Bokrecension

Matrosen & stjärnan
Författare: Jean Genet
Översättning: Nils Kjellström
Förlag: Modernista
Utgiven: 201309
ISBN 978-91-86629-36-6

Den franske författaren Jean Genet levde 1910-1986. Hans romaner hör till 1900-talsklassikerna. Alla utom en – Matrosen och stjärnan från 1947 – var självbiografiska. Den handlar om en matros –Querelle – som begår ett mord i hamnstaden Brest. Det är inte det enda brott han begått eller begår, han är tjuv, opiumsmugglare och prostituerad.

Vem är denne Querelle? En skönlitterär konstruktion, poetisk, formad av ord. Ett utdrag ur boken: ”Det är för att diktaren besjälar sina varelser – och frivilligt tar på sig syndabörden i den värld som skapats av honom – som han befriar och frälser sin skapelse och i och med det placerar sig bortom eller över synden”.

Det är mycket sex – mest homosex – mellan sjömän, grovarbetare och poliser, en bordell har stor del i handlingen. Utövande av brott, som mord och stöld framställs som ett begär hos individerna. Författaren framhåller dock att dödandet i poesins värld, som är vackert och sensuellt, inte går att jämföra med dödande i verkliga livet, där handlingarna blir grymma och brutala. Querelle skulle aldrig döda någon ”på riktigt” men formulerat i skrift med vackra ord blir dödandet till en njutning i hans inre.

Jag läser med stigande fascination. Stilen är enormt romantiserad och varje mening väl genomtänkt. Genet vill tvinga läsaren att reflektera över ondskans och brottets problematik. Det lyckas han med, jag blir indragen och förvirrad, vad känner jag egentligen inför denna text och det emellanåt frånstötande innehållet? Språket är som sagt fantastiskt och vackert. Genet vänder på allmänt accepterade värden och betraktar brottet nästan som en kallelse. Han tycks beundra våld och uppror. Men upplägget av romanen påminner om en konventionell kriminalhistoria eller äventyrsroman. De olika personernas repliker skrivs rätt av med ett banalt och vulgärt talspråk och skiljer sig därmed från berättarens poetiska formuleringar.

Det är svårt att förstå vad Genet själv vill säga med sina texter fast de är väldigt självutlämnande och han redovisar sina tankar konsekvent och mångordigt. Det är mycket som är groteskt och absurt men som med språkets hjälp förvandlas till något vackert.

Matrosen och stjärnan kom några år efter andra världskriget och gjorde förståeligt nog skandal med sin glorifiering av förräderiet (Querelle förråder sin bästa vän).

Boken har också filmatiserats av Rainer Werner Fassbinder, men filmen var inte riktigt färdig vid hans död 1982.

Historien är märklig, sexig, en hyllning till brottet och förräderiet. Och visst är det vacker och sensuellt läsning om man kan bortse från budskapet i innehållet, vilket jag har riktigt svårt för. Men som klassiker är den klart läsvärd.

Text: Vivian Gustin

Titel: Rosenmiraklet
Författare: Jean Genet
Förlag: Modernista
Utgiven: 201309
Översättning: Bengt Söderberg & Marc Ribes
ISBN: 978-91-86629-35-9

Jean Genet var en kontroversiell författare som skildrade människor (främst män) från samhällets botten. Han var själv son till en prostituerad, växte upp på barnhem och hamnade sedan i ungdomsfängelset Mettray. Rosenmiraklet berättar om Genets upplevelser i Mettray och andra fängelser. Denna roman utgavs första gången 1946 och året därefter kom Matrosen och stjärnan som filmatiserats av Fassbinder. Jean Genet skrev även pjäser och var politisk aktivist.

Det är en säregen, våldsam värld som träder fram i Rosenmiraklet, fylld av förnedring och sadism. Här finns mördare, våldtäktsmän, tjuvar, hallickar och deras stjärtgossar, pullor. Berättarjaget dyrkar dessa män och beskriver dem som gudomliga varelser nedstigna från de himmelska sfärerna. En barnamördare omnämns som en ärkeängel, någon står i en position liksom Jeanne d´Arc. Sexualiteten, lusten och kärleken mellan männen i fängelset är romanens kärna. Här frossas i skitiga detaljer som om smutsen egentligen doftade rosor. Fängelset är en värld fylld av hemliga tecken och ritualer. Det handlar om ögonkast, leenden, detaljer i klädseln etc. Enbart för den invigde.

