Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

Bokrecension: Emily Wildes encyklopedi över älvornas liv – en perfekt julklappsbok

by

Emily Wildes encyklopedi över älvornas liv
Författare Heather Fawcett
Serie Emily Wilde (del 1)
Utgivningsdatum 2024-11-20
Förlag Bokförlaget Polaris
Översättare Sofi Rydell
Medarbetare Drmanovski, Vera (form)
ISBN 9789180663335

Tänk dig en bok där du njuter av varje mening. Det var länge sedan jag öppnade en sådan fascinerande berättelse, skriven med sådan glädje till ord och uttryck och av en författare med en sådan enastående förmåga att fängsla mig som läsare. Det är en berättelse som sprakar av fantasi och som drar in mig i denna magiska värld med älvor och oknytt.

Berättelsen utspelas i början av 1900-talet. Forskaren Emily Wilde som har vigt sitt liv och sin karriär åt att förstå och kartlägga älviska väsen runt om i världen och blivit en av de främsta experterna i ämnet vid universitetet Cambridge. Hon har nu anlänt till Hrafnsvik, en vindpinad lite byn i det kalla och ogästvänliga Ljosland, en del i nordligaste Norge. Stugan där hon ska bo är karg och vindhärjad.

Emily må vara en av de duktigaste forskarna men när det gäller att vara social och knyta kontakt med människor är hon trög och vet inte hur hon ska bete sig.

Hon har begett sig till detta ogästvänliga, snöiga vinterland för att kunna skildra ett hemlighetsfullt älvfolk som gäckat forskare i många år. En vetenskaplig artikel om De dolda skulle inte bara vara en fjäder i Emilys akademiska hatt utan även den sista pusselbiten i den encyklopedi som hon arbetat med under flera års tid.

Lokalbefolkningen är kärv och inte särskilt förtjust i älvor eller andra magiska varelser. En del älvor är elaka och rövar bort människobarn. Så när Emily inte är särskilt social och lokalbefolkningen inte förtjust i älvor får hon inte mycket hjälp.

Mitt i allt detta krångliga dyker en kollega och konkurrent upp Wendell Bambleby, som vill att de ska samarbeta i forskningen. Wendell Bambleby är social, pratsam, har lätt att få kontakt med folk och blir lätt omtyckt. Emily är inte alls glad över att han dyker upp. Dessutom misstänker hon att han tänker stjäla en del av h hennes forskningsresultat.

Emily Wildes encyklopedi över älvornas liv är första delen i serien om Emily. Denna första roman gick inte att slita sig ifrån så jag ser fram emot nära del. Det är bra språk, väl beskrivet. Det känns som att jag är där och jag känner de kalla vindarna och den blöta snön och dammet som virvlat i huset. Jag ser de magiska varelserna i mitt inre. Författaren skriver fängslande och livfullt.

Bokrecension: När dolda sorger bleknat av Marianne Cedervall

by

När dolda sorger bleknat
Författare Marianne Cedervall
Serie Anki Karlsson (del 7)
Utgivningsdatum 2024-11-04
Förlag Lind & Co
Medarbetare Scheutz, Sofia (form)
ISBN 9789180533386

Serien om mysiga hästälskande Anki Karlsson och hennes goda vän den pensionerade polismannen Tryggve är myspys-deckare med en hel del feelgoodkänsla i sig från Gotland. Detta är den sjunde boken i serien om Anki Karlsson. Om du gillar de tidigare kommer du förstås att uppskatta denna också, men den är inte något stort mästerverk. Den är lättläst, flyt i texten och jag ser personerna inom mig, det är ganska väl beskrivna. Men som deckare är det rätt seg och aldrig direkt spännande. Fast det är nog inte meningen heller.

Författaren Marianne Cedervall får ett stort plus av mig för att hon kan låta två vuxna vara nära vänner utan att nödvändigtvis behöva ha en sexuell relation. Det finns faktiskt människor som kan vara vänner utan att behöva ha sex med varandra.

