Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Intervju

Kulturbloggen möter The Jezabels

by

I samband med The Jezabels spelning på Lilla Hotellbaren i Stockholm mötte Kulturbloggen upp den australienska kvartetten, som efter en rad EP:s ifjol äntligen gav ut sin första fullängdare Prisoner, för en pratstund.

Heather (keyboard) och Hayley (sång) lärde känna varandra i grundskolan. Trots att de brukade spela musik ihop redan på den tiden dröjde det ända tills de togs in på universitetet i Sydney, där de träffade Sam (gitarr) och Nik (trummor), innan The Jezabels tog form och blev ett fullfjädrat band. Det egendomliga namnet är såväl en biblisk referens som namnet på Hayleys katt.

Kan ni beskriva arbetsprocessen bakom skivan?

Nik: Vi ville få ut den i september så vi gick baklänges utifrån den målsättningen. När vi påbörjade arbetet med skivan i januari föra året hade vi inget låtmaterial över huvudtaget. Vi låste helt enkelt in oss i en studio och spelade in låtar i takt med att vi skrev dem, vilket var ett lika stressfullt som belönande tillvägagångssätt.

Har skivan några koncept?

Heather: Några stycken, antar jag. Hayley kom på titeln när vi var halvvägs klara med skivan och vi andra tyckte att hennes titelförslag var passande.

Hayley: Vi har aldrig ämna göra några konceptalbum men så här retrospektivt kanske det är precis vad vi åstadkommit. Inspiration har hämtats från melodramatiska saker såsom romantik, kärlek och hat.

Heather: När jag lyssnar på musik är jag ofta för mig själv så för mig är musik en känslomässig erfarenhet. Det är på det sättet jag försöker skapa musik för andra. Musik är en plattform för något som inte är lättsamt. Någonting allvarligt.

Hur skulle ni beskriva er egen musik?

Sam: Post-rock med en gotisk twist.

Hayley: Jag tycker det är mer än post-rock, snarare känslomässigt intensiv indie.

Vilka känslor försöker ni förmedla med er musik?

Hayley: Kanske längtan och begär vilka överlappar varandra men den ena är mer sexuell. Tillväxt, frihet, hopp, kärlek och ensamhet. Det är ganska generiska känslor men på ett personlig plan. Känslan att vara kluven i olika riktningar och kampen med sig egen idealism.

Vilka är era influenser?

Hayley: ABBA, men det är inte en direkt influens.

Nik: Personligen gillar jag grungemusik men som band har vi bara några få gemensamma influenser såsom The National och Arcade Fire. Vi kommer alla från olika musikaliska bakgrunder.

Vad tycker ni om musikklimatet i ert hemland Australien för tillfället?

Sam: Det senaste på modet verkar vara söt indiepop. Kimbra och Gotye är väl de populäraste akterna för tillfället.

Hayley: Till viss del passar vi in i den samtida rörelsen men vi gör poppen rockigare. Det finns en av regeringen finansierad radiostation, Triple J, som främjar den lite mer alternativa musikscenen.

Hur ställer sig australienska band jämfört med exempelvis sina brittiska och amerikanska kollegor. Finns det några kulturella skillnader?

Hayley: Det är svårt att säga eftersom det inte finns något enhetligt australienskt sound. Som australiensk musiker får du alltid en viss stämpel. Ibland glömmer folk att vi bara är ett band som gör musik. Jag tror det beror på rivaliteten mellan Australien och Storbritannien, de vill helt enkelt ha roligt på vår bekostnad.

Sam: Brittisk indie som Friendly Fires och Foals går inte så bra i Australien. Det finns visserligen artister som PJ Harvey men hon är ju snarare en internationell musiker. Historiskt så har en hel del musik kommit från Australien, jag tror vi som folk är hängivna och inte ger upp spå lätt.

Hayley: Vid det här laget har vi spenderat så lång tid ute på vägarna att jag känner mig som en världsmedborgare snarare än en australienska.

