Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Intervju

Kulturbloggen möter Imagine Dragons

by

imaginedragons

Från vänster till höger på bilden ovan ser vi Wayne Sermon (gitarr), Dan Reynolds (sång), Ben McKee (bas) och Dan Platzman (trummor). Tillsammans utgör de Imagine Dragons.

Las Vegas-kvartetten Imagine Dragons bildades 2008. Efter att ha trevat runt några år var det först när deras musik började höras i TV-spel som genombrottet kom. När deras debutalbum Night Visions sedan gavs ut i september förra året gick det direkt upp på Billboard-listans andraplats. Bandet har även skördat framgångar här i Sverige där albumet sålt guld. När jag vid lunchdags mötte upp dem inför den sedan länge slutsålda spelningen på Debaser Medis hade folk redan börjat köa utanför lokalen.

Ni har själva hittat en publik efter det att er musik varit med i TV-spel. Hur ser ni generellt på TV-spel som möjlighet för band att nå ut idag?

Wayne Sermon: Vi är partiska eftersom vi älskar att spela TV-spel. Vi är spelnördar. Så att ha vår musik i spel som Assassin’s Creed och Fifa, spel som vi själva spelar, är definitivt en dröm som går i uppfyllelse.

Ben McKee: Första gången vi kom hit så hade albumet inte ens släppts här, men folk kom ändå till alla våra spelningar och sjung med i låtarna. När vi frågade hur de hade upptäckt vår musik svarade faktiskt en majoritet att de hade hört våra låtar i TV-spel, så det kan verkligen vara ett kraftfullt medel att nå människor som annars inte hade hört musiken.

Dan Reynolds: Idag finns det inte bara ett sätt att nå ut. Det är en ny värld och jag tror att TV-spel kan vara ett värdefullt verktyg när det kommer till att få ut musik till människor.

Ben McKee: Idag kanske det till och med är värdefullare än att ha med en låt i ett filmsoundtrack. Allt fler människor spelar ju TV-spel när de är hemma och då hör de låten om och om igen.

Här i Sverige släpptes ert debutalbum Night Vision tidigare i år. Hade ni något särskilt sound i åtanke när påbörjade arbetet med skivan?

Dan Reynolds: Vi bestämde oss för att vi varken skulle sätta gränser eller ha några ambitioner. Vi skapade bara vad som kom ut. Om något kändes ärligt och uppriktigt fortsatte vi i den riktningen. Som artist tror jag det blir svårare om du försöker skapa något förutbestämt än om du häller färg på väggen och ser vad som fastnar.

Ni spelade in albumet tillsammans med Alex Da Kid. På vilket sätt influerade han ljudbilden?

Wayne Sermon: På ett grundläggande plan tror jag att han hjälpte oss helt enkelt eftersom hans motto alltid har varit ”om det låter rätt så är det rätt”. Några av hans kändaste låtar spelades in med relativt billiga mikrofoner. Ibland är det vad som behövs för att få rätt ljud, ibland kan det vara ett plug-in som kostar flera miljoner dollar. Han lärde oss att ha ett öppet synsätt. Sedan är han en av de bästa på att spela in trummor och med tanke på att vi har såpass mycket slagverk i våra låtar var det ett logiskt val att samarbeta med honom.

En av era låtar heter Underdog. Kände ni er som underdogs när ni skrev den låten och hur hanterar ni de plötsliga framgångarna?

Dan Reynolds: Textmässigt skriver jag om alltifrån drömmar och ambitioner till mardrömmar och specifika händelser jag har gått igenom. Vid någon tidpunkt tror jag att alla känner sig som en underdog. Jag vet inte om den låten handlar om oss som band lika mycket som livet i allmänhet. Man kan nå toppen och sedan trilla tillbaka till botten igen.

Vad skiljer er nu från när ni bildade bandet 2008?

