• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

Tankar om boken Livet med kvantfysiska glasögon

9 juli, 2016 by Rosemari Södergren

livetmedkvantfysiskaglasogon

Livet med kvantfysiska glasögon
Författare: Mikael Säflund och Titti Nordieng
Utgiven: 2016-06
ISBN: 9789188403339
Förlag: Soderpalm Publishing

På bokens omslag står två personer som ser väldigt glada och rätt lustiga ut och de har varsin pratbubbla som tillsammans säger: ”Vi lovar dig som läser boken mirakler … därför att vetenskapen faktiskt säger det.”

Om vi tänker oss att människans luktsinne är stort som ett frimärke då är hundens sinne för lukter som en stor fotbollsplan i jämförelse. Uppenbarligen finns det saker som hundar kan uppfatta som vi inte kan. Uppenbarligen har våra mänskliga sinnen en del begränsningar. Det förvånar mig alltid att det finns människor som med stor emfas hävdar att de är ateister och denna övertygelse har de grundat på vetenskapen. Den som grundar sig på vetenskapen borde tvärtom inse att det finns oändligt mycket som vi inte kan uppfatta – och därför borde en viss ödmjukhet infinna sig inför möjligheten att det finns något utanför oss själva – eller kanske snarare en slags kraft eller ett fält som finns i oss alla och i allt.

Idag och förmodligen i framtiden kommer det att bli än svårare att med vetenskapen som grund hävda att mirakler inte inträffar. Med mirakler menar jag då sådant som strider mot vår naturvetenskapliga rätt begränsade syn på tillvaron, inordnad efter våra begränsade sinnen, efter vårt sätt att avskärma verkligheten.

Den vetenskap som fortfarande lärs ut i skolor är mer än 400 år gammal och kom under en tid när människan upptäckte att jorden inte var platt. Den vetenskapen är inramad och bygger på det vi kan mäta med verktyg byggda efter våra sinnens begränsningar. Modern vetenskap vänder upp och ner på en hel del och spränger den gamla vetenskapens gränser. Kvantfysiken har visat att de minsta partiklarna vi kan uppfatta med våra finaste mätinstrument är små, små partiklar inne i atomer som uppför sig annorlunda om de blir betraktade än om ingen betraktar dem. Dessa små partiklar finns inne i oss alla, i allt.

Jag har läst boken ”Livet med kvantfysiska glasögon”. På ett populärvetenskapligt lättläst språk förklarar de två författarna vad kvantfysiken står för och de berättar om några berömda kvantfysiska experiment. Det är väldigt fascinerande.

De berättar om ett experiment med dna där de tagit dna från en människa och placerat detta dna i ett helt annat rum än försökspersonen som därefter fått se olika bilder som ger känslor av lycka, glädje, ångest eller rädsla. I det dna som placerats i ett annat rum kunde forskarna mäta reaktioner i dna på dessa känslor, samma reaktioner som dna i försökspersonen fick under de olika känslorna.

Kvantfysikerna har fastställt att det inne i de små, små partiklarna djupast inne i atomerna finns ett slags kraftfält som de benämnet nollpunktsfältet. Författarna berättar:
Kvantfysiken beskriver nollpunktsfältet som ett fält av oändlig potential. Det inrymmer allt som funnits och som kommer att finnas. Där finns informationen om våra resor, våra avlagda jeans, vår karriär, våra framtida tandborstar, våra vänskapsband, förlovningsringar – allt vi haft och det vi kommer att få samt en oändlig rad valbara varianter på dessa. Man n lika det vid ett gränslöst informationshav som genomsyrar allt i universum inklusive människan.

För mig är detta inte så nya tankar. Jag har mediterat inom zenbuddism i många år och dess filosofi förmedlar liknande tankar. Likaså har jag många vänner som är duktiga spiritualistiska medier och de formulerar det som att allt är uppbyggt av energi och de som inte längre finns hos oss i fysisk gestalt finns ändå, med sitt medvetande och som energi som kan kommunicera till oss om vi är öppna för det.

