Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

Bokrecension: Lägesrapport från Aniara – ett måste som komplement till filmen

by

Lägesrapport från Aniara
Författare: Bengt Gustafsson, Anna Hallberg och Kuba Rose
Utgiven: 2019-01
Formgivare: Johanna Lundberg
ISBN: 9789163995279
Förlag: 2066 Publishing

Om du sett eller tänker se filmen Aniara är den här boken ett oumbärligt komplement. Harry Martinson Aniara är ett underbart diktepos som tål att läsas om och om igen och att betraktas ur många synvinklar.

Harry Martinson skissar med Aniara på några få sidor skissar fram vår tids svåraste utmaningar, som krigen och klimathotet, samt vilka frågor mänskligheten borde ställa sig: Vad händer om vi låter hopplösheten styra? Vad kan vi lära oss av historien? Vad betyder det att vi befinner oss på en planet som till synes planlöst svävar genom rymden?

Lägesrapport från Aniara är en samling av tre essäer som bidrar med tre olika vinklar på hur man kan förstå både Aniara och världen.

Fotografen Kuba Rose som jobbade som stillbildsfotograf på Pella Kågermans och Hugo Liljas långfilm om Aniara har bidraget med en bildessä. Han säger:
– Att läsa Aniara är ett sätt att försöka förstå världen. Filmer är ofta storslagna och sagolika men jag vill något annat med mina bilder. Förhoppningsvis kan de vrida åskådarens blick från rymden till vardagen, som inte nödvändigtvis är varken spännande eller magisk, men där människans verkliga problem och möjligheter finns.

Den berömda astronomen Bengt Gustafsson skriver i sin essä om människans kanske viktigaste beståndsdel: hoppet. Utifrån Aniara tänker han både svindlande fritt och ljuvligt strukturerat om sådant som astronomins syn på rymden och filosofins syn på hopplöshet.

Poeten och litteraturkritikern Anna Hallbergs essä är som en samling vackra tankefragment. Bland annat skriver hon om hur Aniara ständigt muteras till nya versioner, ”som en kod, en algoritm, ett virus” och att texten egentligen inte är så bra som den skulle kunna vara, eftersom den ”drar åt det pekorala” men att den annars inte skulle vara så älskad.

Bokens tre medverkande:
Bengt Gustafsson är professor emeritus vid Uppsala universitet och medlem av Kungliga Vetenskapsakademien. Han har belönats med H. M. Konungens medalj av 8:e storleken i Serafimerordens band (2017) för betydande insatser som astrofysiker. Bengt Gustafsson har också länge varit engagerad i Harry Martinson-sällskapet.

Anna Hallberg är poet, frilansskribent och kritiker på Dagens Nyheter. Hon har bland annat tilldelats Aftonbladets litteraturpris, Samfundet De Nios vinterpris samt varit nominerad till Nordiska rådets litteraturpris.

Kuba Rose är fotograf och debuterade med boken Becoming Somebody som utkom 2016. I boken porträtteras svenska skådespelare och hur de går in i sina roller. Den fick mycket goda recensioner och omskrevs bland annat i Dagens Nyheter av Leif Zern: ”I Kuba Roses fotografier får jag syn på en teater som hela tiden befinner sig i rörelse, en teater där ingenting är och där allt blir.”

Bokrecension: De vänsterhäntas förening av Håkan Nesser

by

De vänsterhäntas förening
Författare: Håkan Nesser
Språk: Svenska
Utgiven: 2018-07
ISBN: 9789100174729
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Serie: Barbarotti

Förmodligen en bok som alla älskare av kommissarie Van Veeteren och fans till Nessers andra hjälte inspektör Gunnar Barbarotti inte vill missa. Dessa två filosofiska polisherrar möts i denna lite knepiga deckare, som utspelas i Nessers speciella land.

Vem som egentligen är mördare listade jag faktiskt ut rätt tidigt i boken. Jag ska inte förstöra läsupplevelsen och spänningen genom att säga något mer om det.

Deckarhistorien börjar med två småpojkar som blir grymt behandlade i småskolan för att de är vänsterhänta. Marten Winckelstroop och Rejmus Fiste går i Oosterby småskola då de bildar de De vänsterhäntas förening. Flera årtionden senare brinner ett gammalt pensionat ner till grunden när De vänsterhäntas förening har en återträff och ett antal människor omkommer. Det ena hänger ihop med det andra, men det finns ingen kvar i livet som kan förklara hur. Nästan ingen.

Mordbranden var ett fall som utreddes av kommissarie Van Veeteren. När han nu gått i pension kommer hans gamla kollega med beskedet att den person de hade enats om var skyldig till mordbranden hittats död på ett sådant sätt att de är uppenbart att han inte var skyldig. Det är olidligt för Van Veeteren att stå ut med tanken att de slarvade så vid utredningen. kommissarie Van Veeteren ska fylla 70 år. Han och hans kvinna har bestämt att lura att genom att låtsas att de åker till Nya Zeeland för att slippa fira födelsedagen. Istället åker de till Oosterby för att försöka utreda fallet på nytt.

