Bokrecension

Titel: Stenträdet
Författare Stefan Einhorn
Förlag Bokförlaget Forum
Utgiven 2013-09
ISBN10 9137140590
ISBN13 9789137140599

Psykiatern Daniel Weiss kallas till sjukhuset en sen kväll för att en patient som tycks lida av religiösa vanföreställningar. Patienten vill träffa just honom, trots att patienten inte är inlagd på avdelning Daniel Weiss ansvarar för. Daniel Weiss är skeptisk och drar slutsatsen att patienten har vanföreställningar men plötsligt, mitt under samtalet, skjuts patienten ihjäl och mördaren försöker mörda Daniel Weiss genom att knuffa honom ner för en balkong.

Daniel Weiss är egentligen väldigt skeptisk till det som patienten berättat men ändå beslutar han sig för att undersöka något av det. Finns det ett exemplar av Livets träd kvar på jorden och är Livets träd detsamma som den buske som brann för Moses i berättelsen i Gamla Testamentet?

Första halvan av Stenträdet är en lättsam berättelse som starkt påminner om Dan Browns koncept för DaVincikoden och alla dess efterföljare. På gott och ont. Ni vet: en medelålders man, singel efter problem i äktenskapet träffar vacker, modig och klok kvinna och de beger sig ut på en farlig färd för att leta efter svaret på en historisk gåta och möter farliga mördare och annat under äventyret. Det är som sagt på gott och ont. Många gillar koncepter, Dan Browns böcker säljer som smör. Själv har jag dock tröttnat på denna förutsägbara genren för länge sedan.

Men Stenträdet är mer än så. Plötsligt mitt i boken smäller det till och det blir en berättelse om existentiella frågor och människans behov av att söka svaren på de stora frågorna. Berättelsen skildrar den livsfarliga fundamentalismen, oavsett om den är religiös eller vetenskaplig och den får igång mig att att fundera på vad mirakler är. Vad säger att mirakler inte har naturliga förklaringar som vi inte upptäckt in? Vad säger att ett träd inte skulle kunna brinna för att det består av ett ämne som antänds när en människa andas ut mot det?

Stefan Einhorn tar upp de existentiella frågorna på ett ödmjukt sätt och boken är lättläst, överraskande och lagom spännande.

Taos uppdrag till människan
Förlag Siljans Måsar Förlag
Författare Solomina
Utgiven 2013-06
ISBN10 9186799568
ISBN13 9789186799564

Bokomslaget går i gulbruna valörer och är varmt murrigt, vi ser två framsträckta händer och ljus som mjukt sprider sig och en symbol i bakgrunden. Omslaget är vackert och talar till mig på flera plan. När jag öppnar boken har jag redan fått höga förväntningar av att endast betrakta boken, som har ett behändigt format som går att bära med sig i något större fickor.

Boken är skriven utifrån Taos synvinkel, Tao talar till människan direkt. Vad är då Tao? Jag tolkar Tao som att var och en kan själv bestämma sin bild av Tao. Tao kan vara Gud, Allah, skaparkraften, livskraften, sanningen – det andliga som finns i oss alla. Var och en som är intresserad av att världen ska bli bättre kan få ut något av Taos råd.

Tao säger:
Jorden håller på att rämna på grund av det liv människorna lever. Det beror på många olika saker, men det svåraste problemet är kärlekslösheten. Den gör att vi trampar på varandra för att få mest, inte tar ansvar för omgivningen, medmänniskorna och naturen. Jag säger vi, därför att jag och du är ett. Kärlekslösheten ger inte det som människorna behöver trots framgångar i yrkeslivet, vackra hem, pengar och prylar. Det har gått så långt att människorna är mer rädda för kärlek än något annat.

Jag tycker många tankar är bra i boken och ger mig en del att tänka vidare på. Men jag håller inte med om allt, eller rättare sagt: saker belyses ur en synvinkel, men det finns fler sätt att se detta på. Jag tänker på exempelvis kapitlet ”En människa utvecklas” som tar upp hur viktigt det är att en liten baby får kärlek direkt. Tao skriver:
I de familjer där våld förekommer mellan föräldrarna, kan effekten bli att fostrets medvetande, summan av all information, splittrar sig och delvis hamnar utanför kroppen- Då saknas en del av den livsenergi som ger förutsättningar för fostrets trygghetskänsla.

Tao tar upp hur barn som inte får kärlek som små och som tonåringar blir rotlösa och mår dåligt. Visst, det är rätt självklart. Men det finns människor som växer upp i svåra förhållanden och trots det blir oerhört kärleksfulla människor. Det finns människor som växer upp med föräldrar som verkligen älskar dem och ändå mår dåligt när de blir tonåringar.

