länder, Ukraina, Sverige, Tjeckien och Kroatien, gräver sig djupt in i hjärtat. Den sitter kvar inne i mig länge och den visar på alla sätt och vis hur omänskligt krig är och hur den påverkar människor efteråt.

Huvudpersonen, Lilia, är en kvinnliga soldat, en ukrainsk flygspanare, som kommer hem till sin familj efter ett fångutbyte mellan Ukraina och ett annat land. Filmen handlar om människor och de drabbas i efterskalven efter krig och fångenskap, men den skildrar inte den pågående konflikten nu, där Ryssland anfaller Ukraina. Jag har svårt att kalla Rysslands anfall för krig, eftersom Ukraina enbart försvarar sig och inte i sin tur attackerar Ryssland. Att Ukraina måste försvara sig med vapen av olika slag är självklart.

Lilia har varit krigsfånge i Donbas. När hon och några andra fångar kommer hem möts de av hyllningar som krigshjältar och med stort medieuppbåd och en ukrainsk minister som tar emot dem. De blir läkarundersökta och får komma hem till sina familjer.

På Lilia väntar framför allt hennes mamma, hennes man Tokha och en god vän kallad Magpie. Det är inte lätt att komma tillbaka till ett vanligt liv efter fångenskap. Lilia har posttraumatiskt stressyndrom, PTS, men hon vill inte visa sig svag. Hon får attacker av och till och otäcka drömmar, men hon vägrar identifiera sig som ett offer. Jag är väl lite kluven till den attityden. PTS kan få människor att begå våld mot både sig själv och andra.

Det visar sig också att Lilia utsatts för grova övergrepp och väntar ett barn efter att ha våldtagits. Det blir en outhärdlig och svår situation att hantera för både henne och hennes man.

PTS-attackerna och hennes drömlika tillstånd skildras starkt med bilder som blir trasiga, störningar i bilder och skrämmande ljud. Mycket skickligt sätt att få oss att känna hur Lilia känner. Förutom dessa attacker och drömmarna är berättelsen som en dokumentär i bildspråk och dialoger. Rollerna spelas realistiskt och det känns som om det inte är ett drama utan ren verklighet.

Butterfly Vision är en stark, stark film som inte går att skaka av sig. Det är också så tydligt att det finns så mycket som måste göras i världen nu för att alla som drabbas av krigets fasor runt om olika krigshärdar kan få stöd att bearbeta det som hänt för att kunna bli trygga människor som kan leva vidare. Det är helt klart inte lätt.

Filmrecension: Under fikonträden – bedövande vacker skildring

by

Under fikonträden
Betyg 4
Svensk biopremiär 14 april 2023
Regi Erige Sehiri

Om livet, allt det viktigaste som vänskap, kärlek, förälskelser, konflikter och längtan och drömmar, skildrat under en lång dag med hårt arbete. Vi får följa en grupp unga och gamla tunisier som jobbar med att plocka fikon i norra Tunisien. Vi får följa dem under en dag, från att de blir hämtade på morgonen av chefen och körda till fikonlunden i en pickup med öppet flak tills de på kvällen blir hemkörda samtidigt som de mogna fikonen de plockat blir forslade iväg.

Det är en lång dag med hårt arbete, men också med stunder av glädje och sammanhållning mellan unga och gamla. Var och en av de unga kvinnorna i gruppen har sin egen historia, sina egna glädjeämnen och bekymmer liksom de unga männen har sina utmaningar. De äldre har sin erfarenhet, sina sår i livet och sina glädjeämnen.

Kvinnorna har täckt sitt hår, men en av de unga kvinnorna är inte lika konservativ och låter sitt hår synas tydligt vid sidan av schalen. Ibland tar hon till och med av sig sjalen. Vi får komma nära både henne och en del av andra fikonplockarna, både unga kvinnor och unga män liksom äldre män och kvinnor. De har alla sina drömmar, sina erfarenheter. Det är en underbar berättelse där så mycket sägs mellan raderna.

Erige Sehiris debutfilm Under fikonträden är en bedövande vacker skildring av människor i ett samhälle som står mellan starka traditioner och konservativa värderingar och moderna influenser. En tid då de unga plockar fram sina mobiltelefoner när de är utan synhåll från chefen, som blossar på el-cigarett.

Men berättelsen för inte bara in oss i en värld långt bort från det svenska moderna samhället det också en universell skildring av unga och gamla människor, om möten över generationer, om våra drömmar och vår längtan efter kärlek. Om hopp och ambitioner, om svek och lögner.

Det är så fint skildrat med lugna bilder och skådespelare som kan visa så mycket utan att agera överdrivet. En skildring av en värld långt bort från oss i Sverige men ändå så nära oss, samma drömmar om kärlek och framtiden hos en ung tunisier som en ung västerlänning.

