Teaterkritik

Hela folkets järnvägar
Reg: Anette Norberg
Dramaturg Marie Persson Hedenius
Lju: Tommy Sahlén
Projektioner Velourfilm
Uppsala stadsteater, Ettan (lilla scenen)
Premiär 19 februari 2014

Utanför salsentrén hänger pressurklipp och tidningsartiklar om de utförsäljningar, väderkaos och utspel från (M)-ministrar som föranlett den förtroendeurgröpningen för SJ AB (som, likt det observeras i första halvans början, blir bajs baklänges; inte så symboliskt men ack så beskrivande) som pågått sedan slutet av 80-talet. Det är ingen obligatorisk läsning, men nog så berikande för dem som ska se pjäsen (eller kanske påbörjat den men vill läsa in sig mer under pausen, alternativt efteråt när när hela fiktionen presenterats och förberett den bekymrade sanningen) eller har egna upplevelser i hög men ändå vill öka på sitt förakt mot SJ.

Namnbytet, från Statens till Sveriges järnvägar, som skedde 2001 illustreras av att en man slits av sina kläder; en symbol för det avreglerade statsprojektet som möjliggjort så kallad konkurrenskraftig privatisering. Så som det brukar heta. Och medan mannens kläder slits av, ned till bara underkläderna, skrattar de rått åt att han fortfarande tror att hans fortsatta uppgifter är att bedriva tågverksamhet med nöjda kunder och inte lönsam verksamhet som aktieägarna uppskattar. Det är något övertydligt, men alltid bitande underhållande. Skratten ekar bland raderna med jämna mellanrum.

En namnlös infrastrukturminister, som påminner något om sittande Catharina Elmsäter-Svärd (M), twittrar och Instagrammar för fullt – men anser sig inte ha något ansvar kring misslyckandena kring tågen. Skulle de ha någonting med infrastruktur att göra? Pfft. Istället för att bemöta kritiska journalister på en presskonferens håller hon twitter-stund för ”vanliga människor” men ger snabbt upp det projektet också – för att istället gå på konsert där det fotas och haschtaggas för fullt. Satiren är svidande, liksom sist Gertrud Larsson skrev för Uppsala Stadsteater; då ”Den flygande handläggaren” där Försäkringskassan sattes under lupp. Stilen känns igen, även om det känns mer beblandat med dokumentären denna gång.

Mest symboliskt blir det mot slutet, när den anonyme infrastrukturministern halkar på en perrong och blir medvetslös på rälsen när tåget kommer. Resan mot helvetet börjar, liksom vansinnet. Chansen till återfödelse finns, men då som en hårt arbetande Maj-Britt som städar tågvagnar. Kontrasten blir stor, liksom traditionella klassresor. Men annars skiljer den stort åt mot andra berättelser, eftersom denna faktiskt låter huvudrollsinnehavaren byta kropp och namn och dessutom dyka nedåt och därefter känna på den bittra eftersmaken av den politik hon själv fört i sitt tidigare liv. Något som den sittande regeringen kanske borde få pröva på själva…

Det fina med upplägget är hur några få skådespelare axlar flera roller, ofta kvinnor som män, och att de vitt skila rollerna axlas så galant. Hoppen känns naturliga (även om det känns konstigt att se sittande statsminister med fullt hår på huvudet) och det blir aldrig märkligt eller ologiskt. Det bäddar för en stor upplevelse i ett litet arrangemang med nära anknytning till vårt egna samhälle. Gott så. Till och med den talande huden förtjänar de stående ovationerna gruppen tog emot i slutet!

Text: Linou Gertz

Foto: Patrik Lundin

Bäst före?!
Manus Richard Fuchs.
Manusbearbetning: Krister Classon.
Regi Lars Classon.
Med Claes Månsson
Premiär på Intiman 12 februari
Föreställning som recenseras 18 februari 2014

Claes Månsson är populär och om möjligt blev han nog ännu mer populär i de breda folklagren efter sin medverkan i Stjärnor på slottet. Inte oväntat drar han stor publik när han nu håller en egen show på Intiman i Stockholm.

Under rubriken ”Bäst före?!” pratar han med värme och humor om åldrande och om fördomar kring ålder.

Det är trivsamt. I positiv bemärkelse. Roligt av och till och vardagsfilosofiskt av och till, det känns som om jag satt hemma hos honom och vi samtalade om livet i största allmänhet.

Några gånger blir det riktigt skrattroligt, så alla i publiken skrattar men ofta är det spridda skratt, vi liksom roas av olika igenkännande situationer.

