Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

Bokrecension: Försvunnen av Mo Hayder

by

Försvunnen
Författare: Mo Hayder
Utgiven: 2017-07
Översättare: Åsa Brolin
ISBN: 9789177016632
Förlag: Modernista

Deckarförfattaren Mo Hayder (född 1962) är en brittisk kriminalförfattare vars serie om Jack Caffery har sålt i över två miljoner exemplar världen över. Mo Hayder har bland annat vunnit de prestigefyllda Edgar Allan Poe- & Barry-priserna, samt The Dagger in the Library för sitt samlade författarskap. Mo Hayder bor i Bath i England.

Hon kan utan tvekan hantverket, att sy ihop en spännande deckare. Hon använder både greppet att författaren vet mer och överraskar oss läsare och samtidigt kan hon lägga ut spår som gör att vi som läsare tycker oss veta mer än kriminalpoliserna. Det är ett sätt hon bygger upp spänningen på, att jag som läsare tycker mig förstå vem som är mördare långt innan poliserna och de andra vet – och då går poliserna i fällor. Men … Ja det finns ett men från mig. Jag är imponerad men samtidigt ser jag ibland för tydligt hur författaren har jobbat med historien, vilka grepp hon använder för att öka spänningen och lura läsaren.

Försvunnen är ytterligare en kriminalroman med kriminalinspektör Jack Caffery i huvudrollen. Berättelsen är fristående men det finns saker som hänt i tidigare böcker i serien som dyker upp. Det går att förstå händelserna i Försvunnen ändå, även om det är en fördel att läsa serien i rätt ordning. Det finns också lösa trådar från grundhistorien som inte löser sig nu heller, så den som vill läsa mer om Jack Caffery kan nog lugnt vänta sig fler kriminalromaner men honom i huvudrollen.

Den här gången börjar handlingen med att Jack Caffery anländer för att intervjua offret för en bilstöld. Han har utrett bilstölder tidigare, men det här är annorlunda. I det här fallet har bilen tagits med våld. Och i baksätet fanns en passagerare – en elvaårig flicka – som fortfarande saknas.

Snart börjar förövaren kommunicera med polisen, förövaren skickar meddelanden till polisen. Caffery känner på sig att förövaren kommer att slå till igen. Kidnapparen kommer att välja ut en annan bil, med ett annat barn i baksätet.

Jag har lite svårt för deckare där förövaren liksom leker med polisen och skickar meddelanden. Jag har lite svårt att tro på sådant. En annan sak som gör deckaren svår att tro på är att Jack Caffery och en kvinnlig polis båda tiger om ett mord/dråp som skett tidigare i serien, en en annan kriminalroman om Caffery. Jag har lite svårt att tro på att de skulle tiga på det sättet.

När en kriminalroman har flera sådana ingredienser som inte är så trovärdiga tappar deckaren lite av kvaliteten, tycker jag. Men utöver detta är ju Mo Hayder en skicklig berättare.

Bokrecension: Miraklet av Emma Donoghue – en bok det inte går att slita sig ifrån

by

Miraklet
Författare: Emma Donoghue
Utgiven: 2017-07
Översättare: Leif Janzon
ISBN: 9789188447463 Förlag:
Louise Bäckelin Förlag

Miraklet är en sådan bok som när jag börjat läsa kan jag knappt lägga ifrån mig boken. Den drar in mig i huvudkaraktärens tankevärld. Den är skickligt sammanvävd och tar upp frågor och tankar om religion och barn och föräldrars påverkan på sina barn.

Handlingen utspelar sig på den irländska landsbygden i slutet av 1800-talet. Lib är en engelsk sjuksköterska, utbildad hos den legendariska Florence Nightingale och är med den tidens mått mätt modern och vetenskapligt kunnig. Hon har blivit skickad till en familj med en elvaårig dotter, Anna.

Anna påstås ha slutat äta för fyra månader sedan och ändå verkar hon vara vid god hälsa. Hennes familj tror att hon är utvald av gud, och att hon kan komma att bli Irlands första helgon på över 500 år.

Fallet har väckt stor uppmärksamhet i hela landet och journalister och turister flockas kring stugan där hon bor. Många vill se det blivande helgonet och de skänker pengar.

Lib har fått i uppdrag inte att se till att flickan börjar äta utan hon ska bara registrera att flickan inte äter. För att flickan ska kunna bli helgonförklarad måste en objektiv person utifrån skriva under på att Anna inte äter något.