Wayne Sermon: På grund av alla motgångar är vi nog mer tacksamma för allting nu. Vi har blivit rånade. Vi har varit fattiga. Förstärkare har exploderat på scen. Vår bil har gått sönder mitt i öknen. Vi har haft spelningar som bara två personer har dykt upp på. Vi har gått igenom så mycket att vi nu är tacksamma för varenda spelning. Om vi inte hade gått igenom allt det där, om vi hade slagit igenom direkt, då hade vi kanske tagit allt för givet.

Dan Reynolds: Musikaliskt har mycket förändrats. När vi började göra musik ihop var det väldigt annorlunda från det du hör nu. Vissa saker har stått sig, men mycket har föråldrats och känns inte längre som oss.

Wayne Sermon: Jag tror vi fortfarande var i något slags sökande, men jag är glad att vi hade de där två-tre åren att hitta oss själva.Vi behövde tid att mogna.

Hur kom ni fram till albumets titel Night Visions?

Dan Reynolds: Av flera anledningar. För det första var det om nätterna som vi skrev stora av albumet. Det är då vi är mest kreativa, mellan tolv och sex på natten. Det är även då jag skriver mina texter. Jag vaknar upp från en dröm och skriver ner mina idéer på ett papper så att jag minns dem. Dessutom lider Wayne av insomnia så han brukar vara vaken i flera dygn i sträck. När han har varit vaken i tre dygn spelar han in en demo som han skickar till mig. Sedan är ju Las Vegas staden som aldrig sover.

Hur lärde ni känna varandra?

Wayne Sermon: Jag träffade de här två [pekar på Ben McKee och Dan Platzman] när jag studerade musik på universitetet. Vi spelade jazz tillsammans och blev vänner. Jag hade inte så många vänner där, jag var väldigt asocial, så att jag faktiskt tyckte om dem visar hur speciella de är. Sedan tog jag examen och visste inte om jag skulle få träffa dem igen, men så lärde jag känna Dan genom en gemensam vän och när vi startade upp bandet behövde vi ju en rytmsektion. Då kom jag att tänka på mina två vänner och vi har varit lyckliga ända sedan dess.

Kan ni beskriva musikscenen i Las Vegas? Hur var det att kämpa sig fram innan ni lyckades etablera er?

Ben McKee: Las Vegas är faktiskt en väldigt intressant plats att starta ett band i. Det finns många fördelar gentemot andra musikstäder som Los Angeles och New York. Där finns det så många band att det nästan är omöjligt att ens få en spelning, ibland måste du till och med betala för att få spela, men i Las Vegas finns den unika möjligheten att faktiskt kunna försörja sig själv genom musiken redan i ett tidigt skede. Klubbarna är färre men det är även antalet band. Vi började med att göra covers på andra bands låtar innan vi började smyga in eget material, för på så sätt kunde vi få spelningar på kasinon. Det speciella är att du får spela inför en publik som inte är där för att se dig. Det är folk som är där för att slänga bort pengar på spelmaskiner, så du måste bjuda på en show som är mäktigare än spelmaskinerna, det blinkande ljuset och alla bikini blackjack dealers – och tro mig det är många av dem där. Du måste bjuda på någonting som väcker intresse och håller folk engagerade. Det har hjälpt oss bygga upp våra konserter, för vi var tvungna att överrösta den här dimman av galenskap och oväsen.

Var det under en av de här kaotiska kasino-spelningarna som ni blev upptäckta?

Dan Reynolds: Det hade gjort en bra framgångshistoria, men om det finns någonting att lära sig av oss så är det att tro på sig själv och bara fortsätta spela. Vi blev kontaktade av skivbolag flera gånger, men vi tackade nej varje gång eftersom vi kände att vi inte var redo. Vi ville förbli självständiga så länge som möjligt och växa på egen hand innan vi skrev på ett kontrakt.

I juni återvänder ni till Sverige för en spelning på Hultsfredsfestivalen. Vad tycker ni är skillnaden mellan att spela på en festival och att ha en egen klubbspelning?

Dan Platzman: Festivaler är bland det roligaste vi får göra som band eftersom vi inte bara spelar, vi får även vara fans och se andra band, så vi ser väldigt mycket fram emot den festivalen.

