Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Krönikor

What We Do Is Secret – dag 2

by

Bilden ovan är från Lovvers spelning på WWDIS-festivalens andra dag, på Strand i Stockholm.
Kulturbloggens duktige fotograf Anders L var där. Fler bilder finns på hans sajt.

Strand ligger så underbart med uteservering längs med vattnet och utsikt över bron. Vad får oss att lämna uteserveringen och träda in i en murrig mörk lokal den sista kvällen i juli 2010? Kärlek till indiemusik? ag vet inte. Men jag vet att det alltid är intressant när Lugers Joel Borg har ett finger med i urvalet av musik. Det är alltid något eller några band som kommer att vara bandet alla pratar om, om låt oss säga två år. Det slår inte fel.
Du har väl inte missat Kulturbloggens intervju med Joel Borg?

Nå hur var då dag 2 på What We Do Is Secret?
Först ut var The Vanjas. Sångaren och frontkvinnan var iklädd svart åtsittande klänning som bara trådsmala som hon kan bära.
Det var svängig pop och ett av kvällens bästa band, visade det sig.

Nästa band ut på scen var ”Gordon fights” med tung punkig blues med många influenser av psykedelisk rock.
Oväsentligt för musiken, men ändå: bandet består av otroligt söta pojkar med långt hår, sångaren med mörklockigt långt hår nästan ner till midjan. I alla fall såg det ut så på långt håll. Bandets basist var undantaget, som har kort hår.

Det är något med ljudinställningarna i Strands lokaler och något med hur lokalen är byggd: lågt i tak för att vara en konsertlokal och väldigt långsmal. Alla konserter låter väldigt skräniga där. Till och med band som är mer popiga blir punkband med dessa ljudinställningar. Eller så var det kvällens ljudtekniker som valt att ställa in ljudet så att det skulle låta skränigt. Alla band lät därför rätt punkiga och mer punkiga än de brukar låta på skiva och MySpace.

Ett exempel är ”Division of Laura Lee”, som visserligen har mycket av punk i sin musik men som ändå lät mycket mer utpräglat punk än bandet gör på skiva.
Du har väl inte missat Kulturbloggens intervju med Division of Laura Lee?

Men nu har jag gått händelserna i förväg. Före Division of Laura Lee spelade ”Bäddat för trubbel” och då gjorde det inget att ljudet var inställt på punk. Nu handlade det om ren punk.

När så ”Division of Laura Lee” gick upp på scen var det en av de band vi hade väntat mest på. De spelade överlag sina mer hårdare låtar och bjöd också ett spår från ett kommande album.

Sedan var det dags för ett riktigt hardcore band, ”r Henry Fiats Open Sore ” med hård punkrock, skränrock med skriksång, iklädda masker som gav vibbar av bankrånare.

Nästa band, det brittiska ”Lovvers” lät riktigt, riktigt bra redan på sin soundcheck. De spelade först tre rocklåtar med mycket sväng i turbofart och sedan kom en låt som jag tyvärr inte vet vad den heter, men nog var kvällens bästa låt. En lite långsammare, melodisk indiepoplåt.

”Henry Fiats Open Sore” spelar punkigt och passade väl därför bra ihop med ljudsystemet i lokalen och sedan sist ut var bandet ”Love Is All”.
Göteborgsbandet med sångerskan Josephine Olausson är säkra musiker och Josephines spel på keyboard bröt igenom de bulkiga ljudinställningar på bra sätt. Det är som om melodier bara kunde tränga igenom med instrument som keyboard.
”Love is all” var en bra avslutande höjdpunkt på denna tvådagarsfestival.
Göteborgsbandet har inte riktigt blivit känt i Sverige och är mer känt i indievärlden utanför de svenska gränserna.
Här finns lite uppgifter om dem i den engelska versionen av Wikipedia:

Love Is All is a five-piece indie pop band from Gothenburg, Sweden. It releases songs in English. Paste Magazine has stated that it makes ”infectiously lo-fi punk rock laced with saxophone and melodic vocals”.