I denna sjunde bok i serien får vi följa med Anki och Tryggve på en resa till Österrike. Anki får resan av Tryggve i present. En dag när de sitter på kafé och planerar resan träffar de på och börjar prata med familjen Öberg, som blir intresserade – de funderar nämligen också på att göra en liknande resa.

Familjen, eller snarare släkten Öberg, är ganska stor och består av väldigt olika personer som inte alls tycker om varandra, ja som till och med gör varandra illa. Patriarken i familjen är den gamla mannen Gert Öberg som tvingar sin äldste son att sköta gården och lantbruket, fast sonen hatar att vara bonde. Den yngste sonen Thomas är mer eller mindre förskjuten då han dels valt att bli pilot istället för bonde och det som Gert föraktar mest av allt är att Thomas gift sig med en man. Gerts dotter är skild och har en ny man, vilket Gert har svårt att smälta. Den nya mannen är från Slovenien.

Några månader senare är det äntligen dags för Anki och Tryggve att ge sig av på sin tågresa, och döm som deras förvåning när de anländer till byn Altweg och stöter på inga mindre än hela familjen Öberg från Gotland. Det var ingen trevlig överraskning att stöta på familjen Öberg. Både Anki och Tryggve uppfattar familjen som ganska störig.

Det tar några dagar och sedan sker det ett mord som har med familjen Öberg att göra. Anki kan förstås inte låta bli att försöka få kontakt med familjemedlemmarna för att försöka lösa mordet.

Det är inte den mest spännande av böckerna i serien. Men den är intressant att läsa på andra sätt, framför allt beskrivningarna av de olika karaktärerna berättar en del om hur människor kan bete sig och känna sig. Jag uppfattar dock slutet som väl upphaussat och överdrivet och hela mordhistorien är högst orealistisk, faktiskt.

MARIANNE CEDERVALL är författaren bakom böckerna om radarparet Mirjam och Hervor. 2020 inledde hon en ny cosy crime-serie om deckarprästen Samuel. När dolda sorger bleknat är den sjunde boken i hennes populära Gotlandsbaserade serie om mysterielösarduon Anki och Tryggve.

Bokrecension: Den sista festen av Clare Macintosh – lättläst, spännande och klurig

by

Den sista festen
Författare Clare Mackintosh
DC Morgan (del 1)
Utgivningsdatum 2024-04-25
Förlag Modernista
Översättare Ing-Britt Björklund
Originaltitel The Last Party
ISBN 9789180940801

En lättläst, spännande kriminalroman med stort flyt och flera överraskande vändningar. En intrig som inte är lätt att lista ut vem som är mördaren.

Helt klart är sättet att skriva en berättarteknik som är påverkad av dagens mediasamhälle med ett överflöd av polisserier. Denna deckare med kriminalen Ffion Morgan kommer utan tvekan att bli en tv-serie.

Mordet inträffat i närheten av några semesterstugor som ligger någonstans på gränsen mellan England och Wales. Ortens kändis, operasångaren Rhys Lloyd har huset fullt av gäster. Vid midnatt hittas han livlös i sjöns iskalla vatten. Kriminalassistent Ffion Morgan, som är uppväxt i bygden och fortfarande bor kvar där, får ansvar för fallet tillsammans med Leo, en kollega från den större engelska polisstationen i närheten.

Det visar sig rätt snart att Rhys Lloyd var på väg utför i sin karriär och han hade många fiender. Listan på möjliga mördare som önskat honom död är lång. Frågan är vem som hade möjlighet att utföra det och en annan gåta är vad som dödade honom, egentligen.

Intrigen är klurig och har flera nivåer. Ffions uppdrag att söka hemligheter bland grannar, vänner och familj är utmanande. Hennes kollega Leo inser också att Ffion också har hemligheter hon försöker dölja kring den mördade.

Deckargåtan är klurig och har mycket inspiration av Agatha Christies stil. och jag tycker också om beskrivningarna av miljön i den walesiska byn och karaktärerna, personligheterna, är levande beskrivna. Jag kan se både miljön och personerna inom mig när jag läser.

