Kulturbloggen möter SoKo

Vägen till Medborgarplatsen är lite mer ödslig än vanligt. Om det beror på att det är långfredag eller den nyss fallna snön är fortfarande oklart. Kulturbloggen fick som enda svenskt media möta upp den Bordeaux-födde sångerskan SoKo inför hennes turnéavslutning på Debaser Medis. Trots att hon gjort sig redo för intervjun genom att dricka en stor kopp varmt vatten med ingefära låter den accentfyllda rösten fortfarande lika hes och sprucken som på skiva.

Efter en smärre hit – inte minst i Skandinavien – med låten I’ll Kill Her meddelades det 2009 via hennes MySpace att hon var färdig som musiker. Hon skulle satsa på sin skådespelarkarriär. Men efter ett par års uppehåll annonserades till sist hennes debutskiva I Thought I Was An Alien som gavs ut i februari i år. Är demonerna verkligen borta?

Kan du förklara idéerna bakom debutskivan?

Det var inte så mycket av en idé, jag kände mig bara som en utomjording. I fem-sex år levde jag bokstavligen talat för mig själv. Eftersom jag inte gick ut kändes världen väldigt främmande och jag sögs in i ett musikland. Jag har alltid alienerat mig själv. Ända sedan jag var ett barn har jag trott att jag blivit bortförd av utomjordingar.

I öppningsspåret I Just Want To Make It New With You sjunger du att vi kommer upptäcka dig genom dina låtar. De flesta av dina texter är till synes ganska självutlämnande. Hur har du påverkats av det?

Jag kan bara skriva om saker jag känner till. Eftersom engelska inte är mitt modersmål måste jag hålla mig till enklare uttryck. Det finns inga metaforer att gömma sig bakom. För mig är det viktigaste att höra folks sårbarhet. Det måste kännas att musiken är äkta. Om det jag sjunger om inte var sant skulle jag känna mig som en lögnare varje gång jag klev på scen.

Allting kommer från en rå, sårbar plats. När jag skrev låtarna var allting så personligt att jag inte ens visste om någon utomstående någonsin skulle få höra dem. Jag skrev musik för min egen skull. När skivan släpptes fick jag ett sammanbrott. Jag tappade fattningen och gick in i en depression. Det är först i efterhand jag insett att folk kommer höra låtarna.

Din röst är väldigt uttrycksfull. Hur viktig är sången för dina låtar och vilka är de viktigaste elementen i din musik?

När jag lyssnar på musik berörs jag mer av röstprestationer och texter än någonting annat. En bra låt kan vara a capella. Men jag är älskar även ljud och arrangemang – det var därför det tog så lång tid att göra skivan. Jag kan sitta i studion och leta efter ett ljud hur länge som helst. Fast när det gäller sången tar jag aldrig mer än tre tagningar och det är ingen redigering. Det är mest ärligt och sårbart så och jag vill vara så direkt som möjligt.

Vad inspirerar dig till att skriva låtar och finns det några återkommande koncept i din musik?

Skrivandet har blivit en så vital del av mitt liv att inte en dag passerar utan att jag skriver någonting. Jag skriver ner mina drömmar, tankar och slumpmässiga saker. Men det är inte som att föra dagbok utan snarare som poesi. Jag behöver muser i mitt liv, jag måste känna kärlek och få mitt hjärta krossat och jag föredrar att ha inspirerande människor runt mig. Det är premisserna för att jag ska kunna skriva. Om jag förälskar mig i någon skriver jag en låt och om personen i fråga tycker om vad jag skrivit är det den bästa känslan. Angående återkommande koncept så gäller det nog framför allt artworken där jag gick fullt ut på utomjordingarna. Visuellt finns det ett koncept men musikaliskt är det en samling låtar jag skrev under fem års tid som alla handlar om att jag känner mig ensam, deprimerad och rädd för döden och därför försöker vara så produktiv och kreativ som möjligt innan jag dör.

Varför är du rädd för döden?

Jag förlorade min far när jag var fem år och eftersom det hände så tidigt har hela mitt liv kretsat kring det. Det har gjort att jag måste göra det mesta av varje dag.

Vad gav du modet att återvända till musikindustrin efter uppehållet?

Det hade också med döden att göra. Skulle jag dö var allt jag lämnade kvar åt folk att upptäcka mig genom halvkassa demos som inte alls lät så som jag hade tänkt mig att de skulle låta.

Vilka är enligt dig de viktigaste låtarna på skivan?

Jag tänker inte riktigt på det sättet. Alla låtar betyder någonting annorlunda. I’ve Been Alone Too Long skrev jag för min far. Att skriva en låt om det var bästa sättet att handskas med hans bortgång. När jag hade skrivit We Might Be Dead By Tomorrow kändes det som att skivan var färdig.

Kan du beskriva arbetsprocessen bakom skivan?

I början kunde jag inte spela några instrument så vi hyrde in studiomusiker men jag kände att deras översättningar av mina låtar inte fungerade. Jag behövde tid att växa och lära mig spela instrument. Först trodde jag att jag behövde en producent men sedan insåg jag att jag redan visste hur jag ville att skivan skulle låta. Jag behövde bara tid för att våga lita på mig själv. Skivan spelades in med Fritz Michaud som producerade Elliott Smiths sista skiva. När jag träffade honom hade jag precis som Elliott Smith med mig 70 låtar så vi fick sitta i flera dagar och bara lyssna igenom låtarna.

Hur bestämde ni vilka låtar som skulle hamna på skivan?

Det var en lång process. Jag och Fritz kunde inte bestämma oss så jag fick vända mig till min före detta pojkvän Alex Ebert från bandet Edward Sharpe and the Magetic Zeros. Det var han som stöttade mig när jag slutade med musiken och det är till stor del hans förtjänst att jag började igen. Han kom med en lista över låtar han tyckte om som sedan blev skivans tracklist.

Kvällens konsert markerar avslutningen på din nuvarande turné. Hur har den gått hittills?

Det är min första turné med en skiva bakom mig. Det känns lite konstigt att uppträda inför en publik som känner igen låtarna. Folk kan sjunga med i texterna. Vi har fått ett bra mottagande och många konserter har varit utsålda vilket kommit som en överraskning. Jag känner mig hedrad över att så många har kommit för att se oss. Turnén har varit fylld av underliga händelser och vi har tappat bort tre personer på vägen. Nu består vår besättning av min bror Max som spelar bas, Julian som spelar fiol samt vår chaufför som även fått rollen som turnéledare, fadersfigur och terapeut.

I sommar återvänder du till Sverige för en spelning på Emmabodafestivalen. Vad har vi att se fram emot?

Ingen aning, jag spelar ju aldrig med en setlist. Jag kommer ha med mig Max, Julian och kanske min trummis från New York. Vanligtvis spelar jag på ganska intima ställen men eftersom det är en festival kommer det nog bli lite mer punk.

Till sist, kan du lista dina fem favoritlåtar?

Talking Heads – Road to Nowhere
Simon & Garfunkel – Wednesday Morning, 3 A.M.
The Beach Boys – God Only Knows
Jackson C. Frank – Blues Run the Game
Michael Hurtley – Be Kind to Me

Text och foto: Jonatan Södergren