Bokrecension

Titel: Eko av natt
Författare: Stina Nilsson
Förlag: Bokförlaget K&R
Utgiven: 201301
ISBN: 9789185903221

”Som en kall bomb. Man vet bara att vilken sekund som helst kan den hettas upp. Ingenting är borta. Inga rädslor. De ligger i den djupaste grottan och kvävs. Ingen luft. Det ligger där och flämtar.”

Ibland lyckas man komma över nyskapande litteratur. En bok, som inte riktigt passar in i något fack, hur mycket man än vrider och vänder på den. Stina Nilssons Eko av natt, är just en sådan bok. Nilssons språk passar inte in i någon tydlig genre, trots att ämnet är omskrivet många gånger förr. Poetisk spänning, är det närmsta jag kan komma en rättvis beskrivning.

Eko av natt handlar om Tanja, som efter att ha levt med Jan, i ett oerhört destruktivt förhållande, nu försöker gå vidare i livet. Hon har gömt sig, tillsammans med sin mamma, för att återfå sina krafter. Men det finns en ständig rädsla över att Jan ska hitta henne och, med sitt manipulativa leende, lura henne tillbaka.

Det märks tydligt att Stina Nilsson är en poet. Både på språket och i berättelsen. Här finns inga långa beskrivningar av yttre miljöer. Istället läggs fokus på det som pågår inom människorna, sådant som kanske bäst beskrivs med hjälp av poesi. Det är just här, som styrkan i Nilssons språk ligger. Tankar och känslor kring rädslor och nermald självkänsla, beskrivs på ett poetiskt och otroligt genomtänkt vis.

Boken växlar mellan Tanjas egen röst och hennes mamma Saras röst. Tanja med mardrömmar och ständig flyktinstinkt. Sara med all den kärlek som en mor känner för sitt barn, och all den sorg hon känner över att se sin dotter falla samman.

Men så sker en vändning och Tanja väljer att inte längre vara offret. Frågan är bara hur långt hon är beredd att gå för att göra sig av med sin demon. Stina Nilsson väljer ett nytt sätt att skildra en misshandlad kvinnas öde och jag är ärligt talat inte beredd på den plötsligt vändningen. När rollerna byts, ändras även stämningen i boken. Det som i början framstod som en otroligt sorglig, känslosam och stark berättelse, som kretsade kring Tanjas rädsla och hennes mors försök att hjälpa, byts ut mot en jakt och hämndlust. Det är med ett särpräglat språk, som Stina Nilsson rör sig över genregränser och de starkaste av känslor. Tyvärr tappar det språk, som skapade driv och känsla i början av boken, kraft när den övergår till att bli för mycket av en spänningsroman. Det som fick mig att gripas tag av boken, närheten till känslorna och relationen mellan mamman och dottern, ebbar tyvärr ut i texten allteftersom Tanja stänger av sina känslor. Jag hade önskat att den poetiska spänningen hade kunnat hålla samman boken ända till sista sidan, men tyvärr tappar den greppet om mig när tempot och spänningen tar överhanden.

Text: Jenny Bång

Titel: Gale
Författare: Karl Eder
Förlag: Natur & Kultur
Utgiven: 201301
ISBN 9789127133976

Ofta händer det att vädret står stilla precis innan en storm. Vädret beter sig ovanligt lugnt och luften får en att nästan kvävas. Detta fenomen förekommer innan de starkaste vindarna uppstår. Gale är en av de fyra huvudkaraktärerna i romanen, men ordet är också en benämning på engelska på en av de starkare vindar som finns. Romanens innehåll och upplägg påminner om denna process.

Vi har fyra lagom mystiska karaktärer på en segelbåt, seglandes över Atlanten. Alla flyr undan från 2000-talets ruggiga början, de flyr också från sina privata bekymmer. Att ta en paus från civilisationen och alla dess komplikationer är som en dröm för det nygifta paret – Gale och Devan – men att ha två främlingar till hjälp ombord var möjligen inte deras klokaste beslut.

Denna exotiska resa verkar romantisk. De nygifta vill bort från alla lagar och regler; de vill känna på friheten. Kanske vill de hitta sig själva, hitta hur de är som individer om man skär av dem från alla moderna bekvämligheter och visar dem den ”riktiga” världen. De har beräknat allt från hur mycket mat de ska använda under resan till hur lång tid det kommer ta att segla fram till destinationsmålet. I början leker de en lek av hövlighet men leken försvinner så småningom med de starka stormvindarna och det som blir kvarlämnat är fyra trötta främlingar.

