Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Intervju

Kulturbloggen möter Roskilde

by

Efter att Roskilde släppt större delen av programmet för årets upplaga fick Kulturbloggen en pratstund med festivalens talesperson Christina Bide. Under presskonferensen som ägde rum vid Vega i Köpenhamn presenterades bland annat namn som Jack White, Apparatjik och The Shins.

– White Stripes spelade hos oss när de var nybildade vilket till viss del banade vägen för deras framgångar i Danmark. Därför känns det fantastiskt att kunna ta hit Jack White igen. I år ger han bara ett fåtal spelningar på platser han själv finner inspirerande och spelningen på Roskilde blir den enda i Skandinavien.

Roskilde Festival kan även stoltsera med ett flertal svenska band såsom First Aid Kit, Lars Winnerbäck och Refused.

– Fast generellt så verkar inte svenskar vara särskilt intresserade av att se just svenska band när de besöker Roskilde. Svenskar är mer internationellt medvetna, till skillnad från exempelvis norrmännen som verkar vara mer nationaliserade.

Första gången Christina besökte Roskilde var 1984. Då gästades festivalen bland annat av Lou Reed, The Smiths och New Order.

– Redan innan jag började arbeta för Roskilde hade jag för vana att lyssna igenom alla band som skulle spela på festivalen. Jag vill fortfarande bli överraskad av nya intressanta band fast i år ser jag även fram emot Bruce Springsteen. Jag växte upp med honom. Tjejen i videon till Dancing in the Dark skulle ha varit jag. Han är en fantastisk liveartist och Roskilde är perfekta platsen att se honom på. Sedan är Apparatjik ett intressant band som jag bara måste se.

Ett band med en särskild förbindelse till Roskilde Festival är The Cure som skulle ha spelat på festivalen 2000 men blev tvungna att ställa in efter att en Pearl Jam-spelning tidigare på dagen slutat i tragedi då nio festivalbesökare krossades till döds. Istället återvände The Cure till Roskilde året därpå.

– När The Cure bestämde sig att åka på den här turnén var de fast beslutna att återvända till Roskilde. De kör sin egna grej och har fortsatt tilltala unga musikälskare genom hela deras karriär.

Apollo Stage

– För andra året i rad introducerar vi en ny scen. Nytt för i år är Apollo Stage som framför allt kommer fokusera på elektronisk musik. Scenen kommer vara igång under alla åtta dagarna vilket innebär att vi under uppvärmningsdagarna i år kommer ha två scener. Dessutom kommer scenen flyttas runt under festivalens gång.

Dream City

– Som jag ser det är Dream City en fantastisk möjlighet för våra kreativa besökare att vara med och skapa sin egen drömfestival. Hur de väljer att ta tillvara på den här möjligheten är en process som kommer bli otroligt intressant att följa. Alla idéer är välkomna. Den enda begränsningen är att det måste vara en dröm för alla och inte en privat angelägenhet. Konceptet är hämtat från Burning Man Festival i USA.

Festivalen håller på mellan 5:e och 8:e juli men området öppnar redan den 30:e juni för uppvärmningsdagarna då nya talanger såsom French Films, Adrian Lux och Icona Pop uppträder.

The Soundtrack Of Our Lives släpper ett album till, det avslöjas när Kulturbloggen mötte Ebbot från TSOOL

by

The Soundtrack of Our Lives tar avsked. Bandet släpper sitt sista album och åker på avskedsturné. Det är inget sorgligt eller särskilt konstigt med det, menar Ebbot, bandets frontfigur och sångare.
-.Det blir inte så dramatiskt. Alla håller på med så mycket andra grejer. Vi har kört i sjutton år och med sista albumet skriver vi sista kapitlet. Det känns inte jobbigt alls, säger Torbjörn Ebbot Lundberg när vi möter honom på en pressdag i EMI:s lokaler.

Han är kladd i svart kaftan, svarta byxor och en färgstark halsduk kring halsen och sitter framför en Mac och försöker ta sig ut på det trådlösa nätverket hos EMI. Han berättar då något som överraskar mig: Steve Jobs, Apples grundare, är hans idol.

– Steve Jobs skapade något, han hade en vision om att skapa en ny tillgänglig värld. Även om jag själv är väldigt analog ser jag vad hans vision förändrat världen, säger Ebbot.

Ebbot tycker det finns likheter mellan TSOOL och Steve Jobs:
– Hans vision att det skulle vara kvalitet i det kreativa känner jag stämmer med vår vision.