Det har gått femton år sedan den sista boken om kommissarie Van Veeteren kom ut. Det har gått sex år sedan man senast kunde läsa om inspektör Gunnar Barbarotti. I De vänsterhäntas förening möts de för första (och enda?) gången.

En del saker växer man ifrån under åren. Jag brukade gilla Nessers deckare med Van Veeteren. Men nu upptäcker att jag är rätt trött på honom och hans kvinnas jargong och Barbarotti med sin poliskvinna har en jargong som är snarlik. Men för den som fortfarande är fast för dessa poliser är väl denna deckare godkänd. Jag läste i alla fall klart den även om jag inte blev så engagerad.

Bokrecension: Kallbrand av Cilla och Rolf Börjlind – tidsfördriv utan alltför stora anspråk

by

Kallbrand
Författare: Cilla Börjlind och Rolf Börjlind
Utgiven: 2018-09
ISBN: 9789113081540
Förlag: Norstedts

Om du gillade tv-serien Springfloden, en svensk deckare med Kjell Bergqvist i rollen som Tom Stilton, en polisman som blivit hemlös. Eller i alla fall i de första avsnitten i den första säsongen. Sedan dyker det upp karaktärer som påverkar honom och han blir fräschare.

Bakom serien ligger deckarförfattarna och manusförfattarna Cilla Börjlind och Rolf Börjlind. De kan sitt hantverk och vet vilka knappar de ska trycka. Kallbrand är en fortsättning på de säsonger som blivit filmatiserade till två säsongen av tv-serien.

Om du söker litteratur av hög kvalitet är Kallbrand inte rätt för dig. Men som deckare håller den godkänd klass. Av och till är den spännande och av och till kan jag känna engagemang för karaktärerna, fast mycket är väldigt förutsägbart.

Den börjar med ett hemskt dåd i ett villaområde utanför Stockholm där en familj sprängs ihjäl i sin bil. Olivia Rönning, den där nästan fjantigt rättrådiga unga polisen som är en av huvudkaraktärerna, jobbar på Rikskrim och får vara med i gruppen som ska utreda fallet. Fast hon sätts tillsammans med en annan ung kvinna, Lisa, att söka igenom allt material för att se om de kan hitta något som de andra missar. Deras uppdrag är att söka om det finns alternativa lösningar på vem som ligger bakom.

Samtidigt befinner sig på andra sidan jorden, i Thailand, där han försöker acceptera sig själv och något han gjort i boken före. Han får ett uppdrag av en kvinna att leta reda på en man. Detta uppdrag tar honom ut på en kanot i vatten med krokodiler, omgivet av land med livsfarliga ormar.

Jag uppskattar bäst de deckare som berättar något om samhället och om människor och att det är trovärdigt. Det skulle kunna ske så eller att det är något tillskruvat för att vi ska förstå vad som kan hända om samhällets utveckling mot fel inte stoppas. I Kallbrand tycker jag att Cilla och Rolf Börjlind tar i lite för mycket och blandat in får många element, Här är bilbomb, övergrepp, terrordåd, #metoo, pedofili och vanvård av psykiskt sjuka.

Lilian Fredriksson på Bibliotekstjänst skriver om Kallbrand:
Person- och miljöbeskrivningen är utmärkt, spänningsfaktorn är mycket hög och intrigflätningen imponerar rakt igenom. Upplösningen överraskar och kvar dröjer sig den sorgliga insikten om mänskliga tillkortakommanden.

Jag tycker Biblioteksjänsts recensent överdriver och hyllar för mycket, men jag ger Kallbrand godkänt. Det är en hygglig underhållningsdeckare, lite gullig utan att den säger mig så mycket om verkligheten. Lite tidsfördriv utan alltför stora anspråk.

Bokrecension: Vegetarianen av Han Kang

by

Vegetarianen
Författare: Han Kang
Utgiven: 2017-01
Översättare: Eva Johansson
ISBN: 9789127149090
Förlag: Natur Kultur Allmänlitteratur
Upplaga: 1

”Hur kan du läsa något så hemskt?”

Det var den första reaktionen jag fick när jag beskrev handlingen i Han Kangs Vegetarianen. Handlingen kretsar kring Yeong-hye som helt plötsligt bestämmer sig för att bli vegetarian. Jag skriver “kretsar kring” för att historien berättas av tre närstående till huvudpersonen. Läsarna får aldrig riktigt veta hur huvudpersonen själv resonerar eller känner. Ett väldigt spännande upplägg som gör huvudpersonen än mer gåtfull.

Yeong-hye är en helt vanlig person: “fullständigt alldaglig i alla avseenden”, som den förste berättaren – maken – beskriver henne. En natt finner han henne stående framför kylskåpet helt stilla. Hon säger ingenting. Nästa morgon börjar hon rota i kylskåp och frys och kastar allt kött hon kan hitta. “Jag hade en dröm” är den enda förklaringen som maken får till hustruns beteenden som blir allt märkligare varje dag. Yeong-hyes nya diet gör familjen orolig och när hon går ner i vikt så bestämmer sig de för att göra något åt det. Fadern, patriarken, försöker fysiskt trycka in kött i dotterns mun på en familjemiddag. Detta blir den omskakande upptakten till våld och psykisk sjukdom.

