Film

Tillsammans 99
Betyg 3
Svensk biopremiär 13 oktober 2023
Regi Lukas Moodysson

Man kan föra in en rad olika cyniska och måttligt artiga spekulationer varför Lukas Moodysson – en av Nordens mest melankoliska och – på senare år, minst kommersiella regissörer, väljer att göra något så o-originellt som en uppföljare.

Moodyssons karriär har de senaste åren endast kunnat beskrivas som besynnerlig till rent förkastlig med makabert skräp som Ett Hål I Mitt Hjärta och det något misslyckade försöket att slå igenom internationellt med Mammut. Att återvända till en av sina mer omtyckta och kommersiella framgångar känns därför förståeligt, som ett led i att stabilisera den skakiga banan.

Då det kommer till att följa upp gigantiska action- eller skräckfilmer är ledordet oftast större och bättre, den sistnämnda visar sig ofta vara svårt att åstadkomma. Men för filmer som verkar inom det rent dramatiska presenterar uppföljare andra problem. Berättandet och karaktärerna måste upplevas som relevanta och addera ett mervärde i följetongen. Förutom Gudfadern Del 2 finns det få lyckade uppföljare till dramatiska filmer, se bara till Oliver Stone som gick på en kolossal mina med den helt skrattretande Wall Street: Money Never Sleeps

Och även om Tillsammans 99 är en – många gånger, underhållande film lyckas den aldrig övertyga om sitt existensberättigande bortom ett krasst kommersiellt syfte. Med den brasklappen ur vägen är det dock anmärkningsvärt hur Moodysson använder filmen som något av en hyllning till två specifika filmer. Festen av Thomas Vinterberg samt Richard Linklaters Boyhood. Samma dramaturgi och struktur från Vinterbergs klassiker är uppenbar, hur en oskyldig sammankomst snart blir till ett infernaliskt kaos. Även om flera uppföljare har implementerat karaktärernas och aktörernas åldrande vill Moodysson närma sig den närmast dokumentära kontinuiteten som Linklater baserade sin film på, hur livet har ändrats radikalt för vissa av karaktärerna och hur det stått still, till och med backat för andra. Avståndet på 23 år tillåter – på pappret, en genuin studie i förändringar, både för karaktärerna och samhället, som var en lika viktig aktör som människorna i den första filmen.

Dock är den kreativa potentialen mer intressant än det faktiska slutresultatet.
Tillsammans 99 väljer gärna det säkra före det osäkra, detta genom att låta flera relationer utvecklas minimalt. Det saknas större dramatisk svärta som var närvarande i del ett, framförallt hos den sena Michael Nyqvists alkoholiserade familjefar. Och genom att följa Vinterbergs berättarstruktur blir flera av de dramatiska vulkanutbrotten väntade och några av de mer intressanta interaktionerna och relationerna blir helt åsidosatta. Den gigantiska ensemblen är ytterligare en faktor i denna negligering. Mängden personer är för många och flera av de mer intressanta har alltför lite speltid. Skådespelet är också en blandad kompott, Gustaf Hammarsten är lika stabil som sist i rollen som den hopplöst optimistiska Göran, däremot är Anja Lundqvist inte det minsta kapabel att göra sin problematiska karaktär Lena till något annat än ett frustrerande överspel.

Många gånger känns berättelsen tunn och menlös, det hela känns snarare som en spontan idé utan större baktanke. Men det finns också tillfällen som överträffar originalet. Det är framförallt skådespelet mellan Shanti Roney och Jonas Karlsson, som är betydligt mer mänskligt och varmt än då Ola Rapace axlade rollen som Lasse. Även Olle Sarri som den hysteriske Erik är alldeles lysande och erbjuder filmens mest kaotiska och komiska stund då Moodysson låter kaoset braka loss.

I slutändan blir Tillsammans 99 något av ett frågetecken, då allting väl kulminerar känns det endast som en charmig tillbakablick, inte en snillrik studie om förändring och mognad. Dock går det inte att undkomma att Moodysson skapat en underhållande men aningen mållös film som helt och hållet förlitar sig på nostalgi.

The Exorcist: Believer
Betyg 2
Svensk biopremiär 6 oktober 2023
Regi David Gordon Green

Lagom tills att den bortgångne William Friedkins mest klassiska film Exorcisten fyller femtio år har det blivit dags för ytterligare en uppföljare. Att det överhuvudtaget går att skriva ytterligare en uppföljare är närmast absurt. Trots sin status som en av filmhistoriens mest ikoniska filmer – oavsett genre, har Exorcisten inte behandlats med någon större respekt vad gäller att lämnas ostörd. Istället har den överösts med fortsättningar, spin-offs och tv-serier. Oftast har resultatet var förfärande uselt, alltifrån den – ökänt, gräsliga Exorcisten II: The Heretic och Exorcisten Begynnelsen, vars inspelning var så kaotisk att det resulterade i två filmer, en av Renny Harlin och den andra signerad Taxi Driver-författaren Paul Schrader. När det nu blivit dags för produktionsbolaget Blumhouse att ta sig an serien används samma modell som för nyversionerna/uppföljarna till John Carpenters Halloween. Endast den första filmen behålls som berättarmässig grund, allt annat kastas överbord.

Dock spelar det ingen roll vilka narrativ knep och knåp som plockas fram. Faktum kvarstår att Exorcisten förblir en engångsföreteelse, dess element och unika berättande lämpar sig inte alls för att bli något publikfrieri med nostalgiska och regelmässiga inslag. Det finns flera anledningar till varför så få – om någon, kunnat skapa en liknande film som originalet. Sättet filmen väljer att skapa en av de mest utdragna och syrefattiga förspelen är en fullkomlig mästerklass. Och då chockmomenten väl träffar publiken är det – än idag, med en sällan skådad kraft, detta då dramatiken och den visuella chocken går hand i hand.