Vilka har varit de största hindren för er som band?

Hayley: Pengar har alltid varit ett stort hinder. Det har funnits tillfällen då vi haft både studier och jobb vid sidan om så fördelningen av tid har varit problematisk.

Heather: Att behålla sociala relationer var till en början ett hinder men nu har vi kommit till den punkten då vi inte längre kan bry oss. Facebook och Skype är bra, det är där all längtan och begär kommer från.

Sam: Ett problem är att behålla sin konstnärliga integritet samtidigt som du försöker nå framgång. Det är vad vi försöker åstadkomma.

Foto: Nikko Knösch

Intervju med Little Marbles

by

Duon Little Marbles som består av tjejerna Linn och Julia släpper i dagarna sin tredje skiva, Kulturbloggen slog sig ner med tjejerna för att kolla läget.

Vilka är ni?
– Vi är Little Marbles, kommer från Norrköping.
Hur började allt?
– Vi hade inte direkt någonting att göra, så vi tänkte att vi startar ett litet projekt. Så vi började spela på gatan.
Hade ni några mål när ni började spela?
– Nej, vi ville mest ha pengar till godis.
Har era mål ändrats nu efter ni blivit signade eller spelar ni fortfarande för godis?
– För att det är ett kul, nu har det ju blivit ett jobb.
Ni släpper i dagarna eran tredje skiva, era första två är väldigt olika, hur kommer den nya att låta?
– Den kommer absolut att låta mer som den senaste. Vi var så himla unga när vi gjorde den första skivan. Den är nog lite mera moll. Lite större, lite mer.
Skriver ni text och musik ihop?
– Nej, vi skriver på varsitt håll. Sen spelar vi upp våra ideer för varandra.
Vad inspireras ni av?
– På nya skivan var det väldigt mycket Rihanna. Annars är det vardagliga saker och mänskliga relationer som man har.
Har ni något speciellt budskap när ni gör musik?
– Vi vill inte försöka trycka på någon något budskap. Vi hoppas bara att de ska gilla musiken.
Vad händer i sommar, några festivaler eller spelningar planerade?
– Vi hoppas att det blir så men just nu är det inget planerat.

Little Marbles har releasefest för nya skivan på lördag den 31a mars på Mosebacke, där även Kristian Antilla ska spela.

Kulturbloggen möter Markus Krunegård

by

När Kulturbloggen möter upp Markus Krunegård på Lilla Hotellbaren i södra Stockholm är han nyss hemkommen från Austin och musikindustrins kanske viktigaste mässa South by Southwest där han uppträtt med We Are Serenades – hans och Adam Olenius från Shout Out Louds gemensamma kreativa outlet. I maj åker de tillbaka för en USA-turné men dessförinnan ger Markus ut sin nya soloskiva som bär titeln ”Mänsklig värme”.

Hur var South by Southwest?

Det var grymt, det börjar arta sig där borta. Det finns bättre förutsättningar för liv i tjugofem graders värme. Det var lite hysteriskt eftersom vi spelade hela tiden. Vi åkte mellan olika sessions och gjorde massa intervjuer. Austin är en häftig stad, jag har aldrig varit där förut. Vi hann även se Lower Dens, Kindness och massa annat.

Hur känns det så här nära albumsläppet?

Jag ser fram emot det, nu är det liksom för sent att ångra dig. Det är befriande samtidigt som det är enda tillfället jag kan tillåta mig själv att noja lite. Men jag ska bara luta mig tillbaka och se hur den tas emot.

Hur hinner du med alla dessa projekt?

Det har gått två och ett halvt år sedan jag släppte de förra skivorna och låtarna på Serenades skiva har vi samlat på oss under fyra år. Det brukar ta ett halvår efter jag släppt en skiva innan jag kommer in i ett flöde och börjar skriva på nytt igen. Det är inget nio-till-fem-jobb. Jag får en idé och blir lika förvånad varje gång jag kommer på en låt. Väntar jag så har jag en skiva till slut.