Wayne Sermon: Den största skillnaden är hur länge vi får soundchecka.

Dan Platzman: Vi försöker bjuda på samma show men det är svårt eftersom vi får mindre tid att förbereda oss.

Kulturbloggen möter Anton Kristiansson

by

anton

Efter de två singlarna Din alltid alltid och Leka leva som osade lika mycket Hacienda som hiphop följer Majornas egna indie-rappare Anton Kristiansson nu upp debutalbumet Och jag från 2011 med sitt emotsedda andragiv Fred på jorden.  Så här lät det när Kulturbloggen mötte upp honom på Mariatorget i Stockholm.

Hade du någon speciell idé över hur du ville att det skulle låta när du inledde arbetet med ditt nya album? Var det någonting du ville göra annorlunda jämfört med förra skivan?

Anton: Först och främst så är soundet annorlunda eftersom det är inspelat med fullt band. Bara det har varit en ganska annorlunda grej. Jag vet inte om det fanns någon riktig grundtanke, men den har väl kanske ett annat djup. Det finns ett större allvar.

Tycker du den nya skivan har mer av en genomgående tematik?

Anton: Jag tycker nog förra skivan var ganska konceptuell också. Textmässigt följde den en röd tråd. Nya gör också det, jag har verkligen försökt sy ihop den så att det ska kännas som att det är en lång historia. Att alla låtar liksom befinner sig i samma värld. Om förra skivan var ångestladdad och mörk så är den här melankolisk, men också vackrare och mer romantisk.

Har det kommit in några nya influenser den här gången?

Anton: Musikaliskt är det väl typ samma influenser även om de kanske är tydligare. Den är väldigt influerad av att jag är mycket äldre nu, det är ju ändå fyra-fem år sedan jag började skriva på förra skivan. Det har hänt väldigt mycket sedan dess, så den är väl vuxnare och mer mogen. Inte den där tonårsgrejen riktigt, den behandlar större ämnen. De största influenserna är ju ändå livet och vad man går omkring och grubblar på.

Vissa låtar uppfattar jag som att de snarare handlar om att inte vilja växa upp.

Anton: Ja, absolut. Den handlar väl dels om att inte växa upp men också om vad det innebär att växa upp. Det är ju så idag, man är ung mycket längre, vuxna människor är ju kvar i ungdomskulturer på ett annat sätt än vad det kanske var för våra föräldrar. Så det är mycket större gråzon mellan att vara ung och vara vuxen idag. Det är mycket det den handlar om, att vara fine med det och att förstå att det inte finns någon brytpunkt. Att man är ung ibland och vuxen ibland och att det faktiskt är helt okej.

Kan du berätta lite om hur du kom fram till albumets titel?

Anton: Jag fascineras  ju väldigt mycket av klyschor. Jag tycker ofta att de roligaste skämten är när man driver med klyschor och Fred på jorden är ju den största klyschan som finns. Men nånstans är det ju ändå det alla vill ha. Det finns ett ganska starkt undergångstema på skivan, hela vår generation har ju präglats av att vi alltid får höra att som vi lever kommer jorden gå under 2000, 2012 och så vidare. Det har funnits en ganska mörk framtidssyn. Då  tyckte jag det var fint att döpa skivan till raka motsatsen – alltså  Fred på jorden – att allt kommer bli fine.

Första låten heter ju Kometen kommer vilket spinner vidare på det där undergångstemat.

Anton: Ja precis. Det är en Mumin-bok också. Hela den tanken på en vacker undergång har präglat skivan. Filmer som Melancholia då man speglar undergången som någonting vackert, sånt tycker jag är väldigt fint. Det behöver inte vara jordens undergång, det kan ju även vara ens egen undergång. Kommer den så kommer den, men man kan ändå göra någonting vackert av den.

En av mina favorittexter från skivan kommer annars från Din alltid alltid där du sjunger ”så länge högern borde skjutas är jag alltid din”.