Temat romanen handskas med utforskas ofta – inte minst i media – och drar ofta liknande slutsatser; en människa förvandlas mer eller mindre till en vilde i extrema situationer. I Gale låter Karl Eder inte karaktärerna förvandlas till monster utan visar de snarare i sitt råa tillstånd. Istället för att förvandlas till monster blir de mer som avskalade apelsiner. Skalet på en apelsin kan ofta se likadant ut men kan innehålla olika sorts smaker – de ena är mer sura, de andra mer söta. Om det var fyra andra främlingar på segelbåten skulle kombinationen också ha fungerat på ett annat sätt, den kunde ha blivit perfekt och de fyra skulle kunna ha blivit bästa vänner. Så är inte fallet i Gale.

Den kyliga smått poetiska stilen i romanen fungerar väl med det stillsamma havet och de dunkla personligheterna som blir beskrivna. Spänningen är inte på högsta nivå tills den sista fjärdedelen av romanen vilket leder till en skön läsning, till skillnad från en påskyndad sträckläsning. Man skulle gärna vilja ligga på en bekväm solstol på stranden och läsa Gale.

Text: Anastasia Brink

Titel: Blodsmagi
Författare: Tessa Gratton
Förlag: Wahlströms
Utgiven: 201301
ISBN 9789132159404

Det krävs en speciell teknik för att få böcker som Blodsmagi att fungera. Tessa Gratton äger den skickligheten. Att kunna spela upp en tonårsvärld och få den att fungera ihop med magi. Inledningsvis är Blodsmagi som första boken om Harry Potter. Silla vet ingenting om den magiska världen. Hennes värld är uppfylld av hennes föräldrars plötsliga död, den lilla sovande småstadens skvaller och den nyinflyttade killen. En dag får hon en bok av en okänd avsändare som kommer att åter en gång vända upp och ner på hela hennes liv. För att avslöja sanningen om sin familj gör hon vad som helst, om det så ska krävas allt hennes blod.

Trots det decenniestora hoppet från målgruppen, slukar jag boken med hull och hår. Den fina kärlekshistorien som utvecklas med Nick andas Twilight, identitetssökandet Harry Potter och berättarstrukturen Dödsritten. Trots detta ihopsatta pussel är den unik i sitt slag. Gratton lyckas nämligen med en sak som man sällan stöter på, att kunna ge sina individer ett unikt språk, en egen röst. Delarna om Nick är underbara, hans undertryckta ilska, frustration och rastlöshet återspeglas oerhört graciöst.

Grattons försök till att göra boken så nära nutidens moderniteter kan dock kännas lite krystade. Att läsa scener som utspelar sig per sms eller på Facebook är lite som sexscenernas svarta hål. Det blir liksom bara inte bra. Hur de lever sina tonårsliv förstås gott och väl ändå.

Historien är spännande och blodig, väldigt blodig. I bland gränsar det nästan till skräck. Och i bland brister man ut i skratt. Det är en ovanligt mångfacetterad liten kärlekshistoria detta, med många härliga bihistorier. Och så är boken väldigt vacker att titta på.

Text: Cecilia Rådén

Titel: En egen plats
Författare: Robert Goolrick
Översättning: Claes Göran Green
Förlag: Historiska Media
Utgiven: 2013
ISBN 978-91-7545-021-6

Till en ideal småstad på amerikanska landsbygden anländer sommaren 1948 en man som kallar sig Charlie Beale. Hans enda packning består av en uppsättning slaktarknivar och en väska med pengar. Ingen vet var han kommer ifrån, men han blir snabbt omtyckt och får bo hemma hos sin nye arbetsgivare, familjen Haislett – när han inte sover på sin egenköpta markbit vid floden. Första gången han möter storpampen Boaty Glass unga fru Sylvan, blir han som förtrollad och en förändring tar sin början – såväl inre som yttre.

Berättaren i ”En egen plats” tar stor plats och berättar ofta vad som ska hända innan det händer. Detta får till följd att vissa partier upplevs som pratiga och långsamma, medan dramatiska händelser får en ödesmättad ton. Det naivt idealiserande språket, exempelvis i presentationen av Alma Haislett när männen och sonen kommit hem över lunch (”hennes mjuka röst — uttryckte hur andlös av förväntan hon var när hon nu skulle få vara sin man nära”), är förmodligen tänkt att förstärka kontrasten mellan romanens början och slut. Greppet lyckas inte riktigt övertyga mig. Det dröjde också innan jag insåg att den övergripande berättarrösten tillhör slaktarsonen Sam Haislett, eftersom han berättar om sig själv i tredje person och från olika perspektiv. Dessutom berättas vissa kapitel ur Charlies eller Sylvans perspektiv i en mer poetisk ton.

