Intervju

Ett av rummen på Lugers Stockholmkontor är prytt med affischer från samtliga upplagor av Way Out West. Där står även en whiteboard där någon ritat upp festivalområdet i skala 1:1000. I det rummet möter jag upp Niklas Lundell, festivalansvarig på Luger, för att diskutera just årets Way Out West som går av stapeln mellan den 8 och den 10 augusti.

När du tittar på alla affischerna, vilket år  tycker du har varit bäst hittills?

Det är ju sjunde året vi går in på nu och det har skett en väldig utveckling sedan första året; då hade vi färre och kanske lite mindre artister eftersom det var en mindre festival. Sedan dess har det väl dragit iväg lite grann, nu har vi även ett film- och konstprogram. Vi kanske väver in andra tankar och idéer lite mer uttryckligen i det vi gör, men artistmässigt har det ändå funnits en röd tråd genom åren. 2009 – med Arctic Monkeys, Antony and the Johnsons och Glasvegas – tycker jag vi började hitta en mer uttalad riktning. Det är inte Kraftwerk och Blur eller Kanye West och Prince. Det är fett, men ganska jämnfett. Jag har nog spelningar, enstaka gigs, som varit favoriter – folk frågar ofta om vi någonsin kan överträffa Prince och Kanye West och det är ju en aspekt att titta på. Jag tyckte att The War on Drugs förra året var bland det bästa jag sett och då hade jag ju ändå sett dem ett gäng gånger det året.

Vilka kriterier har ni försökt täcka in med årets headliners i förhållande till programmet som helhet?

Det är lätt att bli målgruppsskadad och tänka i kriterier men någonstans är det fortfarande superviktigt att det brinner till i magtrakten. Neil Young med Crazy Horse har inte varit här på många, många år – det var ganska många år sedan han spelade på Way Out West och då var det inte med Crazy Horse – och med en ny bra platta i ryggen kändes det aktuellt. Samtidigt är han ju en tidlös ikon så när han fanns tillgänglig kändes det givet. Alicia Keys har varit en artist som jag personligen trott på väldigt mycket, vi har pratat om det i flera år. En superstor men samtidigt intressant artist som ofta fått spela andrafiol, med Jay-Z till exempel.

Brukar hon spela på festivaler?

Enligt den research vi har gjort så verkar det inte som det. Hon är ingen typisk festivalartist, men just det tycker jag om. Dels att det inte känns givet, lite oväntat liksom, men också att det kan välkomna folk som vanligtvis inte tänker att de ska gå på festival. Det kan introducera folk till massa annan grym musik, att du hittar Solange, Kendrick Lamar eller Beach House när du ändå är där. Sedan tror jag att det kommer bli helt legendariskt. Men det måste finnas en röd tråd genom hela programmet. Vi har försökt att inte vara så headlinestyrda. Det ska vara bra musik, men inte så kategoriserat – det får vara rock’n’roll, R&B eller dansmusik, vad man nu behagar sätta för label på det, så länge det är grymt.

Jämfört med exempelvis Roskilde som just genremässigt också brukar ha en väldigt bred line-up känns det ändå som att Way Out West har en tydligare nisch.

Roskilde får tala för sig själva, men de kategoriserar det ju mer i genrer när de presenterar det – de säger liksom ”här är hårdrocksbanden” – vi tänker inte i sådana termer. Man går från Goat till Bat for Lashes till Junip till Tame Impala till Azealia Banks utan att tänka att man är utanför sin comfort zone. Det är så vi fungerar idag. Förr kollade man ju alltid igenom folks skivsamlingar när man kom hem till någon, nu kollar man igenom folks playlists på datorn istället – och det är slående hur liten roll genrer spelar. Så tänker jag att vi jobbar. Det finns andra beröringspunkter.

Förra året gjorde ni ju festivalen vegetarisk, har ni försökt göra festivalen ännu mer miljövänlig i år?