TSOOL har haft en röd tråd igenom de 17 åren.
-Det låter kanske idealistiskt, men jag tycker att vi som band har återspeglat den tid vi föddes i, säger han. Vi i bandet föddes under åren 1966-1973 och jag tycker att vi tar vid både musikaliskt och spirituellt från det som fanns då. Vi förde budskapet vidare i en slags fortsättning på den dröm som föddes.

Jag frågar om han ser TSOOL som politiskt.
-V i har väl en politisk aspekt, vi är en del i en rörelse som står för förändring, säger han.

– Vi står väl för idén att försöka skapa ditt eget liv, lev inte nån annans liv. Att man ska försöka föra sina drömmar vidare.

Ett tag fanns uppgiften på Wikipedia stod det att Ebbot är magiker. Det var jag ju bara tvungen att fråga honom om.
– Nja är inte musik magi? Svarar han kryptiskt. Skapar vi inte magi på scen?

Ebbot visade i alla fall att han har någon form av extra förmåga när han var gäst hos Skavlan samtidigt som den brittiske psykologen Richard Wiseman. Ebbot skulle gissa vilka stjärntecken gästerna hos Skavlan hade och han prickade rätt på alltihop.

-Nja, säger han och verkar inte vilja prata så mycket mer om det.

-Jag var skärrad själv skämdes nästan efteråt, vet inte hur jag kunde veta. Någon form av intuition.

Om musiken och om TSOOL vill han prata desto mer och intuitionen finns med när han skriver musik också.

-När jag skriver texterna måste jag kunna sjunga orden utan att tröttna på den. Det måste jag känna in, kan inte tänka ut det, berättar han.

Sista albumet med TSOOL, som har titeln Throw It To The Universe, släpps den 18 april. Till alla fans har vi goda nyheter: det kommer ytterligare ett album. Sex låtar kom inte med på albumet.
-De sex låtarna är väldigt bra låtar, men de passade bara inte in in i konceptet för det sista albumet, berättar Ebbot.

På något sätt kommer de att släppas i höst, avslöjar han. Kanske tillsammans med inspelningen från konserten TSOOL gjorde med symfoniker.

Även om TSOOL tar en rejäl paus lär vi få se och höra mer av Ebbot i alla fall.

-Som grupp har vi tjänar vårt syfte, men jag ska fortsätta med min mission. Jag älskar att producera musik och jag älskar att musicera och jag älskar att jobba ihop med kreativa människor.

PS Om du undrar vad hans artistnamn Ebbot kommer ifrån så har det en enkel förklaring. Jag frågade honom och han berättade:
Jag var 19 år och vi hade en fest där vi fick för oss att vi skulle tala baklänges. Jag kallades ju Tobbe så …

Du har väl inte missat Kulturbloggens recension av nya albumet- Throw It To The Universe?
Och du har väl inte missat att TSOOL spelade på festivalen Peace & Love i sommar?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Kulturbloggen möter Sofia Pekkari

by

Sofia Pekkari – lägg namnet på minnet. Hon är en av de unga skådespelarna på Dramaten, född 1985 och redan haft flera stora roller som Julia i Shakespeares Romeo & Julia på Stora scenen i regi av John Caird.

I den föreställningen spelade hon mot Christoffer Svensson som var Romeo. Sofia och Christoffer är ett par i verkligheten.
-Vi hade varit ihop ett år när vi fick de rollerna. Det var väldigt bra för vi kunde jobba mycket med texten tillsammans, berättar Sofia Pekkari.

Sofia Pekkari kommer från Göteborg och är uppväxt i teaterlokaler. Hennes pappa var musiker på Backa Teater.
-Som jag minns det var vi där jämt, säger hon. Teaterhus är de mest spännande hus jag vet och vi var många teaterbarn som for omkring där.

Att hänga på teatern gav henne nog en stabil grund för hennes karriär inom teatern.
-Jag minns att jag såg Spöket på Canterville 22 gånger när jag var i nioårsåldern, jag kunde inte få nog av den.

Inför gymnasiet stod hon i valet och kvalet mellan att gå teaterlinjen eller musiklinjen. Det blev teater, men hon var nära att hoppa av och byta till musik. Hon kände sig inte riktig hemma i teaterklassen och i princip var allt klart för bytet till musiklinjen när hennes gymnasieklass fick vara med i en föreställning av ”Hamlet” på Angereds Teater.
-Det ville jag ju vara med om, när vi fick chansen att vara på en teater på riktigt.

