Titel: Stormskaparna
Författare: Jennifer E. Smith
Illustrationer: Brett Helquist
Översättning: Carina Jansson
Förlag: B. Wahlströms Bokförlag
Utgiven: 201302 (i Sverige/2012 original)
ISBN: 978-91-32-16170-4
”Stormskaparna” är en lättläst och spännande bok som riktar sig till läsare i åldern 9-12 år. Den har vackra svartvita illustrationer och lagom långa kapitel som vart och ett inleds med en bild av en barometer som indikerar vartåt handlingen är på väg.
Första kapitlet inleds med att barometerns nål pekar mot ”stiltje”. Huvudpersonen Ruby upptäcker en främling som verkar ha sovit i familjens lada. Den okände mannen försvinner mystiskt bland de torra vetefälten, men när hon är ute på en cykeltur får Ruby syn på honom igen. Främlingen, som heter Otis, berättar att det är något magiskt med hennes tvillingbror Simon, och snart ser hon ett samband mellan det konstiga vädret och Simons plötsliga feber. Det visar sig att han är en stormskapare – en person som kan påverka vädret. Stormskapare har traditionellt sett använt sina krafter för att hjälpa människor, men den nye ordföranden för deras samfund vill hellre straffa folk för att de inte tar klimatfrågan på allvar. Nu blir det bråttom för Simon att lära sig kontrollera sina krafter, innan nästa stora katastrof inträffar…
Ett vanligt tema i barn- och ungdomsböcker, och ett sätt att hålla läsaren ovetande, är genom oförstående vuxna. I ”Stormskaparna” gör otydligheten i kommunikationen mellan barn och vuxen att det blir mer spännande. Föräldrarna vill eller vågar inte berätta viktiga saker för tvillingarna, och de i sin tur håller den magiska världen hemlig. Den här alternativa världen påminner mycket om Harry Potter-böckerna, med den utvalda pojken och det hemliga men också väldigt strikta högkvarteret där magiska beslut fattas. Skillnaden är fokuset på vetenskap och väder, men likt Hermione är det Ruby som har mest insikt. Bland stormskaparna finns det vuxna som tar barnen på allvar även om de också kan vara nyckfulla och skrämmas. Det som berör mig mest under läsningen är Rubys beskrivning av relationen till sin bror: sorgen över avståndet som skapats mellan dem och hur de försöker att åter närma sig varandra.
Kanske för att det är en amerikansk bok, och jag är en svensk läsare, funderar jag över könsrollerna. Mamman och Ruby diskar medan pappan mekar med sin uppfinning i ladan. De två manliga stormskaparna Otis och London har störst auktoritet, och såklart är det pojken Simon som är den utvalde. Däremot är det Ruby som har koll på vetenskap, och stormskaparen Daisy är bilmekaniker, så vissa ljuspunkter finns. Kanske kan man se mammans kakbakande författarens sätt att skapa trygghet i en stormig värld, och en oväntad vändning i slutet förändrar också balansen till det bättre.
Däremot undrar jag om inte ordföranden Rupert London har en poäng i att människorna bör väckas och se sitt ansvar för miljön? Men den frågan villas bort i den allmänna spänningen och i Londons personliga motiv för sitt handlande. Kanske tas den upp igen i en uppföljare…?
Text: Frida Niblaeus
Kommentera