The Old Oak
Betyg 3
Svensk biopremiär 26 januari 2024
Regi Ken Loach
The Old Oak är en lovsång till ordet solidaritet. Ken Loach har sagt att The Old Oak blir hans sista film, efter en karriär som inleddes för över femtio år sedan. Ken Loach har vunnit flera stora priser med flera filmer men även om denna film i hör grad är sevärt räknar jag den inte bland hans allra bäst. The Old Oak är en sliten gammal pub i avfolkad nordengelsk gruvby. Ken Loach vrider och vänder på begreppet solidaritet och berättelsen ger en hel del att prata om, vilket är bra. Vi borde prata mer om solidaritet. Men samtidigt har den flera orealistiska, överdrivna scener och den skummar lite för mycket på ytan av problemen och slutet är både förutsägbart och för svårt att tro på. Men det visar att solidaritet handlar mer än ord, det handlar om konkreta handlingar.
En grupp syriska flyktingar anländer till byn. Många bybor är aggressiva och välkomnar inte flyktingarna. Byn har mycket problem redan och många fattiga familjer. När en av de som hjälper flyktingarna skänker en cykel till en av flyktingflickorna kommenterar flera av de engelska barnen att de gärna skulle haft en cykel också, men deras föräldrar har inte råd. Alla engelska barn i byn får inte ens äta sig mätta varje dag. Där sätter Ken Loach fingret på att problem, där han visar hur främlingsfientlighet kan växa fram på grund av orättvisor i det brittiska samhället.
Byn har inte mycket att erbjuda. Den enda plats som finns kvar att samlas i är puben The Old Oak. Pubägaren TJ Ballantyne (Dave Turner) blir vän med en ung flyktingkvinna Yara (Ebla Mari). Deras vänskap får ringar-på-vattnet-effekt och gör att fler bybor knyter kontakt med de syriska flyktingarna. Delvis har filmen ett tema som känns igen från till exempel boken och filmen En man som heter Ove. Fast den kändes mer trovärdig och berörde mycket mer.
Bitvis drar filmen dock in mig helt. Det känns som att jag är där, på puben. Jag känner mig som hemma och längtar tillbaka till de små pubar jag hängde på när jag bodde i England. Puben är ofta en samlingsplats i England för grannskapet. Dit går man efter träningen med sina träningskompisar, där möter man grannar och snackar. Den känslan lyckas Ken Loach förmedla mycket starkt. Även flera av människorna kändes äkta och TJ är en charmig äldre man. Yara är en framåt ung kvinna.
En av de situationer som gör att många bybor öppnar sig för de syriska flyktingarna är när Yara får kontakt med byns damfrisörska och blir ombedd att fotografera kvinnorna i frisörsalongen. Yara är en duktig fotograf och hennes foton får en viktig betydelse i filmen. Det är ganska typiskt att det är kvinnorna som först välkomnar flyktingarna
Filmen har flera budskap eller teman och speciellt två är framträdande och de förmedlar något viktigt: Genom att äta tillsammans byggs vänskapsband och att ha tillgång till kultur tillsammans öppnar vägen mellan människors hjärtan. Det finns några mycket fina scener kring dessa två teman.
Berättelsen i The Old Oak sätter fingret på flera orsaker till främlingsfientlighet och visar också att de är de fattigaste som blir utnyttjade och som ställs mot varandra.
Men det finns problemställningar som regissören tycks blunda för. Yara besöker en katedral tillsammans med TJ. Yara vandrar runt i en storslagna kyrkobyggnaden och njuter av alla intryck.
Som muslimsk kvinna får hon ju aldrig beträda det stora rummen i en moské, hon ju inte ens gå in genom samma dörr som män. Så är det i moskéer världen över, också i Sverige. Denna skillnad mellan mäns och kvinnors rättigheter och ställning berörs inte i filmen och jag har märkt att det görs nästan aldrig när det är män som har regipinnen. Är män blinda för detta? Det är lite konstigt, det är trots allt många, många kvinnor världen över som växer upp i sammanhang där de inte är jämställda med män.
Det som är lite konstigt i filmen är att i stort sett alla de syriska kvinnorna har någon form av slöja som täcker deras huvud men inte Yara. Hon är en fri kvinna. Det är lite intressant. Även om det inte på något sätt är filmens tema.
I förbifarten nämns också ett annat skrämmande fenomen som pågår världen över och där Storbritannien är hård drabbat: att stenrika multimiljarder köper fastigheter utan att rusta upp dem, utan att bry sig om de som bor där och ofta till och med låter fastigheterna stå tomma. De köper fastigheterna enbart som en investering som får stå där och bara växa i värde utan att något görs.
Filmen sätter igång många tankar och den bjuder in till ett besök i verkligheten.
Om regissören och manusförfattaren:
Ken Loach och manusförfattaren Paul Laverty (född 1957) är ett sammansvetsat team, som med The Old Oak gjort sin fjortonde film tillsammans. Laverty, som har en bakgrund som människorättsadvokat, kontaktade i slutet av åttiotalet Ken Loach med en manusidé som några år senare resulterade i deras första samarbete Carlas sång. Därefter kom Mitt namn är Joe och Bröd och rosor, samt Sweet Sixteen för vilken Laverty vann manuspriset vid filmfestivalen i Cannes. Bland deras filmer märks de båda Guldpalmsvinnarna Frihetens pris och Jag, Daniel Blake. Duon har varvat dramafilmer med komedier som Looking for Eric, Riff-Raff och Änglarnas andel. The Old Oak är sista delen i en trilogi om tillvaron i nordöstra England, som även innefattar Jag, Daniel Blake och Sorry We Missed You.
Ken Loach har bland annat belönats med två Guldpalmer i Cannes, och nyligen kunde han lägga ett Lifetime Achievement Award från Stockholm Film festival till sin prissamling.