På så sätt tycker jag att Taos uppdrag till människan ibland gör saker för lätt för sig. Livet och människor är väldigt mycket mer komplicerade. Det går inte att ge enkla svar till varför sjukdom, olyckor och död inträffar.

Tao skriver att Tao har bott i många ”hus” (det vill säga kroppar) där tillvaron varit skön och det varit bekvämt och lätt att bo där. Men i många, många hus var jag tvungen att flytta ut för att klara mig. Det är svårt att bo i ett ”hus” som dränks av skräpmat, alkohol, rök och allt det som inte är bra för kroppen. Men värst är ändå det inre våldet, kritiken, att inte bry sig om kroppen och självförnekelsen. I den kroppen är det svårt att vara kvar.

Nu tror jag inte att människor kan klara sig från sjukdomar genom att alltid göra helt rätt, äta rätt, motionera lagom, utveckla sig andligt. Sjukdom finns ändå och drabbar inte enligt någon slags ”rättvisa”. Jag kan därför inte ta till mig allt i boken till hundra procent. Det tycker jag dock inte är viktigt. Boken ger många bra tankar att fundera kring och diskutera kring – och det tycker jag är värdefullt. Jag förväntar mig inte att en bok ska ge mig exakta svar på de existentiella frågorna. Bara de får igång frågeställningarna så jag tänker vidare och pratar med andra är bra. Det räcker bra så.

Här kan du provläsa Taos Uppdrag till människan

Titel: Att vara utan att synas
Författare: Agnes Hellström
Förlag Bokförlaget Forum
Utgiven 2013-08
ISBN10 9137139363
ISBN13 9789137139364

De svenska internatskolorna och speciellt Lundsberg i de värmländska skogarna har varit i mediernas fokus i höst. Tala om tajming. Agnes Hellström, som själv varit elev på en av de svenska internatskolorna, har skrivit om sina egna upplevelser och intervjuat flera andra som gått där eller arbetat på skolorna. Det är en dokumentär bok som känns väldigt ärlig, hon berättar om sin egen bakgrund och sätter därmed in skolorna i ett sammanhang.

Hon målar inte allt i svart, även om hon är oerhört kritisk. Hon framhåller att dessa skolor ofta har mycket bra undervisning och hög lärartäthet:
Oavsett vad som finns att säga om elevhemmen är utbildningsnivån hög, Kompetenta lärare och små klasser där de med särskilt behov av stöd får det. En person med dyslexi kunde alltid göra de skriftliga proven muntligt.

Skolorna är väldigt dyra, dock. Som Agnes Hellström skriver:
Skolorna framhåller gärna att deras dörrar står öppna för alla sorters elever, men årsavgiften för interner på över 200.000 kronor utestänger automatiskt vissa. Av Sveriges samlade nettoförmögenhet på 5.500 miljarder kronor ägs 87 procent av befolkningens rikaste femtedel. Den fattigaste femtedelen äger ingenting, utan har enbart skulder …

(Interner är den beteckning som används för de elever som bor på internatskolorna. De elever som bor i trakten omkring och går på skolan kallas externer.)

I vissa fall finns stipendier att söka och i vissa fall, tror jag, kan kommuner gå in och betala en avgift. Men det är inte det vanligaste, direkt.

Skolorna samlar givetvis främst barn med välbärgade föräldrar och föräldrar som arbetar utomlands, men inte vill eller kan ta med barnen med sig.

Den stora faran med skolorna är att den så kallade kamratuppfostran som satts i system. De äldre eleverna ska fostra de nya. Att ge en ungdom på 17-18 år makten över en tolvåring eller femtonåring är inte väl genomtänkt. Det uppmanar självklart till maktmissbruk. Agnes Hellström berättar om hur de yngre måste flytta på sig om de sitter i tv-soffan och att de yngre måste passa upp på de äldre på olika sätt. När det är som värst sätter hon stort likhetstecken mellan hur människor agerar i en sekt och på en internatskola.

Hur kan då dessa skolor fortsätta att existera? Varför vill människor skicka bort sina barn alls? Agnes Hellström pekar på hur företeelsen går i arv:
Offren blir förövare, barnen blir föräldrar. Som får egna barn som de planerar att skicka iväg på internat.
Och:
Målsättningen är att skapa ungdomar som vet om att världen utanför är hierarkisk och som vet hur de ska ta sig till toppen. Anpassningsbara och artiga individer som håller rätt gaffel i rätt hand på middagar.

Eftersom dessa skolor till stor del fostrar de unga människor som kommer att sitta på betydelse fulla poster med mycket makt ligger det i allas vårt intresse att de inte tränas in i dessa hierarkiska system där den starkaste alltid vinner och hyllas.

