Bokrecension

Titel: Dosan – Helga Gregorius berättelse
Författare: Helena Sigander
Förlag: Exilium Förlag
Utgiven: 201301
ISBN: 9789198061307

Karaktären Helga Gregorius fick liv i och med Hjalmar Söderbergs roman Doktor Glas. En klassiker som än idag förtjänar läsning och diskussion. I boken Gregorius är det prästen som får vara huvudkaraktär. I båda dessa böcker är Helga, trots att så mycket handlar om henne, snarast en bifigur och någon man observerar på avstånd. Hon tillhör någon eller är någon att betrakta och åtrå på avstånd, som vore hon ett objekt.

I Dosan – Helga Gregorius berättelse är det äntligen annorlunda. Nu är det kvinnans egna berättelse och Helena Sigander tar oss med in i Helgas värld. En värld som kretsar kring ungdomskärleken Carl-Evert, drömmarna om att leva liberalt och vara en fri och stark kvinna och att våga följa sitt hjärta. Men livet blir inte alltid som man tänkt sig, inte heller för Helga. Plötsligt befinner Helga sig i ett äktenskap med prästen Gregorius, långt ifrån självständighet och nyförälskelse.

Sigander har ett språk som, på ett underbart och hänförande sätt, beskriver Stockholm i början av 1900- talet. På ett gripande och samtidigt poetiskt vis, berättar Sigander om Helgas kamp som hustru, dotter, älskarinna, men främst som kvinna. En kvinnokamp som finns lika mycket i dåtidens kvinnor som i dagens feministiska rörelser. Dock utan samma gehör och politiska kraft. Kampen och strävan efter frihet och självständighet tycks förbli en inre kamp och mer som en önskning om något mer, en större värld och en frihet att bli den man själv anser sig ha potential att kunna bli.

Även om det blir än mer berikande och spännande, att läsa om Helgas berättelse om man läst Doktor Glas, är det inte nödvändigt. Man kan mycket väl läsa boken som en fristående berättelse om en kvinnas liv i början av förra seklet. Sigander verkar oerhört påläst och boken ger nästan känslan av att vara dokumentär. Men så är det inte heller första gången Helena Sigander skriver om Helga. Tidigare har hon även skrivit pjäsen Helga. Det finns fortfarande mer att berätta. Ännu känns det inte som att vi fått uppleva och läsa om allt det Helga har potential att bli.

Det återstår att se, men för min egna del, hoppas jag att Helga tar sig mod att bli den hon själv anser sig vara.

Text: Jenny Bång

Titel: Rummets rymder
Författare: Georges Perec
Översättare: Fredrik Rönnbäck
Förlag: Modernista
Utgivningsår: 2012 (nyutgivning i Sverige /1974 – originalet i Frankrike)
ISBN: 978-91-86629-08-3

”Rummets rymder” är en samling texter av Georges Perec, uppbyggd som en undersökning av rummets alla aspekter, från litet till stort. Hans egna projekt, minnen och önskningar blandas med övningar för läsaren, och uppmaningar om att se det vardagliga rummet på ett nytt sätt.

Här följer några av mina utvalda läsarreaktioner, fritt skrivna med inspiration från Perec, men ordnade efter bokens och läsningens kronologi.

Reaktion 1: Det är en vacker utgåva. Dess sträva papper, lagom format och tyngd gör att jag vill läsa den.

Reaktion 2: Förvåning över språkets enkelhet. Jag har aldrig läst något av Georges Perec, men trodde att hans verk skulle vara svårare att ta till sig.
Eftertanke: Kanske är det en skenbar enkelhet…

Reaktion 3: Mitt ordningssinne tilltalas av innehållsförteckningen – av hur rummet delats upp i sina beståndsdelar och ordnats stegvis från ”Sidan”, ”Sängen” och ”Sovrummet” och så vidare till ”Europa”, ”Världen” och ”Rymden”.
Eftertanke: Däremot ser varje kapitel olika ut, med ett upplägg som tycks komma från ett fritt associerande kring dessa beståndsdelar.

Reaktion 4: Perecs torra humor kommer till uttryck när koloniala konflikter beskrivs på ett nytt och möjligen förminskande sätt genom hur kartan över Frankrike ser ut: ”det bestämdes att allt det som fanns innanför den streckade linjen skulle färgas lila och kallas Frankrike, medan det som fanns utanför linjen skulle färgas annorlunda — (under många år framhärdade man förresten i att färga lila – och att samtidigt kalla Frankrike – bitar av rummet som inte hörde till den ovan nämnda sexhörningen, och som ofta även låg långt därifrån, men i allmänhet höll det inte lika bra i längden).”