Om författaren:
CLARE MACKINTOSH är en brittisk författare och före detta polis, vars romaner har översatts till 35 språk och sålt i över två miljoner exemplar världen över. Den sista festen är den första boken i hennes nya, redan hyllade serie om kriminalassistent Ffion Morgan.

Svag prosa, starkt karaktärsbygge i ”Bärarn” av Linnéa Wikman

by

Titel: Bärarn

Författare: Linnéa Wikman

Förlag: Swedish Zombie

Utgivningsdatum: 2024.05.31

ISBN: 9789189115507

”Bärarn” är egentligen en ganska underlig bok. Jag skriver den här recensionen ett par månader efter att faktiskt ha blivit klar med boken. Det tog ett tag att samla mina tankar kring vad jag läst och känt kring denna bok. Låt oss dela upp det i en del gällande prosan och en annan del gällande karaktärsbygget. 

Å ena sidan var jag inte imponerad av språket i boken. Det flyter inte på. Den taggiga prosan skulle kunna ha finslipats mycket mer och blivit avsevärt mycket mer suverän. Texten är liksom stel, och varken styckena eller ens meningarna verkar riktigt hänga ihop med varandra. Hade prosan flutit på mer hade också min läsupplevelse varit mycket bättre. Samma sak kan man säga om de olika formerna författaren växlar mellan. De är rentav onödiga. De kursiva smått poetiska bitarna här och där i texten framstår som klyschor och inget annat. Det ena hänger helt enkelt inte ihop med det andra. Texten blir kantig, tillkonstlagjord. Här gjorde Wikman inte riktigt rätt. 

Å andra sidan har vi själva berättelsen, upphöjd av dess huvudkaraktär Veira var förstahandsperspektiv vi får följa i boken . Berättelsen är denna boks största styrka. ”Bärarn” är gripande och skräckinjagande. Här har författaren Linnea Wikman gjort ett utomordentligt jobb i att skapa en destruktiv berättelse om en tragisk karaktär som det stundvis går att känna sympati för. Det känslomässiga tillståndet huvudkaraktären går igenom är på samma gång igenkännlig och främmande. Trots att prosan inte bjuder på mycket, är det lätt att dyka in i Veiras känslotillstånd, och fastna där en stund. Veira och hennes känslor blir verkliga, verkligt rysliga till och med. Där har Wikman verkligen gjort rätt. 

Huvudkaraktären Veira är den som räddar berättelsen. Hon är också den som förstör en hel del (minst för sig själv), men om det finns någon anledning till att denna bok har etsat sig fast rätt väl i mitt minne så är det Veiras karaktär. Hon är minst sagt tragisk. Destruktiv. Fylld med trauma som varken hon eller de omkring henne vet hur de ska hantera. I stället för att placera Veira på den moraliska skalan, eller ens rättfärdiggöra (eller döma) hennes beteende finns det kanske en poäng i att bara försöka känna det hon känner, att vara med på hennes resa från och till undergång. Veiras ständiga förstörelse av allt omkring sig, tillsammans med hennes innersta begäran att få vara god skapar en komplex karaktär som fortfarande hemsöker mig då och då i mina tankar.

Under höstsäsongen kan det vara rätt mysigt att läsa liknande skräckinjagande gotiska berättelser inspirerade av folktro. Jag läste en annan gotisk berättelse med liknande teman denna höst. Jag tänker inte säga vilket det andra verket var, men om man jämför de två går det definitivt att säga det följande: ”Bärarn” må ha sina svaga sidor, men räddas av den komplexa karaktärsskildringen, den andra boken däremot har en fin gotisk prosa, men blir tyvärr plattad ner något otroligt av de värdelöst tråkiga karaktärerna utan någon som helst komplexitet. Om jag fick välja mellan de båda skulle jag hundra gånger om välja ”Bärarn”. 