Anton: Vad roligt. Jag tycker kanske att artister idag generellt är lite fega när det kommer till att göra politiska statements. Det är klart att folk ställer upp på galor och pratar om fred på jorden, men det är ganska få som vågar positionera sig på ett bredare plan. Då tyckte jag att det var en rolig formulering att slänga in i en kärlekslåt.

Ibland kan det bli ganska dåligt när artister försöker blanda kärlek med politik och filosofi. Det finns många fallgropar.

Tanken var att skriva om mitt liv och saker jag gått igenom, men jag vill även att andra ska känna igen sig och kunna känna att de är lika mycket deras historia som min. Jag kan ha väldigt svårt för politisk musik när någon sitter och skriver en på näsan och liksom försöker föreläsa för en. Jag förstår ju att proggen var viktig när den kom, det kanske inte är min favorittyp av låttexter, men jag tycker det är kul när man kan portionera ut det och slänga in det i sammanhang där det  inte riktigt passar. Då blir det en annan slagkraft.

En annan låt som sticker ut på skivan är Sen kväll, Kungsladugårdsgatan. Kan du berätta lite om hur den låten kom till och vilken stämning du ville fånga?

Anton: Kungsladugårdsgatan är gatan jag är uppväxt på. En ganska lång gata i Majorna i Göteborg. Från början är det en parafras på Late Night, Maudlin Street från Morrisseys första skiva, så jag har ju snott tematiken därifrån. Det är ett gäng historier som på något sätt har anknytning till min uppväxt och människorna jag är uppväxt med. Den är lika lång som Late Night, Maudlin Street också.

Morrissey-influenserna är ju något som återkommer flera gånger på albumet.

Anton: The Smiths går väl som tema genom allting vi gör. Hälften av bandet är The Smiths-fans så det kommer ofta ganska omedvetet.

Har du samma band som på första skivan?

Anton:  Per som har skrivit alla låtarna var med och skrev några låtar på förra skivan. Han har även spelat live med mig väldigt länge, men generellt var det ju jag och Niklas von Arnold som gjorde första skivan. Resten av bandet är nya, men det är ju vänner till mig allihopa så folk har ändå hängt med.

På vilka sätt har den här nya banduppsättning påverkat skivans ljudbild?

Anton: Att det är live gör ju mycket för ljudbilden. Det blir ett annat driv, samtidigt som trummorna inte är lika maxade som det blir med trummaskin. Överlag är låtarna mer gitarrbaserade. Riffen är mer framträdande eftersom det är en gitarrist som skrivit stora delar av skivan.

Det låter mer indie.

Anton: Jo, absolut. Det är mer av en indie-skiva än förra. Förra var mer elektronisk och kanske mer new wave än renodlad indierock. Jag tycker också att Happy Mondays-influenserna har fått ett uppsving.

Ja, visst är det mycket 90-tal som kommer igen nu?

Anton: Det är Manchester-grejen som alltid har fångat mig. Tanken var ju att fånga den där Hacienda-grejen. När jag går ut tycker jag det är roligast att dansa till house. Det tycker jag är roligt med Hacienda, att det flöt ihop på ett sätt som det aldrig har gjort före eller efter. Joy Division spelades och sedan stod någon och spelade dansmusik. Det är jävligt coolt när genrer kan gå ihop på det sättet.

Timbuktu medverkar ju också på albumet. Vad tycker du om hur hiphop nuförtiden kan hittas i så många olika kontexter?

Anton: Bara de senaste åren, sedan jag släppte min första skiva, har hiphop verkligen utvecklats åt alla möjliga håll. Rap är ju i grund och botten bara en sångteknik. Ett uttryck. Det finns inget som säger att det måste förknippas med en viss typ av musik även om det har varit så innan. Jag tycker det är svinfett, det är ju det jag alltid har velat göra med min musik. Sätta rap i ett annat sammanhang än just hiphop. Det gör ju Timbuktu väldigt mycket också. Han har ju verkligen tänjt på gränserna.