Ja, det har vi gjort. Det vegetariska förra året var kanske något gemene man märkte av, men vi har faktiskt varje år tänkt på hållbarhet och olika förbättringsåtgärder. Det kan vara alltifrån elförsörjning – vilken typ av ljus vi använder på scenerna – till hur vi arbetar med avfall. Inför förra året visade det sig att mat var en faktor och att köttet var en stor bov. I år har transport varit en del vi tittat på – både när det gäller publik och personal.

Tar ni hjälp av utomstående när det gäller miljöarbetet eller gör ni allting på egen hand?

Både och. Vi gör ju arbetet själva, men sedan har vi externa – ”miljökonsulter” låter ju extremt trött – men folk som tittar på och analyserar hur vi jobbar och effekterna av det så vi inte blir blinda i vår egen verksamhet. Också att man snappar upp av folk och företag som kan olika delar bättre än vad vi kan, men generellt så är det vi själva som gör jobbet.

Klubbprogrammet är också någonting som tycks ha vuxit gradvis från år till år, hur har ni försökt utveckla den aspekten av festivalen i år?

Första året då Stay Out West, som då inte ens hette Stay Out West utan just klubbprogrammet, bara var en bonus ville vi själva se artister fram tills sent på natten – också att man vill se artister i en annan miljö än stora, stora scener – sedan har det visat sig vara en superviktig grej för besökarna. Så där har vi, speciellt i år, verkligen lagt krut på att förbättra det och göra det till en rå jävla upplevelse. Artistbokningsdelen har fortlöpt, givetvis vill vi peta i vissa saker, men vi har främst tittat på lokaler och hur det fungerar ute på lokalerna. Så vi kommer ha större kapacitet än någonsin. Det kommer finnas ett par ställen med riktigt stor kapacitet där vi lägger krut på upplevelser – med artister, konst och filmvisning – så att det blir som en minifestival i festivalen. Alla går ju tyvärr inte in på Jazzhuset när någonting hett spelar. Just därför har vi tittat på ställen med stor kapacitet, så att man med större säkerhet kan räkna med att komma in. För många besökare är klubbprogrammet en så väsentlig del av varför de åker på Way Out West så där har vi tagit till oss och jobbat på att göra det ännu fetare.

(Du kan se en karta över samtliga Stay Out West-lokaler på bilden nedan)

Förra året spelade Mazzy Star på Annedalskyrkan, kommer ni släppa några så stora namn i år eller kommer det snarare att handla om att upptäcka nya band?

Klubbprogrammet har väl generellt varit lite av scenen för nya spännande grejer som man får upp ögonen för. Det kommer en del stora rackare också. Vi har ju släppt bra grejer – kanske ingen motsvarighet till Mazzy Star på Annedalskyrkan – men det var ju väldigt fullt också. Man får dra lärdomar, det har varit några fantastiska spelningar som förhållandevis få fått se – jag tänker även James Blake som också spelade på Annedalskyrkan för några år sedan.

Ni har även introducerat några nya scener – såsom Red Bull Music Academy – kan du förklara det konceptet?

Det är någonting de gör på festivaler i lite olika städer över hela världen – alltifrån föreläsningsserier och radiosändningar till propper music stages – med ett ganska DJ-orienterat, superspännande program. De har ett stall av artister och DJ:s som de representerar, så de har pejl på läget. Tillsammans med deras tänk har vi programsatt den scenen.

Ni kör även en grej i en Weekday-butik, rör det sig om samma koncept?

De har en liknande historik av att ha jobbat med artister – dels att de har haft spelningar i sina butiker men också att de sponsrat framförallt svenska artister i ett tidigt stadium. En klädbutik är ju inte bara en klädbutik, det är även en plats där du kan ha kul och festa – så de uttryckte en önskan att ha en scen i sin butik. Vi diskuterade fram att vi kunde ha saker på dagen då det är många som rör sig ute på stan – tar en fika, kvicknar till liv eller köper en ny t-shirt – innan de tar sig till Slottsskogen. Så vi kliver in i deras butik och gör rockklubb av det. Red Bull-grejen är ju framförallt på natten medan Weekday-grejen är på dagen på väg till Slottsskogen.