Omtumlande rockstjärneliv skildrat inifrån av elaborerande stilist – En obskyr trummis i Imperiet av Fred Asp

by

En obskyr trummis i Imperiet

Fred Asp

Utgiven 2024 – 05

ISBN 97891198868715

Förlag: Pang Pang Bob Förlag

40-års jubilerande tummelplatsen Bokmässan är en arena för oväntade möten. Den biljett jag hade till godo som medlem i Ove Allansson-sällskapet användes på den förhållandevis lugna söndagen. Under timmarna där uppstod två smått sensationella möten. I ena fallet tog jag kontakt medan i det andra blev jag approcherad.

Råkade dels känna igen Björn Ranelid (läst ett par av hans böcker och hört honom lägga ut texten på såväl Götaplatsen som Mölndals Bibliotek), när han solo genomförde ett bokköp på andra våningen. Uttryckte mitt stöd efter behandlingen av honom i SVT:s famösa förhör 30 minuter. Det andra samtalet blev betydligt längre och slutade med att jag glädjande nog erhöll ett recensionsex. Med en bok i näven närmar sig i en monter en person i min ålder. När jag märker att det är en självbiografi av Fred Asp blir jag intresserad, än mer när jag inser att jag pratar med författaren själv. Var frestad att införskaffa en signerad skildring om uppväxten och de intensiva åren i Imperiet. Men den för mig lyckliga omständigheten att det varit tunnsått med uppmärksamhet (hört intervju i P4) kring utgivningen, gjorde att jag efter cirka tio minuter tog farväl med boken på 180 sidor inklusive foton. Läste ut den för ett par dagar sedan. Hans verk lanseras som del 1 – Rockåren. Innehållet borde vara hur hett som helst med tanke på rusningen till biograferna för dokumentären om det smått legendariska bandet.

Mitt förhållande till bitvis svulstiga och karismatiska rock-regenter är okomplicerat . Ett hjärta är alltid rött påminde mig om kraften i musiken och bandets föredömligt kanaliserade energi. Såg dem 1984 på festival utanför Kåren i Göteborg och på Liseberg när de var på väg att splittras. Äger några vinylskivor inklusive en samling. Låtarna håller fast de präglats av den tidens teknikvurmande producenter/ mixare. På senare tid har jag återvänt till deras frontman och textförfattare. I mycket uppskattande ordalag skrivit om senaste liveskivan med Thåström jämte fyra spelningar, varav tre utomhus. Kan parentetiskt flika in att jag till och med varit på Ebba Grön-konsert. (Minns från Backa Fritidsgård särskilt 800 grader).

Vid samtalet glömde jag nämna att jag har Asps debut i eget namn på vinyl, i vilken han träder fram som multiiinstrumentalist, sångare och låtskrivare. Spelade A-sidan för ett par dagar sedan. I vårt samtal hävdade jag felaktigt att han uteslutande förknippas med Imperiet, missade därigenom till exempel meriter från Reeperbahn och samarbete med Olle Ljungström. Titeln på hans berättelse härrör från den referentiella humor Killing-gänget roade sig med. Asp var i gott sällskap ( (Stig Vig, Eva Dahlgren, Rolf Wikström med flera). Huruvida referensen ska uppfattas som ett nidporträtt eller harmlöst skämt är öppet för tolkning. Deras enligt somliga skojiga sketch med Robert Gustafsson i huvudrollen kan definieras som pueril.

Recensenten tillsammans med bokskrivande musiker

Har som så många andra haft ringa kunskap om hur Asp försörjt sig efter att Imperiet gick i graven. (Utgår från att vi får reda på detta jämte hans syn på tillvaron i nästa del.) Borde därför kanske inte vara förvånad över att varken officiell författare eller spökskrivare anlitats. Håkan Lahger som jag läst en handfull musikrelaterade böcker av (exempelvis boken om Imperiets Christian Falk baserad på intervjuer) skriver i sitt förord insiktsfullt om trumslagares status och deras överblickande position. Vad jag vill komma till är att författaren framstår som extremt litterär. Var och varannan sida kryddas med dylika anspråk, utstuderade formuleringar i den riktningen. Den flödande kreativiteten frapperar. Metaforerna kan påminna om sportjournalisters. Man undrar om stilen uppstått spontant eller mödosamt filats på under en lång process. Även om jag för egen del läst litteraturvetenskap och varit en hängiven läsare av skönlitteratur (porträtterades om mitt intresse för över 30 år sedan i GP), kan avancerade språkbruket ibland nästan liknas vid manér. Min reaktion skulle bakvänt kunna ses som ett utslag av att boken är extremt välskriven. Antar att Asp påverkats av att ha komponerat för teater och tonsatt poesi av Nobelpristagare.

