Bokrecension

Titel: Femtio nyanser av frihet
Originaltitel: Fifty Shades Freed
Författare: E L James
Förlag: Norstedts
Utgiven: 2013-01
ISBN: 978-91-1-304730-0

I den av miljontals läsare efterlängtade tredje och sista delen av Grey-trilogin är det passionerade och destruktiva kärleksparet Anastasia och Christian gifta.
Mr och Mrs Grey njuter av sin smekmånad och vältrar sig i lyx.
Men överklassidyllen bryts inte bara av sex – någon är också ute efter att förstöra Christians imperium och kidnappa Ana.

Detta är tantsnusk, kiosklitteratur draget hundra snäpp högre än föregångarna. Jag suckar över klichéerna som staplas på varandra och undrar hur jag ska orka läsa detta till slut.

Inte nog med glorifieringen av lyx och rikedom, även destruktivt makt sex förskönas. Sex som straff med piskning och handbojor, och medan Christian är den störde maktmissbrukaren så är Anastasia den oerfarna flickan som så gärna vill, men rodnar förläget.

Men miljontals kvinnor världen över kan inte ha fel. Världens kvinnor måste vara utsvultna på sex och kärlek och här får de/vi kvinnor passionerat sex på varje sida. Kan dessa tre böcker bidra till att världens befolkning börjar älska mer så är det inte så tokigt. Jag vet att kvinnor som läser Grey trilogin inte bara blir kåta när de läser – de går hem och förför sina män också. Mer sex och kärlek behöver vi alla.

Text: Eva Sundqvist Olmos

Titel: Mörderskan
Författare: Alexandros Papadiamantis
Förlag: Oppenheim förlag
Utgiven: 201302
ISBN: 978-91-980016-2-4

Mörderskan av Alexandros Papadiamantis är översatt av Jan Henrik Swahn som härmed introducerar författaren på svenska. Mörderskan utkom första gången 1902 och är en gruvlig historia om barnamord på den grekiska ön Skiathos. Alexandros Papadiamantis har kallats Greklands Dickens och anses vara en del av den grekiska folksjälen. Författaren växte upp på Skiathos och hade en ofta fattig och eländig tillvaro. När han skrev denna berättelse var han skuldsatt, bitter och försupen. Dessutom hade Papadiamantis sina ogifta systrar att försörja.

Detta återspeglas i Mörderskan. Den gamla Chadoulas motiv för att mörda flickebarn är nämligen att de blir besparade ett eländigt liv som kvinna. Hennes första offer är ett spädbarn, Chadoulas eget barnbarn. Sedan går det av bara farten, gumman knuffar ner två småflickor i en brunn. Man får en trovärdig psykologiskt bakgrund till Chadoulas handlingar. Hon har haft ett hårt liv, fött många barn och ensam fått försörja familjen. Hennes man har varit en odugling och en suput. Låter det bekant? Sådana liv som kvinnor haft i århundraden. Chadoula måste även ordna fram hemgift åt sina döttrar, fattig som hon är.

Det har varit intressant att läsa en grekisk berättelse. Denna historia har förstås inte samma tyngd som någon av de stora grekiska tragedierna. Men Chadoula har en del gemensamt med Euripides kvinnogestalt Medea som också var trollkunnig och som dräpte sina barn. Mot slutet när gendarmerna jagar gumman uppe i bergen blir faktiskt lite spännande. Språket känns dock något gammalmodigt. I efterordet står det att denne författaren är mycket svår för att inte säga omöjlig att översätta. Då får man säga att översättaren gjort ett gott arbete.

Text: Ulrika Bergman

Titel: Doktor Joseph
Författare: Andreas Roman
Förlag: Massolit Förlag
Serie: Stockholm vodou 1
Bandtyp: Inbunden
Språk: Svenska
Utgiven: 201303
ISBN10: 9187135302

Doktor Joseph är skriven av speldesignern Andreas Roman och är den första i serien Stockholm Vodou. Den kretsar kring magin och religionen från Haiti, där vår huvudperson Joseph kommer i från. Han flyttade till Sverige med sin fru Bea och lever ett stillsamt villaliv i förorten med sin familj. En dag får han sparken från sitt jobb på Försäkringskassan, och en rad med olycksamma händelser inträffar. Något rinner över för Joseph som börjar nyttja de gamla krafter han en gång behärskade bäst av dem alla. Hans gamla liv hinner i kapp honom och han tvingas konfronteras med sitt gamla liv på Haiti som hotar att förstöra hela hans nyuppbyggda liv i Sverige, och även hans familj…