Här är förresten några bilder från WWDIS dag 1.

LÖRDAG 31 JULI
19.30 The Vanjas
20.00 Gordon Fights
20.30 Bäddat För Trubbel
21.00 Division Of Laura Lee
21.30 Bombus
22.00 Lovvers
22.45 Henry Fiats Open Sore
23.15 Love Is All

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Pride invigd utan särskild pompa och ståt

by

Vädret var perfekt, solen sken men ändå kom det lagom svala fläktar. Pride 2010 invigdes på onsdagskvällen. Socialstyrelsens generaldirektör Lars-Erik Holm och folkvettsexperten Magdalena Ribbing invigningstalade. Men låt mig först börja med det positiva:
Positivt: Pride Park verkade fungera bra vid Sjöhistoriska. Där fanns många barer och för den som ville ha ett glas med bubblor var det lätt att köpa ett avsmalnade glas med sommarfräsch dryck att skåla med tillsammans med någon trevlig person.
Det var lätt att få tag på mat och något att dricka och trevligt bemötande av personalen överallt. Det var inga inga aslånga köer.
Inte heller till toaletterna var det förnedrande långa köer utan det gick lätt att få sitt behov att kissa eller något tillgodosett inom rimlig tid.

Vart man såg kom människor och många hand i hand. Smala vackra men hand i hand, eller man och kvinna hand i hand, eller äldre män hand i hand eller med armen om någon annan i över medelåldern, flickor hand i hand och damer hand i hand. Där var tjocka människor, smala människor, tjocka gubbar i tantkläder, rullstolsburna, utvecklingsstörda och ur-glamorösa kändisar.

Kvällens kanske höjdpunkt för mig vad den mindre scen där dansband spelade och människor dansade. Män med män, kvinnor med kvinnor och kvinnor med män.
Jag älskar när kärleken inte behöver låsas in i regler och fördomar – när det är fritt för människor att vara som de är.

Det är vad Pride betyder och har som politisk kraft verkat för: att öppna samhället för alla.

Fast nog är det långt kvar tills denna bild ska dominera överallt.

Pride handlar väl framför allt om rätten att vara den man är inom det sexuella området. Men det finns också många, många fler fördomar och diskriminerade attityder att slåss mot. Tänk bara hur diskriminerade människor med psykiska besvär är, som när Nordea och fackets medlemslån diskriminerar människor med psykiska besvär.

Däremot tyckte inte jag att invigningstalarna var rätt trista. Lars-Erik Holm från Socialstyrelsen påminde oss visserligen om det skrämmande att det inte var alltför länge sedan homosexualitet kategoriserades som en sjukdom.
– Tack Barbro! ropade han och syftade på att dåvarande generaldirektören på Socialstyreslen Barbro Westerholm avskaffade sjukdomsstämpeln på homosexualitet 1979.

Vi borde lite oftare tänka på sådana exempel och inse att det finns en mängd saker idag som är lika sjukt fördomsfulla.
När någon på en myndighet hänvisar till att han/hon bara följer reglerna är det dags att se upp. Då kan det vara något som egentligen är fel, som myndighetspersonen inser innerst inne. Det finns en hel del som fortfarande är sjukt i samhället. Men det ska jag inte ta upp i detta inlägg.

DN:s uppförandeexpert Magdalena Ribbing var den andra invigningstalaren. För min del var det inte så givande och jag orkade inte koncentrera mig, fast det beror till viss del på att jag är totalt ointresserad av regler och riktlinjer, jag vill ha mer naturlighet i världen. Om man lyfter ett glas för högt upp när man skålar är för mig totalt ointressant, så länge vi skålar av glädje. Det är känslan som är det viktiga för mig, inte korrektheten.
Nu pratade Ribbing inte mest om sådant, hon var förbannad på människor som lägger sig i andra människors livsval. Och det är egentligen lite av en motsats till det hon annars står för: att lära oss leva efter överhetens regler för hur vi ska uppföra oss.