Reaktion 5: Det skulle kunna bli ett problem om bokens franska och vita medelklass -”vi” inte överensstämmer med läsarens.
Eftertanke: Författaren skriver ur sin egen synvinkel, och medger ibland det problematiska i detta.

Reaktion 6: Texterna känns oavslutade, men kanske är det den skenbara enkelheten. Det ger ett personligt, lätt och öppet intryck, möjligen slarvigt. Men inbjuder läsaren att ta vid.

Reaktion 7: Den naiva tonen i avsnitt som ”Min stad” och ”Mitt land” får mig att associera till skoluppsatser.

Reaktion 8: Förfrämligande. Kapitel ”Staden” avslutas med ”Övningar”, dvs. direkta uppmaningar till läsaren om att beskriva en vanlig tunnelbaneresa i detalj med en turists ögon mm.

Reaktion 9: Jag tänker på psykogeografi, nya sätt att se staden och Paul Austers New York-trilogi (den förföljda mannen som promenerade i staden, enligt ett bokstavsmönster som till slut formade ett ord).

Reaktion 10: Fin avslutning av kapitel ”Rymden” där förlaget längst bak har lagt till meningen: ”Sedan 1984 bär den lilla planeten nr 2817 [1982 UJ] Georges Perecs namn.”

Eftertanke: Ett tilltag som sammanfattar det konkreta och poetiska i Perecs texter, samt hans uppmaningar till läsaren att bygga vidare på projektet ”Rummets rymder”.

Text: Frida Niblaeus

Titel: Stormskaparna
Författare: Jennifer E. Smith
Illustrationer: Brett Helquist
Översättning: Carina Jansson
Förlag: B. Wahlströms Bokförlag
Utgiven: 201302 (i Sverige/2012 original)
ISBN: 978-91-32-16170-4

”Stormskaparna” är en lättläst och spännande bok som riktar sig till läsare i åldern 9-12 år. Den har vackra svartvita illustrationer och lagom långa kapitel som vart och ett inleds med en bild av en barometer som indikerar vartåt handlingen är på väg.

Första kapitlet inleds med att barometerns nål pekar mot ”stiltje”. Huvudpersonen Ruby upptäcker en främling som verkar ha sovit i familjens lada. Den okände mannen försvinner mystiskt bland de torra vetefälten, men när hon är ute på en cykeltur får Ruby syn på honom igen. Främlingen, som heter Otis, berättar att det är något magiskt med hennes tvillingbror Simon, och snart ser hon ett samband mellan det konstiga vädret och Simons plötsliga feber. Det visar sig att han är en stormskapare – en person som kan påverka vädret. Stormskapare har traditionellt sett använt sina krafter för att hjälpa människor, men den nye ordföranden för deras samfund vill hellre straffa folk för att de inte tar klimatfrågan på allvar. Nu blir det bråttom för Simon att lära sig kontrollera sina krafter, innan nästa stora katastrof inträffar…

Ett vanligt tema i barn- och ungdomsböcker, och ett sätt att hålla läsaren ovetande, är genom oförstående vuxna. I ”Stormskaparna” gör otydligheten i kommunikationen mellan barn och vuxen att det blir mer spännande. Föräldrarna vill eller vågar inte berätta viktiga saker för tvillingarna, och de i sin tur håller den magiska världen hemlig. Den här alternativa världen påminner mycket om Harry Potter-böckerna, med den utvalda pojken och det hemliga men också väldigt strikta högkvarteret där magiska beslut fattas. Skillnaden är fokuset på vetenskap och väder, men likt Hermione är det Ruby som har mest insikt. Bland stormskaparna finns det vuxna som tar barnen på allvar även om de också kan vara nyckfulla och skrämmas. Det som berör mig mest under läsningen är Rubys beskrivning av relationen till sin bror: sorgen över avståndet som skapats mellan dem och hur de försöker att åter närma sig varandra.

Kanske för att det är en amerikansk bok, och jag är en svensk läsare, funderar jag över könsrollerna. Mamman och Ruby diskar medan pappan mekar med sin uppfinning i ladan. De två manliga stormskaparna Otis och London har störst auktoritet, och såklart är det pojken Simon som är den utvalde. Däremot är det Ruby som har koll på vetenskap, och stormskaparen Daisy är bilmekaniker, så vissa ljuspunkter finns. Kanske kan man se mammans kakbakande författarens sätt att skapa trygghet i en stormig värld, och en oväntad vändning i slutet förändrar också balansen till det bättre.

