Min sommar i Provence
Betyg 4
Svensk biopremiär 15 juli 2022
Regi Christophe Barratier
Så vacker och helt oemotståndlig. En av de finaste och vackraste berättelser om den första kärleken, om vänskap och om att växa upp och upptäcka att de vuxna inte alltid är perfekta och att mamma och pappa inte alltid har det så lätt. En film om klassklyftor och om den begynnande kvinnorörelsen och om livet, helt enkelt. Handlingen utspelas 1905, i en tid då ingen sprang omkring med mobiltelefon och det var inte många som hade bilar.
Tolvårige Marcel befinner sig i gränslandet mellan barndom och tonår. Han bor i Marseille men tillbringar sommaren ute på landsbygden i Provence tillsammans med sin mamma, pappa, sina syskon och mostrar och morbröder. Ute på landet har han vännen Lili, en bondpojke från granngården. Tillsammans sätter de fällor för smådjur och fåglar och de vandrar han över de lavendeldoftande kullarna och undersöker grottor. En dag under sina strövtåg stöter de två pojkarna på den mystiska flickan Isabelle. Från Marcels håll blir kärlek vid första ögonkastet. När en av två vänner blir förälskad påverkar det vänskapen. Kärleken till Isabelle för med sig flera komplikationer. Hon tycks tillhöra någon slags rik överklass och Marcel slits mellan Isabelles familjs tankar och sin egen pappas socialistiska idéer. Filmen är fylld av livets komplexitet och det berättas i lugn takt och med en hel del som är underförstått. Filmskaparen litar på sina tittare och låter oss känna och förstå situationen på vårt sätt.
Filmen hær så många styrkor. Fotot, ljuset, miljöerna, skådespelarna och att den inte säger allt rent ut och den har flera nivåer i berättelsen. En viktig del i skildringen är Marcels föräldrar som båda tillhörde de människor som under 1900-talets början anammande feministiska och socialistiska tankar. Där är en hel del som sägs mellan raderna. Det är en film som tar sig tid att berätta, på ett lugnt och underbart sätt, som gör att jag känner det som att jag är med.
Filmen på verkliga händelser och är baserad på i en biografi av Le temps de secrets från 1959, den tredje av fyra böcker där filmskaparen och författaren Marcel Pagnol skrev om sin egen barndom. Marcel Pagnol var först med att göra dialogbaserad talfilm på franska och drev sin egen filmstudio utanför Marseille från 1932 och fram till kriget. Han var också den första filmskaparen som blev invald i Franska Akademin. Marcel Pagnols romaner har legat till grund för succéfilmer som Jean de Florette och Jean de Florette del 2 – Manons källa.
Filmer som bygger på verkliga händelser kan ibland bli övertydliga då filmskaparen är rädd för att missa något som alla känner till och anser att det måste finnas med. Dramaturgin får ibland ge vika för det biografiska. Denna film går visserligen fram i lugn takt men den känns inte på något sätt instängd eller påtvingad att ta med något. Den är en helt underbar film om en tid som inte längre finns men dess grundberättelse om den första kärleken, om vänskap, familj och besvikelse är evig.