Kulturbloggen möter The Gaslight Anthem

by

20130405_143535

Johan Scherp berättar om sitt möte med New Jersey-bandet The Gaslight Anthem i samband med deras spelning på Berns den 5 april 2013:

Medlemmarna har precis anlänt med turnébussen efter torsdagskvällens spelning i Oslo och de är glada över att äntligen få se solen efter att knappt ha sett något solljus alls under deras tio dagar i Storbritannien innan ankomsten till Skandinavien. De är glada över att vara tillbaka i Sverige, ett land de har besökt flitigt sedan första spelningarna 2009. De är lite extra glada över att vara tillbaka i Stockholm, basisten Alex Levine tycker att de har en speciell relation till staden och publiken.

Trummisen, Benny Horowitz, berättar om när de blev fast i Stockholm under fem dagar vid deras turné 2009 efter att ha haft inbrott i deras turnébuss i Göteborg och missat båten till Helsingfors. Men under de dagarna i Stockholm så blev de direkt förtjusta i den svenska huvudstaden, speciellt Gamla Stan som Benny tycker att de lyckades lära sig utan och innan med alla gator. De föll även för restaurangen Bröderna Olsson på Södermalm där de njöt av vitlök och bloodshots. Benny berättar även när han firade sin 30-årsdag i Stockholm och Pelle från The Hives visade honom Vasamuseet och hur bra han kommer ihåg spelning på Debaser Medis 2010 som jag själv kommer ihåg som en av mina favoritspelningar med bandet.

När jag frågar om hur de själva upplevde skillnaden mellan inspelningen av senaste plattan, Handwritten. och debutplattan Sink or Swim så är de väldigt eniga om att det var den mest njutbara inspelningen de varit med om hittills. Handwritten var deras första skiva för det stora bolaget Mercury Records. Innan inspelningen så packade de alla sina prylar in i en skåpbil och körde 16 timmar till Nashville från New Jersey. I Nashville så spelade de in allt i en och samma studio jämfört med under inspelningen av Sink or Swim där de åkte runt mellan flera olika studios hela tiden.

Låten som de känner sig mest nöjda med från senaste skivan är låten Too Much Blood som de tycker är en slags milstolpe för dem som band. En låt som alla i bandet känner väldigt starkt för och som de älskar att spela live. Benny och Alex L berättar även att de är stolta över låten Mae som är en av bandets lugnaste låtar men som ändå har en elektrisk tyngd i sig.

Kulturbloggen möter Syket

by

syket

Det tog sju år för Umeåbandet Syket att färdigställa debuten With Love från 2011. Ett album som bland annat kröntes med utmärkelsen ”årets pop” på fjolårets P3 Guldgala. Den 3 april släpps album nummer två – Can You Keep a Secret? – som har växt fram desto snabbare. Kulturbloggen mötte upp bandets basist Oscar Hildingsson (längst till vänster på bilden ovan) på Lilla Hotelbaren i Stockholm.

När jag lyssnade igenom nya albumet kändes det lite varmare, lite mer somrigt än debuten. Håller du med om den iakttagelsen?

Oscar: Kanske. Jag tyckte nog mer så i ett tidigare skede, men jag kan förstå vad du menar.

På vilka sätt tycker du att Can You Keep a Secret? skiljer sig från förra skivan?

Oscar: Vet inte, jag tänker att det är lite färgstarkare. Eller betydligt mycket mer färgstarkt.

Det tog sju år för er att färdigställa With Love, men nu gick det snabbare. Vad beror det på?

Oscar: Att det tog så lång tid med första skivan berodde på att vi inte hade pengar. Studiotid är så dyrt, vi fick liksom spela in när vi hade möjlighet att göra det. När vi kunde betala för det helt enkelt. Vi hade kunnat bli klara mycket snabbare. Att det här gick så snabbt har att göra med att vi köpt på oss egen inspelningsutrustning. Vi har kunnat spela in när vi vill. Det är den främsta bidragande orsaken, sedan är det givetvis så att när vi väl ville gå in i studion var det någon som kunde betala för det. Vi hade väldigt mycket klart när vi gick in i studion. Grunderna var liksom färdiga.