Författarna tar kvantfysiken in i sitt vardagsliv. En del är mycket bra och påminner mig om hur människor som har en stark tro på Jesus också använder sig av sin tro i sitt vardagsliv.

Jag kan bli lite skeptisk dock till en del av deras slutsatser. De skriver att det är vår egen perception eller vårt medvetande som bestämmer hur vår personliga verklighet uppträder. I så fall kan vi aldrig bli offer för vår verklighet. Vi har ju själva skapat den utifrån våra förväntningar.

De två författarna drar då slutsatsen att vi kan tänka oss friska, tänka oss lyckliga, tänka oss välbärgade. Men jag försöker och försöker tänka mig att min yngste son inte är död. Min yngste son dog för tre och ett halvt år sedan och hur mycket jag än tänker att det skedde i en annan verklighet så ändrar det sig inte. Hans grav är där den är. Jag minns också tiden innan han gick ur tiden, hur vi i familjen kämpade för honom och trodde att han skulle klara sig. Jag tänkte inte alls att han skulle dö. Ändå dog han. Så jag har svårt att köpa författarnas tankar om att vi kan tänka bort svårigheter, tänka bort sjukdom.

Det är i grunden samma tankar som finns hos Livets ord fast det då inte handlar om din egen inre kraft till förändring utan Jesus-tron. ”Om du tror tillräckligt blir du både frisk och rik”. Typ. Det är Livets ords budskap i sin extrema tolkning. Jag tycker att författarna tangerar denna gräns. Jag tror inte vi kan tänka oss fram till en bättre värld utan sjukdom och olyckor. Däremot ligger det mycket i tankens kraft och att vi kan med tankar, böner och healing förändra mycket. Däremot säger jag inte att mirakler inte kan ske. Jag har själv varit med och sett med egna ögon hur människor blivit botade genom bön till Jesus eller genom healing inom spiritualism. Jag tror att det är samma kraftfält som finns och som vi kan förhålla oss till också i våra vardagsliv. Men jag tror inte det går att förändra allt. Alla som inte dör innan dess blir gamla och förr eller senare dör vi – och det finns ingen bot mot det, oavsett religion eller filosofi eller vetenskap.

Jag vet att boken redan rönt ett stort intresse och i princip sålt ut och nu trycks upp i en ny upplaga – och det gläder mig. För även om jag uttryckt en del kritiska tankar tycker jag om boken i sin helhet: den förklarar på ett begripligt sätt om vad den moderna fysiken, kvantfysiken, kommit fram till och det är tankar och kunskap jag hoppas många får del av. Världen och livet blir mycket mer spännande med kvantfysiska glasögon. Utan tvekan.
———

Men, efter att ha gått och funderat på boken i ett par veckor och pratat med den med några andra läsare har jag ytterligare några funderingar. I boken skriver författarna om ett experiment alla, var och en kan göra, där vi håller våra händer på ett särskilt sätt och styr våra tankar enligt anvisningar, då ska det ena fingret efter en stund bli längre. Frågan jag ställer mig är: vad är vitsen med att förlänga ett finger? Hur länge vara den förlängningen? Om en ung person gör övningen: ska hen då leva med ett finger som är för långt resten av sitt liv? Jag har svårt att se någon vettig mening med en sådan övning.

En annan anmärkning jag har på boken har med dess design att göra, eller mer specifikt dess bildval. De två författarna har valt att låta sig fotograferas med glasögon och miner som gör att de ser ur som clowner. Det sänker bokens trovärdighet för mig, det får mig att känna att det är mycket skämt och humor men inte så mycket allvar som förmedlas. Vilket jag tycker är synd eftersom kvantfysik absolut kan visa oss att livet är mycket större än den fyrkantiga och trista värld som ett liv utan mirakel ger oss.

Boken har en egen sida på facebook också, som du hittar här.
Och bokens hemsida hittar du hör.

