Film

Kalla mig Lucia
Betyg 3
Svensk biopremiär 17 november 2023
Regi Estibaliz Urresola

Jag har lite svårt för tanken att det är stor skillnad mellan pojkar och flickor. Om en flicka har full fart i sin och gärna spelar fotboll och klättrar i träd måste hon vara pojkflicka och kanske till och med queer. Det är så dumt. Om en pojke tycker om att vara mjuk och är intresserad av omvårdnad och dockor – måste han nödvändigtvis vara flicka då istället?

Denna film kretsar kring ett barn som fått namnet Aitor av sina föräldrar och som av omgivningen betraktas som en pojke men som en del anser vara skum eftersom han/hon/hen vill ha långt hår och sitter ned när han/hon/hen kissar och inte vill leka som omgivningen menar en pojke ska göra.

När familjen förutom pappan reser till för att tillbringa sommaren på den baskiska landsbygden kommer familjens alla hemligheter att explodera. Där finns konflikter och hemligheter i mängder, var och en har något med sig i bagaget när familjen samlas; komplicerade föräldrarelationer, ouppklarade konflikter, delade meningar om barnuppfostran och en förestående skilsmässa. Alla har åsikter och är pressade och ingen har tid att lyssna på Aitor utom gammelmoster Lourdes som uppmuntrar Aitor att ge sig själv ett namn som passar bättre.

Varenda människa, vartenda barn, bör ha rätt att få vara precis som han/hon/hen är. Det jag reagerar på är att måste ett barn kallas flicka för att barnet inte gör sådant som för i tiden kallas pojklekar. Kan vi inte sluta kalla vissa kläder för pojkkläder eller flickkläder, kan vi inte sluta kalla lekar för pojklekar och annat för flicklekar. Är det inte äntligen dags att låta alla vara människor? Måste ett barn som föds med XY-kromosomer och en penis kallas flicka om detta barn inte känner sig bekväm med att spela fotboll, till exempel. Är det inte dags att ta bort stämplar på kläder och lekar och annat och acceptera att alla människor är människor.

På något sätt ställer ju filmskaparen upp på att om man är mer omvårdnad då är man flicka. På något sätt ställer ju filmens regissör upp på fördomarna om vad som är pojkaktigt och flickaktigt.

Regissören Estibaliz Urresolasäger i ett pressmeddelande:
– Om något inte har ett namn existerar det inte. Jag tror att inget större våld kan göras mot en person än att förneka deras rätt att existera som de är.

Fast det är ju vad regissören gör, regissören menar att Aitor måste vara flicka för att han/hon/hen inte är som sin bror.

Tioåriga Sofia Otero fick Silverbjörnen för Bästa skådespelerska i Berlin 2023 för sin fenomenala rolltolkning av 8-åriga Aitor som alla tror är en pojke, men som själv är helt säker på att det inte stämmer. Sofia Oteros rolltolkning är helt suverän liksom alla skådespelarna som är mycket äkta. Det är skälet till att filmen trots allt får betyg 3.

Kalla mig Lucia – trailer from Folkets Bio on Vimeo.

Caravaggios Skugga
Betyg 2
Svensk biopremiär 24 november 2023
Regi Michel Placido

Det kvittar att det finnas kopplingar till flera dagsaktuella frågor som yttrandefrihet och repressiva institutioner, eller att det finns ett multum historiskt intressanta anslagspunkter. Upplevelsen som är Caravaggios Skugga kan endast beskrivas som en prövning av bibliska proportioner. Inledningsvis är det dock svårt att inte vara hoppfull, regissören Michel Placido ramar in filmen som en mix mellan en mörk thriller och Akira Kurosawas legendariska Rashomon, som låter diverse utsagor från anhöriga utgöra det huvudsakliga berättandet. Den uppbrutna och inte helt enkelspåriga strukturen skapar en spänning där precis allt ifrågasätts, det faktum att mycket av Caravaggios liv fortfarande är dunkelt och mystiskt tillåter flera berättarmässiga friheter.

Med andra ord verkar vi ha att göra med något mer än en traditionell – och stram, biografisk genomgång. Men de initialt spännande greppen visar sig snart leda till ett episkt fall. Där den uppbrutna kronologin och icke-linjära strukturen skapar spänning i inledningen och ger publiken frihet att på egen hand pussla ihop de många olika segmenten, blir greppet snart till en barlast bortom all beskrivning. Då filmen går från att vara en ren utredning beträffande sanningen och börjar utforska specifika episoder ur den kände målarens liv förvandlas allting till en kakofoni, som i bästa fall söver och i värsta fall orsakar huvudvärk. Sätter Placido väljer att hoppa mellan årtal, platser och karaktärer är utan någon som helst plan, flera exkursioner och möten med personer känns direkt överflödiga och gör ingenting för att göra personen Caravaggio intressant. Överlag är karaktärsgalleriet lika fascinerande som valfri busskur i huvudstaden, trots att skådespelet är genomgående kompetent – bortsett från Louis Garrel som verkar provspela för Greve Dracula, finns det inte en enda person som är värd att lägga på minnet. Inte ens den burduse och excentriske, men uppenbart mentalt instabile, titelpersonen är något annat än en gråsparv vars artistiska briljans endast kan förmedlas genom att övriga karaktärer ständigt påminner tittaren om den.

