Det lilla landet som ångrade sig
Mustafa Panshiri/ Jens Ganman
Utgiven 13/3 2023
ISBN 978-91-8002278-1
Mondial
Föreläsaren och X-polisen Mustafa Panshiri har utsetts till Årets folkbildare. Ett lysande exempel på vad han uträttat är den dubbelverkande handbok jag slukade, vars titel är Sju råd till Mustafa (så blir du lagom svensk i världens mest extrema land). Hans vapendragare (eller omvänt) Jens Ganman blev av tidningen Fokus Årets svensk. Ett beslut som fick åtskilliga godhetssignalerande att sätta kaffet i vrångstrupen, av vilka några överskred anständighetens gränser i sina fördömanden. Minns jag rätt titulerar sig Ganman författare, journalist och aktivist. Duon släpps än så länge inte in i den mediala värmen, även om de kort intervjuades i tv4 om nya boken, vars release faktiskt ägde rum med inflytelserika opponenter i Kulturhuset (finns att se på Youtube liksom presentation av boken i Hotspot). Att jag i princip är den ende som ägnat mig åt att seriöst recensera Älskade Public Service (Ganman/ Flam 2022), säger generande mycket om klimatet i så kallad MSM.
Det lilla landet som ångrade sig är den talande titeln på uppföljaren till Det lilla landet som kunde från 2017 som jag tidigare i år lånade på bibliotek. Genom intervjuer och observationer undersöks hur Sverige utvecklats, i kölvattnet av immigrationens konsekvenser, Granskningen från 2017 tillhör den bästa sakprosan jag någonsin läst. Uppföljaren över cirka tjugo kapitel på drygt 200 sidor är mycket läsbart utformad och knappt några tryckfel upptäcktes.. Den består av uppsökande reportage vars sista punkt sattes så sent som i början av det här året.
Tar tacksamt till mig stilistisk stringens och formuleringsglädje. Det lite omaka paret förenade i samma grundsyn förekommer tämligen ofta tillsammans eller var för sig som gäster i poddar. Mustafa kom med sin familj från Afghanistan som 11-åring och växte upp i ett välbeställt område utanför Stockholm, utbildade sig till polis. Jens har eller har haft sin bas i Östersund, jobbat på SVT och framför allt på lokalradion, har präglats av ett arbetarklassperspektiv, möjligen med liknande vinkel som den ”besvikne sossen” Tage Danielsson. Satirikern Ganman väcker avsevärd munterhet och respons med sina pajdiagram och kommenterande saklig vrede, kombinerat med totalt ohämmad Egget/ Mosebacke Monarki-liknande humor på olika sociala plattformar.
Roliga repliker inklusive dråpliga redogörelser för varandras beteenden och humör, går som en röd tråd genom kapitlen. Har den som inte för ordet godkänt, eller har gemensamt beslut tagits om att låta trycka ”dagboksanteckningarna” utan att de checkas och lita på den andres omdöme? Oundvikliga, kittlande spekulationer. För att vara helt uppriktig är det en riskabel metod, även om skillnader skildras mycket underhållande. ”Älsklingar dödas” inte, snarare exploateras. Tvivlar på att förlaget använt sig av redaktör.
Ibland påminner författarparet om hur jag recenserar, tillåter sig associera på ett sätt som roar en själv. Poängen är att när det divideras om vilken parfym som ska inhandlas är det lika banalt som ovidkommande.. Förvisso bevisas samtidigt att yrket behärskas, eftersom berättandet fixas med lätt hand. Men min syn på bonusstoffet förblir dock ambivalent. Med det sagt erbjuds emellanåt lätt skruvade samtal och kul episoder. Besöket på Urkult resulterar i komiskt hållen redogörelse. I ett resonemang om kulturell appropriering refereras till Xeno Mania av Ale Möller, vars musik jag, kuriöst nog, recenserat både live och på skiva. Vidare, I egenskap av idog teaterrecensent noteras lite avundsjukt fallenheten för målande beskrivningar. Där ligger man i lä.
Tror att extra mottaglighet föreligger av minst två skäl. Dels en sedan barnsben utvecklad allergi mot hyckleri, dels mina turbulenta erfarenheter av att vara fackligt förtroendevald. Ett par av de ledande inom woke-anfrätta skygglapps-rörelsen ”socio-ekonomiska faktorer” skulle rimligen känna igen mig. Har en handfull gånger samtalat med trevlige Karl-Petter Thorwaldsson, under hans tid som ordförande för ABF respektive LO. För cirka tio år sedan kunde någon från Regeringskansliet ringa den dåvarande redaktören (er recensent), toppar inom arbetarrörelsen intervjuades och (S)-märkta politiker guidades på min stora arbetsplats.
Fast statusen skiftade under åren jag ville engagera mig fackligt, kom kraschen tämligen abrupt. Vände mig nämligen till Arbetet (dåvarande LO-tidningen) för att arbetsplatsens utbredda problem med arbetsmiljön skulle genomlysas. Hade blivit publicerad ett antal gånger på LO-tidningens kultursidor, intervjuade i den vevan Lars Norén när han tillträdde som konstnärlig ledare på Folkteatern och tilldelades ABF-Göteborgs kulturpris. Hör till saken att jag vid den tidpunkten fått krönika om missförhållanden publicerad i regional facktidning, varvid det en morgon brast för ansvarig chef som gick till verbal motattack. Ynkligt nog vågade ingen facklig kollega stötta. Poängen är att makt exercerades allra mest från vad som skulle föreställa facklig gemenskap. Blev aldrig avtackad för att ha varit en facklig kämpe, istället skedde raka motsatsen när samtliga förtroendeuppdrag upphörde. En skandal där arbetarrörelsen mest påminde om en maffiaboss utfärdandes oåterkallelig dom.