I reklamen för föreställningen står det: ”En vansinnigt rolig monolog om att åldras”. Det håller jag dock inte med om. Den är inte vansinnigt rolig, den är rolig på ett mjukt och varmt sätt istället. Fast några scener var väldigt träffande och komiska. Ingen kunde nog hålla sig för skratt när Claes Månsson ringde upp vårdcentralen och skulle trycka på knapp 1 om han var ung och frisk och efter ytterligare några knappval hamnade med valet ”Fader vår” ifall han var sjuk.

Claes Månsson är så naturlig på scen, det känns som att han står där och är sig själv utan åthävor, utan prestige. Jag tror att han egentligen skulle kunna pratat om vad som helst i en och en halv timme – och det hade känts värt biljettpengarna. Fast tankarna kring åldrande och åldrar är värda att ta upp och fundera kring. Jag tror att många samtalar vidare kring ämnet efteråt. Allt som görs för att motverka åldersdiskriminering i Sverige är viktigt. För som Claes Månsson konstaterar: ålder är ju enormt relativt. För en sexåring är förmodligen en fyrtioåring nästan lika gammal som en åttiofemåring.

Variation

Teater Galeasen
Manus Kristian Hallberg
Regi Tobias Hagström Ståhl
Premiär är 31 januar
Föreställning som recenseras: 16 februari 2014

Teater Galeasen i Stockholm hyllas av Svenska teaterkritiker och fick teaterkritikernas pris 2013 där det i motiveringen bland annat står att Teater Galeasen i 30 år har varit först med allt och för alltid förändrat synen på vad svensk teater kan vara. Med dramatiker som Cartwright, Norén, Srbljanovic, Jelinek eller Fassbinder fram till årets uppsättning av Slobodzianeks Vår klass, i samarbete med Dramaten, har man gestaltat vår tid och dess underströmmar med pjäser och regissörer som provocerat, hettat och ifrågasatt.

Och i den andan fortsätter teatern helt klart med föreställningen ”Variation” som är ett starkt drama som kryper under skinnet på mig och som utmanar oss på flera sätt.

Sceniskt är formen fascinerande. Skådespelarna är hela tiden vända mot publiken, även när de talar med varandra, en bild av hur vi aldrig är riktigt närvarande till hundra procent, utan alltid agerar som om vi hade en osynlig publik. Skådespelarna går in och ut ur karaktärer och agerar också som en slags samvete där karaktären talar med någon som kan vara sitt egen inre.

Handlingen kretsar kring en man som har en son; Leo, som går på dagis och i föreställningens inledning är han på semester i Legoland tillsammans med sin son och sin mamma, sonens farmor. Mannen har inte frigjort sig gentemot sin mamma och han beter sig av och till som en tonåring. Inne i mannen far massor av känslor runt, han har gjort en klassresa och skäms för sin outbildade mamma samtidigt som han skäms för att han skäms. Han har en bild av sig själv att han är en progressiv människa med rätt åsikter, han är vegetarian och är aktiv i kampen mot rasism. Samtidigt har han dåligt självförtroende och när sonen kommer i bråk på dagis med en kamrat som har utländskt påbrå blir han hysterisk.

Variation handlar om klass, klassresa och etnotism. Om hur fördomar och rasism gror inne i de flesta vita, svenska medelklassmänniskan. Om hur svårt det är att se sin egen roll och hur lätt det är att alltid skylla på någon annan. Men det allra mest skrämmande är hur barnet drabbas.

Tobias Hagström Ståhl gör regidebut. Tobias ingår i scenkonstkollektivet SUTODA, gruppen som verkat framgångsrikt på Stockholmscenerna de senaste åren, inte minst på Galeasen, med sina säregna ljussättningar och scenrum.

Det är en tung berättelse om hur vuxna förstör barn och låter dem ärva fobier och fördomar. En tung, stark och skrämmande föreställning med skickliga skådespelare som vi helt säkert kommer att se igen i fler sammanhang.

I rollerna:
Malin Persson, Simon Reithner och Moa Silén.

Foto: Dan Hansson

Blåvingar
av Gertrud Larsson
Premiär den 15 februari 2014, Folkteatern Göteborg, Röda Scenen

Folkteaterns enda egna produktion på stora scen under vårsäsongen exponerar kvinnor på 50+ uteslutande hänvisade till varandra. Dramatikern Gertrud Larsson, känd för Göteborgspubliken genom lyckosamma ”Den flygande handläggaren”, har valt att fortsätta samarbetet med regissören Natalie Ringler. Scenografer brukar också tillmätas avsevärd betydelse. Som sådan tjänstgör här mycket rutinerade Lisa Hjertén.