Känslan av att allt redan är försent, och de dramatiska kontrasterna, förtydligar att detta är en tragedi. Sylvan Glass är en amerikansk Madame Bovary, med Hollywood-filmer istället för romaner att väva sina hopplösa drömmar kring. Tonen i romanen påminner mig om den mer välskrivna ”Berättelsen om Edgar”, även om ”En egen plats” har en mer närvarande berättare och mer drag av legend. Den sistnämnda slutsatsen drar jag på grund av berättarens diskussioner kring minnet, samt mystiken som omvärver huvudpersonen Charlie. När boken slutar vet läsaren fortfarande inte var han kom ifrån, eller hur han fick alla sina pengar. Handlingen är fokuserad till hans tid i Brownsburg, Virginia.

Tillfällen då berättarrösten känns unik, är i diskussionerna kring hur gemenskapen i och kring småstaden fungerar. Stadsbornas religiositet, och hur den kan innesluta såväl som utestänga, skildras med ömhet men också kritiskt, genom Charlie Beals respektive Sam Haisletts ögon. Skillnaden i status och sätt att leva mellan svarta och vita människor gestaltas till en början neutralt men allteftersom de svarta karaktärerna får mer plats i berättelsen blir konflikten tydligare.

Det som också blir tydligt är hur vissa karaktärer inte passar in i någon av de gemenskaper som finns att välja mellan, kanske för att man inte vill anpassa sig på det sätt som krävs. Charlie Beale söker mellan de olika religiösa grupperna, men blir utesluten från den han helst vill tillhöra. Sylvan Glass klär sig som en filmstjärna, trots sin enkla bakgrund och livet på landsbygden. Sömmerskan Claudie Wiley bor avsides, lever som hon vill och har en dotter som tillbringar sitt liv inomhus – därför att hon på grund av sin hudfärg inte passar in. De två sistnämnda, samt Sam Haislett, är mer intressanta att läsa om, än den mystiska huvudpersonen Charlie Beale, som bara verkar ha två karaktärsdrag: antingen naiv eller bitter. Därför blir läsningen av romanen också mer medryckande mot slutet – där de mer komplexa karaktärerna får plats. Även om man som läsare vet ungefär vad som ska hända så vill man veta hur eftersom man börjat bry sig om karaktärerna, och vissa vändningar överraskar.

I romanen finns också fina detaljer som förankrar läsupplevelsen, som till exempel Alma Haisletts sätt att kalla läskedryck för ”lite gift”, det magiska tuggummiträdet och den konkreta förändringen av Charlies dagboksteckningar. Sammanfattningsvis ser jag romanen som en blandning av kritisk realism, ensidig poesi och ödesmättad melodram – allt nostalgiskt rotat i en typisk amerikansk småstads 1940-tal.

Text: Frida Niblaeus

Relaterat blogginlägg

Titel: Inte helt hundra
Författare: Caroline Hainer
Förlag: Volante
Utgiven: 201302

Inte helt hundra är en liten relationsroman. Inte om en relation utan om ett antal kortare och längre förhållanden som författaren, frilansjournalisten Caroline Hainer har gått igenom. Det börjar med att hennes terapeut ger henne relationsförbud. Under ett halvår, under tiden ska hon gå igenom alla tidigare relationer och fundera igenom vad som varit fel och vad hon egentligen vill ha.

Det är lätt att bli engagerad i Carolines historia och spännande att få veta vad hon kommer att lära sig av sin genomgång.

Vi får träffa David i den första allvarliga relationen, där allt är perfekt på ytan men där gnistan saknas. Efter David kommer Lukas, som är helt uppenbart fel på alla sätt, men som Caroline ändå slänger sig om halsen på. Sedan är det Jonas, som är bra på alla sätt, men som inte delar Carolines visioner. Och några till.

Man får inte riktigt reda på varför Caroline är så rädd att vara ensam samtidigt som hon har svårt att riktigt binda sig. Det antyds att det ligger något i föräldrarelationen och kanske vill Caroline Hainer inte hänga ut sin familj, eftersom boken är så pass självbiografisk. Däremot följer vi bokens Caroline mot en viktig insikt och slutet är lovande för hennes fortsatta kärleksliv.