Teaterkritik

Inspirerad av Cervantes roman

Regi: Erik Holmström

Scenografi och kostymdesign: Maja Kall

Ljusdesign: Tobias Hagström-Ståhl och Sofie Andersson

Medverkande: Pelle Grytt, Lena B Nilsson, Malin Morgan, Andrea Paddinton Edwards, Jonas Sjöqvist och Anna Lundström (praktikant)

Urpremiär 9/10 2020

Spelas 9/10 – 10/10 2020 på Stora scen, Folkteatern i Göteborg

Värdshusvärden lockar sina gäster med Don Pedros dockteater. Den förvirrade Don Quijote blir så förhäxad av figurerna att han går bärsärk, genom att kasta sig in i handlingen, ta strid för det förment goda. Den maffiga episoden har blivit Erik Holmströms favoritkapitel (två kapitel i bok nr. två). Föga förvånande då han förestår en dockteater. Av hans begåvning på området har jag sett Faustus, vars uppsättning jag hade stort utbyte av. Min enda invändning: För utdraget, några älsklingar borde ha dödats. Denna gång är formatet på dryga timmen idealiskt. Tre av skådespelarna som var med då och alstrade framgången ingår i ensemblen.

Är kutym att regissören introducerar oss som sitter utspridda kring runda bord. Redogörs för förutsättningar. Sägs att redan vid första försöket uppstår skarpt läge (en världspremiär varje vecka), vilket frigör energi. Villkor som sägs vara både jättestressiga och inbjudande. I de uppsatta reglerna ingår att ”ta bollen på uppstuds”.

Hoppas verkligen att manus kommer publiceras eller att avsnitt VI spelades in. Kombinationen intelligent text och taggat spel resulterade i en sanslös urladdning. Rimligen har ensemblen agerat bidragsgivare till de framvällande ordmassorna. Det är omöjligt att rättvist återge munhuggningen, docerandet och andelen vansinnigt komiska inslag. Om jag någon gång tidigare i detta D.Q – maraton ansett att vissa inte haft fullt upp, var de desto mer sysselsatta nu. Helt otroligt att man visste var man hade varann hela tiden och hur mycket text ensemblen smällt i sig. Djupt imponerande styrkebesked av scenkonstutövare, att uppleva vad de kan klara av, när de levererar på topp under tuffa omständigheter.

Kostymavdelningen hade jobbat för högtryck, vilket uppskattades. Vid anblicken av Grytt och Sjöqvist behövdes ingående granskning för att direkt skilja dem åt. Den först nämnde presenterades som den vandrande riddaren av den sorgliga skepnaden, medan hans kollega tog ut svängarna som värdshusvärd. Utstyrd i röd hatt, mustasch och utfyllda vadmalsbyxor(?) gav Paddington Edwards kontur åt testuggande Sancho Panza. Malin Morgan roade oss som Mäster Pedro, vars sanningssägande assistent spelades av Lena B Nilsson. Alla inklusive förnäma varelsen i grön klänning (Anna Lundström) strösslade med kvicka infall, excellerade i ömsesidig tajming och for iväg i halsbrytande monologer. Och de omständliga Corona-hälsningarna framkallade skrattsalvor.

Oförutsedd dramatik uppstod när höljet på ena dockteatern skulle lyftas av. Löstes efter några försök. Ska man vara korrekt var det inte frågan om klassisk dock-/ kasperteater, istället kulisskivor och pappfigurer vilka manövrerades med spakar likt hockeyspel. Något som omtalades. Teknikens under såg till att figurerna projicerades på storbildsskärm. Den finessen hade tagits till remarkabel nivå. När manliga skådespelarna gjorde sorti, avbildades de omgående på storbild som bångstyriga marionetter. Stor eloge till tekniska personalen för detta grepp.

Mycket händer innan romanens kaotiska incident äger rum. Marxistisk ideologi kletas ut i en smet av statliga Kulturutredningen från 1974 och resonemang om skådespelarens status. Vi bombarderas med fyndiga meta-associationer. Mäster Pedro älskar att styra sina dockor, ”tycker skådisar är skitjobbiga”. Dessutom dryftas ekonomiska aspekter. Vad innebär det att vara subventionerad av främst den frånvarande publiken? När kostnad för och eventuella vinster av kultur debatteras, spinner man energiskt på filosofiska frågeställningar. Tack vare skådespelarna faller inte konstruktionen. Det blir aldrig präktigt eller trist. Har sällan skrattat åt så många bländande oneliners, varav ett gäng levereras av Lena B Nilsson.

