• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

Bokrecension: Äldreomsorgen i Övre Kågedalen.

16 september, 2017 by Redaktionen

Äldreomsorgen i Övre Kågedalen / Förensligandet i de egentliga Västerbotten
Författare: Nikanor Teratologen
Utgiven: Juli 2012
Formgivare: Håkan Liljemärker
ISBN: 9789185000951
Förlag: Vertigo

Jag minns inte hur jag kom i kontakt med Äldreomsorgen. Det var antagligen via någon underjordisk sekt som under mycket hysch och pysch överlämnade den i en mörk och grantät skog i Västerbottens innanmäte. Vilket sett med sörmländska ögon är lika mycket utland som vilket Taipei som helst. Det var förmodligen ”kallblåst å själsarmod”. Sekten kunde även erbjuda ”de tretton Guds bud karvade i levande sälungar”. Jag har fått för mig att sälar luktar lite illa och jag hade vid tidpunkten ändå inget badkar, så jag avstod. Jag tror mig veta att ”himlen va avlägsen”, att solen var ”en grå eminens, ett livsfientligt, självmördande kärneldsklot som vänt ansiktet från oss, för å giva oss frid…”. Det var vänligt av den. Redan då hade jag på känn att det inte fanns någon mening med att ta livet av sig, för ”så länge man kan få andra å lida” kunde man fylla sitt liv med mening. De förklarade att kärleken ”va nåt kemiskt å tekniskt”, att den ”va svår å få å gjorde ont när man fick han”. Vi skildes åt, eniga om att efter bästa förmåga ”bevara Sverige hemskt”.

Boken är rent stilistiskt en aning svåråtkomlig. Någon typ av halvt påhittad, halvt verklighetstrogen rotvälska och den enda räddningen står att finna i ett ständigt återkommande till ordbokslexikonet i slutet av boken. Lyxupplagan innehåller även Förensligandet i det egentliga Västerbotten, men om ni lovar att inte bli våldsamma skall jag erkänna att jag inte tagit mig igenom den.

”Åsså ha vi den senaste diagnosen från syket…dom ha tage hjälp av Jerold Posts centrum för personlighetsanalys…ja håll alla syqiatriker dom ha sysselsatta…Dom tro ja ä ”en malign, phallisk narcissist” me en ”nekrofil karaktär”…En ”schizofren solipsist” uppfylld av ”ett demoniskt raseri, en vanvetti hämndlystnad å ett vilt människoförakt”…Dom tala om ”total alienation”, ”paranoida å sociopatiska drag”, ”sexualpsyskos” å ”våldsfetishchism”…Wavel å wallär…Sida upp å sida ner med motstridit skitprat…Enda felet me mej ä att ja ha fått för lite kärlek å stryk…”.

Det låter som om de på Rågården skulle ha händerna fulla med Morfar.

När Turteatern satte upp Äldreomsorgen i Övre Kågedalen tog jag ut de sju hundra kronorna jag lagt undan för pensionen och studsade in i snabbtåget till Stockholm. Aldrig trodde jag ens i mina vildaste drömmar att jag skulle få se min inte så hemliga böjning i livet materialiseras – även om man förvisso inte behöver blicka särskilt långt för att se omvärlden te sig som vilket Kågedalen som helst.

Efter föreställningen reagerade jag ungefär så här: OOOOMMMGG!! YEEEEYIIII!iii!111 Giiiiihhhhihhhhhhiiiii! Jag har blivit smekt på benet av Pyret!!! Fått smaka lever tillagad i ett gammalt toastjärn!!!! Jag som hatar allt som lever…eller, jag menar: Jag som hatar lever!!!! Giiiiiih!

Föreställningen var fantastisk. Jag skulle säga: En av de största kulturella upplevelserna ditintills i mitt korta, andefattiga och tämligen intetsägande liv. Det är något särskilt att som åskådare vara en (inter)aktiv del av en tillställning; att i någon mån agera snarare än reagera, att känna, att smaka, lukta, att vara lite nervös över vad som kommer, att vara rent pulserande förväntansfull på fortsättningen, att ständigt le eller skratta och aldrig, aldrig, aldrig känna att en enda sekund är överflödig.