Blåvingar är en slags sit-com – med efterhand hotfull underström – skapad av kvinnor om kvinnor och uttalat för kvinnor i alla åldrar. Larssons krutdurk till pjäs ska alltså inte få något fäste hos mig, inget ska finnas att känna igen sig i. Vad jag däremot inte kan undgå att känna igen är bra skådespeleri, vilket publiken får tillgång till.

Drömmen om att bjuda på smörgåstårta med mycket majonnäs och en felsjungen refräng som hängt med från tiden i scoutrörelsen. Så börjar respektive slutar en historia om vänskap utsatt för ohanterliga påfrestningar. Vi möter en bräcklig prylgalen karriärist som helst befinner sig på Facebook, en långtidsarbetslös cyniker med mytomana drag vars målsättning är att njuta av sina laster samt en irriterande men ombytlig hönsmamma utan förmåga att vara lyhörd. De är sannerligen en omaka trio, vilket innebär att deras årligen genomförda hajk inte precis verkar helt trovärdig. Man ska ändå förstå att fram tills nu har de accepterat varandras sällskap, sina olikheter och sina erfarenheter. Den överbeskyddande hönsmamman har förmodligen varit organisatören av årliga utflykten.

Jag anade att det skulle gå hett till, inte minst för att jag trodde dramatikern skulle illustrera tesen, om att mitt motsatta kön föredrar att vara med en bästis. Tesen att tre kvinnor inte kan samsas längre stunder bekräftas här på ett övertydligt sätt. Vore elakt gentemot alla som tänkt sig ett besök i Gertrud Larssons värld, att avslöja den fatala relation som driver historien mot en överladdad kulmen. Vi vet något som inte Elisabeth Göranssons karaktär Anita vet. Tekniken att på så vis hålla spänningen vid liv framodlades av skräckmästaren Hitchcock. Förmodligen har Blåvinge-perioden präglat dem genom att alstra ett uppdämt tryck. Var för sig eller tillsammans tar de sig friheter, fantiserar om vara totalt ohämmade med svarta ståtliga män i Gambia.( I sammanhanget refereras det till Svart resa av Kerstin Thorvall, en bok som finns i min ägo.) Jo, jag gillar texten trots kattrakande övertoner och ganska tillyxade repliker. Visserligen saknas möjligheten till identifikation för undertecknad men jag skrattar ändå gott åt överdrifterna.

Dock, gnagde stundtals en tanke i mig. Skådespelarna bär pjäsen mer än den farsartade intrigen. En enaktare utan scenbyten med all rekvisita framburen av pjäsens tre vandrerskor; ställer långtgående krav på skådespelarna. Som förväntat är Folkteaterns veteraner fantastiska på att behålla greppet om åskådarna. Ulla Svedin pendlar mellan kaxig och skör på ett ytterst begåvat sätt. Elisabeth Göranssons rolltolkning av en jobbig kärlekstörstande typ är utomordentlig. Från positionen som sarkasmernas drottning levererar Lena Birgitta Nilsson den ena giftpilen efter den andra, ibland riktar hon udden mot sig själv. T

vivlar på att någon i teater-Sverige kan utmana henne inom detta område. Damerna behärskar till fullo konsten att vara en supersensibel ensemble. Vad som inte sägs i ord sägs med kroppen. De icke-verbala replikerna – reaktionerna på manövrar från någon motpart – är de formidabla på att foga in med rätt intensitet. Hela livets spännvidd demonstreras i deras ansiktuttryck, alltifrån lyckorus och normalitet till den andra vågskålens bottenlösa förtvivlan och bitterhet. Som framgått tippar vågskålen över eftersom Blåvingar har underrubriken ”I skogen kan ingen höra dig”.

Brittiska kultserien Helt hysteriskt handlar om två shoppinggalna väninnor vars trendkänslighet gör dem allt för ängsliga för att våga leva. Besserwissern Anita, kontrollfreaken Ellen och den bitska Monika har inte blivit framgångsrika på alla plan. Men de har vågat anta utmaningen i att leva och de fick mig att fnissa flera gånger, trots att igenkänningsfaktor saknades. Vad pjäsen gör för feminismen är oklart, för ortodoxa kanske den rent av är kontraproduktiv. Jag rekommenderar er som vill se en triss i anmärkningsvärda aktriser som tar ovanligt mycket plats; att gå och se Blåvingar.

Text: Mats Hallberg

Bilden överst: Foto: Ludde Falk/Nicolas Krizan
Övriga foton: Foto: Peter Lloyd