Bokrecension

Block
Författare: Daniel Hånberg Alonso
Språk: Svenska
ISBN: 9789187858055
Förlag: Mogwai Bokförlag

Block är en underbar deckare, som knappt släpper greppet om sin läsare. Även om jag inte läst hela boken; två kapitel av sex återstår; så vill jag inte hasta mig igenom läsningen. Det är verkligen en läsupplevelse och ska njutas av sin läsare.

Josef Block är en metatemporal privatdetektiv som reser runt i Stockholm under olika årtal och olika perioder: en tidsanomalist – 1901 eller 1808, 1924 eller 1943, 2007 eller 2012. Som privatdetektiv blir han kontrakterad av släktingar som vill hitta sina släktingar.

I första kapitlet – Humle, malt, jäst, vatten och ond, bråd död – handlar det om Stockholms bryggeriindustri. Josef Block förflyttar sig från 1903 till 2007 i samma kapitel. När Josef Block upptäcker en död man i vattnet vid Riddarfjärden, Stockholm, hjälper två mältare till med att dra upp kroppen. Josef Block konstaterar att den döda kroppen är indränkt i öl och mordet har skett i Münchenbryggeriet. Från 2007 till 2010 – 1903 tillbakaflyttad och får träffa andre stadsläkare P.F. Olsson. Han får reda på att Glasbruket på Kungsholmen – Stadens bårhus – Karl Åkesson, Norr Mälarstrand, nära S:t Eriks bryggeri – kl 22 dog Karl Åkesson 23 april – 1927 plötsligt – Nils Ahlbom är Karl Åkessons mördare. Han arbetade på Münchenbryggeriet.

I andra kapitlet – Lärkan om slutade sjunga – handlar det om Konradsbergs mentalsjukhus, om rasbiologen Otto Nordenfalk som ser en viss sorts människor som degenererade. Otto Nordenfalk kontrakterar en yrkesmördare för att få Josef Block mördad, ovetande om att han kan byta tid.

Hela boken är på 195 sidor. Daniel Hånberg Alonsos bok är svår lägga ifrån sig. Det ger mig en känsla av Millennium-bok, även om det är halv fyra på morgonen så förmår jag knappt lägga den ifrån mig. Verkligheten kallar dock på uppmärksamhet. Samtidigt som rekonstruktionen av Stampen, med flaggskeppet Göteborgs-Posten som mest pågår; kan jag inte låta bli att tänka att massmedia och författarare har ett gemensamt intresse och det är att skildra sin verklighet, som en själv uppfattar den. Jag hoppas innerligt att Stampen och dess medieindustri klarar av sin rekonstruktion och fortsätter sin mediamångfald i det Göteborg som är mitt och Blocks Stockholm är en förströelse med många bottnar, framför allt historiska.

Skarv
Författare: Lina Josefina Lindqvist
ISBN: 9789113072050
Förlag: Norstedts

Jag har länge studerat mytologi och folktro från Storbritannien och Irland. En återkommande aspekt av sagda mytologi är en ö – oavsett vad den kallas; Avalon, Isle of Glass, Lemuria, Isle of The Blessed eller den faktiska ön Sena- som en plats mellan världar. En plats på gränsen mellan det kända och okända, livet och döden, människornas värld och den värld som befolkas av de Andra- de som kom före, de som lever parallellt. Jag har alltid tänkt att det är en logisk sak; när dimmorna sänker sig eller solen blandar ihop himmel och hav till ett, när vågorna är höga , höga nog att närapå dölja kustlinjen om man ser den från en annan landmassa, i skymningen när allt blir suddigt, i hettan när ön i sig skulle kunna vara en hägring- det är inte svårt då att föreställa sig en tid när människor såg ut över vattnen och trodde sig se den andra världen genom sådana stunder, eller att ön försvann då, att hela ön gick in i den andra världen bortom vår. Att varje ö, verklig eller ej, var en skarv.

Detta ger mig förväntningar som inte går att uppfylla. Men jag är medveten om det, därmed så blir det snarare så att jag reagerar på den potential som Lindqvist inte utnyttjar. Och titeln syftar på fågeln skarv, men däri ligger ironin lite grann över vad denna bok hade kunnat vara men inte är, redan i början av boken så introduceras vi till skarven på två sätt simultant genom att få veta att turistnäringen i stort är tack vare skarven- människor åker ut för att se dem häcka på en mindre ö, bortom den ö som boken utspelar sig på, och i lobbyn på hotellet står en uppstoppad skarv, dammig och underskattad, med en fjäderdräkt vilken är skenbart enfärgad – men vars blå nyanser syns i vissa ljus. Här sätts en ton som får mig att tänka att, kanske, senare, kommer detta återspeglas i historien.