Boken Äldreomsorgen utgörs av i lönndom förda anteckningar vilka kritats ned på tapetrester. Av ett pyre, alltså Pyret. Pyret och en morfar, alltså Morfar, har en tämligen sadomasochistisk relation och de fördriver tiden med incest, folkmord, mord, våldtäkter, knark, funderande kring världens beskaffenhet och resor till Skellefteå. Bland mycket annat. Allehanda vanliga och ovanliga personligheter figurerar i historien: både välkända, om än med något förvrängda namn, och okända, åtminstone för utbölingar som en annan. När boken kom för nu en ung herrans massor av år sedan togs den emot med en hel del avsmak. Inte särskilt oväntat. Den är motbjudande, inte bara om man läser den ordagrant. Tar man den så att säga vid sitt ord, framstår den som både nazistisk, rasistisk och misogyn. Men det är kanske att göra orätt mot boken, för man behöver distansera sig till den. Läses den med tanke och öppet sinne belönas man en subversiv energi som gör hackmat av alla tänkbara samhällsfenomen- och normer: homosocialitet, heteronorm, karriär, arbetslinje, samhälleliga hierarkier i allmänhet, patriarkat i synnerhet, vad som anses vara rätt och riktigt, gott och ont, acceptabelt och förkastligt, mänskligt och omänskligt. Den vänder upp och ned och ut och in på både språk och moral. Kvar lämnas läsaren att själv konstruera ihop något av vad som återstår.

Jag dras till boken. Den kärlekstörstande människofientligheten. Alla hedniskt trånga anus. Dess moralnedbrytande utläggningar av nietzscheanskt snitt. Riv allt, men låt det ligga för allt är skit. Människoförakt. Ständigt alkoholfyllda ådror och vener. Amfetaminskrikande ögon. Allt, allt, ALLT! kaos som i slutändan cirkulerar kring en enda ensam kärna, en starkt lysande stjärna, gömd som en storskogstjärn, uppfläkt som en HM-annons: Behovet av att finnas till för någon, för något; att uppmärksammas, att inte, för att tala med Ivan Karamazov, inte nöja sig med – att inte kunna nöja sig med – att gå under utan detta, detta något, detta något utöver det dagliga brödet som måste finnas även om vi så dignade under av mängden bröd och vetebullar och kanelkringlor! Att inte vara ensam. För det är vad boken är för mig – en stilstudie av Ensamheten.

Hädisk! Fasansfull! Motbjudande! Så lät det alltså när boken kom. Föreställningen inhöstade istället beröm och jubel och beskrevs ändock i liknande ordalag. Vad har skett i samhället på 20 år? Vad har förändrats i det svenska kulturklimatet? Jag vet inte, är för ung för att veta (som om jag skulle veta om jag var äldre…) och inte särskilt insatt i kultur över huvud taget. När Hans Andersson i dagarna avled, frågade jag mig själv: – Vem?

Förra året blev både bok och Teratologen återigen ämne för diskussion. Expo hade rotat fram tillräckligt stöd för att gå ut med att han hade ett konto på Flashback där han uttryck högst motbjudande, ibland nazistiska, åsikter. Förkastligt och frånstötande. Jag vill inte försvara det, tvärtom. Jag avskyr nazism och nazister.

Äldreomsorgen är fortfarande ett fantastiskt och satanistiskt verk. Det är inte heller helt förvånande att det kommer fram att Nikanor har en förvriden människosyn, även om jag inte utgått ifrån det, det skall erkännas. Nazism går aldrig att försvara. Inte heller nazister, oavsett vad de bidragit med i övrigt. En farsot, för att använda en lånad vokabulär. Man får inte hemfalla åt någon som helst bekväm värderelativism (vilket inte är det samma som att inte granska alla värden) och acceptera allt utan att kunna – eller vilja – navigera i någon riktning.

Jag funderade en del kring huruvida det går att frikoppla verk och verkare. Ett verk kan vara fantastiskt, verkets upphovsmakare en svinpäls eller värre. Kultur behöver hur som helst röra upp i vardagens slentrianmässiga cementhet, även om linjen mellan vad som i förlängningen draget till sin yttersta konsekvens går att acceptera och inte, är svår att hålla reda på – om ens möjlig att finna från första början.

Om man utifrån något sorts moraliskt axiom skall elda vartenda ord skrivet av vilken skumraskfigur som helst kan vi nog börja med att skövla in hela den västerländska kanon i brasan redan nu. Hej då, hörs inget mer då huj, knappast på återseende, flera århundranden av insikter förvandlat till aska. Hur många äldre böcker – liksom moderna – håller för en skärskådan av dess skapare om man betraktar det hela ur en moralisk synvinkel? Går det att hylla ett verk utan att göra det samma med skaparen och i vilken mån är skaparen sitt verk? Det beror antagligen på bokens syfte, vad boken är ämnad att generera för reaktioner. En bok som manar till våldshandlingar mot redan utsatta skulle jag inte acceptera. Men om den enbart rör upp känslor och tvingar en att ta ställning eller åtminstone nagelfara sig själv?