Ett centralt tema på nya skivan tycks vara resan till varmare klimat, hur kommer det sig?

Om man är på samma plats, sitter vid samma köksbord eller samma barstol, tömmer man det ganska fort. När man reser höjer man blicken och saker som är helt vanliga blir lite mer speciella. Resor gör också att man kommer på fler idéer vilket kanske beror på att man inte behöver diska eller tvätta. Hjärnan får mer tid att komma på saker. Saker som skrivs förläggs någonstans, oavsett om det är på en flygplats eller i ens sovrum. Det blir en ram att skriva runt.

Anser du att skivan har några teman?

Det har den säkert, jag hoppas få läsa om det i recensionerna. Den här gången har jag kunna välja ämnen mer mångsidigt. Om man är olyckligt kär eller arbetslös och frustrerad finns det inte så mycket annat som distraherar en. På den här skivan har jag kunnat zooma ut och välja med fritt. Det är inget konceptalbum utan snarare tio låtar där varje låt fyller sin plats som akt i skådespelet.

Hur har arbetsprocessen bakom den här skivan skiljt sig från hur du arbetade med ”Prinsen av Peking” och ”Lev som en gris, dö som en kung”?

Det mesta spelades in live. Idag finns det så mycket datagjord musik där varje sekund är fylld av tricks och gimmicks. Jag ville ha mer mänsklig värme, så jag hyrde en fet studio och spelade in med mina kompisar. Det var som ett happening – när pengarna tar slut måste skivan vara färdig.

Jag var tvungen att vara hård mot mig själv och ställa krav på en högre standard eftersom jag den här gången spelade in tio, eller tretton, låtar istället för tjugosex. Förra skivorna var mer yviga och skissande fast det var ingen jätteskillnad. Spontaniteten är fortfarande där.

Är det inte mycket lager-på-lager?

Ljuden är fylliga – det är ingen tom skiva. Däremot är det inte mycket pålägg. Att det låter som lager-på-lager beror på hur det är mixat. Det är ingen demokratisk mixning där alla instrument låter lika mycket. Det var det jag ville åt i studion – en annan ljudbild än rådande.

Vilket var det bästa föremålet i studion?

En Rotor Drum med gate reverb löste många problem. Sedan köpte jag en akustisk gitarr, Jimi Hendrix favoritmodell. Den var bra, nu är den trasig. Så blev jag lurad när jag köpte den men den var bra.

Har du funnit några nya influenser?

Lower Dens som jag nämnde tidigare. Jag hittar nytt hela tiden. Jag lyssnar mer på gitarrock, The Who hade jag inte lyssnat på tidigare, och mindre på electro. Annars är det samma – PJ Harvey och Violent Femmes. Kurt Vile och The War on Drugs är sådant jag inte hade hittat tidigare. Reggae var jag tvungen att bli äldre för att kunna uppskatta, förut blev jag alltid så rastlös av det.

Varför bytte ni namn från Serenades till We Are Serenades?

Det var inget mer mystiskt än att det redan fanns ett lotion-företag som hette Serenades. Folk stämmer varandra i USA så vi blev tvungna att byta. Vi satt en kväll och tyckte We Are Serenades var den bästa nödlösningen. Det är enkelt eftersom vi ändå säger det under spelningarna. Eller nu kanske vi måste säga We are ’We Are Serenades’.

Foto: Emma Andersson

Möte med Unni Drougge – som precis skrivit klart sista delen i Berit Hård-trilogin

by

Berit Hård är en udda figur för att vara hjälte i en deckarserie. Hon är matglad och överviktig och tar för sig av livets goda utan att skämmas – hon har gärna ett one night stand men på morgonen efteråt vill hon helst att han ger sig iväg så hon får vara ifred.
I höst kommer sista delen i Unni Drougges trilogi om Berit Hård. När Kulturbloggen träffar Unni Drougge på ett café på Södermalm i Stockholm har hon precis skrivit klart den avslutande delen.