Har enormt roligt åt hur formuleringar utslungas och argument viner. Alldeles särskilt då slussar öppnas för pladdrigt snömos á la vithetsnorm, identitetspolitik, koloniala stereotyper, risktagande, interaktiv teater, måluppfyllelse och diskurser om konstens funktion. Utan att vara anfrätta av samma hycklande dogmatism som John i Vår tid är nu, påminner somliga av monologerna i D.Q VI om hans endimensionella utläggningar.

Ensemblen problematiserar allt möjligt, angående kulturens bubbla kontra verkligheten utanför. Följa en tradition eller förnya? Hur nå hårdvalutan ovan publik ? (som ges epitetet kulturella oskulder). Ska skådespelaren samspela med omgivande maktförhållanden? Måste de som fyller i ansökan om anslag lära sig samla poäng hos de lärde? Lät som om de beskrivit sitt projekt för nämnden som sitter på pengarna. Somliga av kraven framstår som lika befängda som de aktioner Cervantes huvudperson gör sig skyldig till.

Into The Knights var en klang- och jubelföreställning! Spetsfundigheterna haglade, skämten stod som spön i backen och det gycklande draget hade hela tiden udden riktad mot samtiden. Ensemblen utförde en strålande prestation. Kaxiga Mäster Pedro i Malin Morgans gestaltning inhöstar applåder efter saftig monolog. Crescendot av Jonas Sjöqvist i egenskap av Glenn Stordalen är magnifikt, en exalterad uppräkning av celebriteter som satt Göteborg på kartan. Att Erik Holmströms spetsigt vakande hand organiserat smörgåsbordet av idéer inte att förglömma. Han har rätt i att han befann sig på mammas gata.

Av Ylva Lööf

Regi: Carina M Johansson

Med Marie Delleskog

Ljud: Karin Bloch-Jörgensen

Spelas i Norges Hus i Göteborg (Stadsteatern stängd pga renovering)

Lunchteater, fyra kvällsföreställningar till och med 29/10 och därefter troligen turné

Sett kvällsföreställningen 8/10 2020

I samarbete med Alzheimerfonden

Att Göteborgs Stadsteater skulle utlokalisera innevarande säsong var bestämt sedan länge. Men i och med restriktioner kopplade till pandemin, har man tvingats att kraftigt decimera verksamheten. Lunchteatern vars föreståndare numera heter Marie Delleskog, är i normala fall så populär, att varje veckas program brukar bli utsålt när biljetterna släpps. Nu i dessa underliga tider hade jag förmånen att få plats första kvällen Var är min man? framfördes. Monologen på närmare en timma, följs kvällstid av information från inbjudna specialister.

Chefsåklagaren Andreas diagnosticeras med hjärnsjukdomen Alzheimer redan i 60-års åldern. Hans närmast anhöriga, hustrun Bollan (Marie Delleskog) berättar hur den omstörtande kraschlandningen påverkat hennes liv. Och vad konsekvenserna blivit för deras förhållande, parets livslånga kärlek. ”Blir fallet högre när en överintelligent människa förlorar förståndet?” Den funderingen ligger som en underström i manus.

Uppsättningen är ett beställningsverk till för att upplysa om en komplicerad problematik. Kanske för att lösning för Alzheimerpatienters belägenhet saknas, har dramatikern Ylva Lööf bemödat sig om en skenbart tragikomisk vinkel. Eftersom denna sjukdom leder till hjälplöshet och i förlängningen döden, är det förståeligt att krydda med dråpliga anekdoter. Egentligen är ju budskapet i monologen enbart förfärligt ledsamt.

Ylva Lööf har mer än en drös filmroller och en handfull pjäser på sitt cv. Hon har dessutom producerat åtskilliga faktaprogram för SVT, främst med psykologisk inriktning. Vilken är hennes ingång här? Gedigen research och/eller erfarenheter i egenskap av nära anhörig? Underrubriken lyder ”när det otänkbara händer”. Var är min man? blir varudeklarerad enligt följande: ”En drabbande monolog om att vara nära anhörig under en svår period i livet”. Vad jag såg var upplysande, anmärkningsvärt, dråpligt rörande och självklart mycket sorgligt. Men på något sätt var jag inställd på att bli än mer gripen. Kan tillägga att ingen i min nära omgivning är drabbad av fatal minnesförlust. (Mamma har återgett förlopp om demens hos väninnor och en faster till mig.)