Sedan var det en artiskkavalkad som spelade Michael Jackson-låtar och det är väl ett omöjligt uppdrag. Jackson kan man tycka vad man vill om, men han var ett proffs ut i fingerspetsarna och hans sånger förmedlade starka saker, han hade själv så mycket smärta inombords. Tyvärr var det få av artisterna som kunde förmedla något av detta utan det blir lite väl många slätstruka popversioner och ibland seg soul av det.
Det var rätt många av publiken som föredrog att dra vidare i området och sätta sig och ta en öl eller något med vänner och andra istället. Det var säkert dubbelt så många som hörde invigningstalen mot hur många som var kvar under Michael Jackson-kavalkaden.

Fast, vad gör det? Pride är kanske mest till för annat än för musiken. Fast å andra sidan, kan jag inte låta bli att tänka som Torbjörn Ek gav uttryck för häromdagen:

Prides ideella styrelse är uppdelade i de HBTQ-politiska som ordnar seminarier, föreläsningar och debatter och de som diggar de fyra första bokstäverna i festival allra bäst.
Några av de mest vänsterradikala har stoppat McDonalds från att sponsra Pride. Man vill inte ha pengar från ett stort multinationellt företag.
Med en sån sponsor hade vi kunnat få Scissor sisters, Mika eller till och med Kylie Minogue, som uppträdde på Madrids Pride i år.

Det skulle varit grymt kul om Pride hade kunnat ta dit en artist som Lady Gaga eller Kylie Mínogue.

Fast å andra sidan, det är rätt kul med en festival där tillfället att umgås med vänner verkar vara så mycket viktigare än att se artister. Att mingla och snacka med varandra lockar mer än artister. Det är coolt på sitt sätt.

i vimlet träffade jag en av skribenterna från HBT-sossen också.

Viktor Tullgren bloggar också från Pride.

Reclaim har också kommenterat invigningstalet:

Typiskt Sverige! Man skryter med att man har avskaffat en vedervärdig och kränkande lag – och så kryper det fram, 40 år senare, att man fortfarande definierar en liten minoritet enligt den avskyvärda lagen.

Elin Grelson är en bloggare som också är på Pride, hon skriver lite om det i sin blogg. Hon sitter med i flera seminarier.

Här kan du se invigstalen:

Relaterat:
DN om invigningen, SVD om samkönade äktenskap, Expressen från invigningen, Aftonbladet TV från invigningen och Aftonbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Inloggad på Pride: från Transform till Asexuell

by

Då har jag varit i Pride House och hämtat ut min press/bloggackreditering.
Jag läste i Aftonbladet att en reporter där som heter Torbjörn Ek är rätt sur på Pride och han vägrar att sätta sin fot där för han tycker att arrangörsgänget bråkar för mycket inbördes.
Det verkar förstås lite fjantigt att bojkotta ett helt arrangemanget av sådana skäl, fast visst tycker jag att han har en poäng:

Prides ideella styrelse är uppdelade i de HBTQ-politiska som ordnar seminarier, föreläsningar och debatter och de som diggar de fyra första bokstäverna i festival allra bäst.
Några av de mest vänsterradikala har stoppat McDonalds från att sponsra Pride. Man vill inte ha pengar från ett stort multinationellt företag.
Med en sån sponsor hade vi kunnat få Scissor sisters, Mika eller till och med Kylie Minogue, som uppträdde på Madrids Pride i år.

Jag är lyckligt ovetande om de politiska skiljelinjerna i arrangörseliten, men visst verkar det idiotiskt att vägra sponsorer.