Det gör det inte. Och det är mycket som förekommer på detta sätt- i förbifarten. Monumentet som skall resas till minne av häxbränningarna, exempelvis, där jag kan se på något sätt vaga trådar dras till berättelsen som sker i nutid, om hur människor dömer och sneglar och gissar, utan att egentligen veta, utan att förstå vad de gör. Inte heller detta utnyttjas, tyvärr, vilket är synd. Skarv hade kunnat vara en mycket bra debut, men sättet den lägger grunden till saker som sedan ej följs upp gör att jag snabbt tappar intresset, för trots att Lindqvist har en vacker och väl flytande prosa (dessvärre en del korrekturfel som stör) så engagerar den inte. Jag är inte en person som vill ha övertydlighet- men jag vill ha tolkningsmöjligheter. Det är en frustrerande sak, att läsa något så lovande som inte riktigt håller vad det lovar. Karaktärerna som beskrivs är komplexa, mänskliga, trovärdiga- men distansen är för stor. Jag tillåts inte förstå eller komma nära någon, inte ens huvudpersonen Maren, vars personlighet är väl beskriven men trots detta saknar ett djup som gör att jag bryr mig om henne.

Att skriva en roman utan att gå in djupt i karaktärerna är inget nytt. Tänk J.D. Salingers Räddaren i Nöden eller Främlingen av Albert Camus – två mästerverk där mycket få saker förklaras eller ens utvecklas långt. Tänk på dem en stund till så greppar du även hur extremt svårt det är att skriva en bok som lyckas med detta. Skarv gör det inte.

Nu låter det som att jag tyckte väldigt illa om denna bok. Så är det inte. Jag tycker Skarv har styrkor som för en debut sätter en mycket lovande ton; omgivningarna är kärleksfullt beskrivna med ett sinne för detaljer som förmedlar tydliga bilder, känslan av hopplöshet ligger likt en våt filt över orden (på ett bra sätt) och förstärker det i boken som jag känner är reellt för många människor som bor på öar där samhället sakta förtvinat- där fabriker lagts ned, fiskenäringen försvagats, där alla drömmer om att ta sig bort men på något sätt lyckas komma tillbaka om de nu ens kommer därifrån. Detta är något jag kan ta till mig, omfamna, förstå. Lindqvist har onekligen en fingertoppskänsla och det är därför jag blir så pass besviken som jag blir- men det leder även till att jag är mycket nyfiken på Linqvists fortsatta författarskap. Skarv är absolut inte en dålig bok, men den stannar ej hos mig. Jag tror dock att Lindqvist har alla möjligheter att skriva en bok som GÖR det, och på grund av detta är även Skarv läsvärd: som introduktionen till vad som kan bli ett fantastiskt författarskap.

Tidsklyften
Författare: Jeanette Winterson
Utgiven: 2016-04
Översättare: Lena Fries-Gedin
ISBN: 9789146229827
Förlag: Wahlström Widstrand

Shadespeare En vintersaga är en av de dramer han skrev på lite äldre dar och även om den handlar om svek, hämnd och svartsjuka har den inte så tragiskt slut som många andra av hans dramer. I Shakespeares drama kretsar handlingen kring kungen Leo vars hustru väntar barn. En totalt obefogad svartsjuka har tagit greppet kring Leos hjärta och hjärna. Han är helt övertygad om att det barn som hans fru väntar inte är hans. Barnets pappa är hans bästa vän Xeno, har Leo fått för sig. Han är helt galen och hans fru försöker vara lugn och tålmodig – men Leo driver allt till sin spets.

När babyn föds blir den bortlämnad och tas om hand av två fattiga män som uppfostrar barnet som deras eget.

Jeanette Winterson har gjort en omarbetning av En vintersaga och lagt handlingen i vår tid. Hon gör Leo till en stenrik finansman och hans vän Xeno till en världsberöm spelutvecklare.

Jeanette Winterson skriver i slutet av romanen att En vintersaga betyder mycket för henne, eftersom hon också är ett hittebarn.

Jag är kluven inför romanen. Dels tycker jag att Shakespeares fantastiska poesi försvinner när dramat och dess versmått görs om till en modern roman med tidens språk. Jag tycker att jag hellre själv gör överföringen och tolkningen av Shakespeares draman till mitt vår tid och mitt och andras liv.

Jeanette Winterson har ett fartfyllt språk som jag ibland kan uppleva som lite ytligt. Fast å andra sidan fångar berättelsen av och till in mig. Fast å tredje sidan är den väldigt medvetet från vår tid, med regnbågsfamiljer och hedgefonder … Lite för tidsplacerat korrekt.

Dagens Nyheters recensent var mer positiv än jag och skrev:
Men vad som vid första anblicken tycks som ett postmodernt tidsfördriv – upphottad Shakespeare där alla klassiska gestalter försetts med Facebookkonton – djupnar snart, … , till berättelser som står på egna ben.

Svenska Dagbladets recensent skriver:
Med risk för att avslöja lite för mycket kan också sägas att ”Tidsklyftan” till slut utvecklas till ystert folklustspel med regnbågsfamiljer där alla älskar alla i en kollektiv new age-gemenskap, samtidigt som den på ett sinnrikt sätt är pjäsen trogen med sina teman hämnd, svartsjuka och förlåtelse.