Kulturarbetarna protesterar. Kulturarbetarna har fått nog. Vill ha mera publik!
Max 500 personer i publiken och en meter mellan sällskapen. Det är regeringens nya restriktioner för kulturen och sporten för att minimera spridningen av covid.
– Det kommer inte att gå. Jag tror att vi dessvärre blir tvungna att stänga, säger Johan von der Lancken, producent på Oscarsteatern. I en DN-artikel från idag riktar flera kulturarbetare skarp kritik mot regeringen och Folkhälsomyndighetens nya restriktioner. Johan von der Lancken på Oscarsteatern menar att begränsningarna gör att verksamheten inte går runt. Skådespelarna håller med.
– Nu får det räcka, jag ifrågasätter verkligen rimligheten i de här restriktionerna, säger skådespelaren Sara Sommerfeld till DN.
Kritiken mot restriktionerna växer. Och jag kan förstå varför. Att teatrar, operor och biografer fått ta mycket stryk i och med Coronavirusets framfart råder det inga tvivel om och regeringens senaste beslut blottlägger tydligt hur missgynnad sektorn blivit.
Logiken att stänga ned restauranger och teatrar men inte varuhus där det befinner sig betydlig fler personer i omlopp är svårbegriplig. Och nu när omgång fyra av Corona-matchen har tagit sin början menar flera oberoende experter att restriktionerna för sektorn är tandlösa. Den nya mutationen av Covid-19 Omikron sprider sig som en löpeld över samhället. För varje dag slås nya smittorekord i Sverige. I podcasten Sportstudio sågar tidigare statsepidemiolog Johan Giesecke regeringens covidsteategi och säger: ” Jag lever som vanligt”. Han menar att Omikron är så pass smittsam att restriktioner inte hjälper för att begränsa dess spridning. Farshid Jalalvand, forskare i klinisk mikrobiologi vid Lunds universitet, säger i en intervju med P4 Malmöhus att restriktionerna kanske inte hinner ge önskad effekt innan alla är smittade.
Hur behandlas då kulturen av regeringen? När politikerna meddelade att publiktak återinförs och detta om fyra dagar chockades en bransch som redan blöder invärtes. Fyra dagar alltså! För verksamheter som Dramaten och Riksteatern behövs betydligt mer tid än så för att hinna ställa om. Att göra sådana anpassningar kräver både planering och tid. Detta säger allt om hur oförstående regeringen varit inför en bransch som blöder. Är det inte kulturens tur nu att få andningsrum?
Många är de kulturarbetare som valt att lämna branschen för en annan och så att säga byt fiolen mot stetoskop och spruta. Inga stödpengar i världen kan ändra på en känsla, ett sinande hopp.
Jag hoppas innerligt att regeringen har en tanke framgent. För det krävs en genomtänkt exitplan för att rädda ett sjunkande skepp och få hoppets ljus att brinna åter.
Petter Stjernstedt