Jag vill ju vara fri – En bok om Lena Nyman
Författare: Annika Persson
Förlag: Norstedts
Utgiven: 201304
ISBN 978-91-1-304620-4
Det är vintern 1963, jag är femton år, min klasskompis Margita sexton. Jag har sett en annons i tidningen om att en regissör som heter Vilgot Sjöman söker en ung tjej till en roll i en långfilm han ska göra. Jag övertalar Margita, som inte är särskilt hågad till en början, att vi ska åka ut till SF i Råsunda och söka rollen. Det är massor med tonårsflickor i väntrummet, vi tilldelas varsin stencil med några repliker, som vi ska läsa upp när det blir vår tur. Jag är väldigt blyg, stel och inte alls den typen av flickor som söks, jag förstår genast vid Sjömans ”tack – det är bra”, att jag inte kommit i fråga. Margita däremot, som har en tuff och kaxig framtoning och dessutom ser bra ut kommer glädjestrålande ut med ett manus på flera sidor som hon ska läsa in hemma och sedan återkomma efter en vecka till en ytterligare gallring. Avundsjukan som bränner i mig gör det lite svårt att dela glädjen med henne, men jag tycker ju samtidigt att det är jättespännande, tänk om hon skulle få rollen!
Nu blir det inte så, rollen går till en flicka med betydligt mer erfarenhet av teater, artonåriga Lena Nyman.
Många år har gått sedan dess, för Lena Nymans del ett helt liv, hon är död sedan två år tillbaks. I boken ”Jag vill ju vara fri” får vi en inblick i detta liv, genom journalisten Annika Perssons ögon.
Lena Nyman växte upp i en liten lägenhet i arbetarstadsdelen Kristineberg med mamma, pappa och bror. Hon var född 1944 och gick in i tonåren i en tid när betoningen på frihet blev allt starkare, frihet från auktoriteter, frihet att göra det man själv kände för, inte det andra bestämde åt en. Lena anammade de nya idealen fullt ut, hennes pappa Lennart, som hon beundrade, var konstnär och levde den tidens konstnärsliv, fri från band och ansvar. Han tillät och önskade också att hans dotter skulle göra detsamma. Hon skulle utvecklas till en fri och självständigt tänkande kvinna.
Att hon antog utmaningen med rollen i Sjömans film 491 säger en del om hennes ideal. Hon var ung, stark och framåt, kände att hon klarade av den utmaningen och flera andra som följde därpå, Sjöman gjorde två filmer till tillsammans med henne, Nyfiken-filmerna gul och blå, som innehöll för den tiden avancerade nakenscener. Kritikerna var inte nådiga, Lena tog kritiken från två av tidens intellektuella, författaren Artur Lundkvist och teaterkritikern Nils Beyer väldigt hårt. I en obegripligt okänslig recension skrev Lundkvist att han efterlyste den intelligenta kroppen och att Lena Nymans kropp var själlös och lite dum.
Man får en motsägelsefull bild av Lena Nyman i boken. Hon utbildar sig, går på statens scenskola och får stora, seriösa roller på Dramaten och Stadsteatern, hon arbetar med regissörer som Alf Sjöberg och Ingmar Bergman och får strålande recensioner, blir emellanåt närmaste geniförklarad. Hon läser mycket, vill framstå som intellektuell. Men hon är gränslös, hon förälskar sig, inte en gång eller två utan gång på gång. Hon älskar med många män, i mer eller mindre stadiga förhållanden, ibland har hon två förhållanden på gång samtidigt. Och hon älskar alkohol, ända från början. Alkoholen blir hennes ständiga följeslagare och bästa vän.
Det är också spriten och de många cigaretterna som bryter ner hennes lilla kropp, hon som haft sådana problem med sin vikt att hon känt sig tvungen till ständiga bantningskurer blir de sista åren av sitt liv mager, liten och bräcklig. Men kraftfull i sitt skådespeleri in i det sista.
Lena Nyman kom att bli en av våra mest kända och folkkära skådespelare och artister, inte minst genom samarbetet med Hasse Alfredsson och Tage Danielsson. ”Jag vill ju vara fri” är den första biografi som skrivits om henne. Annika Persson har använt sig av ett gediget material, bestående av 17 kassar dagböcker, anteckningar, foton och brev, som Lena Nyman donerat till forskningen före sin död. Dessutom har Persson träffat och intervjuat en hel del vänner och kollegor till Nyman och hämtat material från annan litteratur och artiklar.
Jag tyckte det var mycket intressant läsning. Även om innehållet i Lena Nymans liv framstår som i många stycken tragiskt och lite sorgligt så har jag fått en ny bild av henne, som jag är tacksam över. En begåvad och skärpt konstnär med både bredd och djup, värd att bli ihågkommen i framtiden.
Text: Vivian Gustin