Det finns en stark livskraft i Rosenmiraklet, en slags besatt åtrå. Språket fungerar som en besvärjelse mot det lidande som jag misstänker döljer sig under den katolska symboliken. Rosenmiraklet är ingen roman för den vekhjärtade, fångarna är martyrer fångna i en omänsklig värld. Eller detta kanske är skärselden?

Bo Cavefors skriver i sitt förord om helgon, Pasolini och bög-sadomasochism samt nämner svenska författare som verkar i ”en självutlämnande Genettradition”.

Text: Ulrika Bergman

Mellan rött och svart
Författare Jan Guillou
Förlag Piratförlaget
Längd 431 sidor
Utgiven 2013-09
ISBN10 9164204138
ISBN13 9789164204134

Jan Guillou är tillbaka med tredje boken i serien där han skildrar 1900-talet genom att följa tre fattiga fiskarbröder från Norge som fick chansen att utbilda sig på den finaste tekniska högskolan i Tyskland och blev stenrika.

De tre fiskarbröderna Lauritzen är nu medelålders och Lauritz och Oscar har barn som börjar ta sina steg ut i vuxenvärlden. Sverre är, som de som läst de två tidigare böckerna vet, homosexuell och har inte skaffat familj och barn. Handlingen utspelar sig efter första världskriget och fram till andra världskriget. De tre bröderna har stark anknytning till Tyskland eftersom de gick på den fina tekniska högskolan där. Det ger Jan Guillou ett ypperligt läge att genom deras ögon skildra den framväxande nazismen.

Utan tvekan har Jan Guillou gjort mycket research, vi får en genomarbetad lektion i vad som skedde i framför allt Tyskland och Sverige under mellankrigsåren. Vi får en redovisning för hur finanskrisen bäddade för nazisterna och vi får läsa Guillous bild av hur såväl socialdemokrater som högerkrafter var slappa inför det nazistiska hotet och vi inser hur utbrett judehatet var under dessa år.

Däremot är det svårt att kalla det skönlitteratur. Ska jag vara ärlig fick jag tvinga mig själv att läsa ut boken, eftersom jag skulle recensera den.

Karaktärerna är alla likadana, alla är lika fyrkantiga och omöjliga att tro på, oavsett om de är de unga eller de äldre. Dialog är inte direkt Jan Guillous starkaste sida och ingen av karaktärerna talar som verkliga människor. Alla talar på samma snusförnuftiga sätt. Allt är så gulligt och inget engagerar mig läsare, jag blir aldrig överraskad över utvecklingen. Allt går så bra alla i släkten,de är så välbärgade och får umgås i de allra finaste kretsar. Brecht finns med i kretsen de umgås med liksom Wallenbergarna, Hermann Göring och den norske kronprinsen.

Det spelar ingen roll om någon satsar på en bana som soldat i Tyskland eller om någon satsar på latinlinjen eller på en konstnärlig bana eller på Handelshögskolan. Alla lyckas så brq och alla får högsta betyg i nästan allt.

Jan Guillous stora projekt där han skildrat 1900-talet är en berättelse och en utveckling sedd genom tre otroligt välbärgade och framgångsrika norska bröder. Det är liksom konstigt, när Jan Guillou ofta brukar framträda som om han har sympatier åt vänstern, hans hjältar är alltid väldigt rika. Jag tycker en skildring av 1900-talet haltar rejält när vi aldrig får se berättelsen genom de nedtrycktas ögon. Visst nämns arbetarklassen några gånger och tjänstefolket flimrar förbi då och då, men ingen skildras som en människa av kött och blod. Det gör i och för sig ingen av karaktärerna, huvudpersonerna är som jag redan nämnt väldigt fyrkantigt framställda.

Nej, jag tror att den här tredje delen är den sämsta av dessa tre hittills. Och det är inget gott betyg, eftersom de andra två inte var så mycket att hänga i julgranen heller.

Titel: Enders spel
Originaltitel: Ender’s Game
Författare: Orson Scott Card
Förlag: Modernista
Utgiven: 2013-08
ISBN: 978-91-7499-291-5

Enders spel kallas ungdomsroman kanske för att huvudpersonen Ender i bokens början är sex år och hans storasyskon – den sadistiske brodern Peter och beskyddande älsklingssystern Valentine – bara något år äldre. För mig är boken med sitt grundläggande tema maktstrukturer mycket mer en bok för alla.