Efter att ha gjort entré upp på scen till toner av Earl Bostic(?) dansar Marie Delleskog med sin minnesberövade makes jacka. Möjligen för att kringgående tankefigurer behövs för att närma sig smärtcentrum, inleder hennes rollfigur med att komiskt kåsera om sitt namn. Snart förs vi emellertid in i en värld som lärt henne vikten av tålamod, hennes sämsta gren. Att undvika tjat och hantera skuldkänslor blir viktiga strategier. Vi får veta följderna av kognitiv svikt, kollegors passivitet och barnbarnens besvikelse. Upptäckten, förloppet, och relationen skildras etappvis. En snutt Chopin spelas i högtalarna, liksom vad hon betecknar som deras låt. Denna tryckare visar sig betyda lika mycket som det inramade bröllopsfotografiet.

Angående scenografin måste jag erkänna att jag inte riktigt begrep kartongernas och de staplade stolarnas funktion. Missade jag en passus i texten om annalkande flytt, eller att makens tillhörigheter stuvats undan? Delleskog använder sig av ett rättframt, naturligt tilltal. Hon disponerar en engagerande rytm jämte ett kroppsspråk som understryker det sagda. Som drar in publiken i berättarens trista tillvaro. En replik etsar sig fast framför andra. ”Alzheimer är avtändande.” När monologen citerar sker inget skifte i tonfall, vilket var lite synd. Inga blinkningar till publiken förekommer. Vad som förmedlas är starkt nog att leva på egna premisser.

obs I direkt anslutning till föreställning följde ett samtal på scen mellan två kvinnor – en företrädare för Alzheimerfonden och Silke Kern som är överläkare och forskargruppsledare vid Sahlgrenska. Man gick igenom medicinska orsaker, diagnosticering och forskningsläge. Att få reda på att i världen drabbas någon var tredje sekund var skrämmande. Likaså hur kostnaderna skenar i Sverige. Finns tyvärr inget botemedel, men sjukdomen kan behandlas i sin prekliniska fas, en fas som kan pågå i uppemot tjugo år. Tyckte mig uppfatta att Alzheimer utgör 70% av de fall där demens konstaterats. En för mig chockerande nyhet var att även medelålders kan drabbas. Stress, övervikt och rökning nämndes som riskfaktorer. (Eftersom tv-fotboll lockade lämnade jag i förtid samtalet, vars avslutande del bestod av frågestund.)

Erik Holmström Goes Följetong

Inspirerad av Cervantes roman

Manus: Ensemblen i samarbete med Erik Holmström

Regi och voice over: Erik Holmström

Kostymdesign: Maja Kall

Komposition: Lotta Wenglén och Cecilia Nordlund

Medverkande: Jonas Sjöqvist, Lena B Nilsson, Malin Morgan, Andrea Paddington Edwards, Pelle Grytt och Anna Lundström (praktikant)

Världspremiär: 2/10 2020 på Esperantoplatsen i Göteborg

Spelas 2/10 – 3/10 2020

Har inga anteckningar att utgå ifrån, bara spridda hågkomster. Vill ändå med några dygns distans försöka dokumentera vad som hände, fast teamet redan förbereder sig för nästa perspektiv. Vad premiärpubliken iförda blå plastponchos var med om i del V, var en kombination av reflekterande hörspel och situationsbaserad teater Skådespelarna agerade uppdelade i tre duo-formationer.

Man ville utgå från fantasins gränslöshet, vars konsekvenser genomsyrar Cervantes romanbygge. Den lika förläste som förryckte Don Quijote får ju för sig sig att väderkvarnar är jättar och en skock får förvandlas i hans sinne till en farlig armé. Åtminstone på planeringsstadiet togs därför fasta på sådant som faktaresistens och tanken om hemligheter under ytan. Utfallet blev delvis ett annat. Men resulterar absolut i en anmärkningsvärd slutprodukt för ett scenkonstverk utan naturlig scen. Till lika delar happening och kontemplation.

Introduktion gavs av Holmström på Folkteatern. Därefter förflyttade vi oss någon halv kilometer till den öppna stenbelagda ytan vid foten av Kungsgatan, som sedan 1954 heter Esperantoplatsen. Platsen skådespelare plus statister befolkade omgärdas av bland annat värmekraftverk, kvarter med lägenheter, byggnadsställningar, gallerförsett bergrum, krog och tegelbyggnad som härbärgerar bland annat Språkcaféet. Flera av platserna har skrivits in i manus.

