Hur kan en seriös forskare uttala sig om något som inte existerat? När jag läser artikeln i Dagens Nyheters fredagsupplaga 4 februari 2022 blir jag mörkrädd över denna brist på följdfrågor från journalisten. En forskare får helt ogenerat hävda att De nedstängningar som ägde rum i USA och i Europa på grund av pandemin räddade i praktiken inga liv. Det konstaterar forskare i en rapport från det ansedda Johns Hopkins University i USA.
– Nu ser man att Sverige valde en bättre väg, säger en av rapportförfattarna, Lars Jonung, till DN.
Seriöst? Hur kan forskare veta att liv inte räddades i Europa på grund av att de smittspårade och satte smittade i karantän och inte tillät evenemang där tiotusentals trängdes? Forskarna kan inte veta vad som hade hänt om exempelvis Tyskland låtit en stor melodifestival arrangersr med en publik på tiotusentals tätt stående människor, som Sverige tillät i pandemins början. Om länder som Italien och Tyskland hade låtit bli att smittspåra, som svenska myndigheter lät bli – hur hade det blivit då?
Hur kan forskarna veta att om italienarna inte fått ännu högre dödssiffror om smittade inte hades satts i karantän? Hur kan forskare veta vad som skulle hända om verkligheten varit en annan?
Forskare bör väl känna till att människor i Italien ofta lever på ett annat sätt än i Sverige. I Sverige har vi ganska stor yta för varje människa, vi bor sällan lika tätt inpå varandra, vi vistas inte lika mycket på restauranger och caféer. Att jämföra svenska dödstal med italienska är inte särskilt vetenskapligt vettigt.
Vad vi vet är att de tre länder som ligger närmast Sverige, som har mest likartat samhälle och kultur är Danmark, Norge och Finland. Och vi vet att i förhållande till miljoner invånare har Sverige mycket högre dödstal än våra skandinaviska grannländer. Det är tydliga siffror.
Hur hade det gått om Sverige smittapårat, om vi hade testat och haft karantän och munskydd? Det vet inte forskarna. Om de säger att de vet det ljuger de inte bara, de försöker få oss att tro att de är någon form av psychic medium, verkar det som. Det är akademiskt illa om det försöker ge sken av att det kan restriktioner som byggde på att människor får välja om de vill följa råden eller inte.
En annan sak som får mig att bli förskräckt över vad Lars Birger Jonung, svensk nationalekonom, pläderar för:
På frågan: Vad bör vi ha lärt oss till nästa pandemi? Svarar han:
– Att tvingande nedstängningar inte fungerar. Det är totalt sett ett skadligt instrument för samhället.
Det är rätt tydligt att denna forskare Lars Jonung är en talesman för principen att människor ska jobba och konsumera. Han är trots allt nationalekonom. Han hyllar förmodligen ett samhälle där vi jobbar och jobbar och inte hinner tänka. Jag undrar: Och på vilket sätt är det farligt att människor får tid att dra sig tillbaka en period? Vad är det för farligt om vi skyddar varandra ett tag?
Vi vet alla att det finns resurser på jorden så alla människor skulle kunna få mat på bordet och någonstans att bo. Men ekonomer vill ofta tro att lyckan sitter i att få ett nytt operativsystem till vara mobiler var sjätte månad, bildligt talat, men ändå. Är det verkligen viktigt att industrierna alltid rullar på? Kan mänskligheten inte ha nytta av att hinna tänka och känna efter?
Så varför kunde DN:s journalist inte ställa frågan hur forskare kan veta hur något skulle bli om vi gjort annorlunda? Hur kan de veta att de svenska dödssiffrorna inte hade blivit lägre om vi hade smittspårat i början och satt smittbärare i karaktän och undvikit stora folksamlingar de första månaderna? Hur kan han veta att vi inte hade fått lägre dödssiffror om personal på äldreboenden hade fått använda skydd i början av pandemin? Det är ganska oetiskt av dessa forskare att hävda att de vet hur det skulle bli om verkligheten varit annorlunda.
Och varför ber DN inte Jonung att exakt definiera vad han menar är den svenska metoden? Att inte smittspåra? Att inte ha munskydd på äldreboenden? Att inte ge syrgas till äldre? Att tillåta stora folksamlingar som Melodifestivalen mitt i pandemin?