Agnes Hellströms bok är viktig och debatten måste fortsätta. De internatskolor som får statsbidrag, som alltså för stora summor av våra skattemedel, ska inte fostra mobbande översittartyper.

Fler recensioner:
Göteborgsposten och i Expressen
Författaren intervjuas i SVT.
Debattartikel på SVT-Debatt.

Titel: Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig
Författare: Bodil Malmsten
Formgivare Lars Sundh
Förlag Modernista
Utgiven 2013-08
ISBN10 917499106X
ISBN13 9789174991062

Texten flyter så mjukt när Bodil Malmsten skriver. Allt verkar vara så lätt att skriva. Det ska du inte lura dig av. Det som ser så lätt och helt rätt ut kräver stor skillnad att skapa. Bodil Malmstens korta texter i ”Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig” har djup och många bottnar. Hon är helt mästerlig och kan till och med säga något om livet genom att återge ett kort samtal med instruktioner i tandborstning.

”Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig” är den femte och avslutande delen i Bodil Malmstens serie med loggböcker, som sammanlagt sålt i över 250.000 exemplar. Loggböckerna bygger på den blogg hon drev i flera år. Jag har hört henne säga att hon har så mycket att skriva, mer än det som får plats i de bokprojekt hon för tillfället driver. Därför bloggade hon. Det är vi läsare glada över – och ännu gladare är vi över att hon samlat och redigerat blogginnehållet till dessa loggbäcker.

Hon skildrar det vardagliga livet där vi känner igen oss själva, hur vi möter grannar i trappan och funderingar när vi åker buss och när vi ser en hemlös. Genom vardagens ögon berättar Bodil Malmsten om tillståndet i det svenska samhället. Det är lättläst och samtidigt griper det tag i mig och jag kan inte släppa tankarna. Hennes språk är lätt och samtidigt genomarbetat, väl valt och poetiskt. Loggboken lockar till skratt men det är samtidigt allvar och träffsäkra beskrivningar av vårt samhälles olika absurditeter.

Insurgent
Författare: Veronica Roth
Förlag: Modernista
Översättare: Katarina Falk
ISBN: 9789174992403
Utgiven: 2013-07

Insurgent – en person som agerar revolterande mot en auktoritet, oftast i politiska sammanhang. Benämningen är lämpad till att definiera Beatrice Priors karaktär väl. I ett dystopiskt Chicago har de fem tidigare segregerade falangerna – de lärda, de tappra, de osjälviska, de fridfulla och de ärliga – så gott som upplösts. De lärdas våldsamma attack mot de andra falangerna leder till förvirring bland Chicagos befolkning och en splittring i tankar, idéer och mål. Mitt i all röra flyter dessutom ett relationsdrama på.

Insurgent är den andra delen i en trilogi om den lilla sextonåriga Beatrice – en ung invånare i ett framtids-Chicago. Likt den första boken i trilogin – Divergent – behandlar Insurgent ett flertal relevanta tonårsämnen såsom tillhörighet och tillit i kärleksförhållanden. Ett annat ämne Roth ständigt tar upp i andra delen väljer hon dock att inte fördjupa sig i– döden, dödandet och dess konsekvensspår på människan. Som en slöja av dimma täcker dödens spår staden under handlingens gång – vem ska få bli besparad och vem ska bli räddad? Obesvarade frågor – denna boks specialitet – lämnar outvecklade karaktärer bakom sig. De beslut som tas är ofta oreflekterade. Istället för reflektioner hamnar det alltför många ”Jag älskar dig” och ”Lova mig” på boksidorna.

På Divergents bokomslag syns en klar ljusblå stad i bakgrunden, i uppföljaren är staden dunkel och suddig. Ett på ytan välstrukturerat Chicago förvandlas till ett krigsfält, invånarna blir tvingade att bidra med kunskaper och egenskaper från sina falanger för att rädda läget. Samtidigt kämpar sig de underliggande mörka krafterna från stadens fattiga delar – de falanglösa – upp till ytan. Vissa blir nöjda med förändringarna, andra ser situationen som katastrofal.

Språkstilen är av en diffus natur, varken det eller handlingen sätter särskilt djupa spår i minnet. Det för stora antalet ämnen som nämns men inte behandlas ger Insurgent en färglös ton – outvecklade karaktärer, tvådimensionella skildringar och bristen på någonting utmärkande. Boken innehåller dock en intrig som står över alla andra och som i slutändan gör trilogins avsikt mer tydlig, färggrann. Boken skildrar trots allt ett dystopiskt Chicago, en stad med begränsade möjligheter och resurser; men vad som finns utanför stadens gränser snuddas det knappt vid. Fram tills det överraskande slutet, det vill säga.

Text: Anastasia Brink