Men jag tycker i alla fall att Pride är ett föredöme på ett annat sätt (förutom allt det som har med HBT-frågor och allt kring detta) och det är att det går alldeles utmärkt att ansöka till Pride som bloggare. Den så kallade pressackrediteringen är också för bloggare. Det finns ett fält där bloggare kunde ansöka om ackreditering i egenskap av bloggare.

Själv hade jag otur igår på måndagen då jag gav mig iväg till pendeltåget för att hämta ut min ackreditering. Jag blev sjuk på vägen dit, jag fick ett anfall av magont av högsta grad i höger del av övre delen av magen. Där som gallblåsan sitter. Fast jag har ingen gallblåsa, den är bortopererad. I vilken fall blev det att hålla mig i säng och äta blåbärssoppa resen av måndagen.

Som tur var var jag piggare idag och kunde ta mig in till Kulturhuset som dessa dagar är förvandlat till Pride house med en mängd seminarier och workshops.

Ballonger i olika färger och som bildade en regnbåge lyste upp entrén.

Jag lyssnade på två seminarier, men sedan blev jag så trött att jag fick ge upp resten av dagen (jag är nämligen inte helt frisk för övrigt, jag har en rejäl brist på energi, som jag kanske bloggar mer om vid ett annat tillfälle).

De två seminarierna jag deltog i var sinsemellan mycket olika. Det första hette Trans form och den person som sysslat mycket med bodybuilding berättade om sin färd i livet. Personen var född till kvinna med fastnade tidigt för styrketräning och hade då som förebilder från början de muskulösa männen.

Jag vet inte om personen idag är registrerad som man och det är lite oväsentligt. Personen är en människa med en kropp som kan betraktas som manhaftig. Eftersom seminariet var inriktat på att byta kön var det flera i publiken som var födda kvinnor men ville vara män och personer som var födda i en mans kropp men upplevde det som fel och ville byta till en kvinnas kropp.

En sak som jag funderar på i det här sammanhanget är att detta bygger på en i mina ögon fördom om vad som är manligt och vad som är kvinnligt. Den personen som höll i seminariet sade att män skulle ha kraftiga axlar, muskulös ben och smal midja medan kvinnor skulle ha mer underhudsfett.

Jag tycker att det är fördomsfullt sätt att se på vad som är manligt och vad som är kvinnligt. I mina ögon är det minst lika manligt med smala ben som pinnar.

Nu menar jag inte att de personer som vill byta kön har fördomar. Det handlar för dessa människor alldeles säkert om mycket mer än hur muskulös kroppen är eller inte är.

Seminariehållaren, Kia Sigge, är utbildad idrottskonsulent och idrottslärare och har tävlar framgångsrikt i bodybuilding under ett tiotal år. Kia Sigge berättade om hur en personal i Systembolaget en gång skrattade henne i ansiktet när hon skulle köpa några mellanöl och visade upp sin legitimation eftersom hon då var under 25.
– Nej nej lilla gubben, det här går jag inte på, det ser jag väl att det är en kvinna på legitimationen.

Kia Sigge fick inte köpa ölen förrän hon klätt av sig och stod i trosorna.

Den här hemska berättelsen visar på vilka förmodar omgivningen har mot kvinnor som ser manhaftiga ut.

Dessa fördomar hatar jag. En kvinna som går i höga klackar och har åtsittande kläder och runda former är i mina ögon inte mer kvinnlig än de androgyna eller manhaftiga. På samma sätt är för mig en man med stora muskler inte mer manlig än en vän man som tar bra hand om småbarn.

Efter seminariet TransForm deltog jag i ett samtal om asexualitet. 15 personer runt ett runt bord fick plats för att prata om att vara asexuell eller inte särskilt intresserad av sex. Något som omgivningen kan se på med misstänksamhet.
Där var en äldre kvinna med som levt som asexuell hela sitt liv och bott ihop med en partner i 45 år.

Att hitta någon att leva med kan vara ett problem för många asexuella, berättade en av de två samtalsledarna.