Kan jag fortsatt älska Äldreomsorgen? Jag vet inte. Hur som helst skulle jag nog läsa den annorlunda idag med min nya förståelse av författaren. Det ger boken en mer allvarlig skärpa som, oavsett om jag vill det eller inte, gör att jag kommer reagera annorlunda på dess groteska och högst problematiska partier. För läsa den igen, det kommer jag.

Nå! Vad jag gillar mest? Pyrets fråga till Morfar om det ”finns liv efter födseln”.
– Hahaha! Nej…

Jag borde sätta upp en lapp på innerdörren med orden. Vi behöver ofta påminnas om det. Som en Torgny-figur i någon bok, av en händelse även denne från Västerbotten, menade: Livet skulle bara bli mer arbetsamt om där fanns en mening.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst

Bokrecension: Hjärterkung av Hanna Krall – prosa med en oerhört allvarlig underton

9 september, 2017 by Redaktionen

Hjärterkung
Författare: Hanna Krall
Utgiven: 2017-03
Översättare: Julian Birbrajer
Formgivare: Håkan Liljemärker
ISBN: 9789187891526
Förlag: Ersatz

En solskenshistoria. Pittoreska Warszawa-stadsdelar. Nostalgisk byteshandel, sju kilo guld för en skopa salt. Friska nätter under bar himmel iförd det man råkade ha på sig för stunden. Oegennyttiga rekommendationer av medmänniskor till relevanta myndigheter. Kurragömmalekar med höga insatser. Varma bokbål. Kristallklara nätter. Sådär spännande liv vi vill ha. En stilstudie av mänsklig rationalitet. Mil och åter mil av blixtrande tågräls. Spartanska tågsätt. Bolmande skorstenar. Auschwitz. Auschwitz. Auschwitz.

Ibland upplever jag att historia återgiven i text tenderar att få ett overklighetens skimmer över sig; att den drar mot det fiktivas håll och lämnar ett förrädiskt hål efter sig. Ju längre tillbaka i tiden, ju färre källor det finns, desto mer får jag känslan av att det hela lika gärna kunde vara uppdiktat av vilken fantasifull författare som helst.

Jag besökte Auschwitz för några år sedan och blev inte särskilt berörd. Antingen är jag sjuk i huvudet och har likt Kato ett hjärta av sten, eller så förmår jag inte ta in något som jag upplever vara fullkomligt surrealistiskt. Möjligtvis spelade en avgrundsdjup depression in. Hur som helst hände ingenting särskilt inom mig när jag såg tågrälser, staket, byggnader och otaliga högar med människors efterlämningar. Däremot påverkar olika typer av annan dokumentation av Förintelsen mig starkt. Bilder av döende eller döda judar, utmärglade fångar och massgravar, skrämmer mig, särskilt som nazistkängor fortsatt marscherar på gator med allt fler och tyngre steg.

Hanna Kralls Hjärterkung bygger på faktiska händelser och närmare bestämt ett specifikt levnadsöde. Det är prosa, men en prosa med en oerhört allvarlig underton. Den får mig att känna äckel, rädsla och djup medkänsla. Som att det gör någon skillnad. Det är en något lakonisk återgivning. En humor mörk som synden dyker upp här och där. Torra konstateranden som på något vis är muntra, fast på ett tragiskt sätt.

Ramen utgörs till stor del av en kärlekshistoria. Det är knappast en glorifierad kärlek, men stark som ben framstår den. Huvudpersonen försöker på alla vis rädda sin make ur Auschwitz. För att lyckas med detta måste hon ständigt rädda sig själv. Människor runt omkring henne försvinner oftast obemärkt in i döden. Hon är en heroisk människa, om vi med heroism menar ett fullständigt oegennyttigt agerande. Att sälja sig själv är henne inte främmande om det ökar chanserna att återse sin make. Hon gör allt i sin makt för att avvänja sig för henne typiska judiska drag. Detta innefattar både utseende och särskilda kroppsrörelser. Att dränka delar av sig själv blir ett sätt att överleva.

Några människors handlingar framstår vara synnerligen naiva, men det är för att vi sitter och skådar uppifrån en höjd som förlänar oss retroperspektivets överblick. Jag tänker främst på en släkting, jag minns inte vem, som gick iväg för att tala allvar med nazisterna. Han kom aldrig tillbaka. Det är många som inte kommer tillbaka. Samtidigt förundras jag över människors förmåga att överleva.