För att vara en film som mer än något vill lyfta upp Caravaggios konstnärsskap är den helt tandlös vad gäller att tydliggöra vad som gör dennes konst unik, förutom att motiven är ’’obscena’’ för sin tid. Det skall inte behövs en kandidatexamen i konsthistoria för att kunna greppa narrativet men först vid egna studier på internet – efter filmens slut, förtydligas Caravaggios sanna artisteri och genialitet, något filmen aldrig lyckas förmedla eller presentera.

För varje minut som går blir allting mer och mer livlöst och intetsägande. Det underliggande ropet efter yttrandefrihet lyckas inte ens motivera eller skänka någon behövlig låga till filmen, istället lufsar allting på mot en fullkomligt likgiltig final. Förvisso blir detta oerhört passande då allt har genomsyrats av ointresse och en brist på en vision. Caravaggios Skugga har ingredienser för att berätta en både fascinerande och relevant historia om såväl nutid som dåtid, men slutresultatet är totalt ointressant och till största del menlöst.

Hunger Games – The Ballad Of Songbirds And Snakes
Betyg 3
Svensk biopremiär 17 november 2023
Regi Francis Lawrence

Hunger Games är ett av få – moderna, litterära fenomen som lyckats ta världen med storm under de gångna åren. Men med tiden har fenomenet och intresset avtagit och dess relevans inom dagens populärkultur är avsevärt dämpad.

Produktionsbolaget Lionsgate är också något av en underdog, till skillnad mot kollegorna/konkurrenterna Universal eller Disney är Lionsgate en förhållandevis liten institution utan någon massiv stridskassa. De senaste åren har en rad rykten också florerat om att bolaget är en potentiell kandidat för ett uppköp av någon av de större aktörerna. Att retirera tillbaka till Hunger Games genom en prequel känns desperat och fantasilöst, ett försök att fylla ut den kommande kvartalsrapporten. Men den ointressanta utgångspunkten visar sig inte vara hämmande, The Ballad Of Songbirds And Snakes är överraskande bra och framförallt oväntat vågad vad gäller det politiska budskapet. Om det inte hade varit för en fullkomligt hopplös tredje akt hade det varit en av årets mer fascinerande storfilmer.

Hunger Games har alltid haft en mörk och hård inställning till världen. Till skillnad mot postapokalyps skriven för en relativt ung målgrupp, är Hunger Games fascinerande brutal och nihilistisk. Den återkommande optimism och polerade fasad som genomsyrar andra framgångsrika romanserier, som Rowlings Harry Potter, är pulveriserad här. Där andra låter mörker och hopplöshet träda fram i marginalen, som en ytterst diskret krydda, väljer författaren Suzanne Collins att istället måla allt i svart. Denna gång är hopplösheten och brutaliteten mer framträdande än någonsin, men detta kombineras också med en rad mycket effektiva politiska allegorier.

Där auktoritära samhällen och förtvivlad dystopi alltid har varit effektivt för att fånga fantasin blir det extra effektivt i mörka tider som dessa. Regissören Francis Lawrence lägger också en oerhörd emfas i de många politiska inslagen och det känns inte som en tunn fernissa utan ett tydligt inlägg i en samhällsdebatt. I andra sammanhang hade detta budskap framstått forcerat men actionpackad underhållning har visat sig vara en effektiv plattform för samhällelig observation. Tematiken må vara kolsvart men också tankeväckande. Modet att överhuvudtaget implementera det måste applåderas i en tid då andra filmer – för att undvika kontroverser, värjer sig från att ta någon som helst politisk position.

Men intressanta observationer och kommentarer kring vårt nuvarande samhälle räcker bara så långt, det måste finnas ett driv och en magnetism som attraherar tittaren. Där tidigare filmer alltid burit med sig vissa tekniska begränsningar – som ett resultat av Lionsgate mer restriktiva budgetering, har Lawrence nu hittat ett sätt att presentera sin vision. Med hjälp av mer avancerad teknik, men framförallt erfarenhet, skapas en betydligt mer intressant film vad det visuella anbelangar. Vissa sekvenser dras fortfarande med att kännas olustigt plastiga vad gäller scenografi, men på andra sidan myntet väntar också magnifika scener med superb arkitektur. Denna gång förstår Lawrence de ekonomiska begränsningarna och har mer förmåga att navigera runt dem. Denna tydliga förbättring vad gäller handlag resulterar i en film som är betydligt mer spännande än någon av tidigare delar. Det är svårt att inte dras med då filmen rusar och överöser med – för sin åldersgräns, chockerande våld och intensiva överlevnadsförsök. Dessutom måste Rachel Zegler i en av huvudrollerna berömmas. Efter sin starka filmdebut i Steven Spielbergs nyversion av West Side Story har Zegler utvecklat en mycket potent scennärvaro och en karisma som är betydligt mer intressant än Jennifer Lawrence mer stoiska Katniss Everdeen.