Bokens tre delar speglar den gradvisa förvandling som Yeong-hye genomgår, där var och en skulle fungera som en egen novell. Alla har en egen prägel och tillför nya och oväntade dimensioner. Det vanliga problemet med flera berättarpersoner, att man ändå hör samma “röst”, nämligen författarens, existerar inte i den här boken.

Jag har personligen ingen kunskap om eller erfarenhet av psykisk sjukdom, men känslan i den här boken är att det är trovärdigt skildrat, vilket gör boken på samma gång otäck och intressant. Vissa scener är så ingående beskrivna att de aldrig kommer att försvinna ur mitt medvetande. Det sexuella våldet och utnyttjandet av andra människor gör boken bitvis plågsam att läsa; samtidigt som språket gör det till en fröjd.

Varför ska man då läsa en så hemsk bok? Jo, förutom att det är en av de mest välskrivna och fascinerande böcker jag läst på senare år, ger den också en inblick i det patriarkala och traditionstyngda sydkoreanska samhället.

Bokrecension: Lazarus av Kepler – en besvikelse

by

https://www.bokus.com/bok/9789100142698/lazarus/

Lazarus
Författare Lars Kepler
Serie Joona Linna (del 7)
Antal sidor 600
Utgivningsdatum 2018-10-19
Förlag Albert Bonniers Förlag
ISBN 9789100142698

Lars Kepler är tillbaka med den sjunde deckaren om Joona Linna. Kepler är en pseudonym för Alexander Ahndoril och Alexandra Coelho Ahndoril. De har verkligen lyckats slå internationellt med sina deckare. Kaninjägaren var 2016 års mest sålda bok i Sverige och Lars Kepler är ugiven i 40 länder och har sålt 13 miljoner böcker över hela världen.

Jag läste de första böckerna av Kepler och då tyckte jag de var spännande och bra skrivna. Jag vet inte om det är jag som förändrats eller deras sätt att skriva, denna sjunde bok fick jag tvinga mig att läsa. Det kändes som en tråkig skoluppgift, något jag var tvungen att läsa klart.

Jag får väl svenska deckarfantaster på mig nu. Kepler tillhör de mest hyllade. Men, för att vara riktigt ärlig: vad säger denna berättelse? Vad ger den mig för känslor och tankar om livet och existensen? Handlingen

Våld av så äcklig grad att jag får spykänslor, men i vilket syfte? Underhållningsvåld? Behöver vi frossa i mer våld för att … Ja varför? Mänsklighetens historia har mycket våld i sig. Finns det någon djurart som dödar sina egna i lika stor utsträckning? Att skildra våld kan absolut vara berättigad. Absolut. Litteratur och alla kultur berättar något för oss om hur det är att leva. Kultur öppnar våra ögon och låter oss besöka platser och världar vi kanske aldrig själva kommer till men ändå säger de oss något om hur det är att leva, att finnas till. Också väldigt äckligt våld kan säga något. Men det finns också filmer och böcker och annan kultur som inte berör mig alls, där våldet mest är till för underhållning. Så upplever jag det extrema våldet som skildras i Lazarus.

Handlingen går att läsa utan att ha läst samtliga tidigare böcker i serien om Linna men det underlättar helt klart att ha läst serien. Jag tycker det oftast är ett minus om en bok kräver att läsaren läst allt tidigare i en serie, fast det är vanligt att det är så.

Jag värjer mig för språket också. De båda författarna har ett överflöd av detaljer där de skildrar miljö. De skildrar med både känsla, lukt, synintryck och ljud. Det är skickligt. Men det är ofta vara utsmyckning. När riktiga mästare skriver har varje detalj i miljön, varje beskrivning av ett ljud, en känsla, en bild, något som tillför berättelsen något till dess helhet, ingen detalj finns där bara för sin egen skull. Så är det inte hos Kepler i Lazarus. Det är många detaljer som bara flödar över till ingen nytta för helheten. Detaljerna ger ingen mångfacetterad fördjupning av berättelsen. I handlingen skildras en gravskändare som samlar likdelar och i handlingen får vi också höra om en seriemördare som hållit människor fångna levande i åratal i kistor under jorden. Det är liksom för mycket och jag undrar vad säger det om livet och människor omkring oss? Jag kan inte hitta något som det säger mig om hur människor kan bete sig. Det är liksom för mycket och till ingen inspiration för mig i livet.

Nu vet jag inte om det är jag som förändrat mig efter att ha läst många deckare och sett ännu fler på tv-serier, att jag helt enkelt kräver något utöver det förväntade i själva sättet att berätta, i karaktärsskildringarna för att jag ska fastna för en deckare. Jag vill att deckaren ska berätta något viktigt, antingen skildra samhället eller säga något om de existentiella frågorna. Tiden är för dyrbar för att spilla bort på underhållning utan något syfte. Lazarus av Kepler är tyvärr en besvikelse för mig.