Sofia Pekkari fick rollen som Ofelia och efter den fick hon roller i tv-serier, bland annat i ”Kniven i hjärtat”. I tv-serien ”Möbelhandlarens dotter” spelade hon mot Dramaten-skådespelaren Örjan Ramberg, som förmodligen tipsade Dramaten om henne, eftersom hon därefter fick chansen att provspela för en roll i Dödsdansen.
-Jag provspelade på skärtorsdagen för sex år sedan, berättar hon.
Hon fick rollen och där spelade hon mot Christoffer Svensson, som några år senare blev hennes sambo.

Efter den rollen fortsatte det och idag har Sofia Pekkari ett treårskontrakt med Dramaten.

I sommar går Sofia Pekkari in i en helt ny roll, då ska hon bli mamma.
-Vi ska dela föräldraledigheten ganska lika, men det beror väl också på vilka roller som dyker upp för oss, säger hon.

Hon hoppas kunna få lite tid över när hon är föräldraledig för att ta sånglektioner. Kommer det en roll där hon får kombinera sången med teatern tackar hon nog inte nej.
-Jag drömmer om sångroller, att få vara med i musikteater.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Kulturbloggen möter Charli XCX

by

Det brittiska stjärnskottet Charli XCX är bara nitton år men de rätta orden har redan börjat snurra runt på de rätta musikbloggarna. I november släpper hon sitt ännu obetitlade debutalbum som delvis är inspelad i Patrik Bergers (som tidigare producerat Robyn) hemmastudio i Stockholm. Så här lät det när Kulturbloggen mötte upp henne inför hennes spelning på Hornstull Strand.

Hittills har du släppt de två singlarna Nuclear Seasons och Stay Away, vilket blir ditt nästa drag?

De var bara små indie-singlar, den första riktiga singeln från min skiva heter You’re the One och ges ut i juli och i juni ger jag ut en EP i USA via skivbolaget IAMSOUND.

Har du någon titel till skivan ännu?

Jag är verkligen dålig på att döpa saker. När jag var yngre hade jag två guldfiskar som jag bytte namn på varje vecka. Jag har kommit på massa titelidéer men jag har fortfarande inte bestämt mig för vad skivan ska heta.

Hur var det att lämna London för att spela in i Los Angeles?

En del spelades in i Los Angeles och en del spelades in här i Stockholm, de flesta låtarna tog sin början hemma i min sängkammare i London. Blandningen av platser passade verkligen mitt sätt att skriva och Los Angeles speglar min musik på ett bra sätt. Under den skinande ytan finns det mörka subkulturer som reflekteras i min musik.

Du har varit förband åt Sleigh Bells och uppträtt på SXSW, vad har det betytt för din karriär?

Sleigh Bells är ett av mina favoritband. Jag älskade deras senaste skiva och Alexis är en stor inspiration för mig. Starka kvinnliga sångerskor är viktiga i en tid som denna. SXSW var som världens ände i galenskap. Det var ofattbart många musiker och olika typer av människor i en och samma stad. Jag spelade på Pitchfork-scenen med Fiona Apple och Grimes. Grimes är en intressant artist som jag fått chansen att spela med rätt ofta på sistone. Dessutom var det i en kyrka så atmosfären var fantastisk.

När började du med musik och när bestämde du dig för att satsa på det professionellt?

Jag började skriva låtar när jag var sju men när jag var fjorton började jag lägga upp demos på MySpace. En vän till mig som arrangerade olagliga ravefester i London bad mig uppträda på en av hans fester och det var så det började. Det var inget val, bara något som hände. Jag kastades in i en konstig, utflippad undergroundscen när jag var fjorton och det är något som influerat mig en hel del. Folk sprang omkring halvnakna och spydde och målade på varandra.

Var hittar du inspiration till att skriva musik?

Jag inspireras av massa olika saker. Musikaliskt från Björk och Kate Bush men mina texter är framför allt fyllda av visuella referenser till fotografer som David LaChapelle som skapar mystiska världar. När jag ser hans bilder vill jag föra över det till musik. Tonårskultfilmer såsom Jawbreaker och Virgin Suicides har också varit inspirerande. Jag vill göra en synestetisk, visuell skiva. Om man tänker i färger är min skiva guld, rosa och svart. Jag är även inspirerad av Tumblr och hur post-MTV-generationen sprider sina saker på nätet.

Varför just guld, rosa och svart. Vad representerar de färgerna?