Bloggen Pippi Grön tipsar om boken.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Bok, Bokrecension, filosofi, kvantfysik, Religion, Spiritualism, vetenskap

Bokrecension: Jag heter Shylock – nja en lam version av Köpmannen i Venedig

6 juli, 2016 by Rosemari Södergren

jag-heter-shylock

Jag heter Shylock
Författare Howard Jacobson
Förlag Wahlström Widstrand
Utgiven: 2016-04
Översättare: Manne Svensson
ISBN: 9789146229841
Serie: The Hogarth Shakespeare

Shylock är jude. Han går varje dag till kyrkogården för att konversera, samtala, med sin avlidna fru Leah. En dag möter han Simon Strulovitch på kyrkogården. Strulovitch är där för att besöka sin mors grav. Strulovitch är också jude – men de två har aldrig umgåtts, det är väldigt olika varandra. Tror de. Strulovitch får ett infall och bjuder hem Shylock.

Det visar sig att de har en hel del likheter ändå. Strulovitch fru är visserligen inte död, men hon är inte särskilt levande heller. Hon har en svår sjukdom som gör henne sängliggande och helt okontaktbar.

Shylock är en bitter man, hans fru är död och hans dotter har lämnat honom. Shylock har vaktat för hårt på sin dotter.

Strulovitch har problem med sin dotter. Trots att Strulovitch inte är troende jude, aldrig går till synagogan eller bryr sig om eller tror på gud kräver han att hans dotter ska gifta sig med en jude, när hon gifter sig.

Berättelsen är skriven av Howard Jacobson och bygger på Shakespeares pjäs Köpmannen i Venedig. I år är det Shakespeare-jubileum, det är 400 år sedan han förmodligen dog. Shakespeare-året märks inte särskilt väl i Sverige. Romanen ”Jag heter Shylock” är ett beställningsverk på grund av Shakespeare-året. Flera berömda författare har fått i uppdrag att skriva en roman som bygger på något av Shakespeares draman.

Jag tycker inte direkt om Howard Jacobsons version av Köpmannen i Venedig. För det första tycker jag hans version kräver att läsaren känner väl till Shakespeares version, Köpmannen i Venedig. Dessutom tycker jag att Howard Jacobson låser in Shakespeares berättelse och gör den mindre öppen, den för färre tolkningsmöjligheter. Shakespeares storhet förminskas helt enkelt.

Howard Jacobsons berättelse säger mig ingenting om livet eller samhället, den talar inte till mig. Den är alldeles för fokuserad på judar och handlar alldeles för mycket om vad judar är och inte är och hurdana de är och hur de bemöts. Vadå? Människor är människor och jag vägrar tro på att judar skulle vara särskilt mer giriga än andra grupper. Berättelsen är alldeles för fokuserat på att reda ut vad judar är.

Om syftet på något sätt skulle vara att dra paralleller till hur muslimer idag kan bli slagpåsar och utsatta för diskriminering så fungerar inte den parallellen alls.

Människorna som berättelsen handlar om är alla så otroligt välbärgade och rika att jag inte heller på grund av detta kan ta till mig något av berättelsen. Jag känner inte som kan leva så totalt obekymrad om pengar och vältra sig i sådant överflöd – det blir en totalt ointressant berättelse.

Shylock och Strulovitch är båda fäder till döttrar som de överbeskyddar. Jag är själv mor till söner – och kan inte därför heller direkt associera till dessa överbeskyddande fäders beteende.

I stort sett tror jag berättelsen bara ger något till den som kan Shakespeares Köpmannen i Venedig och därför tycker det är lite kul att se hur HJ tolkar pjäsens handling. Berättelsen står inte för sig själv och är inte särskilt intressant i sig själv.

Dagens Bok har också recenserat denna Shakespeare-inspirerade roman.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst Taggad som: Bok, Bokblogg, Bokrecension, Köpmannen i Venedig, Shakespeare

Bokrecension: Bambi av Mons Kallentoft och Markus Lutteman – lättläst och ytlig skildring

5 juli, 2016 by Rosemari Södergren

bambi_monskallentoft

Bambi
Författare Mons Kallentoft, Markus Lutteman
Utgiven: 2016-06
ISBN: 9789188171528
Förlag: Bookmark Förlag

Bambi är tredje delen i Herkulesserien som hittills sålt över 200.000 exemplar. Bakom dessa hårdkokta deckare som utspelar sig i Stockholmsmiljöer ligger två författare: Mons Kallentoft och Markus Lutteman.

