Skarv
Författare: Lina Josefina Lindqvist
ISBN: 9789113072050
Förlag: Norstedts
Jag har länge studerat mytologi och folktro från Storbritannien och Irland. En återkommande aspekt av sagda mytologi är en ö – oavsett vad den kallas; Avalon, Isle of Glass, Lemuria, Isle of The Blessed eller den faktiska ön Sena- som en plats mellan världar. En plats på gränsen mellan det kända och okända, livet och döden, människornas värld och den värld som befolkas av de Andra- de som kom före, de som lever parallellt. Jag har alltid tänkt att det är en logisk sak; när dimmorna sänker sig eller solen blandar ihop himmel och hav till ett, när vågorna är höga , höga nog att närapå dölja kustlinjen om man ser den från en annan landmassa, i skymningen när allt blir suddigt, i hettan när ön i sig skulle kunna vara en hägring- det är inte svårt då att föreställa sig en tid när människor såg ut över vattnen och trodde sig se den andra världen genom sådana stunder, eller att ön försvann då, att hela ön gick in i den andra världen bortom vår. Att varje ö, verklig eller ej, var en skarv.
Detta ger mig förväntningar som inte går att uppfylla. Men jag är medveten om det, därmed så blir det snarare så att jag reagerar på den potential som Lindqvist inte utnyttjar. Och titeln syftar på fågeln skarv, men däri ligger ironin lite grann över vad denna bok hade kunnat vara men inte är, redan i början av boken så introduceras vi till skarven på två sätt simultant genom att få veta att turistnäringen i stort är tack vare skarven- människor åker ut för att se dem häcka på en mindre ö, bortom den ö som boken utspelar sig på, och i lobbyn på hotellet står en uppstoppad skarv, dammig och underskattad, med en fjäderdräkt vilken är skenbart enfärgad – men vars blå nyanser syns i vissa ljus. Här sätts en ton som får mig att tänka att, kanske, senare, kommer detta återspeglas i historien.
Det gör det inte. Och det är mycket som förekommer på detta sätt- i förbifarten. Monumentet som skall resas till minne av häxbränningarna, exempelvis, där jag kan se på något sätt vaga trådar dras till berättelsen som sker i nutid, om hur människor dömer och sneglar och gissar, utan att egentligen veta, utan att förstå vad de gör. Inte heller detta utnyttjas, tyvärr, vilket är synd. Skarv hade kunnat vara en mycket bra debut, men sättet den lägger grunden till saker som sedan ej följs upp gör att jag snabbt tappar intresset, för trots att Lindqvist har en vacker och väl flytande prosa (dessvärre en del korrekturfel som stör) så engagerar den inte. Jag är inte en person som vill ha övertydlighet- men jag vill ha tolkningsmöjligheter. Det är en frustrerande sak, att läsa något så lovande som inte riktigt håller vad det lovar. Karaktärerna som beskrivs är komplexa, mänskliga, trovärdiga- men distansen är för stor. Jag tillåts inte förstå eller komma nära någon, inte ens huvudpersonen Maren, vars personlighet är väl beskriven men trots detta saknar ett djup som gör att jag bryr mig om henne.
Att skriva en roman utan att gå in djupt i karaktärerna är inget nytt. Tänk J.D. Salingers Räddaren i Nöden eller Främlingen av Albert Camus – två mästerverk där mycket få saker förklaras eller ens utvecklas långt. Tänk på dem en stund till så greppar du även hur extremt svårt det är att skriva en bok som lyckas med detta. Skarv gör det inte.
Nu låter det som att jag tyckte väldigt illa om denna bok. Så är det inte. Jag tycker Skarv har styrkor som för en debut sätter en mycket lovande ton; omgivningarna är kärleksfullt beskrivna med ett sinne för detaljer som förmedlar tydliga bilder, känslan av hopplöshet ligger likt en våt filt över orden (på ett bra sätt) och förstärker det i boken som jag känner är reellt för många människor som bor på öar där samhället sakta förtvinat- där fabriker lagts ned, fiskenäringen försvagats, där alla drömmer om att ta sig bort men på något sätt lyckas komma tillbaka om de nu ens kommer därifrån. Detta är något jag kan ta till mig, omfamna, förstå. Lindqvist har onekligen en fingertoppskänsla och det är därför jag blir så pass besviken som jag blir- men det leder även till att jag är mycket nyfiken på Linqvists fortsatta författarskap. Skarv är absolut inte en dålig bok, men den stannar ej hos mig. Jag tror dock att Lindqvist har alla möjligheter att skriva en bok som GÖR det, och på grund av detta är även Skarv läsvärd: som introduktionen till vad som kan bli ett fantastiskt författarskap.