Boken utspelar sig till största delarna i Sverige, och gärna i Gamla Stan där den undre världen inom magi bjuder på allt som krävs inom vodouns existens.
Vid sidan av den magiska världen, spinner en stor del av boken kring Josephs dåliga relation till sin fru Bea. I skilsmässoland försöker de ro i land något slags förhållande, med ett barn som är mycket annorlunda, och med en tonårsdotter som går igenom de tuffaste högstadieåren. Familjebanden är så intressanta och bra skildrade att man i bland önskar mer av dom, och mindre av den tämligen platta brodern till Joseph som känns lite som en pappdocka med påklistrade attribut.

Det är lite snällare skräck stundtals, som inte är lika blodisande som Stephen King, men som tillsammans med de humoristiska spåren blir till en trevlig läsning och som får en att skratta högt lika ofta som att dra efter andan. På samma sätt är kapitlena oerhört blandade, och tunnelbanevänligt korta. Varje kapitel är inte mer än 5, 6 sidor långa.

Det finns desto fler sidospår som handlar om de personer som Joseph i egenskap av voudodoktor hjälper, mer och mindre intressanta. Dock vävs det ihop så fint på slutet (förutom vissa saker som jag hoppas ges svar på i kommande delar i serien) så man kanske inte uppskattar dom förrän senare. Vissa scener påminner om actionscener ur en Hollywood-film vilket också är en kul brytning mot normerna.

Allt detta gör boken lättläst, egen och charmig, dock har jag lite svårt för vissa av dialogerna. I bland är de knivskarpa och känns väldigt genomarbetade, andra gånger passar de inte riktigt ihop med karaktärens ålder eller tidigare talmönster. Det är en bra öppning för en bredare serie, förhoppningsvis får vi snart återse Doktor Joseph igen.

Text: Cecilia Rådén

Titel: Brinnande livet
Författare: Alice Munro
Förlag: Atlas
Utgiven: 201303
ISBN: 978-91-7389-421-0

Jag har knappt läst Alice Munro förut, några spridda noveller i olika antologier, ingenting som fastnat. Jag har kategoriserat henne som en av alla dessa författare som är skickliga men som ändå inte är något för mig. När jag börjar läsa hennes senaste novellsamling Brinnande livet så tänker jag att jag haft rätt. Det är skickligt skrivet men lämnar mig ganska oberörd. Men jag fortsätter läsa, novell efter novell, och när jag är inne i den fjärde novellen så inser jag att jag fastnat totalt. Utan att jag riktigt tänkt på det så har jag fastnat i Alice Munros speciella universum, i hennes berättelser och karaktärer.

Novellerna i Brinnande livet utspelar sig för det mesta i ett gårdagens Kanada, ofta under tiden kring och efter andra världskriget. Människorna som berättelserna handlar om är helt vanliga människor, mycket realistiskt beskrivna. Deras problem är ofta vardagliga, men ibland mycket mer dramatiska, mycket större. Nästan alla berättelser är mörka, sorgliga på ett sätt som känns väldigt verklighetsnära. Novellerna är öppna på ett intressant sätt, dom slingrar sig på ett sätt som gör att man aldrig kan förutse hur dom kommer utvecklas. Berättelserna cirklar kring vissa teman, som t.ex. lögner och kommunikationsluckor, synen på manligt och kvinnligt, omgivningens förväntningar och livets slumpmässighet. Språket är ofta väldigt konkret men innehåller också poetiska drag som när Munro skriver om ett ”lättjefullt, retsamt, nästan trögflytande vansinne som tycktes ha legat länge och väntat”.

Boken avslutas med fyra delvis självbiografiska texter (Munro skriver att dom är självbiografiska ”till känslan”). Texterna påminner mycket om resten av novellerna, i grund och botten är det samma sorts mörka berättelser, samma sorts inblickar i människors liv. Också människorna hon beskriver känns igen, vilket får mig att fundera på hur många självbiografiska detaljer hon arbetat in i dom andra novellerna.

Efter att ha läst Brinnande livet så förstår jag varför Alice Munro brukar omnämnas i nobelprissammanhang. Det är en fascinerande novellsamling, skickligt skriven och skickligt berättad, full av berättelser och karaktärer som fastnar i minnet.

Text: Felix Lindén