Det hela ser ut att vara på väg mot mållinjen i full triumf, men filmens tredje visar sig vara ren och skär kryptonit. Från att ha varit en medryckande och kompromisslös historia om överlevnad och brutalitet, både vad gäller våld och allmän människosyn, förvandlas allting till en dagssåpa innehållandes barrock romans och ett berättande som är närmast obegripligt. Då berättelsen försöker att länka samman med de ursprungliga filmerna och förklara motivationer och tankegångar verkar ingen rim eller reson finnas. I en rad krystade scener stressas karaktärsutvecklingen fram, flera intiativ och handlingar är fullkomligt oförståeliga. Detta kan dock inte Lawrence beskyllas för då boken som står som förlaga har samma problem, att göra en total revision hade inte garanterat ett bättre slutresultatet. Utöver det finns vårtor och skönhetsmärken, ett par scener innehåller genuint risig personregi och den vanligtvis strålande Viola Davis verkar mest medverka för att kunna betala räkningar, inget annat kan förklara det helt hisnande överspelet.
Trots det genuint misslyckade slutet är inledningen och den massiva adrenalinrushen som kommer farande under filmens actionscener tillräckligt för att motivera en rekommendation. Hunger Games -The Ballad Of Songbirds And Snakes lyckas vara oväntat energisk, inspirerad och medryckande men framförallt vågad, något som ingen kunde ha trott innan.

Best. Christmas. Ever!
Betyg 3
Premiär på Netflix 16 november 2023
Regi Mary Lambert

En mycket amerikansk feelgood-berättelse som knappast överraskar utan är förutsägbar och gullipluttig som socker på glass. På sätt och vis är betyget jag satt något för högt men som en feelgood-film med typiskt amerikansk storvulen julkänsla kan den vara småkul att fördriva en stund med och att skratta lite åt.

Huvudperson Charlotte är så irriterat på julbrev som tydligen är en slags tradition i hennes kretsar. Eftersom många som varit vänner när de växt upp eller gått på college tappar bort varandra när de blir vuxna och har familj skickar de julbrev till varandra. Dessa julbrev har en tendens bli om möjligt ännu mer förljugna än skryt på Facebook och andra sociala medier där personer har en förmåga att beskriva sitt eget liv som rosaskimrande perfekt framgångsrikt. I nyhetsbreven är det alltså ännu mer förljuget och överdrivet fulländat. Allra mest irriterar sig Charlotte på julbreven från hennes gamla vän Jackie. Charlotte själv vägrar att ställa upp på att sprida sådana falska bilder av sitt liv och skickar därför inga julbrev.

Jackies liv är enligt sina julbrev så in minsta detalj en bild av den amerikanska framgången. Jackie har lyckats sälja en startup och blivit överdrivet välbärgad. Hennes tioåriga dotter är superintelligent och har kommit in på Harvard. Sonen är i Kosovo och jobbar för fred i världen, skriver hon, och maken är framgångsrik och stadens mest uppskattade karatetränare med eget gym och dessutom har han stadens uppdrag att regissera julshowen. Som pricken över i:et är Jackies man supersnygg med vältränade muskler utan en enda fettcell.

Ett misstag gör att Charlotte med sin make och två barn hamnar hos Jackies familj några dagar före jul och då de blir insnöade stannar de där över natten och sedan blir de övertalade att fira jul med Jackies familj. Charlotte bestämmer sig för att använda tiden till att hitta sprickorna i Jackies fasad. Ingen kan ha ett så perfekt liv.

Det blir så klart inte bara sprickor hon hittar hos Jackie utan hon hittar också en förklaring till varför hon själv blir så upprörd över den falska lyckoskildringen. Som jag skrev inledningen är det mesta i berättelsen förutsägbart. Vissa delar i filmen är dessutom töntigt överdrivna, som karaktären på den tioårige dottern som kommit in på Harvad för att hon är superintelligent. Men nu är genren amerikansk feelgood-komedi. Feelgood enligt den amerikanska Hollywood-filosofin är helt avhängigt på att tjäna massor av pengar. Är man välbärgad då har man lyckats och då är man lycklig är sensmoralen. Filmen är genomdränkt av amerikanska ideal om att lyckan i livet beror på att ha mycket pengar och att vara snygg. Men jag tycker den var OK ändå. Det är inte någon nödvändig film att se men inför jul brukar kan det vara kul att se en julfilm. Den kommer förstås inte på många vägar upp i samma klass som den norska jul-tv-serien Julstormen förra året, men som lite tidsfördriv fungerar den om man accepterar lite Hollywood-rosaskimmer.