Att vårt minne är förrädiskt nämns. Ändå framkommer få tvivel på den egna minnesbilden. Antar att mannen som författat redogörelsen över sitt liv fram till cirka tjugosex års ålder tagit sig poetiska friheter, för att ge ett helt igenom autentiskt intryck. Även om dagboksanteckningar utgjort grundmaterial, känns det osannolikt att komma ihåg vad folk haft på sig eller exakt kunna beskriva främmande miljöer. Vidare reflekterar jag över perspektivet. Häri ligger bokens främsta styrka, vad som ger den en kittlande nerv. Vi får veta hur det var genom att befinna oss inne i ynglingens huvud, fast den mogne mannen implicit kompletterar framställningen med sin livsåskådning, sina erfarenheter. Nu får jag lust att med dessa glasögon se om aktuella dokumentären. Liknande subjektstyrda skildringar är sällsynta i Sverige även om de finns. Som jämförelse har jag senaste åren läst tegelstens-memoarer av exempelvis Bono och Elvis Costello. Blur-basistens bekännelser i memoarform inte heller att förglömma.

Att hans unika dokumenterande ska tillmätas ett ansenligt värde är författare och förlag överens om. Boken blir en sorts pendang till framför allt nämnda film samt till biografin om kollegan i rytmsektionen, vars destruktiva drogberoende och persona skiljde dem åt. Ska dock sägas att vår berättare medger hur nära han själv flera gånger var att trilla ner i träsket. Har förhoppningsvis framgått vid det här laget att dissekeringen av en turbulent, bortskämd och samtidigt skyddslös tid är synnerligen läsvärd.

Läsaren får ta del av vad grupptillhörigheten punken erbjöd innebar, mognadsparametern umgänget med kreativa individer förde med sig, klarsynta analys av en ideologi som marxismen, ögonblick av oförklarlig lycka och motsatsen, idéer om sound, hur ett ostyrigt rockband med remarkabel låtskatt hanterar framgång, kaotiska förhållanden, utbrändhet, konflikter, mödosamt filande på detaljer i studio, oförglömliga intryck från resorna över Atlanten, kemin i Imperiet, om hur det är att vilja leva ”on the edge” och därmed utsätta sig för enorma prövningar under några vilda år och mycket mer.

Avrundar med att lyfta fram den fascinerande mångfalden av kulturella associationer, inte minst från filmens värld. Hur mångsidig han som i barndomen övade på piano blev, i mottagligheten för musikaliska influenser, framgår med önskvärd tydlighet i En obskyr trummis i Imperiet. Kvalitativa bredden manifesteras magnifikt på en sju timmars spellista på Spotify, som går från Apollo (B. Eno), Satie och All Blues (M. Davis) över Simple Minds, Tom Waits och Psychedelic Furs till lågoddsarna Ramones och Sex Pistols (kommer dröja innan jag lyssnat klart).Dessutom förekommer ett representativt urval av egentillverkad musik, vilket kan tyckas naturligt om än uppseendeväckande. Kan således slås fast att musiclovers har mycket att hämta. Glädjen över nyupptäckt sound som sätter en i extas känns igen, blir därmed en bonus i läsningen. Och även om tiden i hetluften resulterade i omfattande biverkningar och avigsidor, blir det uppenbart att vår sagesman inte ångrar att han tog chansen när den uppenbarade sig. Fred Asp är en reflekterande, driven stilist vars stoff tillför ny kunskap om en viktig epok, väcker läslust hos både hos oss som var med och för författarens sons generation.