Lib som är mycket jordnära och logiskt tänkande ställs inför sist livs utmaning. Kan det verkligen vara sant att gud vill att flickan ska fasta som ett bevis på guds kraft? Är det gud som håller flickan vid liv?

Boken är mycket välskriven och ger mycket att tänka på. Lib är förstås övertygad om att det är bluff. En elvaårig flicka kan inte överleva utan mat.

Boken är engagerande och också överraskande. jag har inte läst någon av författaren Emma Donoghue tidigare men nu ska jag absolut läsa mer av henne.

Washington Post skrev om Miraklet:
Donoghue tar sig an de stora frågorna om tro, tvivel och ondska utan att göra avkall på vare sig det vackra språket eller spänningen.

Om författaren:
Emma Donoghue är född och uppvuxen på Irland, men bor numera i Kanada. Hennes kritikerrosade och bästsäljande Room, som hon skrev i efterdyningarna av det uppmärksammade Fritzl-fallet i Österrike, nominerades till Booker-priset. Filmen med samma namn, som Donoghue också skrev manus till, har vunnit flera priser, bland annat en Oscar för bästa huvudroll.

Heroine av Mons Kallentoft och Markus Lutteman – bottennappet?

by

heroine
Författare: Mons Kallentoft och Markus Lutteman
Språk: Svenska
Utgiven: 2017-06
ISBN: 9789188345707
Förlag: Bookmark Förlag

Heoroine är den fristående fjärde delen i Herkules-serien av Mons Kallentoft och Markus Lutteman om kriminalinspektör Zack Herry vid Särskilda enheten i Stockholm.

Mons Kallentoft upptäckte jag då jag började läsa hans deckare om kriminalinspektör Malin Fors. Han har gett ut tio böcker i den serien. Jag fastnade både för hans berättelse men minst lika mycket för hans språk där han så snyggt kan beskriva miljö, väder och natur så dessa samspelar med handlingen och skapar känslor och fördjupar det som händer. Därför blir jag lika besviken och förvånad varje gång jag börjar läsa någon av deckarna i Herkules-serien som han skriver tillsammans med Markus Lutteman.

Herkulesserien har blivit en stor, stor succé, både när det gäller beröm från bokkritiker och försäljningsmässigt. Mons Kallentoft som i kriminalromanerna om kriminalinspektör Malin Fors är en skicklig författare bygger nu upp storyn med klichéer, klyschor och överdrivna uttryck. Handlingen utspelar sig under lite drygt ett dygn och varje kapitel är extremt kort och har som rubrik klockslaget, på minuten – för att ge oss nedräkningen, stressen inför bomben som ska komma. Det är bara att när tekniken att skriva spännande blir så tydlig känner jag mig som läsare manövrerad.

Jag hade hoppats på att denna fjärde bok inte skulle vara lika klyschig men suck, redan i inledningsmeningen blev jag besviken: Dimman hade lagt sig som en betongmur mellan …

Dimma som betongmur i en förort nära Husby och Rinkeby? Nej, det finns ingen sådan dimma i en svensk Stockholmsförort.

Och förresten, redan före första kapitlet finns en liten inledning som börjar:
Vem ska rensa stallet från den otyglade ondskan?

Ja det ska få oss att associera till och känna att detta är en modern version av den romerska mytologins Herkules-legender. Herkules var i romersk mytologi motsvarigheten till grekernas Herakles. Han avbildas ofta med klubba och lejonskinn. Herakles var son till guden Jupiter och prinsessan Alkmena. Han var gift med Juventas. Romarna byggde vidare på de grekiska sagorna om honom och det är främst den romerska versionen av den starke halvguden som återfinns i otaliga böcker, målningar och filmer som sedan romartiden gjorts om honom.

Men att ha som utgångspunkt att hjälten Zack Henry ska möta den otyglade ondskan? Det mesta som delar in världen i svart och vitt, in ont och gott, är usla kulturverk. Det är ett arv från den judisk-kristna-muslimska idévärlden att allt kan delas in i gott eller ont. En indelning som styr mången Hollywood-produkt. Mycket sällan är någon sådan produkt av högt värde. Jag för min del tänker att just detta sätt att alltid dela in allt, att allt ska kategoriseras under antingen gott eller ont: det är själva grunden till krigen, till girigheten, till det som skapar våld.

Jag förstår inte hur denna serie kunnat bli så enormt stor. Att läsare så lätt köper dessa överdrivna berättelser som är extremt lättlästa och som inte ger något att reflektera över, inget att fundera vidare på, bara lättsmält underhållningsvåld. Tidningen VI som jag förväntar mig ha högre omdöme har berömt Herkulesserien:
Har allt en modern kriminalroman ska ha.