Den eviga frågan, Hur var det möjligt?, följer mig genom boken. Ja, hur var det möjligt? Det finns skilda teorier om det. Hanna Arendt utformade begreppet den banala ondskan. Det tog ansats ur rättegången mot SS-mannen, och tillika indirekta mördaren, Eichmann. Arendt menar att Eichmann i själva verket kunde ha varit vem som helst. Han handlade som han gjorde till följd av hans plats i maktens hierarki. Han lydde, varken mer eller mindre, order – oaktat att dessa var fruktansvärda. Det är åtminstone en tolkning av Arendt, men jag misstänker att Eichmann inte var vem som helst. Utan att vara en kännare av det mänskliga psyket, borde han rimligtvis haft vissa karaktärsdispositioner som möjliggjorde hans omänsklighet och cynism.

Däremot tänker jag mig att begreppet kan fungera som ett teoretiskt verktyg för att förstå en struktur; ett samhällstillstånd som på något vis normaliserar våld och ett titta åt andra hållet-förhållningssätt. Kanske ger det en förståelse för hur en samhällsapparat gömmer den enskilde människans roll och agerande. Det är inte ett enskilt och avgränsat historiskt faktum. Oavsett vad vi känner, vet och har insikt i, är det intet värt om det inte omsätts i någon typ av handling. Det är närmast att betrakta som ett förräderi mot ett bättre vetande att låta skeendena ha sin gång utan att ingripa. Det är osmakligt, oansvarigt och framför allt historielöst.

Under läsningen slås jag av hur denna, om vi kan kalla det ondska, förekommer i olika tappningar. Angiveriet, där judar angav varandra, verkar ha varit utbrett. Det var ett roulettspel med livet som insats att lita på sin nästa. Den som framstod som vän, kunde när man vände ryggen till varsko nazisterna om ens gömställe. Inte på grund av hat. Det var för att se till sitt egna, och kanske de närmastes, väl och ve. Att vara medlöpare kunde kanske öka oddsen för ens egen överlevnad. Människan som överlevare, som sagt.

Den andra uppenbara ondskan var naturligtvis nazisternas. De judar som förekommer i boken får hela tiden förhålla sig till den. Rent materiellt bombas deras hem sönder och samman. De lider brist på alla förnödenheter. Lien kan när som helst svepa fram i sin omedelbara närhet. Överlevnad är det samma som att förmå att på förhand parera ondskan trots att man inte vet i vilken skepnad den dyker upp. De är utelämnade i nåd och onåd till ödets nyck som både kan vara lycka och olycka. Aldrig någonsin under boken kan jag avgöra vad jag kan vänta av de sista raderna.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst

Bokrecension: Den ensamma staden av Olivia Laing

2 september, 2017 by Redaktionen

Den ensamma staden
Författare: Olivia Laing
Utgiven: 2017-04
Översättare:Karin Andersson och Sofia Lindelöf
Formgivare: Pelle Sjödén
ISBN: 9789171735058 Förlag:
Bokförlaget Daidalos

Är ensamhet det samma som övergivenhet? Det beror på vad man lägger i orden. Ensamhet är ett hjärtats tillstånd. Havsdjup. Något uråldrigt. Övergivenhet både en psykisk och fysisk realitet varur ensamhetskänslorna oftast emanerar. Kronisk ensamhet är döden, men inte döden som vi tänker den för den är inte ensam, bara evig, och det är inte samma sak. Den konventionella döden en befrielse, fast det vågar man inte tänka. Självbevarelsedriften slitstark som tiden.

I Olivia Laings bok Den ensamma staden – Om konst, ensamhet och överlevnad är, föga överraskande, ensamheten ständigt i blickfånget. Hon tar avstamp i sitt eget liv – utan att för den sakens skull bli särskilt närgången – och i situationen som uppstod när hon helt plötsligt blev singel i en för henne okänd stad – New York. Det fanns inga uppenbara band till hennes tidigare hemort i Storbritannien, varför hon fann det vara lika gott att vara ensam på platsen hon redan befann sig.

Jag är inte så duktig på definitioner, men jag misstänker att detta är en essä. En essä om ensamhet. Ämnet i sig självt är intressant, men det som gör boken tilltalande- och dragande är hur det avhandlas. Den är kapiteluppdelad där varje del använder sig av olika (kultur)personer för att utforska ensamheten som sådan. Många är nya bekantskaper för mig, vilket gör läsningen oerhört givande bara genom att den tvingar mig utanför boken för att ytterligare vidga mina vyer.