Cirka 20:15 satt vi i våra ponchos på fasta bänkar tillhörande platsen. Vilken tur att vädergudarna visade sig vara maximalt sympatiska, i motsats till förra veckans regnrusk.

Personal förvissade sig om att våra mottagare fungerade, genom att ta reda på att alla hörde Holmströms röst i sina lurar. Angående hörlursföreställning vill jag referera till recension i Kulturbloggen av Vi är den här platsen eller tillståndet, ett ljudverk om två plågade kvinnliga narkomaner som utspelades i en lägenhet i Bergsjön. En avgörande skillnad gentemot D.Q del V, bestod i att vi visuellt kunde följa respektive intrig.

Spelplatsen var inte avspärrad, utan företrädesvis festsugna människor passerar. Efter hand blir det ändå uppenbart att vissa är handplockade för att förvilla oss. Vad är överenskommet i förväg? Och vad sker utanför manus? Av en skådespelare får jag efteråt veta att ungdomarna i smågrupper som jag insåg var statister, vilka i finalen förenade sig till en stor skara med upplyfta händer – hade rekryterats från Schillerska Gymnasiet. Fungerade optimalt att spela med läget, oförutsägbar verklighet kontra iscensatt dupering av publiken. Blev som olika förbluffande lager av autenticitet. Smart och rörande!

Hur tekniken ljudmässigt hade organiserats är jag osäker på. Men när jag testade att snabbt ta av hörlurarna hörde jag replikerna uttalas. Om regissören talade till oss live från Språkcaféet eller förekom i inspelad form, har jag ingen bestämd uppfattning om. För att invagga åskådarna i rätt stämning, allt ifrån begrundande till kuslig, kompletterades med väl vald musik, emellan och under Holmströms kommentarer. Betydelsen av de händelser vi registrerade just denna kväll betonades. Han återkom upprepade gånger till att våra förfäder tre generationer tillbaka, kunde ha gått på Esperantoplatsen. Livets möjligheter och oberäknelighet präntades på så vis in i oss.

Skeendet sätts igång efter att en liten personbil körts fram till gaveln av Språkcaféet. Skådespelarna som jobbar mot varandra i par känns igen på att de i sina rockar/ kappor plockar fram antingen osäkerhet eller beslutsamhet.

Undrar du vilka tre parallella handlingar som förekom? Det första jag bevittnar är vad som sägs vara strulande mobil för Anna Lundström, vars rollfigur ska göra upp om att träffa sin vän (Lena B Nilsson). Malin Morgan med foglig hund (när anlitade Folkteatern senast husdjur?) agerar i par med Jonas Sjöqvist. Deras existenser i Outside The Box verkar ha hamnat utanför det välordnade samhället, saknar önskvärd kontroll. Parets bagatellartade problem växer dem till synes över huvudet. Handlar om att torka upp hundbajs. Andrea & Pelle står för det avgjort mest anspända och snabbfotade inslaget. Ute på någon slags spaningsuppdrag (reellt eller inbillat) levererar de fysisk teater. Ser ut som de stortrivs lika mycket som den roade publiken. Fräckt att samspelet inleds av Pelle med ficklampa på balkong snett bakom oss..

Vid slutsummeringen av projektet kommer troligen detta manus att betraktas som det enklaste att lära sig för ensemblen. Kan framstå som aningen futtigt. Men den eventuella randanmärkningen uppvägs av taggade skådespelare med närvaro, införlivandet av den dramaturgiskt tacksamma platsen, regissörens långsamt suggestiva tankar och statisternas engagemang.