Ender’s game, som originaltiteln lyder, utkom redan 1985. Den belönades med båda science fiction genrens största priser: Hugo och Nebula. Uppföljaren Speaker for the Dead, som kom året därpå, vann också båda priserna. I serien om Ender ingår sex böcker.

Att filmen Enders spel med Harrison Ford i en av huvudrollerna kommer på bio i vinter visar bokens storhet och varför den äntligen getts ut på svenska.

Enders spel är en framtidsskildring om ett samhälle på jorden där man föder upp barngenier, skickar de allra bästa till krigsskola i rymden för att de ska leda ett kommande slag mot ”giftingarna”, en fientlig utomjordisk ras. Av alla dessa barngenier är Ender den smartaste. Han avancerar snabbt och ”kamraternas” avund gör honom ensam och ibland utstött.

Att läsa Enders spel får mig att tänka på internatskolan Lundsbergs hierarkier, men även på Hungerspelen och Harry Potters Quidditch kvast-matcher på internatskolan Hoqwarts

Stridsspelen på Enders skola är spännande när barnen tränar tillsammans, men också när Ender spelar ensam på sin läsplatta. Enders känslor, hans relationer till sina syskon som inte höll måttet för krigsskolan, skolkompisarna och de manipulerande lärarna är vad som gör boken värdig sina priser.

En spännande, lättläst bok med hjärta, som lätt fångar allas intresse med sin universella historia. Ser med spänning fram emot filmen, även om boken alltid är bättre.

Text: Eva Sundqvist Olmos

Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek
Författare: Lena Andersson
Förlag: Natur & Kultur
Utgiven: 2013-08
ISBN 978-91-27-13699-1

Jag tycker om att läsa Lena Andersson kolumner i Dagens Nyheter. De får mig att se på världen ur lite andra synvinklar än jag är van vid och inspirerar till nya sätt att tänka på. Nu har hon skrivit en bok om kärlek och jag blev väldigt nyfiken på den. Det är en tunn liten bok men innehållet verkar genomtänkt till varje punkt.

Här finns ingredienser som i vilken kärleksroman som helst – den ”store”, lite äldre manlige konstnären, kvinnan som faller pladask och blir stormförälskad, de bådas olika agendor och skilda känslomässiga engagemang. Det handlar om Ester Nilsson, 31 år, poet och essäist, som lever ett intellektuellt och förnuftigt liv tills hon handlöst faller för och förälskar sig i konstnären Hugo Rask. (Någon skribent påpekade en viss likhet med verklighetens Roy Andersson, vilket jag kan hålla med om).

Det ovanliga med romanen är inte själva kärlekshistorien, som finns i många versioner, utan den genomgripande och genomskådande analysen. Filosofiskt abstrakt snarare än psykologisk, nästan matematisk i sin exakthet. Många lär känna igen sig, från det eviga ältandet till de svåra känslorna. Känslorna tycks nästan enbart beröra just kärleksföremålet, allt annat blir oväsentlig, T ex så berörs ytterst schematiskt uppbrottet från Esters sambo, som säger sig älska henne.

Men detta är som sagt ingen vanlig kärleksroman utan en kvalificerad filosofisk betraktelse över livet och människan med frågor och förklaringar som byggs upp i algoritmisk form.

I motsats till författaren Lena A. så har bokens Ester N. i många situationer en färdig världsbild – när han nu hade gjort eller sagt si eller så måste det ju betyda att…. osv. Hon tror att det alltid finns något att ”förstå”. De två huvudpersonerna har olika uppfattningar om hur världen ser ut. Enligt den ena är den oundvikliga följden av att två personer är kära i varandra att de förenas och lever sina liv exkluderande tillsammans, enligt den andra betyder det den optimala friheten där en eller flera kärlekar kan få plats. Mycket en fråga om hur vardagslivet ska organiseras.

I slutet av boken får Ester en present av Hugo, boken ”Utilitarismens olyckliga konsekvenser”. Man anar vad han vill säga med detta: ekvationen är olösbar, den maximala nyttan som båda var och en eftersträvar sammanfaller inte i praktiken.

Även om Ester kommer långt i sin analys så slutar boken för mig lite otillfredsställande med en hel del frågor obesvarade. Men konstigt vore väl annars, här finns material till många fler romaner. Den här boken är spännande med skickliga iakttagelser och lättläst trots det komplicerade ämnet. Jag kan varmt rekommendera den.

Text: Vivian Gustin