De representerar egentligen inte någon särskilt sinnesstämning men sättet syntharna låter ger upphov till magiska gyllene övertoner. Glitter faller från himlen och exploderar över solnedgången men medan glittret faller ner förvandlas det till en oljestorm av mörker och där oljan träffar marken börjar rosa rosor växa. Jag skulle vilja göra hela min skiva till en enda lång musikvideo fylld av hyperrealistiska syner och och magiska bilder.

Vilka är de viktigaste elementen i din musik?

För mig är texterna viktiga. Det känns som att jag har någonting att säga. En historia att berätta. Jag vill förändra hur popmusik uppfattas. Jag vill göra popmusik riktigt igen. Det ska inte bara handla om att gå och dansa på någon klubb, det måste vara mer poetiskt än så och jag tror att det är en ström av artister som håller på att göra det för tillfället. Kanske beror det på att jag är sångerska men hur rösten framställs genom djup och lager är också viktigt. Basgångarna är också viktiga, de måste gå rakt in i hjärtat vilket Robyns With Every Heartbeat är ett bra exempel på.

Hur skulle du beskriva din musik för någon som inte hört dig ännu?

Det är någonstans mittemellan häxhouse och rak pop. Energin från 90-talets girl power blandat med det med det vackra hos Kate Bush och sedan en popprägel, i stil med Gwen Stefani, på det.

Till sist, kan du lista dina fem favoritlåtar?

Björk – Like Someone in Love
Kate Bush – The Sensual World
Grace Jones – Nightclubbing
Siouxsie and the Banshees – Hong Kong Garden
Miley Cyrus – Party in the USA

Foto: Emma Andersson

Kulturbloggen möter SoKo

by

Vägen till Medborgarplatsen är lite mer ödslig än vanligt. Om det beror på att det är långfredag eller den nyss fallna snön är fortfarande oklart. Kulturbloggen fick som enda svenskt media möta upp den Bordeaux-födde sångerskan SoKo inför hennes turnéavslutning på Debaser Medis. Trots att hon gjort sig redo för intervjun genom att dricka en stor kopp varmt vatten med ingefära låter den accentfyllda rösten fortfarande lika hes och sprucken som på skiva.

Efter en smärre hit – inte minst i Skandinavien – med låten I’ll Kill Her meddelades det 2009 via hennes MySpace att hon var färdig som musiker. Hon skulle satsa på sin skådespelarkarriär. Men efter ett par års uppehåll annonserades till sist hennes debutskiva I Thought I Was An Alien som gavs ut i februari i år. Är demonerna verkligen borta?

Kan du förklara idéerna bakom debutskivan?

Det var inte så mycket av en idé, jag kände mig bara som en utomjording. I fem-sex år levde jag bokstavligen talat för mig själv. Eftersom jag inte gick ut kändes världen väldigt främmande och jag sögs in i ett musikland. Jag har alltid alienerat mig själv. Ända sedan jag var ett barn har jag trott att jag blivit bortförd av utomjordingar.

I öppningsspåret I Just Want To Make It New With You sjunger du att vi kommer upptäcka dig genom dina låtar. De flesta av dina texter är till synes ganska självutlämnande. Hur har du påverkats av det?

Jag kan bara skriva om saker jag känner till. Eftersom engelska inte är mitt modersmål måste jag hålla mig till enklare uttryck. Det finns inga metaforer att gömma sig bakom. För mig är det viktigaste att höra folks sårbarhet. Det måste kännas att musiken är äkta. Om det jag sjunger om inte var sant skulle jag känna mig som en lögnare varje gång jag klev på scen.

Allting kommer från en rå, sårbar plats. När jag skrev låtarna var allting så personligt att jag inte ens visste om någon utomstående någonsin skulle få höra dem. Jag skrev musik för min egen skull. När skivan släpptes fick jag ett sammanbrott. Jag tappade fattningen och gick in i en depression. Det är först i efterhand jag insett att folk kommer höra låtarna.

Din röst är väldigt uttrycksfull. Hur viktig är sången för dina låtar och vilka är de viktigaste elementen i din musik?

När jag lyssnar på musik berörs jag mer av röstprestationer och texter än någonting annat. En bra låt kan vara a capella. Men jag är älskar även ljud och arrangemang – det var därför det tog så lång tid att göra skivan. Jag kan sitta i studion och leta efter ett ljud hur länge som helst. Fast när det gäller sången tar jag aldrig mer än tre tagningar och det är ingen redigering. Det är mest ärligt och sårbart så och jag vill vara så direkt som möjligt.