Don Quijote – Erik Holmström goes följetong

Folkteatern i Göteborg 25-26/9 2020

Urpremiär 25/9 2020

Inspirerat av Cervantes roman

Regi: Erik Holmström

Scenografi och kostymdesign: Maja Kall

Ljusdesign: Tobias Hagström-Ståhl och Sofie Andersson

Ljuddesign: Ensemblen plus musiker

Musiker och komposition: Lotta Wenglén och Cecilia Nordlund

Medverkande: Andrea Paddington Edwards, Lena B Nilsson, Malin Morgan, Pelle Grytt, Jonas Sjöqvist, Anna Lundström samt Sanna Hultman

Avhandlar inte del III separat då föreställningarna inte kan definieras som scenkonst. Istället iscensattes ett Big Brother-liknande experiment med fastställda regler. Kan liknas vid en utdragen installation, ett work in progress utan annat specifikt mål än att hinna läsa hela boken, vilket retligt nog går i stöpet. Under rubriken Into the Reality skulle ensemblen turas om att högläsa romanens två delar, inte prata med varandra förutom vid måltider då endast romanens innehåll fick dryftas och när den instängda ensemblen släpptes ut för gemensamma promenader skedde det i tidsenlig klädsel under fortsatt läsning. Ensemblen var hänvisad till varandra genom att ha accepterat, villkoret att vistas inspärrade på Folkteatern under cirka fyra dygn. En ytterligare olägenhet bestod i att deras arbete/ fritid kunde följas på Youtube.

Projektet, likväl som det lästa, analyserades vid tre måltider av samtalsledare. Inbjudna var komikern och arrangören Emma Knyckare, förläggaren och idéhistorikern David Karlsson samt radioprogramledaren Rasmus Persson. Såg med behållning de tre samtalen som pågick i exakt sextio minuter. Först nämnda på plats och övriga på nätet. Sällan har vi publik sett skådespelare exponerats så bildligt talat osminkade, i egenskap av privatpersoner som uttalar sig. Vad Knyckare kallade för dokusåpa var en anomali från genrens gängse dramaturgi. En av deltagarna sa att hon inte ansåg D.Q III vara ett socialt experiment. Olika reaktioner, oenighet avseende bokens kvaliteter, men inga konflikter.

Till Del IV hade Folkteatern bett intresserade att skicka in berättelser (ska finnas på teaterns hemsida) med anknytning till Don Quijote och hans vapendragare. Vi får reda på att D.Q bär vissa gemensamma drag med Karl-Ove Knausgård. Varianter av en fortsättning på andra delen utgiven 1615, förflyttas med folks fantasi till helt andra miljöer och epoker. Regissören valde historier från sex bidrag, vilka knådats ihop i lustig collageform. Holmström upplyser om att det faktiskt cirkulerade en falsk fortsättning i skarven emellan Cervantes två delar. Alla i ensemblen framför ungefär lika stor mängd text, läser innantill. Sanna Hultman medverkar inte på scen, utan syns och hörs via länk.

Likheten med Radioteater påpekas. Hur texten förstärks och betonas i etern är ju helt avgörande för mottagarens upplevelse, en omständighet Holmström utgår från i vad som annars riskerar bli stillastående uppläsning. Underhållningsvärdet ökar markant när ensemblen i realtid, tillverkar samtliga ljudeffekter tillsammans med musikerduon. I spelfilmens värld där ljudeffekter framställs i efterhand, kallas yrkeskategorin trampare.

Ensemblens var för sig frejdigt laddade och synkade aktioner påminner om en speciell uppsättning på Göteborgs Stadsteater för halvtannat år sedan Ship of Fools). Utspridda bord är belamrade med otroligt många pinaler, noggrant utprovade illustrerar de allt eftersom skeendet i inlämnade texter.. (I del II Into the Violence hade Holmström på ett förtjänstfullt sätt letat fram förhöjande ljudmarkörer.)

Genom att delvis förlita sig på utomstående gick teamet avsiktligt utanför sin komfortzon, lyckligtvis med gott resultat. Regissören band elegant samman radbandet av spretigt infallsrika historier. Öppningsrepliker och slutord adresserade till publiken, ombesörjes med bravur av Andrea Paddington Edwards. Förvisso ovant att släppa viljan att hänga med, istället ge sig hän i en mysko och ologisk värld. Även om inga nya insikter serveras funkar det våghalsiga projektet riktigt skapligt. Ensemblen står för animerade uppläsningar i skiftande konstellationer. Samtidigt minst lika kul att ta till sig ljudläggarnas finurliga aktioner.

Vad de brokiga berättelserna berörde? Minns fragmentariskt äventyr i djungeln där gränsen mellan människa och apa löses upp, Thelma & Louise och åtråvärda Brad Pitt, in- och utgångar, yttrandefrihet, lång scen från blomsterhandel som möjligen anspelar På Little Shop Of Horrors, en nyckfull presidents löfte om att bygga mur, egoboost, uttrycket ”smek själen” samt frågor riktade direkt till riddarromanens anti-hjälte.