Låtskrivarmässigt, skiljer det sig på något sätt hur ni har skrivit låtarna den här gången?

Oscar: Ja, det gör det nog. Den här gången är låtarna mer studioprodukter. På förra skivan var det väldigt mycket att Mikael som sjunger kom med en ackordföljd och en sångmelodi, sedan gjorde vi arrangemang i replokalen. På den här skivan är det lite mer så att jag och han har suttit och gjort grunder. Sedan har de gått igenom maskineriet i efterhand. Själva låtgrunderna har vi gjort när vi haft möjlighet och lust. På varje låt har det säkert gått åt tio idéer, det blir som en naturlig urvalsprocess, det ratas ju utan att någon behöver säga att det är dåligt.

Vad hade ni i åtanke när ni påbörjade arbetet med skivan? Hade ni någon särskild vision?

Oscar: Vi hade nog flera olika visioner. En ambition var att vi ville hitta någon annan väg att gå. Det är ju så mycket olika musik man blir inspirerad av, förra skivan speglade en del av det man gillar och vi tänkte väl att den nya skivan skulle spegla någonting annat. Men exakt vad kanske inte är så lätt att svara på. Personligen ville jag nog att det skulle bli lite tydligare.

Tydligare på vilket sätt?

Oscar: Det är svårt att förklara, det är så lätt att det blir en efterhandskonstruktion för man kommer ju inte ihåg hur man tänkte just då. Det varierar nästan från vecka till vecka vad man vill att det ska vara. Jag upplevde det som någonting väldigt positivt att vi kunde gå in på det sättet som vi arbetade nu, det var som att man kunde gå in och bara göra det man ville göra i replokalen. Det var helt förutsättningslöst. Exakt vad vi hade för ambition vet jag inte, jag kan nog tänka att jag ville att det skulle bli lite hitigare, men när vi hade kommit halvvägs tänkte vi att ”det här blir en jävla konstig skiva”.

Hade ni några nya inspirationskällor eller influenser som ni inte haft tidigare?

Oscar: Min musiksmak har nog utvecklats väldigt lite, men om du tar den sammantagna mängden musik som vi uppskattar kan du plocka tio olika inriktningar. Det är så mycket som är bra. Mycket musik som är riktigt bra går nästan inte att inspireras av, det är för bra. En skiva som jag gillar väldigt mycket – Astral Weeks av Van Morrison – det är ju ingenting du kan inspireras av. Du måste låta dig inspireras av något som är mer rimligt. Eller Otis Redding? Det går ju inte att inspireras av. Man får bara konstatera att det här är jävligt bra, men det finns väl säkert med på något sätt.

Vad är det du tycker om med Astral Weeks?

Oscar: Jag vet inte, det har varit min favoritskiva i säkert tio år. Det är ju ingen av de andras favoritskiva, så det är inte representativt för Syket. Ibland kan jag ju bli förbannad eftersom han var så ung när han gjorde den.

Ni producerade ju albumet tillsammans med Daniel Berglund. Satte han någon prägel på albumet?

Oscar: Det gjorde han säkert. Han är ju så jävla noggrann med att spela in trummor eftersom han är trummis själv, så om inte annat bidrog han väl med ett bra trumsound [skratt]. Han blev ju lite som en städare, för vi kom dit med arrangemang som i vanlig ordning var väldigt överbelamrade. Då fick han försöka städa upp lite grann. När det blir polsk riksdag kan det vara skönt om det finns någon som tar parti för en viss idé, då är det lättare för oss andra att backa. Sedan har han ju bidragit med väldigt mycket detaljer, så han är viktig men jag kan inte säga exakt på vilket sätt han är viktig.

Hur kommer det sig att Algarve fick bli första singeln från skivan? Var det ni i bandet eller skivbolaget som bestämde det?

Oscar: Jag tror vi var eniga där, vi ville det och de ville det. Det kändes bara självklart. Sedan fick den inte så bra genomslag. Den kom någonstans i Musikhjälpen-veckan så det var som att den rann ut lite i sanden.

