Titel: Dunkla hot
Författare: Elsie Petrén
Förlag: B Wahlströms
Utgiven: 2013-03
ISBN: 978-91-32-16043-1
Det är något mycket vardagligt och bekant i skildringen av Adrian och hans mamma kvällstidningsjournalisten – så vardagligt och bekant att spänningen i Elsie Petréns nya ungdomsdeckare ibland och särskilt i början uteblir. Men det blir betydligt bättre och dunklare ju längre fram i berättelsen läsaren når.
Adrian verkar vara en fin kille och skildringen av honom är också fin. Han är en smart kille och hans tankars vindlingar känns helt trovärdiga, liksom hans handlingar. Hans mamma har fått ett nytt arbete som kriminalreporter. Kort därefter börjar de anonyma hotbreven dyka upp, till sin form enligt den gamla konstens alla regler: med sammanfogade bokstäver klippta från tidningsrubriker. Hoten är i all sin korthet också formulerade på ett ålderdomligt men stolpigt vis.
Hotbreven dyker oförklarligt upp på ställen som både bokstavligen och bildligt borde vara låsta för utomstående. Instoppade i en skolbok i skåpet på skolan, i gitarrfodralet hemma.
Svårigheten att inledningsvis fångas av skildringen kanske dels beror på att den påminner för mycket om den egna vardagen. Dels för att den fiktiva miljön, om än sedd ur ungdomsvinkel, direkt för tankarna till Liza Marklunds ”Sprängaren”. En miljö för deckare som närmast verkar bildat skola och påverkat miljoner människors syn på såväl kvällstidningar som brottslighet. När jag själv för första gången efter att ha börjat mitt vikariat på en kvällstidning skulle hämta min son på förskolan blev personalen oerhört lättad och glad då jag dök upp – de verkade på fullt allvar varit oroliga för ett kidnappningsdrama, om än framfört med ironi.
I dag är min son jämngammal med bokens huvudperson Adrian, båda går i 8A. Jag känner igen mycket i den fiktive 14-åringen, inte minst integriteten och hållningen till mamman och hennes arbete. Oviljan att bli omnämnd, inte minst.
Det som är bokens styrka, det jordnära och förklarande, riskerar också att bli en svaghet. Det tydliga blir ibland så förklarande att läsaren börjar misstänka författaren för att inte ha någon större tilltro till sina unga läsare. Det som tynger berättelsen i början är tyvärr försök att behandla sådant som rasism och våld mot kvinnor. Trots det uppenbart sympatiska, helt riktiga ställningstaganden, blir det aldrig gestaltat utan exemplifierat på ett stelt och konstlat vis. Som grannkärringen som gnällt på allt från kattägare och skatter till invandrare. Men jag gillar Adrians ställningstaganden skarpt.
Det är lätt att förstå att Adrian riktar sina misstankar mot sitt eget gäng, killarna i klassen, som verkar en i grunden skön samling individer i det kanske både bästa och värsta av tonår. Sedan fördjupar Adrian sitt sökande, dolt för föräldrarna som grälar om att mamman borde polisanmäla det som läsaren – men inte Adrian – förstår är hot riktade mot henne som ”snokande” journalist. Intrigen djupnar och det som i början tycks uppenbart blir grumligare, svårgenomträngligt – och som läsning betydlig bättre.
Att det inte är självklart varifrån hoten kommer är en styrka, blir ett driv för läsningen. Liksom hans intressanta relation med flickvännen Julia, en tjej i klassen, och hans kamrater och grannar, vuxna och ungdomar. De som i början mest tycks vara klichéer blir riktiga människor längre fram i historien. Och mer farliga för Adrian.
Elsie Petrén har skrivit många böcker för barn och unga, bland annat böckerna om Zäta, och var med boken ”Gåtan Felicia Hill” 2012 nominerad till litteraturpriset Spårhunden för bästa barn- och ungdomsdeckare.
Text: Lilly Hallberg