Några berättade om hur krångligt det blir när de träffat någon som de tycker om och när det blir tid för sex. Även om man berättat från början att man inte är intresserad av sex kan många ha svårt att tro på dem.

– Du kanske inte vill ha sex med andra, men just med mig vill du nog.

Typ den typen av bemötande förekommer.

Fast alla som är asexuella är inte det jämt och alltid. Det kan vara olika perioder i livet, till exempel.

– För mig är det en konstigt att prata om ”bra sex”, sade en samtalsledare. Om jag tycker om en människa och är nära den och om det skulle bli sex, då är det bra för att den relationen är bra, inte sexet i sig.

Jag frågade hur det blir om en asexuell träffar en människa som inte är asexuell – och om de två har djupa känslor för varandra och vill leva tillsammans. Kan den asexuella tänka sig att partnern då skaffar sex på annat håll?

Tyvärr hade tiden för seminariet gått ut då, så den frågan hann inte diskuteras. Självklart kan det inte finnas ett svar på den frågan, det är väl givet något som varje par själva avgör.

Livet är dock spännande och fyllt av en mängd olika sätt att se på förhållandet och på sex, det gör Pride så spännande.

Svenska Dagbladet har intervjuat några från det asexuella nätverket.

Priderelaterat:
DN ”Jag är homosexuell, så vad är det med det?”
Tolv pärlor på Pridefestivalen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Allsången, fotbollen, Roky Erickson, Hultsfred och communitydöden och bloggdöden

by


Stenhård konkurrens från VM-fotbollen.
Ändå var det över 1,5 miljon svenskar som såg premiären av ”Allsång på Skansen”.
– Åh, så skönt, vad glad jag blir, säger SVT:s projektledare Gunilla Nilars till Resume.se.

Ja jag undrade faktiskt hur det skulle gå. Mitt i fotbolls-VM och med konkurrens med matchen mellan Spanien och Portugal skulle första omgången av sommarens Allsång på Skansen dra igång. Det var trots allt första gången Spanien och Portugal möttes i ett åttondelsfinal i ett VM.

Hemma hos mig vann fotbollen, för att jag var den enda som fanns kvar hemma, alla andra var iväg på annat. Men jag vet också att många börjat tröttna på fotbollen, det är inte så kul för den som inte är fotbollsnörd eller tidigare sportjournalist att följa alla matcher, kanske.
Sverige var ju inte med alls, Danmark föll bort och båda svensklagen Elftenbenskusten och Nigeria borta.
Ur Dagens Nhyheter:

Just nu lyssnar jag på en underskiva som släppts i vår med Roky Erickson och Okkervil River: True Love Cast Out All Evil.
Rokys sköna raspiga råa stämma med så mycket smärta och livserfarenhet siitter bra en sådan här regngrå svensk sommardag då jag liksom många sörjer att Hultsfredsfestivalen nu läggs ned.

I juni 2007 spelade Roky för första gången i Sverige på Hultsfredsfestivalen.
Det är ett av de för mig viktiga minnena från Hultsfred. Det var också på Hultsfred jag hörde Pet Shop Boys live för första gången och insåg att jag gillar det bandet.
Aftonbladet har låtit läsare berätta om sina minnen från Hultsfred.

Dagens Media menar att Peace & Love är den nya Hultsfred:

Peace & Love har fram till i år inte haft några kommersiella samarbeten, men har i år tecknat ett avtal med Coop. Festivalen har växt till Sveriges största och kan nästas sägas ha tagit över Hultsfredsfestivalens roll.

– De har kvar lite av Woodstockromantiken, som även Hultsfred hade för längesen. För oss i branschen är det nästan ofattbart att de inte jobbat med sponsorer. Där finns en stor outnyttjad kommersiell kapacitet, säger Niklas Olovzon.

Jag funderar, kan det vara så att just för att Peace & Love inte har en kommersiell image, att det kan vara hemligheten bakom succén? Att Peace & Love kommer att förlora sin förstaplats om de börjar bli mer sponsrade och kommersiella?