Hur har er filmdel utvecklats genom åren?

Det har fått ta mer och mer plats. Någon sa att vi är Sveriges tredje största filmfestival och det kan säkert stämma och att vi har alltifrån svenska storfilmer till superintressanta internationella filmer som premiärvisas i Sverige gör att det finns mer och mer intresse från filmvärlden att vara närvarande på Way Out West. På något sätt tycker jag att musik och film adderar till varandra, vi har haft spelningar med artister som haft en koppling till filmprogrammet och vice versa. I år kommer vi dessutom visa film på utebio i Slottsskogen just för att det ska vara lättare att droppa in på en bit film mellan konserterna. Vi har sett att det har varit ett ganska stort intresse, folk går både innan och under konsertprogrammet. Historiskt har vi haft ett ganska kul utbud – Searching for Sugar Man hade till exempel Sverigepremiär under Way Out West. Det här är tredje året vi har ett filmprogram och det får utvecklas successivt från år till år. Det är viktigt eftersom vi är en festival där man är intresserad av musik, mode, konst, film och mat.

Kommer konstdelen få mer utrymme i år?

Även där skulle jag säga att vi bygger lager på lager med övrigt program. Det vi har hittills är ett samarbete med konsthallen Magasin 3 där vi presenterar Stina Nordenstam som ju verkligen är en musikartist för många. En artist som vår publik känner väldigt starkt för men som också är en stor konstnär, så vi visar ett ljudkonstverk av henne och lite saker runt det. Det är en del av en stor internationell utställning som Magasin 3 gör i höst som vi då premiärvisar under Way Out West. Så det är både ett roligt samarbete, ett ärofyllt namn – Stina Nordenstams konst är ju fantastisk – men också att det blinkar mot musikdelen. Sedan kan du ju se från andra hållet – konsten mot filmen – tidigare år har ju graffitikonstnären Nug varit på plats och målat, nu visar vi dokumentärfilmen om honom, så det går i cykler och nivåer. Vi drar små röda trådar både i tid och uttryck som discipliner – konst, musik och film ska utmana varandra.

Kommer konstprogrammet äga rum på festivalområdet?

Stina Nordenstams konst är inne på området, ja. Det kommer vara specifika hålltider som det börjar, så då får man se till att ha fått sin plats. Man behöver nog avsätta en del tid för det, fast verket kommer visas flera gånger under dagen.

Vilka skulle du säga är guldkornen i programmet?

Tame Impala, absolut. Beach House, Mykki Blanco, Azealia Banks och såklart Neil Young and Crazy Horse. Alicia Keys som sagt. Phosphorescent kan bli årets Fleet Foxes-ögonblick. Kendrick Lamar och Solange tror jag kan bli bra. Jag skulle absolut försöka se lite film också, jag skulle se Nug-filmen och The East. Stina Nordenstams konst skulle jag gå och se. Jag skulle gå och äta mycket, om förra åter var ett miljö- och hållbarhetstatement så tror jag mig kunna lova att årets mat kommer bli en upplevelse.

Så ni har utvecklat matbiten? Förra året kändes det ju lite som att det var vanlig festivalmat minus kött.

Vi har verkligen tagit det ett varv till. Mycket nya aktörer, många spännande kök. Jag sitter just nu och sammanställer det digra utbud av menyer, vad det nu är – 145 rätter att välja på – för att se till att det finns något för alla tillfällen och plånböcker. Men jag tänker att det finns någonting intressant som inte rör sig om artister eller mat eller film eller konst, det finns ett ytterligare liv på och runt Way Out West som är ganska unikt som jag tror många är där för att uppleva. Det är en härlig stämning. Folk har ett fint humör och är öppna för nya intryck vilket är ganska häftigt. Det är som en oas i samhället där man kan skapa nya gemensamma värdegrunder. Det som händer mellan folk är lika grymt som det som händer på scen eller i en biograf eller på restauranger. Känslan av att man tar del av någonting som är där och nu, det är viktigt med den typen av upplevelser.