Utan att bli för personlig kan jag säga att jag under en tid inte mådde särskilt väl. Att pyssla med detta gjorde mig både självupptagen och svåråtkomlig för omvärlden. Inte för att jag blev särskilt åtkomlig för mig själv heller – det är en heltidssyssla att må dåligt! Aldrig har jag känt mig så ensam och övergiven som då. Det kretsade förvisso människor omkring mig, men det märkte jag inte alla gånger. Att försöka kommunicera en känsla är ytterligt svårt. Vi får förlita oss på att orden vi använder på något vis skapar en ömsesidig förståelse för vad ”glad”, ”ledsen”, ”arg” och så vidare innebär. De flesta kan uppleva dessa känslor i olika utsträckning och även om jag inte kan vara helt säker, tror jag att det jag känner när jag är glad ungefär är det samma du gör. Emellertid krävs för förståelse igenkänning och kan man känna igen sig i någons känsla som vi inte själva varit i närheten av att uppleva? Ingenting är väl så tydligt som en panikångestattack, men kan samtidigt vara totalt främmande för den som ser den utifrån.

När ord är innehållsfattiga, tafatta, kan andra kulturella uttrycksformer förmedla känslor snarare än betydelser. Jag kände till Andy och även Valerie Solanas, men längs utmed meningarna får jag stifta bekantskap med för mig nya namn: Hendry Darger, David Wojanrowicz, Edward Hopper med flera. Nighthawk, vilket måhända är Hoppers mest kända verk, har jag tidigare sett, men då jag överlag inte särskilt intresserad av att nagelfara konstverk, har jag inte ägnat den någon större uppmärksamhet. Wojanrowicz’ konst är stark och Darger verkar ha varit en oerhört intressant och ensam person. Hans konst är suggestiv och i sin blandning av barnslighet och vedervärdighet chockerande. Gör en slagning på Altavista och se med egna ögon.

Laing är oerhört kunnig och framförallt mångsidig. Boken är, i brist på bättre ord, atletisk. Den rör sig mellan akademisk forskning, små observationer, avstickare på ett otvunget vis. Hon vistas i samma New York-miljöer som några av bokens förgrundsfigurer gjorde. Dessas kontext kontrasterar hon mot nutiden och de samhälleliga skiftningar som ägt rum, påvisas genom de miljömässiga förändringarna hon observerar. Times Square, som tidigare var en arena för diverse skumraskaffärer, är nu, som bekant, varje agorafobikers värsta mardröm. Hon vandrar utmed hamn- och kajmiljöer som tidigare, innan aids gjorde sitt intåg, var en mötesplats för öppna och fria sexuella- och kärleksförbindelser. Hennes redogörelse för hur sjukdomen kom att bli ett oerhört stigma framförallt för homosexuella gör mig nedstämd.

Kanske fyller boken ett terapeutiskt syfte både för läsaren och Laing. Att söka frändskap i andra människor, levande i sina efterlämningar, utgör möjligen ett substitut för ren fysisk beröring – även om man naturligtvis kan omfamna en bok som vore det en mänsklig kropp. Så långt vill jag inte gå, men jag rekommenderar utan omsvep en läsning av boken.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst

Bokrecension: Skuggans lag – Rått om brutal verklighet

25 augusti, 2017 by Redaktionen

Skuggans lag
Författare: Simon Häggström
Utgiven: 2016-05
ISBN: 9789188153180
Förlag: Kalla kulor förlag

Dålig på att förstå Engelskan, oral sex är endast med kondom (men med mycket om och men så gick det för mej) och inte utan,att knulla henne är som att knulla i luften,ovårdat hår trött och luktar inte som en tjej ska göra sen bilden här stämmer inte alls med verkligheten liknar inte henne som är på bilden …

Han lade sin hand på hennes lår och smekte det lätt. Han var en vit medelålders propert klädd man. Log för sig själv. Hon ett barn. Ett barn. Jag minns inte henne, bara hans leende. Hans leende. Spårvagnen stannade vid Gamlestadstorget där de klev av. Vad jag uppfattade vara flickans mor följde efter. Mannen tog med sig flickan åt det motsatta hållet spårvagnen åkte. Jag såg dem aldrig mer, vet inte vart de begav sig, vad som sedan hände. Allt gick fort, jag hade aldrig tänkt mig att jag skulle se något liknande, hade inga uttänkta handlingsstrategier, blev handlingsförlamad. Spårvagnen rullade vidare och jag kom efter en stund till sans och hoppade av vid första bästa tillfälle och ringde 112 vilka hänvisade till 11414:
– Ja, tack för upplysningen. Tack så mycket. Hej- hejdå.

