Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

Bokrecension: Agatha Christie-hyllningen Morden på Kingfisher Hill av Sophie Hannah

by

Morden på Kingfisher Hill
Författare Sophie Hannah med tillåtelse av Agatha Christies arvtagare
Översättning: Annika Sundberg
Förlag Bookmark
ISBN: 9789189087507
ISBN ebok: 9789189087514
Utgivningsdatum: 20201006
Originaltitel: The Killings at Kingfisher Hill

Sophie Hannah, foto Phillipa Gedge

Hercule Poirot, Agatha Christies belgiske snusförnuftiga, självsäkra men också skickliga detektiv har fått nytt liv genom författaren Sophie Hannah som av rättighetsinnehavarna till Agatha Christies produktion fått tillåtelse att förvalta Poirot i nya deckare. Morden på Kingfisher Hill är den fjärde deckaren om Poirot av Sophie Hannah. Hon förvaltar detektiven och sättet att berätta en puzzeldeckare godkänt, absolut. Fast det blir alltid lite krystat när någon ska skriva i en annans anda. Poirot som är en rätt irriterande figur med sin besserwisser-attityd blir emellanåt lite för mycket en karikatyr av sig själv (om nu en fantasifigur alls kan sägas vara ”ett själv”).

I år, 2020, är det 100 år sedan Agatha Christies debutroman släpptes. Titeln var En dos strykning och det var Hercule Poirot som löste sitt första fall i en deckare. Agatha Christie startade med den kategorin puzzeldeckare. Och för oss som älskar puzzeldeckare måste Sophie Hannah ges godkänt, hon kan genren. Bokförlaget berättar om Sophie Hannah:
Redan som 13-åring blev Sophie Hannah (f. 1971) beroende av Agatha Christie-deckare. ”Jag läste och samlade på mig alla hennes romaner på mindre än ett år och sedan dess har jag varit ett passionerat – vissa kanske till och med skulle säga besatt – fan. Det var Hercule Poirot och miss Marple som fick mig att vilja vika mitt arbetsliv åt att skriva kriminalromaner …”

Handlingen utspelar sig i England 1931, alltså vid en tid mellan de två världskrigen. Som så ofta i kriminalromanerna med Hercule Poirot berättas historien delvis ur synvinkeln från en följeslagare/vän till Poirot. I den här faller är det kommissarie Edward Catchpool från Scotland Yard som följer med Hercule Poirot på en busstur till Devonports exklusiva egendom på King-fisher Hill.

En av bokens behållningar för mig är tidsskildringen, av en epok som är svunnen. Skildringarna av karaktärerna är inte några djupdykande psykologiska utredningar. Tvärtom är de alla mycket skissartat skildrade och ibland är deras ageranden inte särskilt trovärdiga. Men det gör inget, för det är inte därför jag läser en detektivhistoria av Agatha Christie eller hennes efterföljare. Det är puzzelberättandet, hur vi sakta får veta mer och mer och ändå är det svårt att lista ut vem som är mördaren. Här lyckas Sophie Hannah väl och jag kan inte låta bli att läsa, för jag vill veta hur allt går.

Det är en lättläst underhållande deckare som man läser under en helg eller på bussen till jobbet några dagar.

Handlingen lite i korthet:
Hercule Poirot kontaktas av Richard Devonport, som vill att detektiven ska bevisa att hans fästmö Helen är oskyldig till mordet på hans bror Frank. Poirot reser med buss till Devonports exklusiva egendom på Kingfisher Hill. På bussen kräver plötsligt en upprörd kvinna att få gå av. Hon är övertygad om att hon kommer bli mördad om hon stannar kvar i sitt säte. Poirot får onda aningar, och hans känsla bekräftas när ytterligare ett mord sker. Kan det nya mordet och händelsen på bussen vara ledtrådar till att lösa mysteriet om vem som dödade Frank? Och hinner Poirot hitta mördaren och rädda en oskyldig kvinna från galgen?

Fakta om Sophie Hannah:
Sophie Hannah har skrivit åtta psykologiska thrillers som är publicerade i nästan trettio länder. Flera av dem har även blivit filmatiserade. Under 2013 blev hennes roman Kind of Cruel nominerad till UK’s National Book Awards Crime Thriller of the Year och hennes roman The Carrier vann ”årets deckare” i Specsavers National Book Awards. Sophie Hannah bor i Cambridge, England.

