Film

Kalak
Betyg 2
Svensk biopremiär 12 april 2024
Regi Isabella Eklöf

Jan arbetar som sjuksköterska i Nuuk, på Grönland, och flyr från sig själv och sina inre trauman. Filmen är jobbig att se och jag får ont i magen av den. Jan har trevlig och förstående fru, Lærke, och två barn, alla ställer upp på honom men ändå väljer han att dra ut på krogen på nätterna och han söner sexuella relationer med ortsbefolkningen. Att Jan mår dåligt är ganska uppenbart, men jag kan inte släppa att han gör sin familj väldigt illa. Jag förmodar att det ligger en form av konstnärlighet att skildra någon som mår dåligt, men jag har är svårt att engagera mig i Jans berättelse, bland annat finns det oändligt många variationer av samma berättelse.

Jan har familj, fru och barn, och ändå föredrar han att fly ut på nätterna till krogar och sex med andra kvinnor, helst vill han ha sex med kvinnor från Grönland. Okey, det finns ett trauma från barndomen i botten men det är rätt svårt att sympatisera med honom. Hans fru Lærke (spelas mycket känslofullt och bra av Asta Kamma August) och barnen är oerhört fina och förlåtande. Filmen bygger på en Kim Leines självbiografiska roman med samma namn.

Jan är som förhäxad av längtan att bli en del av den grönländska kulturen. Ortsbefolkningen tycks mest reta sig på honom och ser honom som löjeväckande. Filmen har ambitioner att berätta om kolonialisering och dess följder men det fungerar inte riktigt så bra. En sådan berättelse skulle fungera bättre med andra huvudkaraktärer. Nu överskuggas allt av Jan fruktansvärda barndom och de vidriga övergrepp han utsatts för.

Kalak hade världspremiär på filmfestivalen i San Sebastian hösten 2023, där den hedrades med juryns specialpris och filmens fotograf Nadim Carlsen vann pris för bästa filmfoto. Filmfotot är en av filmens stora behållningar. Att Nadim Carlsen fick pris för filmfotot var välförtjänt. Jag skulle gärna se fler filmer som utspelas på Grönland.

Om regissören: Isabella Eklöf fick sitt genombrott som regissör med Holiday, och har även skrivit manus till Gräns tillsammans med Ali Abbasi och John Ajvide Lindqvist. Producent för Kalak är Maria Møller Kjeldgaard, och David Herdies samt Michael Krotkiewski från Momento Film är svenska samproducenter.

Möte i Rom
Betyg 3
Svensk biopremiär 5 april 2024
Regi Niclas Bendixens

Även då det kommer till att göra en enkelspårig och sockersöt dramakomedi har det danska filmundret en kapacitet som vi i Sverige endast kan drömma om. Men till skillnad mot de mest omtalade och kritiskt omhuldade filmerna från vårt sydliga grannland är Möte i Rom inte någon svårtuggad eller seriös historia. Här är allting fixat, kanterna rundade och försedda med hörnskydd. Regissören Niclas Bendixens har inga tankar på att tillföra något vidare allvar, det är – mestadels, lekande lätt och fyllt med humor som ständigt rör sig mellan högt och lågt.

Att filmen är befriad från originalitet är därför inte någon större överraskning, berättelsen där gamla minnen återbesöks och där det etablerade livet rivs upp tillföljd av en katalysator från förr är lika nyskapande som varma vinterkläder. Spelar det här någon större roll? Inte det minsta, eftersom det tidigt står klart att allting är menat som en lättsmält bagatell. Introduktionen summerar alltför väl vad vi har att vänta oss av resterande film, det är en pratig, charmig och substanslös sekvens där filmens två huvudrollsinnehavare snackar strunt och käbblar på ett sätt som endast omaka par kan.

Den eviga filmstaden Rom presenteras inte heller med någon ny infallsvinkel, den italienska huvudstaden känns som hämtad ur en reklamfilm från en resebyrå. Vartenda turistmål prickas av och dessutom passar man på att nämna de mest älskade platserna gång på gång, invånarna är i sin tur hysteriska stereotyper som hade framstått överdrivna även i den mest spralliga av Federico Fellinis filmer.

I de flesta fall hade detta lett till en plågsamt naiv och juvenil film, men Bendixens lyckas – trots alla klyschor, och sin fumliga dramatik, charmera tittaren. Detta sker framförallt genom att låta humorn vara närmast skogstokig, till skillnad mot så många andra filmer som delar genre med Möte I Rom vågar Bendixens verkligen ta ut svängarna då det blir dags för det stora humoristiska anfallet att sättas i rullning. Dock finns en förståelse vad gäller precis implementering vilket gör att de mest högljudda och överdrivna momenten inte blir malplacerade utan snarare passande crescendon.

Ensemblen som filmen har till sitt förfogande visar sig också oerhört effektiv. Kristian Halken och Bodil Jørgensen är båda stabila som filmens centrala par, att också få se ett narrativ som inte förlöjligar äldre karaktärer utan anammar dem, är i sig något av ett mindre mirakel. Sedan har vi Rolf Lassgård som inleder aningen för bombastiskt men som blir filmens viktigaste emotionella ankare. För någonstans mot finalen ändrar filmen form temporärt och blir oväntat mörk och sammanbiten. Märkligt nog är detta den mest minnesvärda sektionen, detta då Bendixens demonstrerar en betydligt större fallenhet för trauma och emotionella ärr än rent myspys. Tyvärr så vågar berättelsen inte avsluta i mollton utan försöker styra upp ett onödigt simpelt och dessutom förvirrat slut som känns oerhört otillfredsställande.

Även om Möte I Rom saknar finessen och den kreativa briljans som genomsyrar så många danska produktioner är det en full godtagbar stund av fånig humor och ytlig eskapism.