Hela folkets järnvägar
Reg: Anette Norberg
Dramaturg Marie Persson Hedenius
Lju: Tommy Sahlén
Projektioner Velourfilm
Uppsala stadsteater, Ettan (lilla scenen)
Premiär 19 februari 2014
Utanför salsentrén hänger pressurklipp och tidningsartiklar om de utförsäljningar, väderkaos och utspel från (M)-ministrar som föranlett den förtroendeurgröpningen för SJ AB (som, likt det observeras i första halvans början, blir bajs baklänges; inte så symboliskt men ack så beskrivande) som pågått sedan slutet av 80-talet. Det är ingen obligatorisk läsning, men nog så berikande för dem som ska se pjäsen (eller kanske påbörjat den men vill läsa in sig mer under pausen, alternativt efteråt när när hela fiktionen presenterats och förberett den bekymrade sanningen) eller har egna upplevelser i hög men ändå vill öka på sitt förakt mot SJ.
Namnbytet, från Statens till Sveriges järnvägar, som skedde 2001 illustreras av att en man slits av sina kläder; en symbol för det avreglerade statsprojektet som möjliggjort så kallad konkurrenskraftig privatisering. Så som det brukar heta. Och medan mannens kläder slits av, ned till bara underkläderna, skrattar de rått åt att han fortfarande tror att hans fortsatta uppgifter är att bedriva tågverksamhet med nöjda kunder och inte lönsam verksamhet som aktieägarna uppskattar. Det är något övertydligt, men alltid bitande underhållande. Skratten ekar bland raderna med jämna mellanrum.
En namnlös infrastrukturminister, som påminner något om sittande Catharina Elmsäter-Svärd (M), twittrar och Instagrammar för fullt – men anser sig inte ha något ansvar kring misslyckandena kring tågen. Skulle de ha någonting med infrastruktur att göra? Pfft. Istället för att bemöta kritiska journalister på en presskonferens håller hon twitter-stund för ”vanliga människor” men ger snabbt upp det projektet också – för att istället gå på konsert där det fotas och haschtaggas för fullt. Satiren är svidande, liksom sist Gertrud Larsson skrev för Uppsala Stadsteater; då ”Den flygande handläggaren” där Försäkringskassan sattes under lupp. Stilen känns igen, även om det känns mer beblandat med dokumentären denna gång.
Mest symboliskt blir det mot slutet, när den anonyme infrastrukturministern halkar på en perrong och blir medvetslös på rälsen när tåget kommer. Resan mot helvetet börjar, liksom vansinnet. Chansen till återfödelse finns, men då som en hårt arbetande Maj-Britt som städar tågvagnar. Kontrasten blir stor, liksom traditionella klassresor. Men annars skiljer den stort åt mot andra berättelser, eftersom denna faktiskt låter huvudrollsinnehavaren byta kropp och namn och dessutom dyka nedåt och därefter känna på den bittra eftersmaken av den politik hon själv fört i sitt tidigare liv. Något som den sittande regeringen kanske borde få pröva på själva…
Det fina med upplägget är hur några få skådespelare axlar flera roller, ofta kvinnor som män, och att de vitt skila rollerna axlas så galant. Hoppen känns naturliga (även om det känns konstigt att se sittande statsminister med fullt hår på huvudet) och det blir aldrig märkligt eller ologiskt. Det bäddar för en stor upplevelse i ett litet arrangemang med nära anknytning till vårt egna samhälle. Gott så. Till och med den talande huden förtjänar de stående ovationerna gruppen tog emot i slutet!
Text: Linou Gertz
Foto: Patrik Lundin