Jag kan naturligtvis inte vara säker på att det jag uppfattade som inledningen till ett sexuellt utnyttjande av barn verkligen var vad som skedde. Men känslan jag fick litar jag på. Det såg så fel ut. Jag borde följt efter på behörigt avstånd, ringt polisen längs med vägen och väglett dem. Nu hade de ingen chans att göra något med den knapphändiga informationen jag hade bidragit med. Ett barn blev troligen våldtaget och ingen utom två vuxna kunde göra något.

Det är förlösande att läsa Simon Häggströms Skuggans lag. Han jobbar i Stockholmspolisens prostitutionsgrupp. Han redogör initierat, engagerat och med stor inlevelse för hur hans arbetsvardag ser ut. Gruppen opererar allt som oftast civilklätt, smälter in i Stockholms brus och rus och från gömställen spanas det i timtal i en evinnerlig jakt på sexköpare och hallickar. I handen har läsaren en bok för kvinnan men en bok mot de sexköpande männen och hallickarna.

Att sälja sex är i Sverige inte olagligt. Att köpa är däremot det, liksom att bedriva koppleri. Det är lika tillfredsställande varje gång han beskriver hur tillslag lyckas och någon vidrig människa grips under förnedrande former. Förnedrande inte eftersom insatserna (som de beskrivs av Simon) sker oprofessionellt utan för att hela situationen är fel. Det här är inte rätt forum att redogöra för min politiska ställning i frågan om sexköpslagen och legaliseringens realisering eller icke-realisering. Däremot är det alltid på sin plats att påminna om att det rör sig om människor som fötts, växt upp, haft och har drömmar precis som alla andra. Skillnaden mot många är att dessa inte fötts in i förhållanden. Många kommer till i en värld där de nästintill är predestinerade att falla utanför samhället, dömda att leva i dess marginaler långt bort från allt vad välfärd heter. Smärta. Rädsla. Död.

Det är en bok som rör sig i de kvarter som inte är särskilt upplysta – varken bokstavligen eller metaforiskt. Läsaren följer även med in i vanliga hyreshus, alldagliga hotell och ut bland gravstenar på kyrkogårdar. Språket är smidigt och tilltalande och det känns alla gånger realistiskt. Inga krusiduller, saker och ting nämns vid sitt rätta namn: Sprut i ansiktet, analsex, rimjobs, priser etc. Boken känns ärlig och skall hur som helst inte passera någon typ av akademisk granskningsapparat. Därmed inte sagt att den saknar en analys, att Häggström inte förmår lyfta upp problematiken på en högre abstraktionsnivå. Tvärtom. Inte heller sker det inte genom omskrivningar och försköningar. Ibland är det explicit, andra gånger mer subtilt. Bland annat ondgör han sig över rättsväsendets tandlöshet och ifrågasätter huruvida det är ett system som biter lika hårt oavsett vem som står som åtalad. Det kan en ju fråga sig.

Simon tar alltså vid sidan av det berättande ett tydligt politiskt ställningstagande. Han är emot legaliseringen av prostitution och det av många anledningar: Det är inte vilket arbete som helst och det är inte särskilt ärligt att använda ordet ”arbete” över huvud taget i sammanhanget. Det är nästan alltid redan utsatta människor som hamnar i dessa förnedrande och farliga situationer. Människor som för pengar ställer upp på nästan vad som helst. De behöver köpa heroin. Försörja sina barn. Köpa sig loss från en hallick. Att ett fåtal faktiskt upplåter sin kropp för sexuella ändamål kan ju inte vara skäl nog att legalisera något som drabbar tusentals på gränsen till utslagna kvinnor. Situationen i Tyskland, där det legaliserats, är knappast avundsbar även om det används som ett slagträ i debatten.

Otaliga gånger lägger jag ifrån mig boken och svär något rakt ut. Jag tar några varv i lägenheten och funderar på vad jag egentligen borde göra istället för att ligga bekvämt på sofflocket och bläddra i en annan verklighet. Det är en emotionell resa att läsa boken. Främst äckel, uppgivelse, ilska, indignation. Böter?! För ett cyniskt sexköp!?