Vad inspirerar dig till att skriva låtar och finns det några återkommande koncept i din musik?

Skrivandet har blivit en så vital del av mitt liv att inte en dag passerar utan att jag skriver någonting. Jag skriver ner mina drömmar, tankar och slumpmässiga saker. Men det är inte som att föra dagbok utan snarare som poesi. Jag behöver muser i mitt liv, jag måste känna kärlek och få mitt hjärta krossat och jag föredrar att ha inspirerande människor runt mig. Det är premisserna för att jag ska kunna skriva. Om jag förälskar mig i någon skriver jag en låt och om personen i fråga tycker om vad jag skrivit är det den bästa känslan. Angående återkommande koncept så gäller det nog framför allt artworken där jag gick fullt ut på utomjordingarna. Visuellt finns det ett koncept men musikaliskt är det en samling låtar jag skrev under fem års tid som alla handlar om att jag känner mig ensam, deprimerad och rädd för döden och därför försöker vara så produktiv och kreativ som möjligt innan jag dör.

Varför är du rädd för döden?

Jag förlorade min far när jag var fem år och eftersom det hände så tidigt har hela mitt liv kretsat kring det. Det har gjort att jag måste göra det mesta av varje dag.

Vad gav du modet att återvända till musikindustrin efter uppehållet?

Det hade också med döden att göra. Skulle jag dö var allt jag lämnade kvar åt folk att upptäcka mig genom halvkassa demos som inte alls lät så som jag hade tänkt mig att de skulle låta.

Vilka är enligt dig de viktigaste låtarna på skivan?

Jag tänker inte riktigt på det sättet. Alla låtar betyder någonting annorlunda. I’ve Been Alone Too Long skrev jag för min far. Att skriva en låt om det var bästa sättet att handskas med hans bortgång. När jag hade skrivit We Might Be Dead By Tomorrow kändes det som att skivan var färdig.

Kan du beskriva arbetsprocessen bakom skivan?

I början kunde jag inte spela några instrument så vi hyrde in studiomusiker men jag kände att deras översättningar av mina låtar inte fungerade. Jag behövde tid att växa och lära mig spela instrument. Först trodde jag att jag behövde en producent men sedan insåg jag att jag redan visste hur jag ville att skivan skulle låta. Jag behövde bara tid för att våga lita på mig själv. Skivan spelades in med Fritz Michaud som producerade Elliott Smiths sista skiva. När jag träffade honom hade jag precis som Elliott Smith med mig 70 låtar så vi fick sitta i flera dagar och bara lyssna igenom låtarna.

Hur bestämde ni vilka låtar som skulle hamna på skivan?

Det var en lång process. Jag och Fritz kunde inte bestämma oss så jag fick vända mig till min före detta pojkvän Alex Ebert från bandet Edward Sharpe and the Magetic Zeros. Det var han som stöttade mig när jag slutade med musiken och det är till stor del hans förtjänst att jag började igen. Han kom med en lista över låtar han tyckte om som sedan blev skivans tracklist.

Kvällens konsert markerar avslutningen på din nuvarande turné. Hur har den gått hittills?

Det är min första turné med en skiva bakom mig. Det känns lite konstigt att uppträda inför en publik som känner igen låtarna. Folk kan sjunga med i texterna. Vi har fått ett bra mottagande och många konserter har varit utsålda vilket kommit som en överraskning. Jag känner mig hedrad över att så många har kommit för att se oss. Turnén har varit fylld av underliga händelser och vi har tappat bort tre personer på vägen. Nu består vår besättning av min bror Max som spelar bas, Julian som spelar fiol samt vår chaufför som även fått rollen som turnéledare, fadersfigur och terapeut.

I sommar återvänder du till Sverige för en spelning på Emmabodafestivalen. Vad har vi att se fram emot?

Ingen aning, jag spelar ju aldrig med en setlist. Jag kommer ha med mig Max, Julian och kanske min trummis från New York. Vanligtvis spelar jag på ganska intima ställen men eftersom det är en festival kommer det nog bli lite mer punk.

Till sist, kan du lista dina fem favoritlåtar?

Talking Heads – Road to Nowhere
Simon & Garfunkel – Wednesday Morning, 3 A.M.
The Beach Boys – God Only Knows
Jackson C. Frank – Blues Run the Game
Michael Hurtley – Be Kind to Me

Text och foto: Jonatan Södergren