Bert Karlsson ryter till och säger att det inte är för få besökare som gör att Hultsfred måste lägga ned, det är att artisterna är alldeles för dyra:
Han skriver i en debattartikel:

Problemet är de internationella bokningsbolagen som bestämt sig för att suga ut det svenska musiklivet.

De trissar upp priserna på artisterna och därmed också på besökarnas biljetter. Och de enda som går rika ur affären är de internationella direktörerna, inte arrangörerna på plats.

Det talas mycket om olika dödar i medierna nu i sommar. Förutom att vi är många som sörjer Hultsfred har flera communities lagts ned. Fast det tror jag inte så många sörjer, det har kommit andra alternativ. Dagens Nyheter passar på att ge en känga åt bloggar och påpekar förstås att det är färre som bloggar nu sedan Facebook tagit sådan tätposition i besöksstatistiken.

Upptäckten är en av flera som pekar mot att antalet bloggar ökar allt långsammare. Framför allt är det bloggar som fungerar som dagböcker som minskar på grund av konkurrens från Facebook och Twitter, där liknande funktioner finns.

Samtidigt som ökningen av bloggar minskar har nämligen trafiken på Facebook och Twitter ökat med 66 respektive 47 procent förra året, skriver The Economist.

Om igen: bloggverktyg är verktyg som gör att det är lätt att publicera sig på webben. Vad de sedan fylls med kan variera hur mycket som helst. Medier vill gärna framställa det som att bloggar bara är en form av dagböcker. Bloggar kan ju vara som vilken tidning som helst, i princip, fyllas med vetenskapligt innehåll, med fakta om diet, om musik, om teknik … Bara fantasier sätter gränser.

Men att det mer personliga bloggandet som mer är en social funktion minskar när andra sociala medier växer är naturligt. Det är bara bra att det kommit verktyg som fungerar ännu bättre för dessa syften.

Dagens Nyheter:

Fritt fall för svenska nätcommunities
Den ena efter den andra av de stora, svenska sociala nätverken stänger ner. Playahead försvann i januari i år, Lunarstorm kommer att stänga ner i augusti och i dag onsdag lägger Skunk ner sin verksamhet.

Relaterat.
Dagens Nyheter, Aftonbladet, Expressen

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Picknick och politik – och Chadies återkomst

by


När traditionella medier tar upp bloggar påstår det oftast att bloggar är som dagböcker, eller mer personliga reflektioner.
Jag har nyligen läst två böcker som ges ut i höst, två romaner av svenska författare och de har med några bloggare bland några bifigurer. Också där är bilden att bloggare bara skriver om sig själva, sitt privatliv.
Jo, det är sant att några av de bloggar med allra flest besökare mest skriver om sig själva, om vilka fester de går på och vilka kläder de köpt.
På Kulturbloggen är vi oftast tvärtemot detta bild. Vi använder bloggverktyget för att det är smidigt men skriver mer om olika kulturarrangemang eller om skivor, böcker, filmer och om frågor kring integritet och om politik. Men inte så mycket om oss själva.
När jag började blogga var det tvärtom, då skrev jag mest utifrån mig själv. Jag hade en pseudonym då: Chadie.
En del som känner mig från den tiden kallar mig fortfarande för Chadie, för det var det namn jag blev bekant som när jag lärde känna personer som är aktiva inom sociala medier.

Ibland undrar jag om personliga berättelser och privata avslöjanden är vad besökare av bloggar helst vill ha?

Är bloggverktyget mest lämpat för mer personliga/privata reflektioner?
Själv är jag tveksam. Utvecklingen går snabbt, allt fler tar till sig information och annat via webben och mer och mer via mobilt internet. Då vill många säkert hitta korta snabba texter som inte är personliga utvikningar. Jag tror det finns plats för oss bloggare som inte är så personligt inriktade också.