Särskild avsmak känner jag inför alla män, från alla samhällsklasser, som ibland utan tillstymmelse till medmänsklighet utnyttjar och sedan recenserar kvinnor. Ja, recenserar. På olika hemsidor kan man smidigt nog ge en liten recension av ens upplevelse, av produkten. Jag recenserar boken som nämner männen som recenserar sina sexköp. Läsa eller inte läsa? Knulla eller inte knulla? Det är talande – kvinnokroppen som något marknadsanpassat. Rumänskor säljs som spanjorskor helt enkelt för att det säljer bättre. Oftast är ungdomlighet önskat av sexköparna. Hemskast blir det när man får ta del av en genuin mejlkonversation mellan två pedofiler där de fantiserar om den stundande våldtäkten. Något antänds inom mig.

– Men alla manliga prostituerade då!? Ja, mot slutet av boken kommer han in på män eller pojkar som prostituerar sig och slår lakoniskt fast att det är ett tämligen outforskat område men att det förekommer och antagligen mer än vad som är känt. Däremot är det oftast kvinnor som han stöter på under sitt arbete varför det är kvinnliga prostituerade som lyfts fram i boken.

Det är en bok jag vill att alla skall läsa. Den är fruktansvärd bara för att verkligheten ibland är just det – fruktansvärd. Jag kan inte förstå det, det är en verklighetsbild som är mig främmande. Jag kan bara hoppas att jag nu åtminstone anar något. Jag kan inte tänka mig att det är en helt bekväm bok för olika myndigheter. Den enda invändningen jag har är det onödiga i att beteckna kvinnor (kollegor och andra) som vackra eller liknande. Kvinnors utseenden värderas redan alltför ofta.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst

Bokrecension: Ord för ord: En polygraf

22 augusti, 2017 by Redaktionen

Ord för ord: En polygraf
Författare: Johan Asplund
Utgiven: 2017-02
Formgivare: Per Sjödén
ISBN: 9789171735072
Förlag: Bokförlaget Daidalos

Ord för ord: En polygraf.
”Jag har satt samman en brokig samling [texter] eller med ett sällan använt uttryck en ’polygraf.’ Det är ett varken positivt eller negativt uttryck utan bara en beteckning för en samling texter i vitt skilda ämnen.”

Detta står att läsa i Johan Asplunds förord till boken Ord för ord: En polygraf. Jag har länge strukit runt kring hans omfångsrika författarskap och Det sociala livets elementära former lyser med sin senapsgula bokrygg upp sin lilla del av bokhyllan. Men aldrig har jag öppnat den. Jag misstänker att jag har all anledning att göra det.

Ord för ord är en pärla. Det är en i sanning brokig ansamling av små texter. Talekonsten avhandlas, liksom Balzac, vad man skulle tro är typiska amerikanska poliser och ett, tämligen långt visar det sig, möte med Ulf Linde. Med mera. Han skriver initierat och djuplodat och nyttjar både äldre och mer nutida referenser. Och det är inte svårt att knyta an till texterna där vissa är mer självbiografiska än andra. Det är en bok skriven av en äldre herre om andra äldre herrar och det är ju ett lite nött upplägg. Det är som det är och jag är ändå van.

Kapitlet Talekonst i Köpenhamn berör föreläsningen som sådan och främst auditoriets roll i huruvida den kan anses vara lyckad eller inte. Han tar upp egna exempel, bland annat när han skulle föreläsa inför en hel hög med danska studenter i Köpenhamn. Han var så nervös att han efter pärsen knappt mindes någonting. Här säger Asplund kanske indirekt något om sig själv i och med att han nämner Ciceros idé om att det föreligger en korrelation mellan insikt i talets konst och graden av nervositet. Mest nervös blir den som insett konstartens komplexitet. Det ligger kanske någonting i det, men mest nervös torde väl ändå vara den som fått stödmaterialet uppätet av katter.

Mina erfarenheter av att ingå i auditoriets ”töcken” av ”ansiktsovaler” överensstämmer med att människomassan, åtminstone initialt, är välvilligt inställd till föreläsaren och på olika vis försöker hjälpa till att undvika ett pinsamt debacle. Till en viss gräns, naturligtvis. Jag tycker inte heller det är särskilt behagligt att tala inför folk och minns egentligen bara ett tips jag fick i högstadiet: Spänn stjärten så att hållningen blir korrekt! Idag skulle jag nog även muta med karameller.