– Det känns skönt att sätta punkt för ett så pass långt projekt, säger hon.

Egentligen är Unni Drougge inte förtjust i att skriva en hel serie och hon är skeptisk till deckarformatet. Trilogin om Berit Hård är skriven i deckarformat men i den driver Unni Drougge med deckarens klichéer.

Berit Hård har alla de egenskaper som de manliga huvudpersonerna i kriminallitteraturen ofta har. Hon är dekadent, röker för mycket, äter skräpmat, kommer i luven på sin chef och vaknar ofta bakis med någon hon inte känner igen.
– Hon gör precis som de traditionella deckargubbarna brukar göra, säger Unni Drougge. Jag har skapat en kvinnlig gubbe och då blir allt helt annorlunda.

Karaktären Berit Hård har fått enormt mottagande. Många uppskattar hennes kärva och ärliga karaktär, som inte böjer sig för de traditionella kvinnoidealen.

Den andra boken i serien – Förkunnaren – släpps i pocket i maj och den tredje och avslutande delen släpps i höst.
I första boken – Bluffen – hamnade Berit i bokbranschen och upptäckte maktmissbruk. I andra boken hamnar hon i Må-bra-industrin och upptäcker hur den lurar människor.
– Må-bra-industrin är som opium för folket, menar Unni Drougge. Den lurar människor som hamnar i dess klor att tro att allt hänger på dem själva, fast deras situation ofta egentligen är socialt betingad. De vore betydligt bättre om de kunde organisera sig och uttrycka sin ilska istället.

I den tredje boken hamnar Berit Hård i skönhetsindustrin.
– Det är en jättestor penga-alstrande sektor som sprider sig som ett virus. Den bygger på att få kvinnor att bli missnöjda med sitt yttre.

Unni Drougge är född i Lund men känner sig som stockholmare efter att ha bott i 22 år i Stockholm. Hon har alltid vetat att hon ville bli författare men kom inte igång med att skriva böcker direkt.
– Jag fick mina barn i rasande fart under åttiotalet och då var det svårt att satsa på större skrivprojekt, säger hon.
Hon skrev dock regelbundet och mycket eftersom hon tillsammans med sin dåvarande make drev kulturmagasinet Magazin April. När magasinet Slitz gick i kurs köpte de rättigheterna och tanken var att Slitz och Magazin April skulle slås ihop.
Det blev en tuff tid, minns Unni Drougge.
– Musik- och modeindustrin bestämde alltmer över det redaktionella innehållet, annars skulle de inte annonsera.

En dag fick hon nog och drog.
-När jag tvingades skriva om mikrofoner, då gick luften ur mig och jag drog.

Unni Drougge är rätt pessimistisk inför vart litteraturen och kulturen är på väg.
Hon är kritisk både till hur krimlitteraturen dominerar den svenska bokmarknaden och hur utgivningen alltmer präglas av kommersiell kortsiktighet.

– På sätt och vis har skräpgenrerna trängt ut den goda litteraturen, menar hon. Likriktningen saboterar originaliteten och läsandet förlorar sin mening. En bok säger inte mer än en facebooktråd.
-För tio år sedan såg jag folk på tunnelbanan sitta och läsa pocketböcker. Idag sitter alla med sina smartphones och chattar på Facebook, säger hon.

Detta är ett mycket större problem än fildelning, menar hon.

– De som fildelar är ofta stora kulturkonsumenter och de köper också musik och film, säger hon.

Fildelning borde betraktas mer som att låna ut sin bok till en kompis och som en kanal att marknadsföra sig på. Ett exempel är den storsäljande författaren Paulo Coelho som lade ut sina böcker på fildelarsajter och på så sätt fick ännu fler som köpte hans böcker.