Fast trots att det är vad jag tror har jag på senare tid gått i motsatt riktning. Några gånger jag har börjat känna mig för att blogga lite mer personligt, utifrån min egen vardag. Då gör jag det under kategorin Chadie här på Kulturbloggen.
Typiskt mig kanske, att gå i motsatt riktning mot vad som är kommersiellt smart.

Och igår var Chadie i Rålambshovsparken i Stockholm där Rebella arrangerade Picknick med politik.
Högsommarsolen stekte över gräsmattan och grusgångarna i parken, människor satt utspridda, solade och picknickade och några barn orkade trots hettan springa kring och sparka på en boll. En och annan doppade sig i vattnet.
Då dök gänget från Rebella upp, satte upp en stor röd banderoll och ställde fram borde och dukade upp pyssel och saft, kaffe, bullar, kakor och frukt.
Och ett bord med små skrifter om vad s vill med sin politik.
Som bin till honung, lika snabbt märkte törstiga människor att det fanns något att lindra törsten med.
Det var oerhört uppskattat att få lite saft i värmen och det märktes att politik blivit något som engagerar människor. Det blev många olika samtal om politik.
Att många sade att de tänkte rösta rödgrönt var förstås något som gladde rebellorna, men det allra viktigaste är att människor engagerar sig och röstar.

Jag tycker det är en bra bild för politiker: att vara där människor är, se att de behöver saft och vatten i värmen och lyssna på dem och kommunicera.

Jag såg via bloggkompisen Roger att om de unga fick bestämma skulle vi ha en mycket stor rödgrön majoritet i Sverige:

I en mätning som SIFO har gjort för Svenska Dagbladet visar det sig att socialdemokraterna är större än hela alliansen hos de unga. Socialdemokraterna får 34 procent, två procentenheter mer än alliansen. Miljöpartiet får 16 procent. Tillsammans får oppositionen 56 procent stöd hos dem unga mot alliansens 32 procent. Mätningen gjordes under junimånad. En mätning som visar att ungdomarna anser att alliansen saknar framtidsvisionerna och en politik för ungdomar.

Något flera av de jag pratade med i Rålambshovsparken var de skillnader som ökat så i Sverige de senaste fyra åren. Något som Aftonbladet formulerat så här:

Lena Nyman kan inte tvätta håret själv och hela kroppen skriker av smärta.
Hon har förlorat en tusenlapp i månaden sedan 2006.
Jenny och Johan Isacsson är friska med var sitt jobb.
De har tjänat flera tusenlappar.

Högerns argument mot att människor får bidrag är att det gör människor passiva, att de gör att de förlorar förmågan att kämpa. Att sanningen är att den som kämpar kan vinna, men den som inte kämpar kan inte vinna. Och att den som kämpar också ska ha mer, på grund av detta.
Den som inte vill kämpa ska inte ha lika mycket.

Något hårddraget, men ändå, det är lite den grund som högerregeringens politik bygger på.

Vad de rödgröna vill istället är att det både ska löna sig att kämpa och att alla ska få möjligheter att kämpa, få de förutsättningar att de kan vara med och kämpa. Men den som drabbas av sjukdom, till exempel, eller av annat skäl, faller bort, ska få stöd och hjälp och kunna leva vettigt ändå. Kunna ta sig tillbaka eller ändå ha ett värdigt liv.

Något annat vi pratade om under picknicken var ordet utanförskap. Hur meningslöst ordet på sätt och vis är: det innehåller en slags bedömning: någon är innanför och med och någon är utanför och mindre värd.
Utanförskap kan vara så mycket. En arbetslös kan hamna utanför arbetslivet. Den som är sjuk kan hamna utanför.
Det är de saker som gör att människor hamnar utanför vi ska angripa.
Roger Jönsson har bloggat mer kring Aftonbladet artikel.

Bloggaren Peter Gustavsson var också med på picknicken, fast han har inte bloggat om det.