Filmrecension: Butiken – ett slag mitt i solarplexus på tillväxtfilosofin

by

Butiken
Betyg 4
Svensk biopremiär 14 april 2023
Regi Ami-Ro Sköld

Ett slag mitt i solarplexus på tillväxtfilosfin, en grym och träffande beskrivning av vad som håller på att ske i västvärlden där mänskliga rättigheter försvinner och arbetstagarens rätt gröps ur allt mer. En film som träffar rakt in i nutiden. Vi har mitt i vår verklighet sett hur priserna rusat uppåt, vi ser hur matvaror blir allt dyrare men ändå har de stora matvarujättarnas ägare liksom eldistributörer håvat in stora vinster de senare åren. De som får betala när det blir svåra tider är som alltid de maktlösa, de fattigaste.

Vi får följa några anställda på en butik från en lågpriskedja för matvaror. Kostnaden för personalen har ökat med tio procent men varorna har ökat med tjugo procent. Chefen är inte nöjd med att personalkostnaden ökat trots att hans vinst ökat. Nu ska det skäras i personalen och då bestäms det att ingen ska veta i förväg vilka tiden han eller ska jobba. De som behövs för att jobba får ett sms som de måste svara på direkt och kunna ta sig till butiken inom trettio minuter. Det finns de som bor längre ifrån. De får helt enkelt sluta eller lösa det på något sätt.

Vi får följa några av de anställda och deras problem som förvärras när deras inkomst minskar. De var ju lågavlönade redan innan. En ensamstående pappa har inte råd att låta sina flickor hålla på med konståkning, som är flickornas stora dröm. En ung kvinna har varit butikschef under ägaren men är mammaledig med en baby. Hon ställs inför ultimatum att antingen komma tillbaka och jobba eller riskera att inte ha sitt jobb efter mammaledigheten. Hon tvingas pumpa bröstmjölk till sin baby och låta någon sköta den.

När personalen pressas och måste jobba snabbare och snabbare och inte ens hinner prata med kunder blir det av och till full kalabalik i butiken. När maskinen för pantflaskor inte skickar ut kvitton är det ingen som har tid att laga den och det skapar vilda protester från kunderna.

Alla blir pressade. Att ha dålig ekonomi och ingen trygghet i arbeten skapar oro och göder konflikter mellan de anställda och gentemot kunderna. Egentligen skulle detta kunna vara en skildring av många andra arbetsplatser. Det är det blir när människor blir allt mer maktlösa, får mer ekonomiska bekymmer och måste kämpa varje minut samtidigt som de vet att makthavarna sitter i trygghet och bara ökar sin välfärd och sina bonusar.

Nära butiken har hemlösa byggt upp en liten samfällighet där de bor i husvagnar eller tält. De hemlösa brukar ta tillvara på avfallet från butiken. Men nu kommer nya regler: avfallet ska låsas in. Denna film är precis som det står i filmdistributörens pressutskick: En iskall påminnelse om vad som händer när människor reduceras till kuggar i ett maskineri – och när ett helt samhälle rear ut sin själ.

Handlingen hoppar mellan två sätt att berätta. Dels är det en filmad berättelse med en skakig hoppande kamera som ger känsla av att det är direkt från verkligheten. Emellanåt är det en animerad berättelse då all personal och kunder blivit dockor. Ganska fula dockor med förvridna ansikten. Väldigt effektivt, det blir en distans mellan oss och dem där vi kan se hur små de är, hur hjälplösa det är som dockor i de mäktigas händer.

En scen som är ohyggligt träffande och som säkert många av oss kan relatera till är när chefen håller ett peptalk med personalen och talar om hur viktiga det är och att deras uppdrag är att förbättra människors tillvaro. Anledningen till att de ska bemöta kunderna med snabbhet är att kunderna effektivt och utan krångel ska kunna köpa vad de behöver för att snabbt komma hem till sin familj och sina barn. Snabbheten som de pressas att jobba under har inte med vinstprofiten att göra, säger han. Vi vet vilken lögn det är.

Inledningsscenerna där kyckling säljs till reapriser är ohyggliga. dessutom vet vi ju hur kycklingarna föds upp med knappt någon centimeter att röra sig, att de pumpas upp för att bli feta på de kroppsdelar som ger mest vinst åt matvarubutikernas ägare, vilket gör att många kycklingar inte ens kan bära upp sin egen tyngd. Industriuppfödningen av kyckling är vidrig och en skam för mänskligheten att vi behandlar levande varelser på det sättet.

Vad är väl några människoliv i jakten på evig tillväxt? Ja vad är liv när det finns en urstark grupp överst i samhället som äger och står och som håvar in de stora vinsterna. Denna film är en spark rakt in i lovsången till tillväxten.

Filmrecension: Nostalgia – bedövande vacker, smärtsam och unik

by

Nostalgia
Betyg 4
Svensk biopremiär 14 april 2023
Regi Mario Martone

En bedövande vacker, smärtsam och unik film om längtan till något som redan runnit förbi. Denna italienska film som utspelas i Neapel sticker ut i mängden filmer med sin ovanliga berättelse och fantastiska foto och enastående skådespelare.