Att kräva samma kapacitet till att begeistra och traumatisera vore rent absurt, men samtidigt uppstår den ständiga frågan, vad är egentligen poängen med detta ? Regissören David Gordon Green genomför inledningsvis en vördnadsfull charad, upptakten och startsträckan pågår i en smärre evighet och skräcken förekommer endast genom kraftiga ljud. Den långsamma och systematiska uppbyggnaden ger aningar om samma strukturella briljans som Friedkin erbjöd, att skräckutbrottet kan komma när som helst finns som en inneboende laddning. Det finns fler paralleller med originalet, även här står en ensamstående förälder i centrum. Relationen mellan far och dotter, som spelas av Leslie Odom Jr. och Lidya Jewett, är både genuin och trovärdig. Men när det blir åka av blir det uppenbart att substansen och existensberättigandet är lika med noll.

Då skräcken gör entré – med den obligatoriska demoniska terrorn, börjar filmen implodera. Från att ha varit en – knappt, kompetent imitation blir det hela mållöst och fullkomligt förvirrat. Det finns en svag ansats att närma sig tematik om förlorad och återvunnen tro, vikten av sammanhållning och tolerans mellan spirituella och religiösa uttryck, men någon fullkomlig vision går inte att hitta. Istället blir det en uppsjö tafatta och ointressanta vinkningar till klassiska repliker och scener. De många religösa uttrycken som peppras in stup i kvarten känns rent artificiella och har ingen som helst bäring på berättelsen.

Chockfaktorn är också tragisk, istället för att försöka innovera och – med modern teknik, ärra publiken, får vi en rad förkastliga repriser som inte ens förtjänar att putsa originalets smutsigaste skor. Visuellt är det lika spännande som en vägg av grå betong. Till och med den kontroversiella ’’tredje filmen’’ av William Peter Blatty bar med sig samma visuella DNA som Friedkins original, med ett kornigt och jordnära foto, som fick det osannolika på duken att kännas helt autentiskt. Här presenteras allting med en själlös färgpalett och en lika oinspirerad komposition, det känns inte som någon vördnadsfull hyllning, endast ett jobb, en regnig måndag i november.

Filmens totala irrelevans summeras bäst av Ellen Burstyns återkomst, tänkt att vara än mer triumfartad än den gången Jamie Lee Curtis återvände till Halloween 2018. Tyvärr är Burstyns insats indikativ för hela filmen. Det är trött, irriterat och sövande trist, den totala tristess och desperation som Burstyn utstrålar får publiken att känna det enda minimala obehaget under speltiden på drygt 100 minuter. Än mer komiskt blir det i och med Burstyns ärliga uttalande att den enda anledning till hennes medverkan var substantiell ekonomisk kompensation som skall gå till att finansiera ett stipendium. Det faktumet är det enda anmärkningsvärda och minnesvärda som The Exorcist: Believer har att erbjuda.

Stop Making Sense
Betyg 5
Nypremiär på bio 6 oktober 2023
Regi Jonathan Demme

David Byrne, sångaren i Talking Heads, kommer släntrande in på scen i ljus kostym med vida byxor. Han bär på en gitarr och ställer ner en bärbar kassettbandspelare och säger att han vill spela ett band och så drar han igång Psycho Killer. Kassettbandspelaren spelar ingenting egentligen, i verkligheten börjar en Roland TR-808 trummaskin spela från mixerbordet.

Musikdokumentären Stop Making Sense spelades in tre kvällar på Hollywoods Pantages Theater 1983. I år är firas fyrtio årsjubileet med att filmen restaurerats och spelas runt om i världen. I Sverige har den nypremiär på bio 6 oktober men den 12 september hade den en första visning på biografer runt om i världen och originalsättningen av Talking Heads, David Byrne, Jerry Harrison, Tina Weymouth och Chris Frantz, återförenades under en livesänd utfrågning som simultansändes.

Talking Heads, rock och/eller new wavebandet kultförklarades för 40 år sedan och var ett av de hetaste amerikanska banden. Deras enorma energi går fram både på scen och på skivor. Deras musik blandar rytmer från både funk och postpunk. Det går inte att kategorisera deras musik. Inspelningen gjordes när bandet var som mest kultförklarade och var på sin absoluta topp.

Musikfilmen Stop Making Sense har av många kallats ”den bästa konsertfilmen någonsin” – och det är svårt att hitta någon konsertfilm som når upp till samma storslagna upplevelse. David Byrnes kropp och ansikte uttrycker så mycket, musiken går inte att sitta stilla till. Det är en helhetsupplevelse att njuta av denna konsertfilm. Utan tvekan är Stop Making Sense en av filmhistoriens mest omtalade konsertfilmer.

Bandet och dess medlemmar och körsångare är förstås ett stort skäl till succén för filmen men regissören Jonathan Demme har också en stor del i slutresultatet. Hemma som bland annat skapat När lammen tystnad och Philadelpia är en skickligt regissör.

Filmen blev invald i National Film Registry 2021. National Film Registry är ett amerikanskt register över filmer som valts för att bevaras i landets kongressbibliotek. Alla filmer som väljs in ska ha haft en en estetisk, kulturell eller historisk betydelse som visar upp omfånget och mångfalden inom det amerikanska filmarvet.