Teaterkritik

Titanic or The art of failure
Gästspel av Geist på Stockholms stadsteater
30 augusti 2013

Föreställningen marknadsförs som en tragikomisk Indiepop-musikal löst baserad på historien om Titanics undergång.

Indiepop och musikal är inte riktigt rätt sätt att beskriva föreställningen. Musiken som framförs är mer en karikatyr på indiepop och musikal är inte heller rätt ord. Det vi får se är mer en revy där ensemblen lättsamt driver med framgångsfilosofin och hyllar rätten att göra misstag. Emellanåt är det roligt och publiken skrattar, fast mest roligt är det när ensemblen driver med sig själva.

Ensemblen består av Emelie Jonsson, Paul Garbers, Robin Jonsson och Mariana Suikkanen Gomes. Den sistnämnda i en otacksam roll av teaterkritiker som totalt sågar föreställningen. Den scenen var rätt obehaglig eftersom en hel del av det hon framförde var kritik som vilken kritiker som helst säkert satt och filade på. Föreställningen har ingen utveckling av karaktärerna, det är tydligt att de själva är rätt lyckade och inte har så stor egen personlig erfarenhet av misslyckande, musiken framförs inte särskilt proffsigt (ingen av dem är ju musiker). Expressens scenbloggens kritiker, Margareta Sörensson, är i princip lika kritisk då hon i sin recension skriver:

Men då är väl det här en prima timme med Geist, så grundligt misslyckad som man ville? Tyvärr, det är för tjatigt, tråkigt, internt. Det finns glimtar där humor och en slags tok-ironisk distans staplar meta-perspektiven på varandra och fungerar. Meta-teater med fula wellpapp-konstruktioner och overheadprojektor, ganska kul. Misslyckad teater är något av det mest genant misslyckade som finns.

Men mest liknar detta tre ganska lyckade, högutbildade och smarta vänner, Garbers, Johnsson och Robin Jonsson, som gör en slags tvärtom-show om yrkeslivets mödor till någon fest för kolleger, en bar eller bara för varandra. Kul för dom, inte så lyckat för oss andra.

Titanic är ett bild för ett av mänsklighetens och framför allt teknikernas största misstag och därför en väldigt bra bild att utgå från för att ta uppfunderingar kring vad misslyckande är. Jag tycker föreställningen har sina poänger, framför allt tycker jag scenen/dansen där de driver med den amerikanska framgångsfilosofin är rolig. De bygger bokstäver med sina kroppar och framför töntiga råd om konsten att ha framgång, som att bara umgås med människor som har framgång.

Föreställningen är bara en timme och eftersom den är väldigt lättsam tror jag den kan fungera för högstadieelever. Den är inte särskilt krävande att se och efteråt kan eleverna diskutera och utveckla tankar kring misslyckande och framgång.

Geist är ett svenskt-tyskt scenkonstkompani. Titanic or The art of failure är Geists tredje produktion, regisserad av Emelie Jonsson och Paul Garbers och skapat i samarbete med Robin Jonsson, Kristian Hallberg och David Redmalm.

3.31.93
Manus Lars Norén
Regi Sofia Jupither
Scenografi Lars Östbergh
Kostym Annsofi Nyberg
Ljus Linus Fellbom
Ljud Michael Breschi och Håkan Åslund
Mask Johanna Ruben
Urpremiär på Klarascenen, Stockholms stadsteater 23 augusti 2013

3.31.93 – Lars Noréns nyskrivna pjäs är nästan fyra timmar lång och består av 93 scener. Sällan har fyra timmar gått så försvinnande fort. Pjäsen skildrar 25 människor som alla är i någon form av kris, drabbade av tragedi som att ha förlorat ett barn, bli psykiskt sjuk eller ha ett vuxet barn som begår självmord eller blir svårt sjuk. I början skildras de olika situationerna var för sig men under pjäsens gång knyts flera av dem ihop. Det är fascinerande, Lars Norén använder sig av samma dramaturgiska metod som moderna tv-serier där vi följer olika öden som sakta vävs samman.

Regissör och scenograf har valt en enkel och smart scenlösning. Drygt tjugo olika stolar är utspridda på scenen och där finns också en säng utan sängkläder, en träbänk, en pall och en man i rullstol. Stolarna och övriga möbler får föreställa olika saker beroende på vad scenen kräver.