Den Grekiska filosofen Herakleitos ska ha sagt att ”Man kan inte stiga ner två gånger i samma flod”. Panta rei är ett grekiskt uttryck för att ”allting flyter” och med detta menas att allt ständigt förändras. Det är därför man säger att man aldrig kan bada i samma flod två gånger. En man som drivs av illusionen om att försöka gå ner i det som redan runnit bort är huvudkaraktären Felice i Nostalgia. Nostalgia är baserad på Ermanno Reas roman från 2016.

Felice återvänder efter fyrtio år till Neapel. Han närmar sig sextio års-åldern och börjar sin återkomst med att besöka och ta hand om sin gamla mor. Deras möte är oerhört vackert och finstämt. Rent av svårt att ta till sig. Hans mamma ser inte bra och orkar inte sköta sin hygien och han badar henne försiktigt och ömsint.

Felice gick i en slags exil som femtonåring då han blev inblandad i kriminalitet. Neapel är en av de italienska städer där maffiagrupper styr och ställer. I filmen får vi se hur livet kan vara i en sådan stad. Skildringar av den katolske prästen Luigi och hans kamp för att få ungdomar bort från kriminalitet och hans kamp för att få ihop invånarna i ett motstånd mot maffian är en ovanlig skildring av kyrkans roll mot maffians förtryck. Något som helt klart kan vara ett föredöme och en inspiration för de religiösa ledare som bor och verkar miljöer som plågas av gängkriminella grupper i Sverige.

Filmen berättar i lugn mak om Felices längtar efter en tid som flytt. Byggnaderna, gatorna, kvarteren känns som om de är desamma som för fyrtio år sedan, säger han. Men vem lurar han egentligen? Miljöerna i filmen ger en stark visuell upplevelse där dåtid möter nutid. Nostalgia var Italiens Oscarsbidrag 2023. Den är suggestiv och engagerande och väcker många tankar och känslor. Det är en sorgesam varning för att försöka återkomma till en tid eller relation som flytt. En varning för att tro på att gammal kärlek aldrig rostar. Inget består för evigt.

Filmrecension: En midsommarnattsmardröm – träffsäkert relationsdrama

by

En midsommarnattsmardröm
Betyg 4
Tillgänglig på streaming
Regi Allan Gustafsson
I rollerna bland andra David Dencik (Kastanjemannen, Moa Gammel, Christopher Wagelin och Henrik Norlén

Snacka om en mardröm till midsommar. En träffsäker skildring av vad som händer när människor har alltför rosa illusioner om vad en kärleksrelation är och när det tror att en relation kan lösa deras egna inre problem. Och framför allt en obeveklig skildring av vad som händer när stora mängder alkohol blandas med inte oro och ångest.

Vi får följa ett kompisgäng som börjar komma upp 35-40-årsåldern och firar midsommar tillsammans, som de gjort i flera år. Paul och Ninni har bjudit in vänner till sitt skärgårdsställe, som de brukar göra. Det är uppenbart något som skaver i deras relation. Paul vill ha sex och Ninni vill inte och hon söker konflikt och bråk i det mesta. Gästerna droppar in och alla brottas med sina problem med sig själva och sina relationer. Med hjälp av alkohol bubblar ångesten och problemen upp till ytan.

Håkan (spelas av David Dencik) och Cilla har ett stort problem. Håkan är jättestressad för att ha inte hunnit avsluta sin avhandling men grundproblemet i deras relation är hans usla självförtroende som gör att han är helt beroende av Cilla och inte ens vill åka till festen. Han vill inte dela Cilla med någon. Ett sjukt förhållande som är dömt att misslyckas. Filmen har en styrka att den inte visar allt och vi får dra egna slutsatser, men jag skulle ändå vilja veta mer om varför han är så fixerad vid att ”äga” Cilla.

Linda och Oskar är det enda paret som skaffat barn. De har en familj men den är inte problemfri. Oskars mamma är ingen trevlig svärmor och Oskar verkar vara en överbeskyddad man. Kaj och Göran är de eviga singlarna som inte lyckats hitta en partner. De verkar båda mest vara intresserade av att fly sina problem genom att hälla i sig alkohol.

Ett stort plus för en lång rad duktiga skådespelare. En av filmens styrkor är också att allt inte sägs övertydligt. Det sägs en del mellan raderna och berättelsen flödar fram på flera nivåer. Det som de flesta har gemensamt är en övertro på vad en relation betyder. Att de tror att en människa ska betyda så mycket att deras inre problem ska dunsta bort. Något som många säkert kan känna igen. Jag kan bli lite trött på det eviga drickandet. Det är riktigt tragiskt att alkohol kan få ta över människor och deras relationer så totalt. Ett litet minus kan jag tycka att det är lite spretigt, lite många olika karaktärer och svårt att veta vem som är i fokus. Filmen skulle fungera mycket bra om det blev en tv-serie där karaktärerna kunde fördjupas.

Detta relationsdrama är baserad på pjäsen Glidarna av Jon Holmberg och Matthew Allen. Det också väldigt roligt att det kommer filmer som En Midsommarnattsmardröm som är en svensk independent film gjord utanför systemet, som efter femton års arbete nu finns ute på streaming.