I samband med rättegången i tingsrätten mot Pirate Bay läste Unni Drougge in sin roman ”Boven i mitt drama kallas Kärlek” som ljudbok och lade ut på Pirate Bay. Den som ville kunde frivilligt donera en slant.
-Det gick väldigt bra, men jag inser att det inte fungerar för alla. Mitt utspel var ju ett politiskt statement.

Nu väntar nästa projekt, som hon sett fram emot länge. Hon ska skriva en pjäs om Oscar Wilde och hans pojkvän Bosie. Hon fascineras av Oscar Wilde.
-Jag läser allt jag kan komma över av och om honom och har en hel hylla full med böcker och filmer som har med honom att göra.
– Det är så underbart att vara klar med trilogin och nu få ägna mig åt det här. Det har jag längtat efter länge.

Unni Drougges hemsida.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Peace & Love: Vad vi erbjuder är en helhetsupplevelse för alla sinnen

by

Sedan starten för tretton år sedan har den Borlängebelägna festivalen Peace & Love etablerat sig som en av landets mest populära musikfester. Förra året slog de publikrekord med femtio tusen betalande besökare och i år förväntas det inte gå sämre. Framgångsreceptet ligger kanske i att de inte håller sig inom en viss genre – eller ”ena stunden kan du se Veronica Maggio bara för att sekunden senare se något stenhårt dödsmetalband” som Ronny Mattsson, presschef för Peace & Love, berättar för Kulturbloggen när vi möter upp honom vid Mariatorget i Stockholm.

Kan du berätta lite om årets tema på festivalen?

Vi började med teman 2004 och årets tema ”En ny värld” handlar om att medlen finns för att skapa en bra värld för alla, frågan är vilken värld vi vill leva i – vi vill inte skriva någon på näsan hur de ska tycka utan få folk att bilda sin egen uppfattning. Gäster kommer och pratar om saker löst bundet till temat, en av gästerna är David Batra som kan vara både lättsam och finurlig. Debatterna och seminarierna är en del av festivalen, ingen separat del av festen Peace & Love. Botten i att vi började med annat än musik var att det fanns en hel del problem i Borlänge. Det var anledningen till att vi först startade, nu har det kommit att bli vårt koncept. Bland övriga gäster hittar vi även Patrik Sjöberg, Alex Schulman och Annika Östberg som har en intressant historia bakom sig. Det är svårt att föreställa sig hur hennes tankegångar kan ha gått medan hon satt fängslad i USA. Personligen brukar jag gå på festivaler för att se band men hade jag sett att det fanns så här intressanta namn hade jag inte velat missa det. Fast det är upp till var och en, vill du bara se band kan du göra det. Vi erbjuder en helhetsupplevelse för alla sinnen.

Har ni temat i åtanke när ni väljer ut banden som spelar?

Artisterna är konstnärer så vi ställer inga krav på politik. Men det finns artister som står för värden som passar fint i vårt koncept. Patti Smith är en sådan och hon har spelat två gånger på festivalen. M.I.A. förra året har också ett slags budskap som är viktigt för henne och vad än Bob Dylan numera tycker själv så har han påverkat generationer på många olika sätt. Ända sedan starten har vi satsat på bredd. Vi vill inte vara en genrefestival och i takt med att vi blivit större har vi satsat än mer på bredden. Ambitionen är att bli så breda det bara går – enigt oss finns det bra musik i alla genrer och det vet jag att väldigt många andra håller med oss om. När vi bokade Rihanna väcktes en hel del känslor, mestadels mycket positiva, och det är också ett tecken på bredd. Vi har en publik bestående av olika åsikter och det är kul att folk engagerar sig. Nyss släppte vi Magnus Uggla och han var nog otippad för många men han kommer att fokusera på sin tidiga karriär som ju var viktig gör punkens och glammens inmarsch i Sverige. När han kom var han en otroligt underlig fågel som körde sin grej. En rebell. Svenskt musikhistoriskt har han varit viktig oavsett vad vi tycker om hans långa karriär. Jay-Z var också otippad när vi bokade honom. Kanske inte just honom men genren i sig. Av tradition har svenska festivaler främst handlat om rock och pop så det var en signal från oss att vi är breda. Året innan hade vi Mötley Crüe, kanske en mer sedvanlig festivalbokning, och året efter hade vi Bob Dylan som varit en drömbokning sedan dag ett – han är en av de mest betydelsefulla.