Bokrecension: Stegar av sand av Salim Barakat. En säregen skildring av livets tunnlar

by

Stegar av sand
Författare Salim Barakat
Utgivningsdatum 2020-08-11
Förlag Tranan
ISBN: 9789189175006
Översättning: Jonathan Morén

Tunnelbanan kan bli en alldeles särskild plats, där den ena världen möts med den andra, där den ena människan möts med den andra; i långa mörka tunnlar underjorden eller väntandes på tåget på perrongen. Tunnelbanan blir ofta motiv för en hel del egenartade berättelser. Det finns urbana legender om tåg som stannar på icke färdigbyggda spökstationer, skildringar om mötet mellan olika samhällsklasser på tåget, sanna berättelser om terroristattacker som ägt rum på tunnelbanan och så vidare. Salim Barakats ”Stegar av sand” skildrar också tunnelbanan, men mycket olikt andra tunnelbane-berättelser jag tidigare läst. Salim Barakat skildrar delvis patriarken Yalohs stora familj, hans barn och hans hustrur som alla är utspridda på olika stationer i Stockholms tunnelbana. Alla de är på väg till en midddagsmottagning för en profet hos Yaloh. Delvis handlar berättelsen inte alls om tunnelbanan, utan om sex män som färdas på kameler i en öken. Detta äger rum i en annan tid, och på en helt annan plats: i självhärskardömet Karokshin.

I och för sig handlar ”Stegar av sand” mindre om tunnelbanan och mer om livet och dess tunnlar, och att Stockholms tunnelbana blir en del av Barakats särartade skildring ger berättelsen en intressant nyans av någonting mycket igenkännbart och samtidigt någonting fullständigt främmande. Skärholmen, Rådmansgatan, T-centralen är möjligtvis inte mer än vanliga tunnelbanestationer där den ena och den andra resenären skyndar sig till sin arbetsplats, men i ”Stegar av sand” är alla stationerna en del av någonting större: en berättelse som både är rå och poetiskt, dramatiskt och komisk, hård och öm. På samma sätt som det igenkännbara och det främmande sammanvävs i tunnlarna är även Barakats språk en sammanvävnad av många olika nyanser. Vare sig det Barakat skriver är prosa eller poesi är svårt att säga. Antingen är det varken eller, eller så är det både och; prosa och poesi som går hand i hand. Jag måste erkänna att jag hade svårt att hänga med då och då eftersom det är mycket som händer och många berättelser som går samman i ”Stegar av sand”, men varje gång jag tappade bort mig lite dök det upp en vacker mening eller någonting utöver det vanliga som kastade mig in i berättelsen igen. Det här är nog en bok jag skulle behöva läsa om igen; långsamt, kapitel för kapitel.  

Filmrecension: Min Dotter Gloria – en helt underbar film, överraskande och sorglig och varm på en gång

by

Min Dotter Gloria
Betyg 4
Svensk biopremiär 9 oktober 2020
Orginaltitel Gloria Mundi
Regissör Robert Guédiguian
Skådespelare: Ariane Ascaride, Jean-Pierre Darroussin, Gérard Meylan,
Anaïs Demoustier

En helt underbar film, överraskande och sorglig och varm på en gång. Utan tvekan en av årets tre bästa filmer. Det är en träffsäker samhällskritisk skildring av livet i en EU-land som Frankrike under 2000-talet. En film om hur utsatta människor inom framför allt arbetaryrken är och hur stor otryggheten är när de blir sjuka, skadade eller har svårt att ta sig in på arbetsmarknaden. Handlingen utspelar sig i Frankrike som borde vara ett mordent land och ändå är människor så maktlösa och utnyttjas både av arbetsgivare och fackföreningar. Det små strimmor av hopp som finns handlar om den enskilde individen och människors förmåga att trots sin maktlöshet ändå visa kärlek och omsorg.

En familj samlas för att fira att en av familjens två döttrar fått en dotter, Gloria. Babyn Gloria har fått ge namn åt filmen då de vuxnas handlingar till stor del kretsar kring babyns existens. Den äldre generationen är redo att ställa upp på alla sätt de kan för barnbarnets skull och föräldrar blir mer och mer ångestfyllda då de inte får ihop ekonomin.

Ariane Ascaride spelar babyns mormor, Sylvie Benar. En stor del av handlingen kretsar kring henne. Hon är gift med Richard, som spelas av fantastiska franske skådespelaren Jean-Pierre Darroussin. Sylvie gifte sig med Richard när hennes tidigare make Daniel hamnade i fängelse för att han orsakat en person död. Sylvie har två döttrar, och den ena, Mathilde som är mamma till Gloria, är dotter till Daniel. Men då hon är uppväxt med Richard räknar hon inte Daniel som sin pappa.