Handlingen i Heroine utspelar sig i en fiktiv förort i Stockholm där våldet och kriminaliteten tagit över och polis och myndigheter i stort sett inte längre orkar ta itu med något där. En ung kvinna blir kidnappat och grovt våldtagen av ett gäng där och någon spelar in hennes förnedring med en mobil och publicerar på Youtube. Samtidigt sprängs en polisbil i luften där. Polisen beslutar att istället för att gå in i området med extra stor styrka skickas två hemliga poliser in dit. Ja det är förstås vår hjälpta Zack och en kvinnlig kollega. De ska leta reda på och rädda den våldtagna kvinnan innan polis och militär ska gå in och rensa. Situationen kompliceras av att Zack snabbt inne i området möter områdets maffiakung, en afrikansk albino som ger honom en tidsfrist att leta. Nu blir det en kamp mot klockan.

Allt är så in i detalj genom-utstuderat för att skapa spänning och så fyllt av klyschor och fördomar att jag blir alldeles matt. Jag är så besviken. Jag har inte uppskattat de tidigare böckerna i serien men frågan är om inte denna är bottennappet av dem alla fyra?

Bokrecension: Evolutionen och jag

by

Evolutionen och jag
Författare: Johan Frostegård
Utgiven: 2017-04
ISBN: 9789188123824
Förlag: Volante

Den amerikanska Hollywoodstjärnan Morgan Freeman har i en miniserie på tv (finns på SVT Play) letat efter Gud. Han har letat bland olika religioner och också besökt utgrävningar som visar hur människor levde för 9.000 år sedan. Det första avsnittet handlade om skapelsen och det var intressant att höra olika kulturers och religioners skapelseberättelser. Vi fick också reda på att katolikerna för länge sedan övergett tanken på att Bibelns skapelseberättelse är en vetenskaplig framställning. Ingen kristen ledare idag anser att Bibels berättelser (det finns ju faktiskt två olika skapelseberättelser i Gamla Testamentet i Bibeln) ska tolkas och tas till sig rent bokstavligt.

Jag såg den här serien i samma veva som jag läste boken EVolutionen och jag av Johan Frostegård, professor och överläkare. Jag började läsa med stora förväntningar, eftersom det att döma av texten på bokens baksida var en bok om evolutionen ur en rad aspekter: moral, könsroller, religion, artificiell intelligens och mikroorganismer.

Äntligen en forskare som vågar tänka utanför den fastlagda boxen, tänkte jag. Men tyvärr blev jag ganska snabbt besviken.

Jag blev väldigt förvånad när en professor skriver en bok om evolutionen som ges ut i år och han flera gånger i boken angriper att tro på gud och menar att det skulle vara något som står i motsats till att lyssna på vetenskapen. Som en katolsk forskare, präst och vetenskapsman säger i Morgan Freemans tv-serie:
– Vetenskapen kan beskriva Big Bang och det är inget vi säger emot. Men vetenskapen kan inte svara på vad som fanns före Big Bang.

Det är så sorgligt, tycker jag, men många ateister: de är så övertygade om att det enda som finns är det som vetenskapen kan slå fast. Det är ju bara det att vetenskapen idag säkert inte kommit till slutmålet att förstå och kunna förklara allt. Om femhundra år kommer vetenskapen att skratta åt en del som vetenskapen idag är säkra på. Det kommer alltid att finnas mer att utforska.

Författaren till boken, Johan Frostegård är forskare, författare och professor i medicin, samt fil. kand. i ekonomisk historia. Han är överläkare vid Karolinska universitetssjukhuset, men har också skrivit romaner och är aktiv som uppfinnare.

Han skriver till exempel:
Evolutionsteorin och Darwins idéer om det naturliga urvalet sägs ofta vara den bästa idé någon någonsin fått. Men även om teorierna står starka på ett övergripande plan, så finns där många luckor och lösa trådar på några av livets riktigt stora frågor.
… Ganska lite är känt om vad detta jag eller medvetandet egentligen är. Är de ens materiella? Behöver de vara det? …

Det är sådana formuleringar som gjorde att jag ville läsa boken. Det materiella behöver inte vara det enda som finns. Det vi idag kalla intuition eller att vi känner på oss något – som sedan blir bekräftat, vad är det? Det är mycket vanligt att människor som förlorat en nära anhörig känt på sig att personen är död. Det är klart att det finns mycket som vetenskapen inte kan förklara än, som vi idag kanske kallar paranormalt, men som en dag kommer att ha en vetenskaplig förklaring. Fast jag tror att det blir först när vetenskapen börjar förstå att det materiella inte är det enda som finns.