Är det någon akt du absolut inte tänker missa under festivalen?

Bloc Party är en ganska stor grej för alla som gillar dem då de inte spelat på ett tag. Sedan har vi Kurt Vile och mina personliga favoriter Other Lives för alla som gillar indie. Det hade varit kul att ha Bob Marley men tyvärr finns han inte längre med oss. Musiken går genom hans söner och i år har vi ytterligare en Bob Marley-son. Regina Spektor är vi stolta över, jag har stora förhoppningar på hennes nya platta, fast vi som arbetar är inte där för att se band. Jag hade turen att se M.I.A. förra året och det vore kul att se Maggio i år eftersom jag missade henne senast men det är lite speciellt i min roll – jag måste ständigt vara nåbar då det främst handlar om att göra sitt jobb. Det är besökarna som ska ha en finfin upplevelse, det är dem vi gör festivalen för. Jag brukar kanske hinna se tre eller fyra band och i år är det en hel del artister jag vill se. Regina Spektor står högst på listan – helt enkelt eftersom hon är väldigt bra. Självklart kommer jag försöka se Rihanna också, som kommer bli en stor upplevelse. Och Skrillex.

Nyss gick er systerfestival i Havanna av stapeln, hur gick det?

Jag var där förra året som var premiärår och det var en rätt speciell grej. Det började med att X-Alfonso, en av Kubas största artister, spelade hos oss och tyckte om konceptet så mycket att han frågade om vi inte kunde hitta på någonting tillsammans. Det är ganska ovanligt med den här typen av festivaler i Kuba, det är inte direkt karibiskt men fortfarande väldigt annorlunda det vi är vana vid. Förra året var intresset från media oerhört stort och det bjöds på en bandning av svenska och kubanska band. Bland annat The Baboon Show spelade och lämnade ett stort avtryck. De visade att kvinnor kan vara frontfigurer vilket inte alls tillhör vanligheten i Kuba. Förra året drog vi runda slängar 17 000 besökare och i år höjdes siffran till närmare 25 000. Jag var själv inte närvarande men enligt de rapporter jag fått ska allt ha gått väldigt bra. Det visar att scenframträdande inte handlar om språk utan uttryck, rytmer och melodier och att konceptet fred och kärlek inte är bundet endast till Borlänge.

Vilka argument skulle du använda för att övertyga en person som bara besöker en festival i sommar
att välja just Peace & Love?

Till att börja med brukar vi alltid ha bra väder. Sedan drar vi olika typer av människor vilket banar för intressanta möten. Vi bjuder på riktiga världsartister som Rihanna blandat med allt möjligt under hennes paraply beroende vad som faller i din smak. Framför allt är det en helhetsupplevelse – kanske väljer du att skratta eller bli förbannad på en debatt eller att gråta eller dansa till ditt favoritband. Stämningen på konserter hos oss kan bli magiska. Journey, Håkan Hellström, Kent, Veronica Maggio, Iggy Pop, Deadmau5, Manu Chao, Alice Cooper, Maskinen, Jay-Z, Hoffmaestro, Patti Smith, Robyn, Lykke Li och Europe är några som gjort grymma spelningar hos oss där publiken varit totalt med på noterna. Mötet mellan publiken och artisten hos oss brukar bli helt otroligt. En slags symbios, ett möte som bara kan skapas vid det direkta livetillfället. Men framförallt hoppas vi att våra besökare åker hem nöjda, kanske har ett frö såtts i dem att vi alla kan försöka skapa en bättre värld att leva i. Vi kan alla bidra till en värld som respekterar varandra.