Heroine av Mons Kallentoft och Markus Lutteman – bottennappet?

heroine
Författare: Mons Kallentoft och Markus Lutteman
Språk: Svenska
Utgiven: 2017-06
ISBN: 9789188345707
Förlag: Bookmark Förlag

Heoroine är den fristående fjärde delen i Herkules-serien av Mons Kallentoft och Markus Lutteman om kriminalinspektör Zack Herry vid Särskilda enheten i Stockholm.

Mons Kallentoft upptäckte jag då jag började läsa hans deckare om kriminalinspektör Malin Fors. Han har gett ut tio böcker i den serien. Jag fastnade både för hans berättelse men minst lika mycket för hans språk där han så snyggt kan beskriva miljö, väder och natur så dessa samspelar med handlingen och skapar känslor och fördjupar det som händer. Därför blir jag lika besviken och förvånad varje gång jag börjar läsa någon av deckarna i Herkules-serien som han skriver tillsammans med Markus Lutteman.

Herkulesserien har blivit en stor, stor succé, både när det gäller beröm från bokkritiker och försäljningsmässigt. Mons Kallentoft som i kriminalromanerna om kriminalinspektör Malin Fors är en skicklig författare bygger nu upp storyn med klichéer, klyschor och överdrivna uttryck. Handlingen utspelar sig under lite drygt ett dygn och varje kapitel är extremt kort och har som rubrik klockslaget, på minuten – för att ge oss nedräkningen, stressen inför bomben som ska komma. Det är bara att när tekniken att skriva spännande blir så tydlig känner jag mig som läsare manövrerad.

Jag hade hoppats på att denna fjärde bok inte skulle vara lika klyschig men suck, redan i inledningsmeningen blev jag besviken: Dimman hade lagt sig som en betongmur mellan …

Dimma som betongmur i en förort nära Husby och Rinkeby? Nej, det finns ingen sådan dimma i en svensk Stockholmsförort.

Och förresten, redan före första kapitlet finns en liten inledning som börjar:
Vem ska rensa stallet från den otyglade ondskan?

Ja det ska få oss att associera till och känna att detta är en modern version av den romerska mytologins Herkules-legender. Herkules var i romersk mytologi motsvarigheten till grekernas Herakles. Han avbildas ofta med klubba och lejonskinn. Herakles var son till guden Jupiter och prinsessan Alkmena. Han var gift med Juventas. Romarna byggde vidare på de grekiska sagorna om honom och det är främst den romerska versionen av den starke halvguden som återfinns i otaliga böcker, målningar och filmer som sedan romartiden gjorts om honom.

Men att ha som utgångspunkt att hjälten Zack Henry ska möta den otyglade ondskan? Det mesta som delar in världen i svart och vitt, in ont och gott, är usla kulturverk. Det är ett arv från den judisk-kristna-muslimska idévärlden att allt kan delas in i gott eller ont. En indelning som styr mången Hollywood-produkt. Mycket sällan är någon sådan produkt av högt värde. Jag för min del tänker att just detta sätt att alltid dela in allt, att allt ska kategoriseras under antingen gott eller ont: det är själva grunden till krigen, till girigheten, till det som skapar våld.

Jag förstår inte hur denna serie kunnat bli så enormt stor. Att läsare så lätt köper dessa överdrivna berättelser som är extremt lättlästa och som inte ger något att reflektera över, inget att fundera vidare på, bara lättsmält underhållningsvåld. Tidningen VI som jag förväntar mig ha högre omdöme har berömt Herkulesserien:
Har allt en modern kriminalroman ska ha.

Handlingen i Heroine utspelar sig i en fiktiv förort i Stockholm där våldet och kriminaliteten tagit över och polis och myndigheter i stort sett inte längre orkar ta itu med något där. En ung kvinna blir kidnappat och grovt våldtagen av ett gäng där och någon spelar in hennes förnedring med en mobil och publicerar på Youtube. Samtidigt sprängs en polisbil i luften där. Polisen beslutar att istället för att gå in i området med extra stor styrka skickas två hemliga poliser in dit. Ja det är förstås vår hjälpta Zack och en kvinnlig kollega. De ska leta reda på och rädda den våldtagna kvinnan innan polis och militär ska gå in och rensa. Situationen kompliceras av att Zack snabbt inne i området möter områdets maffiakung, en afrikansk albino som ger honom en tidsfrist att leta. Nu blir det en kamp mot klockan.

Allt är så in i detalj genom-utstuderat för att skapa spänning och så fyllt av klyschor och fördomar att jag blir alldeles matt. Jag är så besviken. Jag har inte uppskattat de tidigare böckerna i serien men frågan är om inte denna är bottennappet av dem alla fyra?