Tillbaka till Det lilla landet som ångrade sig vars uppdelning i ett före och efter apokalypsen fungerar som genialisk metafor. Alluderar förstås på överraskande utgången av valet till riksdagen. Duons deltagande i valvaka äger rum hos exceptionellt framgångsrikt lokalt parti i Hagfors. Att regeringens motståndare – i den politiska, mediala och kulturella sfären – antydde stöveltramp i förlängningen och mer eller mindre explicit anspelade på fascistisk statskupp (ledarskribenter på AB banade väg) speglar den upprörande polarisering boken blottlägger.
Ett tredje skäl till att deras roadtrip etsar sig fast, bottnar i mitt facebookflöde. Har kvar på tok för många godhetsknarkande fb-vänner, vilkas inlägg rörande läget i Sverige måste betecknas som vettlösa., som bisarra uttryck för det goda hatet. Så länge problem inte dryftas, slipper de anstränga sig att hitta lösningar. Förfärande många i sina bubblor har inte ångrat sig. Har denna priviligierade skara någonsin reflekterat över de som kommit från ej kompatibla kulturer, som vägrar vilja integreras? En central frågeställning som snuddas vid i boken.
Titeln Det lilla landet som ångrade sig bygger på uttalanden från såväl socialdemokrater som regeringen samt en majoritet av befolkningen, mäkta orolig över eskalerande våldsbrottsutveckling (bombdåd, gängens avrättningar, anlagda bilbränder, förnedringsrån, bedrägerier, utpressning etc). Panshiri & Ganmans analyser tillför nödvändigt förnuft, något det fortfarande råder skriande brist på . De visar prov på ryggrad och en trovärdighet som pinsamt viftas bort, tecken på förnekelsefas hos arroganta relativister med förment rätt värdegrund (Jens Ganman kampanjar mot dylika symboliska floskler).
Att med några meningar på kornet kunna sammanfatta prekära tillstånd, är en kvalitetsmarkör hos författarna. Ett varumärke de fenomenalt förmår utnyttja. Apropå en närmast mytomspunnen professor i kriminologi som under Rikskonferensen på Folk & försvar senast, oemotsagd hävdade en icke korrekt uppgift: ” alltid när han säger den där klassiska besvärjelsen : ”vi vet inte!” låter han munter. Lättad. Fyrtio års forskning på svensk kriminalitet och ingen vet ett skit. Ett verkligt konststycke. >Jerzy är lite som Manuel I Fawlty Towers, säger Mustafa…”
Man undrar över urvalsprocessen vad beträffar resmål. Ett axplock av intervjuobjekt: afrikansk väckelsepredikant vars mission är att försöka omvända homosexuella, Skärpta Emmie på kanalen Riks ägd av SD, Karin och Bert-Ola vilka leder en privat variant av Gated Community i jämtska fjällvärlden sponsrad av mångmiljardär, personen på Västkusten som producerar smaskiga ”Guldtands podcast”, skottskadad kvotflykting som lyckades bli en self-made man i Lycksele och den kontroversielle muslimske influencer som på Förortsgalan utsågs till Årets Folkbildare. Således en märklig mix av människor med intressanta levnadsberättelser.
Slutligen ska självfallet nämnas att Jens & Mustafa under påsken gästade föreläsnings- och samtalsserien Zeitgeist i Göteborg ( var vid det evenemanget jag erhöll recensionsex). De gjorde god reklam för sin bok, tog emot många publikfrågor och signerade efteråt. Moderatorn Ann-Sofie ”Soffan” Hermansson uppehöll sig kring bokens avslutande avsnitt. Kontrasterande utblickar om blixtvisiter i Finland – betraktas av Jens som ett reserv-Sverige för vuxna – respektive Frankrike. Hastiga, delvis provokativa, fältstudier bedrivs i ländernas värsta no-go zoner. Finska förorten visar sig vara ofattbart harmlös medan motsvarigheten i Marseille framstår som enbart motbjudande läskig. Där har myndigheterna kapitulerat. Dumdristigt att vandra runt på gängs territorium (utan livvakter?). Hur nära är våra särskilt utsatta områden samma point of no return? Kontentan är att författarna till Det lilla landet som ångrade sig skaffade sig oerhört viktigt jämförelsematerial.
Ni som orkat ända hit har för länge sedan insett bokens förtjänster. Åtskilligt av innehållet bör behandlas av alla som gör anspråk på att syssla med nationell samtidsanalys. Till reportagen adderas svartvita foton, forskningsrön, läsefrukter samt hänvisningar till Seinfeld och annan populärkultur.
Under pandemin översattes boken till svenska av gruppsykoterapeuten Sören Lander, men är ursprungligen skriven av Adamson och Sapia – lärljungar till Pichon-Riviére. Till formen är den en i en serie fackböcker ”for beginners”. Baksidestexten framhåller att hans tänkande kan vara ett stöd i vår globaliserade era där det som naturligt binder oss samman har försvunnit. Individen är i kris, menade Pichon-Riviére, och såg ett ökande behov av att ständigt omskapa sociala nätverk. Argentina har i dag ett tiotal undervisningsinstitutioner som förmedlar just hans socialpsykologiska synsätt. Teorin om ECRO praktiseras av flera verksamma än i dag.