Richard tar initiativ till att Sylvie kontaktar Daniel och låter honom få träffa sitt barnbarn. Skildringen av Daniel är underbar. Under sin tid i fängelset har han blivit en mästare på att formulera japanska haiku-dikter. Det är flera fina scener med honom och babyn. Då han är arbetslös har han tid att passa babyn. Föräldrarna, Mathilde och Nico, måste kämpa för att få jobb. Mathilde jobbar som provanställd i en butik och är i stort sett rättslös där. Chansen att få fast anställning är nästan obefintlig. Det är betydligt billigare för butiksägaren att hela tiden ta en provanställda.

Mathildes och Nicos äktenskap är i kris. Nico kör Über och blir överfallen av taxichaufförer som ser honom som en konkurrent och han blir så svårt skadad att han inte kan köra längre.

Denna brist på solidaritet inom arbetarklassen är ett av filmens teman. Sylvie jobbar som städare på båtar och fackföreningen drar igång en stor strejk och därmed blir hon av med sin inkomst. Richard är dum nog att ringa ett samtal med sin mobil då han kör buss och blir upptäckt av polis och blir avstängd åtta dagar utan lön.

Det är ett hårt samhälle som skildras och samtidigt får vi se hur Mathildes syster Aurore med make Bruno drar igång egna småföretag och butiker och är familjens framgångsrikare karaktärer. Det sägs inte rent ut men det finns en del som tyder på att de inte är så laglydiga. Det är en skrämmande skildring av vilka ideal som har framgång i dagens kommersialiserade kapitalistiska västvärld.

En stark film om vart det västerländska kapitalistiska samhället är på väg.

Bokrecension: Den sorgsne busschauffören från Alster av Håkan Nesser

by

Den sorgsne busschauffören från Alster
Författare Håkan Nesser
Serie Barbarotti (del 6)
Utgivningsdatum 2020-07-29
Förlag Albert Bonniers förlag
Inbunden ISBN 9789100183127
ISBN 9789100183141 Ebok
Som Ljudbok ISBN 9789100184216

Håkan Nesser har tidigare hört till en av mina favoritförfattare i genre kriminalroman. Hans tio deckare med kommissarie van Veteeren rankar jag bland de bättre svenska deckarna. Håkan Nesser har en stor produktion bakom sig.
Lite fakta från bokförlaget Bonniers förlag:
Håkan Nesser föddes 1950 i Kumla och arbetade som högstadielärare i Uppsala innan han blev författare på heltid. Han debuterade 1988 med kärleksromanen Koreografen. Den följdes av tio kriminalromaner om kommissarie van Veteeren, uppväxtskildringarna Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö och Piccadilly Circus ligger inte i Kumla och Skuggorna och regnet, den filosofiska thrillern Flugan och evigheten, brevromanen Kära Agnes!, novellsamlingarna Barins triangel och Från doktor Klimkes horisont, New York-romanen Maskarna på Carmine Street, London-romanen Himmel över London samt kvintetten om kommissarie Gunnar Barbarotti i Kymlinge, varav den femte och sista boken i serien, Styckerskan från Lilla Burma, utkom i september 2012. Därefter har Levande och döda i Winsford (2013), Elva dagar i Berlin (2015), Eugen Kallmanns ögon (2016), De vänsterhäntas förening (2018) och Halvmördaren (2019) utkommit. Håkan Nessers böcker har sålt i över 20 miljoner exemplar världen över och blivit översatta till ett trettiotal språk.

Och nu har bok nummer sex (eller sju, det beror på hur man räknar) om kriminalpolisen Gunnar Barbarotti kommit, Den sorgsne busschauffören från Alster.

Att Nesser har flyt i det han skriver och utstrålar berättarglädje det är en av hans stora styrkor. Däremot tyckte jag det fanns mer filosofiskt djup i van Veteeren. Barbarotti och hans flickvän, polisen Eva Backman, uppfattar jag betydligt mer ytligt skissade, lite fjantiga och svåra att ta till mig. Som om de ska vara lustiga allt som oftast. Så första tredjedelen av denna nya kriminalroman gick undan att läsa men jag tyckte den kändes mer som lättsam underhållning än något som berör mig eller engagerar mig. Ändå är det en tung existentiell fråga som Barbarotti och Backman ställs inför.