Huvudpersonen i Bambi är, precis som i de två tidigare berättelserna i serien, den knarkande kriminalinspektören Zack Herry. I Bambi är han inte fullt så drogberoende som i de två tidigare, Zack och Leon. Det går bra att läsa denna tredje del utan att ha läst de tidigare två. Fast att om du läser den tredje först får du reda på saker som hänt i de tidigare – så det blir lite av en spoiler ifall du tänkt läsa alla tre.

Jag tyckte inte om de två tidigare, jag orkade inte läsa klart någon av dem. Bambi har jag läst klart. Det betyder inte att den är så mycket bättre. Alla tre har stora likheter: de är skrivna på ett lättläst språk som flyter på, men många korta meningar som gör att handlingen blir snabb och actionbetonad. Olika Stockholms-miljöer dyker upp, hela tiden. Det känns som att de två författarna mer använder miljöerna för att det ska vara häftigt att läsa än att de använder miljöerna som ett sätt att berätta något på. Mons Kallentoft är annars oerhört skicklig på att göra såväl miljöer som naturen och vädret och klimatet som delar av berättelsen. Hans egna kriminalromaner har betydligt högre litterära kvaliteter.

Kriminalhandlingen i Bambi startar med att några överklassungdomar festar på midsommarafton ute i Stockholms skärgård, på en kobbe. En av de sex sjuttonåriga ungdomarna har fått låna sin stenrika pappas båt. En av dem har några rosa piller med sig. Pillren är ruggiga, de får ungdomarna till att begå fruktansvärda mord och självmord. När polisen kommer på plats vet dom inte om det är mord eller en självmordspakt, eller vad det är som ligger bakom.

Inte lång tid efteråt inträffar en liknande mardrömshändelse. Polismannen Zack bestämmer sig för att undersöka det på djupet när han på den ena brottsplatsen hittar ett av dessa rosa piller.

Berättelsen är som sagt oerhört lättläst. Jag satt en regnig dag i en stuga på landet och läste den på en dag. Bitvis spännande fast ändå inte. Det var för mycket som gick att förutsäga, det var för lite som överraskade mig. Och hela berättelsen är svår att tro på. Att den som låg bakom dödandet skulle göra det och av de skäl som återges, nja …

För min del är dessa böcker för ytliga och de säger mig ingenting om livet eller om människor. Jag har också svårt för dessa narkotikahyllningar som flera av dessa Stockholmsskildringar har. Även en del av Jens Lapidus deckare har detta fenomen. De skildrar missbruk av narkotika som om det är något som förekommer i stort sett överallt och i synnerhet bland unga rika personer. Flera gånger skildrar de detta bruk av narkotika som så vanligt att i stort sett varenda ungdom sysslar med det. Vad händer då när unga människor läser detta? Blir de avskräckta från allt det negativa som narkotika faktiskt för med sig? Knappast. Eftersom det beskrivs som något alla sysslar med.

Fakta är att när en människa börjar använda droger då sker biologiska och kemiska förändringar i kroppen. Ganska snart kan denna person inte känna lycka över annat än droger. Bara när hen fått drogen i sig kan hen känna sig lycklig. Visst jättemånga drogliberaler vill hävda att det inte är så, det är givet – men det är rent vetenskapligt, dessa förändringar sker i den människa som börjar med droger.

I Bambi är det tjusiga ungdomar som tar drogerna. Visserligen med dödlig utgång i detta fall. Men den som läser tänker förstås att det var för att de fick fel rosa piller. De piller som finns att få tag på i verkligheten är inte lika dödliga, tänker läsaren. De piller som finns på den svarta marknaden är förstås inte lika dödliga direkt. Men på sikt förstår de människors liv – och en del dör dessutom på grund av droger i verkligheten. Jag vet, jag har en son som dog på grund av det. Den första gången han introducerades till droger var självklart inte av någon som var förstörd av droger, det var någon som såg fräsch ut och kunde säga att droger inte är farliga. Precis som det är fräscha ungdomar som använder droger i Bambi och i liknande Stockholmsdeckare.