Den andra singeln ni släppte Yes, Pinkie! fick nästan mer genomslag, eller hur?

Oscar: Just det, i kraft av att den kom samtidigt som vi släppte albumets releasedatum, men att kalla den singel vet jag inte. Det var som att vi bjöd på en till låt, jag vet inte ens om den är skickad till radio. Den fick mer nyhetsvärde just därför den kom samtidigt som vi släppte datum.

Albumet innehåller även låten Halt! som är en cover på Sky Saxon, kan du berätta lite om varför ni valde att tolka honom?

Oscar: Jag har aldrig lyssnat på Sky Saxon över huvudtaget – jag visste inte ens vem det var – det är någon gammal hjälte åt Mikael. Mikael hade grävt upp att när han dog ville hans familj släppa en tribute-skiva, så vi kontaktade dem och sa att vi var intresserade av att bidra till den där skivan. Då skickade de över den låten till oss. Det är en oerhört obskyr låt tydligen, även om du skulle anstränga dig är det inte säkert att du skulle lyckas hitta den. Det finns någon demo-version, men vi har gjort om den så mycket att det antagligen inte skulle gå att känna igen någonting annat än texten.

Kommer det bli fler covers i framtiden?

Oscar: Vad skulle vi göra i så fall tycker du?

Astral Weeks-skivan i sin helhet.

Oscar: Hela skivan? Vi får nog ta en skiva vi är mer eniga om i så fall. Om vi skulle tolka en skiva sådär så tror jag att den minsta gemensamma nämnaren på något vänster är Primal Scream. Jag tror vi skulle göra Vanishing Point, man kan ju inte gärna ta Screamadelica. Primal Scream själva låter sig ju influeras av hur mycket musik som helst, därför tror jag det är lätt att jag gillar en aspekt av deras musik och de andra i bandet gillar någon annan aspekt.

—

Can You Keep a Secret? släpps den 3 april. Den 5 april spelar de på Färgfabriken i Stockholm tillsammans med Kate Boy. Syket är även klara för Umeå Open och Siestafestivalen. Här kan du lyssna på Algarve (via Spotify):

Kulturbloggen möter Tom Odell

by

tomodell

22 år gammal är Tom Odell redan en av Storbritanniens mest spännande nykomlingar. Han upptäcktes av artisten och numera skivbolagsägaren Lilly Allen. I slutet av förra året gav han ut sin debut-EP Songs from Another Love och sedan dess har han som först manliga musiker vunnit BRITs Critics’ Choice Award samt nominerats till inflytelserika BBC Sound of 2013. Den 24 juni ges debutalbumet Long Way Down ut och Kulturbloggen fick möta upp den hyllade singer/songwritern i samband med att han besökte Sverige för ett showcase på Obaren i Stockholm.

Vad har det betytt för dig att vinna BRITs Critics’ Choice Award?

Tom: Det som är bra med de här prisutdelningarna är att de hjälper ny musik att komma fram. Det känns som att allmänheten vill höra ny musik. Folk vill höra nya band och nya låtar hela tiden. Att vinna Critics Choice Award har hjälpt mig att nå ut till folk som annars inte hade hört min musik och för det är jag extremt tacksam.

När började du skriva egen musik?

Tom: Jag har alltid känt mig dragen till musik. Jag skrev min första låt när jag var tolv, tretton år och har egentligen aldrig slutat sedan dess.

Vilka ämnen brukar inspirera dig till att skriva låtar?

Tom: Mitt låtskrivande är väldigt självbiografiskt, jag blir inspirerad av erfarenheter ur det dagliga livet. Jag tror starkt på att du själv måste ha varit med om sakerna du skriver om. Det blir mer kraftfullt och känslomässigt eftersom du vet hur det känns. Så vanligtvis handlar låtarna om saker som händer mig runt tiden jag skriver dem.

Kan du berätta lite om själva låtskrivarprocessen?