Jag har skrivit boken på sajten Om liv och död också.

Bokrecension: Den rödhåriga kvinnan av Orhan Pamuk

by

Den rödhåriga kvinnan
Författare: Orhan Pamuk
Utgiven: 2017-04
Översättare: Mats Andersson
ISBN: 9789113076300
Förlag: Norstedts

En 15-årig pojke, Cem, måste jobba en sommar som lärling hos en brunnsgrävare i Turkiet. Han behöver tjäna pengar för att kunna söka in till universitet eftersom han och hans mor är fattiga sedan hans far övergett dem. Den unga Cem och hans lärare i att gräva brunnar, mäster Mahmut, har en fascinerande sommar tillsammans där de gräver sig djupare och djupare ned i marken igenom lager av sand, lera och sten för att hitta vatten samtidigt som de på natten under stjärnklar himmel berättar uråldriga sagor för varandra samtidigt som det moderna Istanbul sakta med säkert närmar sig. Romanens första halva är mästerlig. Orhan Pamuk tilldelades Nobelpriset i litteratur 2006 och i den här romanen håller han allra högsta Nobelpris-klass.

Sommaren då Cem och mäster Mahmut gräver för att hitta vatten utspelar sig under 1980-talet och det är en tidsepok som nu är förbi, idag borrar tekniker efter vatten med kraftfulla maskiner. Romanen skildrar hur det moderna Turkiet växer fram och under ytan bubblar det av konflikter mellan olika grupper: mellan regeringstrogna, vänsteraktiva och islamister.

Romanen berättar saker på flera nivåer. Mäster berättar sagor och legender ur den turkiska mytologin och ur koranen som han berättar som om han själv upplevt dem. Det är en bra metafor för kulturens kraft. En kväll blir Cem ombedd att berätta något. Han kommer ihåg en berättelse han läst om en man som heter Oidipus och som liten föddes som prins och spåmän förutsade att han skulle döda sin far och gifta sig med sin mor. För att rädda honom från denna framtid flyttar han. Denna grekiska myt om Oidipus känner väl alla till. Oidipus möter en äldre man på en bro som han slår ihjäl och sedan gifter sig med en kvinna – och långt efteråt uppdagas det att mannen han dödat är hans far och kvinnan han gift sig med är hans mor.

Cem kan inte glömma berättelsen om Oidipus och växer samman den berättelsen med det persiska nationaleposet Shahname och berättelsen om Rostam och Sohrab där en far överger sin son och när de möts dödar sin son. Cem blir nästan sjukligt engagerad i att söka upp dessa två berättelser i gamla böcker, i konst. När han och hans fru till sin stora sorg aldrig själva får något barn blir det deras livsuppdrag att söka all världens information kring dessa två berättelser samtidigt som de tillsammans bygger upp ett byggföretag som gör dem rika.

Romanens första halva då Cem och mäster Mahmut gräver en brunn är helt underbar att läsa. När Cem sedan blir vuxen och jagar de två berättelserna om fäder som dödar söner och söner som dödar fäder mister romanen lite av sin lyskraft. Det blir lite övertydligt och långdraget – men med Orhan Pamuk målande språk är det givetvis ändå gripande.

Den rödhåriga kvinnan är, som bokförlaget beeskriver romanen, en sinnrikt konstruerad roman som ofta knyter in psykologiska och litterära myter och legender. Återigen visar Orhans Pamuk vilken romanens mästare han är och den här gången gör han det i det något kortare formatet.

Ur recension i Svenska Dagbladet:
Orhan Pamuks nya roman utspelar sig i den vibrerande skärningspunkten mellan öst och väst, mellan tradition och det moderna. Det är en både kittlande och angelägen idéhistorisk utflykt, skriver Marit Furn.

Ur recension i Kristianstadsbladet:
Orhan Pamuk brukar kritiseras för att vara alltför opolitisk i en tid när Turkiet behöver kritiska litterära röster. ”Den Rödhåriga Kvinnan” är en oerhört politisk bok, utan att vara ett dugg politisk.

Den visar med kuslig klarhet hur kulturen, det mänskliga, mytiska, sagolika och troende, kontrasterar mot superegoismen, självförhärligandet och svinkapitalismen.