En annan sak som jag tycker är svår att tro på är en annan av Herkulerseriens grundförutsättningar: den svårt knarkberoende polismannen Zack Henry. Skulle det svenska polisväsendet verkligen låta en så drogberoende polisman ha en sådan ansvarsfylld tjänst som Zack har?

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst Taggad som: Bambi, Deckare, Mons Kallentoft

Bokrecension: Vänner och fiender – Människor runt Strindberg

21 juni, 2016 by Redaktionen

strindbergbok

Bokrecension: Om konsten
att bli ovän med nästan alla

Vänner och fiender – Människor runt Strindberg
Författare: Stefan Bohman, Erik Höök och Camilla Larsson
Formgivare: Stina Kylhammar
ISBN: 978 91 7331 741 2
Förlag: Carlsson Bokförlag

Platsen är Blå Tornet, Strindbergsmuseet, Drottninggatan 85 i Stockholm. 104 år efter författarens död sitter jag på en stol i Strindbergs sista bostad. Här levde han från 1908 till sin död 1912. Jag har varit här många gånger tidigare, under hela min uppväxt bodde vår familj snett över gatan. Nu skall ännu en bok om ”nationalmonumentet” presenteras i verklig hemmiljö.

Tre författare har lyckats samarbeta och resultatet ger intryck av att vara gediget hantverk. Stefan Bohman, tidigare chef för Strindbergsmuseet, Erik Höök, förste intendent och Camilla Larsson, intendent vid Strindbergsmuseet har lyckats väva ihop en mängd fakta utan synliga skarvar. Möjligen kan jag tycka att redovisningen till vissa delar känns alltför snustorr och akademisk. Men däremellan lättar språket och får liv.

De 254 sidorna innehåller ett fascinerande persongalleri med 1800-talets tunga namn främst inom litteratur, konst och musik. Brevväxlingen mellan August Strindberg och bland andra Henrik Ibsen, Ellen Kay, Selma Lagerlöf, Carl Larsson, Albert Engström, Anders Zorn och Edvard Munch ger en unik inblick och stark närvaro. De många breven är ofta, kanske ofrivilligt, komiska till sitt innehåll. Även käftsmällar avfyras med glimten i ögat. För Strindberg var rolig och det smittade av sig.

Men att Selma Lagerlöf fick Nobelpriset i litteratur, och inte han, det kunde Strindberg aldrig smälta. Så orättvist, ansåg Den Store Skalden, att det plågade hans hjärna ända in i döden.

I boken finns många anekdoter och föredömligt korta biografier.

Författarna skriver: ”Historia genom personers öden. Det är grunden för denna bok, med nationalmonumentet August Strindberg som mittpunkt. Strindbergs stora vän- och bekantskapskrets utgör ett imponerande galleri av konstnärer, politiker, författare, journalister, musiker och andra. En del blev ovänner till författaren, andra nära vänner.

Denna bok med dess samling av personer blir ett bidrag till kulturhistorien från decennierna kring förra sekelskiftet. Genom deras relationer till Strindberg ges ett bredare perspektiv på Strindberg själv och hans roll som svensk och europeisk intellektuell”. Stora ord.

Bokens olika kapitel är indelad i ämnen; litteratur, konst, samhälle och musik, vilket är överskådligt och bra. Ett stort litteraturregister avslutar. En märklig detalj är, att Strindbergs namn är felstavat på bokens omslag, en litografi utförd av Edvard Munch från 1896. ”Stindberg” står det. Stind betyder tjock eller uppblåst på norska. Om felstavningen gjordes medvetet är omdiskuterat.