Att förlora ett barn är den tyngsta sorgen en förälder kan drabbas av. En av de få andra saker i livet som i tragedi kan mäta sig med att förlora ett barn är nog att ha orsakat ett barns död. Denna deckarroman av Nesser handlar på sitt sätt om det. Och det tycker jag den kanske fuskar över. Dels är en busschaufför i centrum för intrigen. Albin Runge, en busschaufför som kör en buss då en olycka händer och 18 människor mister livet blev några år efter olyckshändelsen hotad till livet. Barbarotti och Backman hade hand om ärendet och misslyckades att rädda honom. Kanske. Busschauffören blir dödförklarad, men flera år senare tycker Barbarotti att han får syn på Albin Runge. Barbarotti och Backman börjar nysta i det gamla fallet.

Att döda ett barn, eller varit delaktig i att barn dött, är i fokus på fler sätt i denna kriminalroman. Jag ska inte berätta mer för som i de flesta kriminalromaner är en del av behållningen att inte veta allt i förväg. En kriminalroman är inte en Shakespearepjäs eller ett grekiska drama man kan se om och om igen av flera olika regissörer för att se hur de tolkar dramat.

Nåväl, när jag kommit in i boken blev det en sådan där deckarhistoria som jag sträckläste och bara måste se hur det går och hur allt förklaras. Jag tyckte om den även om jag skulle önskat att Nesser inte tog för flyktigt upp grundfrågan: att leva vidare efter att ha orsakat barns död.

.

Bokrecension av ”Sötvatten”: en vacker och destruktiv resa inom identitet

by

Sötvatten
Författare Akwaeke Emezi
Utgivningsdatum: 2020.09.02
Förlag Tranan
Översättare Helena Hansson
Originaltitel Freshwater
ISBN 9789189175020

”Söttvatten” är en sådan roman vars handling möjligtvis inte framstår som fängslande innan man läst den. Jag visste i alla fall inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av en roman som handlar om ett barn – senare även tonåring och ännu senare även vuxen – vid namn Adan vars kropp bebos av guden Alas barn; gudar och gudinnor som finns inom Ada, en sorts andar vid namn ogbanje som både skyddar och förtär henne. Däremot tog det inte lång tid för mig att fatta tycke för denna alldeles speciella debutroman. Det är alltid trevligt att inte riktigt veta vad man går in på och sedan bli glatt överraskad.

”Sötvatten” skulle kunna ha varit en fantasy-bok – om man bara tittar på handlingen på baksidan av boken – men faller snarare in i surrealistisk-prosa genren, eller möjligtvis magisk-realism genren, eller kanske får den sin egen särskilda genre. Vissa böcker behöver ingen genre, de är fristående. På sätt och vis är detta verk mer verkligt än surrealistiskt, till och med. De känslor som Akwaeke Emezi behandlar i romanen känns nämligen ytterst verkliga. ”Sötvatten” genomsyras av melankoli, osäkerhet, ömhet, passion, kärlek och smärta som jag skulle vilja påstå vore omöjligt – eller i alla fall väldigt svårt – för läsaren att inte påverkas djupt av. Därav skulle romanen kunna vara triggande för känsliga läsare, men denna triggande skildring gör ”Sötvatten” bara ännu mer ärligt som verk.

Adas resa inom sig själv och den yttre världen är både traumatisk och destruktiv. Rösterna inom henne talar i ett vi-perspektiv och sedan i ett jag-perspektiv som tillhör anden Asụghara. Det blir svårt att skilja på vem som är vem, inte bara för läsaren utan även för Ada som med tiden inte längre kan säga vem hon är, eller om hon ens överhuvudtaget finns utan rösterna i sitt huvud. Asụghara tar en stor plats i romanen. Hon är en fascinerande gestalt som föds ur en traumatisk händelse och leder Ada in på farliga vägar, de flesta av dessa relaterade till Adas relationer med män. Bland Adas relationer finns det sådana hon själv valt, men även sådana som Asụghara valt. Asụghara förstör mycket, men samtidigt fungerar hon som en sorts sköld som avlägsnar Ada från det smärtsamma. De möts och konverserar inne i ett marmorrum inom Adas huvud.

”Sötvatten” är en vacker och komplicerad identitetskildring, en plågsam färd inom ett djupt hav av känslor och tankar, en poetisk berättelse om den värld som finns i vårt inre. Det är någonting med Akwaeke Emezis språk som gör hens skildringar väldigt distinkta och färgstarka utan att vara ”bländande” eller störande, det är en perfekt balans mellan det surrealistiskt poetiska och det jordnära. Det måste även tilläggas att Helena Hanssons översättning från engelska framstår som väldigt naturlig. Det är även glädjande att en nigeriansk och icke-binär författares verk har uppmärksammats. Romanen har fram tills nu uppmärksammats mycket i den engelskspråkiga världen, nu gäller det att hoppas att den även får uppmärksamhet i Sverige; det har den förtjänat!