Tom: De börjar alltid med en tanke – någonting jag gått runt och funderat över – och sedan utvecklas det därifrån. Kanske är det en melodi jag hör i huvudet, då sätter jag mig ner vid pianot så kommer en idé därifrån. Av någon anledning skriver jag för det mesta låtar på natten, kanske eftersom det är tystare då. Sedan fortsätter jag skriva, ibland tar det tio minuter, men ibland kan det ta flera månader att göra färdigt en låt. Det är alltid annorlunda.

Hur länge har du spelat piano? Spelar du några andra instrument också?

Tom: Jag har spelat piano sedan jag var sju år. Jag spelar gitarr också, fast jag är inte särskilt bra på gitarr. Eftersom vi turnerar så mycket nuföriden kommer jag ofta på mig själv med en gitarr i handen. En gitarr är ju betydligt enklare att bära runt på än ett piano, så numera skriver jag lite på gitarren också.

Hold Me är ju lite tyngre än resten av dina låtar, kan du berätta om hur den låten kom till?

Tom: Jag var i studion med en vän till mig, han spelade trummor och jag spelade piano. Den kom till där och då. Den låten är en av mina råare låtar och den handlar om känslan när du först träffar en person. Den enklaste av känslor.

De flesta av dina låtar har en ganska melankolisk känsla, vad tror du det beror på?

Tom: Det är en intressant fråga och jag kan egentligen inte själv förklara vad det beror på. Melankoli är en underlig känsla eftersom den inte nödvändigtvis är sorgsen, eller hur? Det är bara en djup känsla. Jag försöker bara skriva den mest övertygande och känsloladdade musiken jag kan. Jag vill att folk ska känna starkt om sakerna jag sjunger om. Jag vill inte att musiken ska vara passiv, kanske är det där melankolin kommer ifrån.

Under våren släpper du ditt debutalbum Long Way Down. Kan du berätta var titeln kommer ifrån?

Tom: Det är den sista låten på albumet. När jag hade spelat in den kändes det som att den summerade många av känslorna på albumet, så det kändes bara rätt att döpa albumet efter den låten. Vid den tidpunkten kändes det självklart.

På vilka sätt skiljer sig albumet från Songs from Another Love?

Tom: Mitt band har fått ta lite mer plats. Hela albumet spelades in live i ett enda rum under en och en halv månads tid. Det är fortfarande mycket harmonier och piano, men albumet är definitivt råare och grövre än Songs from Another Love som kretsade kring slutet på ett förhållande. Nu handlar det även om början på ett förhållande och vad som händer när du är i ett förhållande. Vad om kan gå fel och vad som kan gå rätt. Det handlar om en större mix av känslor än Songs from Another Love som handlade om att försöka komma över någon. Det är fortfarande avskalat på samma sätt – de enda instrumenten som används är piano, trummor, gitarr och bas – jag använder inga synthar och jag hoppas folk kan höra det. Jag vill att de ska höra råheten. Att vi inte använder autotune eller programmerade beats. Jag vill att det ska kännas äkta och mänskligt. Låta det ha sina brister. Att det inte behöver låta perfekt. Jag vill att musiken ska reflektera texterna som handlar om att livet inte är perfekt. Att man måste kämpa ibland.

Lilly Allen har jämfört dig med David Bowie och du har själv nämnt Hunky Dory som en influens. Vad är det du gillar med Hunky Dory?

Tom: Jag vet inte, för mig är det definitivt ett av de bästa albumen som släppts. Bowie är en otrolig textförfattare och låtarna på det albumet har alltid stått ut. Jag lyssnade mycket på albumet i tonåren och det har alltid varit en favorit. Även hans nya album visar vilken fantastisk artist han är. Jag är glad att han fortfarande gör musik. Han är fortfarande en väldigt inspirerande musiker.

Vad tycker du om livet i London efter att ha bott i Brighton och Chichester?

Tom: Jag älskar det, London har ett så rikt kulturliv. Utbudet av konst och musik är enormt. Med allt som händer hela tiden så är det en inspirerande värld att befinna sig i. En stor del av albumet är inspirerat av att bo i en stad som London.