Första akten är svart och tung. Varenda människa på scen har drabbats av något svårt och tungt, alla lider av tragedier och alla har så svårt att tala med varandra. Norén är en mästare på att fånga människors samtal och att skildra människor. Skådespelarna är äkta i sina roller. Som åskådare i publiken lider jag med dem, känner med dem och det allra svåraste är att alla har svårt att uttrycka vad de vill säga, det vågar inte visa hur de känner och klarar inte att vara ärliga mot sig själva eller sina medmänniskor.

Det är så starkt att det rent av känns obehagligt när en och annan i publiken skrattar åt vissa dialoger. Jag får först en obehaglig känsla i magen av att människors tragedier kan förvandlas till nöje på scen för Stockholms övre medelklass. Att all denna förtvivlan blir underhållning. Samtidigt kommer jag på mig själv att ibland skratta till och inser att det vi skrattar åt är oss själva. Att vi i publiken därför inte skrattar åt samma scener beror säkert på att vi skrattar åt de situationer vi själva kan identifiera oss med eller känner igen på något sätt. En del av oss kan känna identifiera sig i att förlora ett barn eller en nära anhörig, andra känner igen sig i svåra skilsmässor eller att drabbas av svår sjukdom. Alla har vi drabbats av något eller känner någon nära som drabbats av något. Tragedin är en del av livet.

I andra akten glimtar det dock till ibland av strimmor av hopp i det mörka. När någon plötsligt vågar visa sitt rätta jag, vågar säga hur det är, när någon vågar vara medmänniska.

Allt bildar en helhet, alla små skärvor av människoöden är livet. Att ett och annat skratt lockas fram är som det ska. Lars Norén är träffsäker i att skildra människors samtal och skådespelarna förvaltar sina roller väl. Musiken och ljuset samverkar och vi får uppleva en slags mässa över livet och döden och att vara människa, en betydligt sannare bild än mycket av de förljugna bilder av livet som nöjesvärlden öser över oss dagligen.

Uppsättningens regissör, Sofia Jupither, säger:
– Samtidigt är 3.31.93. en pjäs med tydlig terminalstämning. Det är som att man har tagit de tolv terminalpjäserna och skakat om dem och sen kastat ut allt. Resultatet är en mosaik över samhället och över mänskligheten med teman som födelse, död, förluster, åldrande, samliv, skilsmässor och hämtningstider av gemensamma barn. Jag tror att Lars vill slå ett slag för medmänskligheten med den här pjäsen. Att påminna oss om att bakom varje människa som vi går förbi på gatan så döljer sig en historia. Vi bär alla på smärtpunkter – även de som bara är statister i våra liv.

Det sammanfattar det mesta och säger också varför föreställningen är värd att se.

Pjäsens titel: 3.31.93 – Titeln anspelar på formen: 3 akter, 31 scener och 93 scener totalt.
Men siffrorna har fler betydelser för mig. För mig är datumet sorgligt, 31 mars 1993 dog Kung fu-legenden Bruce Lees son Brandon Lee då han blev skjuten av misstag under inspelningen av filmen The Crow. En bild av just livets oförutsägbarhet och hur livet kan vända eller ta slut vilket sekund som helst. Att det därför är viktigt att ta vara på de stunder vi har.

I rollerna
A: Björn Elgerd
B: Thérèse Svensson
C: Jan Mybrand
D: Ann-Sofie Rase
E: Louise Peterhoff
F: Odile Nunes
R: Kajsa Reingardt
G: Lars Göran Persson
J: Sofia Ledarp
I: Kristofer Kamiyasu
H: Emil Almén
K: Sofi Helleday
L: Christer Fant
N: Ing-Marie Carlsson
O: Niklas Falk
P: Marika Lindström
Y: Jonas Kruse
X: Elisabet Carlsson
V: Jacob Nordenson
S: Åke Lundqvist
T: Gerhard Hoberstorfer
Q: Ralph Carlsson
W: Jörgen Thorsson
U: Maria Salomaa
Ee: Hedda Simonsson/Thea Stjärne (barnstatist)

Foto: Petra Hellberg

Relaterat: Recension i Expressens scenblogg och text om Noréns fortsättning på sin dagbok som släpps i höst.