Som referenslitteratur förtjänar denna utgåva sin plats i biblioteket hemma, men Olof Lagercrantz tjocka volym från 1979 står sig fortfarande gott i konkurrensen. Den är svårslagen i sin absoluta precision.

Kuriosa: Min egen släkts ”relation” till Strindberg är mångårig. Farmor gick i Franska skolan, några kvarter från författarens bostad på Drottninggatan i Stockholm. När hon vid ett tillfälle mötte Strindberg, blev hon så rädd för hans mörka blick, att hon tappade en kanna mjölk i gatan. Märkligt nog växte även jag upp i samma kvarter. I personregistret till Olof Lagercrantz bok om Strindberg nämns Johan August Wickberg. Han var lots på Sandhamn och en släkting till mig.

Jag har i olika sammanhang följt August Strindberg under hela mitt liv. Djupt nersjunken i en fotölj på museet läste jag ”Ockulta dagboken” redan som tonåring. Jag har medverkat i ”Ett Drömspel” under skoltiden och varit statist i ”Mäster Olof” och ”Strindberg, ett liv” i SVT Drama. Och när jag hade min första egna utställning, kom skådespelaren Johannes Brost in för att låna en spegel. Han skulle sminkas till – August Strindberg.

Till de som fortfarande tvivlar på att Strindberg hade humor, om än svart. Följ Drottninggatan nedför backen mot Kungsgatan. Du kommer att finna roliga citat hela vägen i mitten av gågatan.

Men nu vänder vi blad, för att citera vår nuvarande kung. Själv säger jag som August Strindberg: Stryk över och gå vidare.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst

Bokrecension: Näbbar och klor av en av Storbritanniens främsta kriminalförfattare

12 juni, 2016 by Redaktionen

nabbar-och-klor

Titel: Näbbar och klor
Författare: Ian Rankin
Förlag: Modernista
Utgiven: 2016
ISBN: 978-91-7645-745-0

Boken handlar om kommissarie John Rebus som skickas från sitt ordinarie arbete, mordroteln i Edinburgh för att hjälpa till med en utredning i London. Han har något felaktigt fått rykte om sig att vara expert på seriemördare. Han blir tidigit medveten om att hans nya Londonkollegor inte är särskilt imponerade av hans arbetsmetoder. Fallet som han ska hjälpa till med handlar om en seriemördare som kallas Vargmannen. Både för att mördaren tar en tugga av sina offer och för att det första mordoffret hittades på Wolf Street i East End, London. Tidigt i handlingen dyker en psykolog och expert, Lisa Frazer, upp. Hon erbjuder sig att göra en gärningsmannaprofil av Vargmannen och Rebus tackar, efter en viss tvekan, ja till erbjudandet. Delvis för att han finner henne mycket attraktiv. John Rebus är en intressant karaktär, redan i början av boken när han ska resa till London får man en glimt av det då han packar ner inte bara den obligatoriska whiskyflaskan, han packar också ner en bibel. Han är mycket känslig och emotionell och brottas ofta med tvivel på sin egen förmåga och är rädd att misslyckas.

Det är något visst med engelska kriminalhistorier, kanske är det delvis de engelska miljöerna, både i London och ute på landsbygden som lämpar sig särskilt väl för den här typen av böcker. Ian Rankin är den nya stora bästsäljande kriminalförfattaren i Storbritannien. Han har prisats för att han kombinerar en medryckande intrig med en nyanserad personskildring. Jag tycker precis som det han prisats mest för, sina nyanserade personskildringar gör att boken lyfter. För trots allt, en deckare blir ju mer intressant om personerna i boken väcker läsarens intresse och håller uppe intresset för att försöka lista ut vem som är mördaren.

Text: Ursula Aksberg

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 70
  • Sida 71
  • Sida 72
  • Sida 73
  • Sida 74
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 203
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Recension: Really Good Time på Hus 7 – ett namn som faktiskt håller vad det lovar

Betyg 5 (5) Det är inte direkt enkelt … Läs mer om Recension: Really Good Time på Hus 7 – ett namn som faktiskt håller vad det lovar

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in