I ett annat kapitel resonerar han kring ”psykodiagnostiken”. Han är uppenbart inte särskilt imponerad av den i praktiken. Kanske är det kändaste exemplet Rorschach-testet. Vad ser du själv i det grå-svarta? Batman? Ett träskmonster? Trump? Ångest? Din egen död? Han menar att psykodiagnostiken bygger på övertygelsen att det finns ett yttre och ett inre av varje människa och att utsidan inte överensstämmer med det som sker inombords. Detta måste till varje pris upptäckas, bringas in i ljuset och sedan korrigeras. Allt för att utveckla människan och dennes kapacitet! Föreställningen har en gammal historia som i olika former fortlevt in i vår tid, exempelvis genom de otaliga självhjälpsmetoderna. Jag fastnar framförallt kring en intressant liten utläggning om hur skrivstilen tidigare ansågs kunna säga något om pennförarens karaktär. Ju stiligare stil, desto mer rekordelig människa. Hade jag bara fötts något hundra år tidigare skulle jag antagligen skickats till en skrivstilskorrigeringsinrättning. Nu kan jag gudskelov gömma mig bakom Times 12.

Vidare tar han avstamp i Balzacs författarskap och går hårt åt dennes minutiöst deskriptiva metod och de långtgående, närmast dogmatiska, karaktärsanalyser som dras härur. Ens yttre och det man omger sig med säger det vill säga allt om karaktären. Jag tänker mig att hur vi inreder, klär och för oss istället säger något om hur vi vill uppfattas av andra snarare än hur vi ser på oss själva. Inte alltid, såklart, och kanske mumlar jag i nattmössan. Hur som helst är jag rätt säker på att min egen uppsyn främst avslöjar hur hungrig jag är.

Övriga kapitel är mindre filosofiska, om jag får utrycka mig så. Åtminstone explicit filosofiska – vad som döljer sig mellan raderna och i det outsagda är upp till var och en att upptäcka eller uppfinna. Men det är inte desto mindre intressant att läsa om. Om barndomen skriver han så här:
”Synestesi – i synnerhet den form som innefattar fler än ett par sinnen – anses vara ytterligt sällsynt, men i barndomen är den närmast omnipresent. Barndomens värld är full av synestesier. Det är därför vi brukar minnas vår barndom som ”fulltonig” och är benägna att betrakta den som ”förlorad” och, beklagligt nog, omöjlig att dela med andra. Förunderligt är att detta gäller även i de fall där barndomstiden måste betecknas som olycklig”.

Hur ofta försöker vi inte efter bästa förmåga förklara det som inte går att förklara när vi visar gamla foton för bekanta!

Konst är ingenting jag ens försöker intala mig jag kan något om – även om jag inte såhär rakt upp och ned har klart för mig vad det är exakt man kan kunna och däri ligger kanske min okunskap – men en konstdebatt från sextiotalet känner jag igen. Liksom namnen Linde, Hedenius och någon Jytte vars efternamn Bonnier klingar bekant. Det avslutande kapitlet är egentligen kort och gott en levnadsteckning över Ulf Linde, eller snarare skärvor ur dennes del av livet där Asplund figurerat. Att Linde sätts i en samhällelig kontext blir intressant. Konstdebatten tycks i viss mån ha kretsat kring Lindes person (oprofessionellt nog). Den utgjordes ibland av en, som jag uppfattar det, missriktad kritik mot vad som egentligen var en halmgubbe. Man menade att Linde ansåg att vad som helst kan vara konst; att konsten i sig inte har någon essens oavhängig betraktarens upplevelse. Asplunds inlägg kan ses som en postumt dragen lans till Lindes försvar i en annars sedan, kan jag tänka mig, länge avliden debatt.

Jag avslutar med ett citat ur boken om just konst och dess sändare och mottagare:
Vad jag förstår har Linde alltid hävdat det motsatta, att det måste finnas någonting distinkt hos ett konstverk om det skall ha en chans att blomma upp hos mottagaren.

Vad det är som antänder blomman att spränga sig ur sin inneslutenhet är kanske en fråga som ofrånkomligen leder in på en diskussion – eller konflikt! – om vad som är fin respektive ful kultur. Jag hukar mig.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 60
  • Sida 61
  • Sida 62
  • Sida 63
  • Sida 64
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 203
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Recension: Really Good Time på Hus 7 – ett namn som faktiskt håller vad det lovar

Betyg 5 (5) Det är inte direkt enkelt … Läs mer om Recension: Really Good Time på Hus 7 – ett namn som faktiskt håller vad det lovar

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in