Däremot undrar jag om inte ordföranden Rupert London har en poäng i att människorna bör väckas och se sitt ansvar för miljön? Men den frågan villas bort i den allmänna spänningen och i Londons personliga motiv för sitt handlande. Kanske tas den upp igen i en uppföljare…?

Text: Frida Niblaeus

Titel: Kretsen
Författare: Maggie Stiefvater
Översättning: Carina Jansson
Förlag: B Wahlströms
Utgiven: 2013-03
ISBN: 978-91-321-6215-2

Maggie Stiefvater, den urban fantasy-orienterade författaren bakom triologin Mercy Falls vargar är tillbaks med en ny bokserie. Den första delen av fyra planerade böcker, Kretsen, känns mindre Twilight-inspirerad och det romantiska inslaget har tonats ner. Här är det sökandet i dess olika skepnader som för historien framåt.

I ett klarblått hus i staden Henrietta i delstaten Virginia, USA, bor Blue Sargent. Hon är sexton år och hennes tillvaro är till stor del präglad av spådom. Hennes mamma Maura är ett medium, och faktum är att alla de kvinnliga släktingar och vänner till Maura och Blue som bor tillsammans med dem kan skåda in i framtiden. Det övernaturliga ter sig således vardagligt för Blue, och det mest avvikande i hennes tillvaro är väl snarast att hon själv inte är synsk. Däremot förstärker hon andras synska förmågor. Men det övernaturliga kommer snart att te sig allt mer fantastiskt för Blue.

En dag anländer Neeve, Mauras halvsyster som också hon är ett medium. Det är Blue som öppnar dörren vid hennes ankomst, och efter ett första ögonkast konstaterar Neeve att Blue kommer att bli kär under detta sitt sextonde år. Den informationen är i sig inte särskilt uppslitande, men för Blue innebär den att en spådom som har följt henne sedan barnsben plötsligt känns mycket påtaglig; Blue har nämligen blivit spådd att om hon kysser sin sanna kärlek kommer han att dö.

Med Neeve följer också en märklig, närmast hotfull stämning. Ingen verkar riktigt veta, eller vilja tala om, varför hon egentligen är i Henrietta. Blue börjar ana att den typ av spådom som Neeve ägnar sig åt har en väldigt mörk sida.

Eftersom hon förstärker andras övernaturliga förmågor har Blue varje år begett sig till en gammal kyrkoruin tillsammans med sin mamma på sankt Marcus afton. Där går en likstig, längs vilken andarna till de personer som skall dö under det kommande året vandrar under denna speciella natt. Blue kan inte som Maura se andarna, men hennes förstärkande inflytande hjälper Mauras kommunikation med dem. Den här gången skickas Blue dit med Neeve, men det är inte det enda som skiljer den här natten från de andra; den här gången kan hon plötsligt se en ung man. Allt hon får veta är hans förnamn, och svaret på varför hon kunde se honom: antingen kommer hon att bli förälskad i honom, eller så kommer hon att döda honom.

Gansey, Adam, Ronan och Noah är fyra vänner som går på internatskolan Aglionby Academy i Henrietta. Med Gansey i spetsen letar de efter en så kallad ”leylinje”, en energilinje som enligt myten bland annat sägs leda till en sovande kung med makt att uppfylla ens önskningar. I sökandet korsas deras väg av Blue, som mer än väl känner igen ett av pojkarnas namn, men som också dras mellan intresset från två av dem, och hon ansluter sig till gruppen. Men det är inte bara ungdomarna som letar efter leylinjen, och spänningen stiger när deras konkurrent visar sig vara hänsynslös.

Inom själva ramberättelsen ryms flera bihandlingar och frågor: vad vet Maura om Blues pappa, och om leylinjen?, vem är Noah egentligen?, vad hände Ronans far?, och hur påverkas relationen mellan Adam och Gansey av sökandet och av Blues intåg i gänget? Det skapar en spännande berättelse som bjuder på en hel del överraskande vändningar, även om där också finns ett visst mått av förutsägbarhet.

Språket är lättillgängligt och inbjuder till sträckläsning, och eftersom det vid bokens slut fortfarande kvarstår många frågor, är det som bäddat för en dramatisk uppföljning i nästa del i serien.

Text: Frida Söderström